Förändring Framåt Tillsammans

Senaste nytt

Apr
25
Publicerad av Paula den 25 april, 2012 kl. 22:13

På DN-debatt läser jag idag en artikel av bland andra ordföranden för Centerpartiets ungdomsförbund (CUF), Hanna Wagenius. Artikeln handlar om arbetskraftsinvandring, och debattörerna ondgör sig över att frågan om kollektivavtal kan avgöra huruvida en person får stanna i Sverige eller inte. Jag ger dem visserligen helt rätt i att det inte är upp till facken att styra reglerna för arbetskraftsinvandringen. Det är vi politiker som måste ta ansvar.

Det är dock uppenbart att de unga centerpartisterna och jag har helt olika syn på vad ansvarstagande innebär. För mig tycks det som om Wagenius och hennes kollegor lever i en fantasivärld. Fri invandring och rörlighet över gränser skulle måhända fungera i en utopi, där skillnader mellan länder inte sträckte sig längre än annorlunda och spännande sätt att leva sina liv, där migration grundade sig i nyfikenhet och upptäckarlust och där personer som valde att permanent flytta till ett annat land gjorde det för att de förälskat sig i antingen samhället eller en person. Kort sagt – den enda anledningen att byta bostadsort vore en känsla av att ha hittat hem.

Verkligheten ser helt annorlunda ut. Individer flyttar inte för att de söker sig till ett samhälle som speglar deras värderingar och önskemål om ett harmoniskt leverne. Drivkrafterna bakom dagens migration är allt från flykt för sitt liv till önskan om en bättre ekonomi. Kulturen och samhällets utformning spelar mindre, om ens någon, roll – och därför ser vi också hur vårt samhälle splittras och gemenskapen inom det försämras. Rotlösheten växer eftersom merparten av de som flyttat hit egentligen vill bo kvar i sitt gamla hemland och inte känner sig hemma i Sverige.

Så tillbaka till arbetskraftsinvandringen. Som bekant har alliansregeringen tillsammans med Miljöpartiet stakat ut en helt ny riktning för hur denna ska bedrivas, där allt som numer krävs för att få uppehållstillstånd i Sverige är ett anställningsavtal. Tack och lov krävs också att avtalet ska ge minst motsvarande villkor som kollektivavtal, vilket åtminstone bromsar in de lönedumpande effekterna något. Detta skydd för den svenska arbetsmarknaden, likväl som för både inhemska och utländska arbetstagare, vill dock Wagenius CUF ta bort.

Det kan vid en första, snabb reflektion tyckas underligt att ett par hundralappars skillnad i lön är skillnaden mellan deltagande på den svenska arbetsmarknaden eller inte. Det krävs dock inte särskilt mycket eftertanke innan vikten av dessa hundralappar blir uppenbar. Utan kravet på kollektivavtalsenliga anställningsvillkor finns inget som förhindrar framväxten av en ny underklass, där människor från andra länder utnyttjas och där svenska arbetare konkurreras ut. Bakom de fina orden om en human migrationspolitik döljer sig inget annat än ett ohämmat ökande av arbetskraftsutbudet med lönedumpning och kraftigt försämrade arbetsvillkor till följd, utöver det splittrade samhälle som följer av en invandring styrd enbart av ekonomiska krafter.

Jag skrev lite högre upp att jag instämmer i åsikten att facken inte ska sätta upp villkoren för arbetskraftsinvandringen. Men det ska inte heller vara upp till arbetsgivarna själva. Det krävs en förändrad inriktning på politiken. Arbetskraftsbehovet måste analyseras på en övergripande nivå, och det primära målet ska vara att den arbetskraft som redan finns i vårt land matchas mot den inhemska arbetsmarknaden. Arbetskraftinvandring ska finnas som ett alternativ då denna matchning temporärt brister. Vi får inte vara så naiva att vi ignorerar de problem som följer av att en nationell arbetsmarknad oreglerat söker arbetskraft från hela världens utbud.

Apr
05
Publicerad av Paula den 5 april, 2012 kl. 20:55

Då jag nyligen informerats om att förbundsstyrelsen har entledigat mig från uppdraget som försvarspolitisk utskottsledare har jag uppdaterat informationen på sidan Om.

Jag vill dock försäkra alla om att mitt intresse för försvarspolitik och landets säkerhet på intet sätt har förändrats, och mitt arbete med ett reviderat försvars- och säkerhetspolitiskt program kommer att fortsätta. Mitt programförslag kommer när det är färdigt att presenteras under fliken Hjärtefrågor.

Apr
04
Publicerad av Paula den 4 april, 2012 kl. 07:19

På väg hem från jobbet igår kväll passerade jag ett par av de nötta affischer för Uppsala Revolutionary festival som alltjämt finns uppklistrade på diverse elskåp runt om i staden. Ni vet, den där festivalen som sponsrades av ABF och vars tema var ”rätten till motstånd” – underförstått, genom valet av exempel, via väpnad kamp.

Liksom så många gånger förut började jag fundera över det faktum att det faktiskt finns de som menar att revolution är rätt väg att gå. Själv har jag måhända agerat impulsivt gällande mitt eget liv någon gång eller två, men det har alltid stått tydligt för mig att när det gäller samhällsförändringar är det inget som vare sig går eller bör skyndas fram. Inte om målet är ett välmående och stabilt samhälle där medborgarna känner samhörighet och tilltro till varandra.

En liten del av mig kan svagt ana vad det är som driver de revolutionära i sin kamp. Alla som någon gång har tävlat i lagsporter minns nog känslan av gemenskap och hur adrenalinets verkan förstärktes av lagandan. Och alla som någon gång har trott sig hitta lösningen på ett problem som under längre tid förbryllat dem känner nog igen önskan att snabbt visa upp för omvärlden att de hittat svaret. Dessa två känslor kombinerade skapar antagligen en stark kämparglöd.

För den som fullt ut tror på sin idé, och samtidigt hyser såväl tilltro till som respekt för sina medmänniskor, är det dock uppenbart att det enda hållbara sättet att sprida sin övertygelse är genom sakliga argument, fredliga diskussioner samt en försiktig implementering i liten skala så att idén får mogna till sig och slå rot. Förändring måste nämligen få komma naturligt, den måste få ta försiktiga steg framåt och finna acceptans för varje enskilt steg innan nästa påbörjas. Det måste också finnas utrymme för steg tillbaka i de fall acceptansen inte infinner sig, det förväntade resultatet uteblir eller förändringen rentav ger en helt annan effekt än den önskade. Det är detta som utgör grunden till principen om försiktighet. Folkets vilja måste gå först, och folket som grupp ändrar sin inställning sakta, en individ i taget.

Att otåligt begära förändring omedelbart leder enbart till ökade motsättningar. Oavsett resultat av revolutioner kommer grupperingarna finnas kvar, maktkampen kommer att fortsätta och missnöje kommer att fortsätta gro. Kanske är det samma personer som känner sig förtrycka, kanske är det de som förut ansågs vara förtryckare som nu undrar när deras röster ska bli hörda.

Jag betecknar mig själv som konservativ, i den meningen att jag aktivt väljer att avvakta till dess jag känner ett utbrett stöd för den förändring jag förespråkar innan jag genomför den. Det innebär på intet sätt att jag tyst ser på problem i samhället omkring mig medan jag hoppas att mina medmänniskor själva kommer till insikt. Däremot väljer jag att sprida mina övertygelser framför att tvinga andra att leva på det sätt jag anser vara rätt. Jag väljer att förankra mina åsikter hos de jag vill ska dela dem eftersom jag vet att det är det enda rätta att göra.

En revolutionerande tanke - tänk om det är revolutioner som leder till status quo?

Apr
02
Publicerad av Paula den 2 april, 2012 kl. 19:35

Efter ett intensivt arbete med att bygga upp denna sida, kombinerat med en förkylning från helvetet, har jag nu äntligen fått tid att börja reflektera över den senaste tidens nyhetsflöde. För även om mitt fokus har varit riktat på mitt eget arbete har givetvis världen omkring mig inte stått stilla. Detta är ett långt inlägg, men så har det också hänt mycket som är värt att uppmärksamma.

Dags för en ny försvarsminister

En av de största händelserna – och en vars presskonferens jag faktiskt tog mig tid att se – måste vara att Sten Tolgfors lämnar posten som försvarsminister. Att en vapenvägrare som fullföljt en av de största reformerna inom svensk försvarspolitik nu lämnar ministeruppdraget är visserligen inte det minsta överraskande, särskilt inte med tanke på den senaste tidens skriverier om Saudi-affären. Däremot kan den som vill återgå till en stark försvarsmakt med Sverige i fokus inte låta bli att oroas. Inte för att Tolgfors kan anses vara rätt man för jobbet utan inför tanken på vem det är som kommer att ta över. Det går nämligen inte att komma ifrån det faktum att även om den förre försvarsministern var den som genomförde reformen från svensk försvarsmakt till internationell insatsstyrka så är det i grunden regeringen Reinfeldt som ligger bakom. Det vore därför naivt att förvänta sig att den nya försvarsministern kommer att byta inriktning på politiken.

Det kan knappast ha undgått någon med det minsta intresse för svensk försvarspolitik att den nuvarande regeringens syn på försvaret inte bestämts av försvarsministern, utan av finans- och statsministern tillsammans. Det har inte funnits någon som i budgetöverläggningar fört fram försvarsmaktens behov, eftersom dessa vida överstiger det Reinfeldt och Borg varit villiga att satsa. Därför är det inte förvånande att den som utsågs till försvarsminister tillhörde “förnyarna” inom Moderaterna och hade sin bakgrund inom biståndsarbete snarare än försvarsmakten. Det är inte heller förvånande att det bland spekulationerna om nya namn för ministerposten finns en stor bredd – allt från syskonen Karin Enström och Henrik Landerholm, båda med gedigen bakgrund inom försvarsmakten och de försvarsvänligas favoriter, till Ewa Björling (som tog över handelsministerposten efter just Tolgfors), finansmarknadsminister Per Norman eller (M)-gruppledaren Anna Kinberg-Batra. Själv hoppas jag givetvis på någon av de två förstnämnda – kanske får vi då en försvarsminister som åtminstone vågar säga ifrån när budgeten blir alltför snäv.

Ny polisorganisation

I fredags presenterade Polisorganisationskommittén till slut förslaget på en ny polisorganisation. Glädjande nog har de där tagit samma ställning som Sverigedemokraterna och föreslår att de olika polismyndigheterna slås samman till en enda, övergripande myndighet. Förhoppningsvis kan detta leda till en nödvändig effektivisering av polisverksamheten med tydligare styrning, bättre samordning och mindre onödigt pappersarbete.

Glädjande är det också att se förslagen om ökad medborgerlig insyn och ett närmre samarbete med kommunerna. I ett välfungerande och rättssäkert samhälle kan tilltron till polisen inte nog betonas och det är då viktigt med en nära kontakt till medborgarna. Av samma anledning är det av största vikt att polisens arbete fokuserar på att återupprätta tryggheten i samhället och med nya krafttag arbeta för att minska den brottslighet som breder ut sig. Vi behöver inte fler poliser som inte fyller någon annan funktion än att se bra ut i statistiken. Det som behövs är närvarande poliser som visar att inga brott är för små för att tas på allvar eller för väl utförda för att lägga energi på att försöka lösa. Det som behövs är en poliskår som går till frontalangrepp mot kriminaliteten.

Reepalu och hans uttalanden

Att Ilmar Reepalu har för vana att skuldbelägga och misstänkliggöra den judiska minoriteten i Malmö är ingen nyhet. Det är inte heller första gången som hans uttalanden fått kritik, eller som han i efterhand har tagit tillbaka det han sagt.  Anmärkningsvärt är dock att det var anklagelser om SD-infiltration av den judiska församlingen som fick Socialdemokraterna att tycka det gått så långt att kritik inte räcker till och att det är dags för ordentliga samtal och medling mellan Reepalu och judiska centralrådet. Själv anser jag nämligen att det var att gå långt över gränsen när Reepalu påstod att judarna i Malmö till viss del själva bär skulden för de attacker som riktas mot dem, eftersom de inte tagit avstånd från Israels agerande i Gaza. Han indikerade alltså att de som inte tar ställning i konflikter i en annan del av världen kan räkna med attacker och förföljelse här i Sverige, enbart baserat på sin etnicitet eller tro. Det är ett absurt tankesätt.

Givetvis hoppas jag att Reepalu denna gång slutligen lär av sina misstag. Kanske kan kontakten med judiska centralrådet och Malmös judiska församling ge honom insikt i hur det är att vara förföljd och utsatt på grund av sin tro. Kanske kan han få förståelse för det faktum att judiska familjer flyr från Malmö, eller att Simon Wiesenthal-centret har utfärdat sin varning. Tillåt mig dock att tvivla.

Våldets fortsatta framfart

Få kan ha missat nyheten om den brutala, livshotande misshandeln av 61-årige Carl-Erik Cedvander. Att det var ett gäng bestående av ungdomar i åldern 14-16 år som utförde den och att bakgrunden ska ha varit en tillsägelse från Cedvander när han misstänkte att gänget hade betett sig illa mot hans hund gör händelsen än mer obehaglig. Liksom det faktum att ungdomarna uppges vara näst intill oberörda av det inträffade och ska ha sett det hela som “en cool grej”.

Obehagligt är också det faktum att två av förövarna inte kan åtalas för sitt brott på grund av sin unga ålder, samt att de som faktiskt är straffmyndiga sannolikt kommer att dömas till ett par års ungdomsvård i stället för det fängelsestraff de förtjänar. Medan mannen, om han ens överlever, riskerar att få leva resten av sitt liv med betydande hjärnskador ska alltså de som åsamkat honom och hans anhöriga detta livslånga straff själva frias från skuld efter en kortare tid i omvårdnad. Hur någon ens kan fundera på att kalla detta för rättvisa övergår mitt förstånd.

Som om det inte vore nog med det grova dådet, brottslingarnas oberördhet och de låga straff som kommer att utdömas har massmedia inte dröjt med att låta de förtvivlade föräldrarna komma till tals. Det har skrivits om hur mamman till en av ungdomarna bröt ihop när hon fick veta att hennes son häktats och i en intervju med pappan till en annan av förövarna säger han att gärningsmännen är “de snällaste pojkarna i Angered”. Häktningsförhandlingarna kommenterar pappan med orden: “varför ska de förstöra livet för barnen också?”.

I min värld borde föräldrarna till dessa unga brottslingar fundera mer på hur de uppfostrat sina barn och vad de borde ha gjort annorlunda än att barnen nu får sona sina brott. De borde se den stundande rättegången som en chans för ungdomarna att ge brottsoffret och hans anhöriga upprättelse. De borde visa att vissa handlingar är fullkomligt oacceptabla. Det är inte förövarna som är offer.

Jag har redan påpekat att kriminalpolitiken är en av de frågor som gör mig stoltast över att vara sverigedemokrat. I vår politik bedöms brottslingar efter sina illgärningar. Såväl moderparti som ungdomsförbund har påtalat att en sänkning av straffmyndighetsåldern kan bli nödvändig i takt med att brottsligheten kryper allt längre ner i åldrarna. Så sent som i höstas lämnade partiet också in en motion till riksdagen om att det ska vara möjligt att döma unga förövare enligt samma straffskala som vuxna förövare, när brottet är av en hänsynslös och grov karaktär som i detta fall. Självklarheter, enligt min mening.

Några avslutande ord

Det är lätt att bli förtvivlad och tappa tilltron till samhället när man ser vad som händer i vårt land. Senast idag kunde vi läsa om en man som tänt eld på sin hustru eftersom hon begärt skilsmässa, och om en mamma som till straff för att hon tvingat sin treårige son att både röka och dricka alkohol endast tilldömts 100 dagsböter á 50 kronor, varav hon dessutom slipper 20 eftersom hon suttit häktad. Det är dock viktigt att inte låta känslan av uppgivenhet ta över, utan att istället säga ifrån, reagera och kämpa för förändring. Det är nämligen minst lika illa att tyst se på ett samhälles förfall som att aktivt orsaka det.

Jag vill också nämna att det har kommit till min kännedom att en liten, extrem organisation, till viss del bestående av personer som uteslutits ur eller lämnat Sverigedemokraterna och SDU, i dagarna har uttryckt sitt stöd för min kandidatur. Jag vill därför avsluta med att en gång för alla göra det tydligt att jag aldrig kommer att ha någon form av samröre, än mindre samarbete, med dylika organisationer, varken personligen eller genom SDU. Inte heller kommer jag på något sätt låta mig påverkas av dessa organisationers synpunkter kring SDUs politik. Min vision för förbundet är en folkrörelse som arbetar för ett välfungerande, välmående och svenskt Sverige, sakligt och seriöst med politiken och öppna diskussioner som verktyg. För mig har det alltid varit självklart att fokus för politiska organisationer i Sverige ska vara just detta, hur vi tillsammans bygger upp vårt land på bästa möjliga sätt.

Apr
01
Publicerad av Paula den 1 april, 2012 kl. 01:35

När jag senast lämnade en offentlig kommentar kring min kandidatur lovade jag att inom kort återkomma med en ny hemsida och en utökad programförklaring. Efter ett intensivt arbete kan jag nu presentera resultatet.

Jag hoppas att materialet på denna sida kan bidra till att ni lär känna mig och mina motiv lite bättre. Jag ser också fram emot konstruktiva diskussioner om förbundets och landets framtid.