Förändring Framåt Tillsammans

Senaste nytt

Sep
06
Publicerad av Paula den 6 september, 2010 kl. 23:12

En sak jag alltid funnit fascinerande är hur lätt det är för människor att inte inse sin egen dubbelmoral. Rökande läkare, militanta fredsaktivister, skattefifflande (S)-politiker. Sedan jag valde att engagera mig politiskt finns det dock en sorts hycklare jag stött på oftare än andra. De finns överallt, stoltserar med sina fina åsikter men kan inte tänka längre än vad de lärt sig utantill. Att vi sverigedemokrater egentligen är rasister med en välplanerad hemlig agenda. Att invandring ovillkorligen är lönsamt. Att ”det enda ursvenska är barbariet” och att mångkulturen är räddningen.

Dessa människor brukar vara snabba att framhäva hur toleranta och fördomsfria de är. Men när det kommer till att hantera vår närvaro tycks de egenskaperna lika snabbt försvinna. Då har man rätt att störa sig på andras (vår) existens. Då är det inte intolerant att samlas för att skrika glåpord eller säga åt en grupp oliktänkande (vi) att försvinna. Då är det helt ok att lägga ord i vår mun och förutsätta synsätt, värderingar och åsikter. Bär en blåsippa på kragen och det spelar inte längre någon roll vad du säger. De tre vanligaste argumenten jag som sverigedemokrat fått höra är nämligen: ”du ljuger”, ”det vet väl alla” och ”du har blivit hjärntvättad”.

Just idén om hjärntvättning får jag höra extra ofta då jag själv har utländsk bakgrund. Det är tydligen lättare att tro att någon som valt att engagera sig politiskt inte kan tänka för sig själv än att tvivla på partiets påstådda rasism. Inte heller spelar det någon roll om jag säger som det är, att jag valde att gå med efter att ha läst partiprogrammet, innan jag ens träffat någon medlem. På något sätt måste hemsidan just när jag besökte den ha haft hypnotiserande effekt. Och jag måste vara förd bakom ljuset, omedveten om att jag kämpar för min egen fiende. Någon fördom är detta inte, det är något som alla vet och bortom all möjlighet till ifrågasättande.

Det faktum att jag inte är etnisk svensk tycks störa ”antirasisterna” ovanligt mycket. De gånger man har insett att jag faktiskt står för mina egna åsikter har jag istället för hjärntvättad blivit kallad förrädare och självförnekare. Man har beskyllt mig för att ”leka svensk” och undrat hur jag, som polack, kan ha mina åsikter. Jag har i min enfald trott att ursprung inte spelar någon roll för vem man är, men där hade jag fel. Mitt ”polska blod” ska nämligen begränsa mina tankegångar till att inte vilja försvara det Sverige jag känner mig hemma i, eftersom jag inte är och aldrig kan bli svensk. Hur var det nu med rasismen?

Det jag märkt allra mest är hur dömande vissa av mina bekanta har varit när jag berättat om mitt politiska engagemang. Någon har sagt upp kontakten för att hon inte kunnat tolerera mina åsikter, utan att de facto  fråga vilka åsikter jag har. Andra har med chockade och besvikna röster konstaterat att de nu ”vet” mer om mig. Ytterligare andra har förundrat stirrat på mig och försökt få det att gå ihop. Gemensamt för alla är att de tydligt applicerat deras bild av partiet på mig, och inte omvänt. Oavsett hur länge de känt mig har de undgått att reflektera över möjligheten att bilden av mig kanske kan appliceras på partiet, att vi faktiskt är vanliga, vettiga och trevliga människor. Nej, de ”fördomsfria” är snabba att placera mig i ett fack och istället för att vara en egen individ blir jag enbart en sverigedemokrat, med allt vad det för dem innebär.
_____
Ovanstående text är ett inlägg från min gamla blogg, en blogg jag skapade mitt under brinnande valrörelse i en naiv tro att jag skulle ha tid att skriva regelbundet. Så blev inte fallet, studier och politiskt arbete kom i vägen. De två inlägg jag ändå publicerade känner jag ett värde av att flytta över hit, som exempel på samhällsreflektioner från en fritidspolitiker.