Förändring Framåt Tillsammans

Senaste nytt

Apr
02

Uppsamlande samhällsreflektioner

Publicerad av Paula den 2 april, 2012 kl. 19:35

Efter ett intensivt arbete med att bygga upp denna sida, kombinerat med en förkylning från helvetet, har jag nu äntligen fått tid att börja reflektera över den senaste tidens nyhetsflöde. För även om mitt fokus har varit riktat på mitt eget arbete har givetvis världen omkring mig inte stått stilla. Detta är ett långt inlägg, men så har det också hänt mycket som är värt att uppmärksamma.

Dags för en ny försvarsminister

En av de största händelserna – och en vars presskonferens jag faktiskt tog mig tid att se – måste vara att Sten Tolgfors lämnar posten som försvarsminister. Att en vapenvägrare som fullföljt en av de största reformerna inom svensk försvarspolitik nu lämnar ministeruppdraget är visserligen inte det minsta överraskande, särskilt inte med tanke på den senaste tidens skriverier om Saudi-affären. Däremot kan den som vill återgå till en stark försvarsmakt med Sverige i fokus inte låta bli att oroas. Inte för att Tolgfors kan anses vara rätt man för jobbet utan inför tanken på vem det är som kommer att ta över. Det går nämligen inte att komma ifrån det faktum att även om den förre försvarsministern var den som genomförde reformen från svensk försvarsmakt till internationell insatsstyrka så är det i grunden regeringen Reinfeldt som ligger bakom. Det vore därför naivt att förvänta sig att den nya försvarsministern kommer att byta inriktning på politiken.

Det kan knappast ha undgått någon med det minsta intresse för svensk försvarspolitik att den nuvarande regeringens syn på försvaret inte bestämts av försvarsministern, utan av finans- och statsministern tillsammans. Det har inte funnits någon som i budgetöverläggningar fört fram försvarsmaktens behov, eftersom dessa vida överstiger det Reinfeldt och Borg varit villiga att satsa. Därför är det inte förvånande att den som utsågs till försvarsminister tillhörde “förnyarna” inom Moderaterna och hade sin bakgrund inom biståndsarbete snarare än försvarsmakten. Det är inte heller förvånande att det bland spekulationerna om nya namn för ministerposten finns en stor bredd – allt från syskonen Karin Enström och Henrik Landerholm, båda med gedigen bakgrund inom försvarsmakten och de försvarsvänligas favoriter, till Ewa Björling (som tog över handelsministerposten efter just Tolgfors), finansmarknadsminister Per Norman eller (M)-gruppledaren Anna Kinberg-Batra. Själv hoppas jag givetvis på någon av de två förstnämnda – kanske får vi då en försvarsminister som åtminstone vågar säga ifrån när budgeten blir alltför snäv.

Ny polisorganisation

I fredags presenterade Polisorganisationskommittén till slut förslaget på en ny polisorganisation. Glädjande nog har de där tagit samma ställning som Sverigedemokraterna och föreslår att de olika polismyndigheterna slås samman till en enda, övergripande myndighet. Förhoppningsvis kan detta leda till en nödvändig effektivisering av polisverksamheten med tydligare styrning, bättre samordning och mindre onödigt pappersarbete.

Glädjande är det också att se förslagen om ökad medborgerlig insyn och ett närmre samarbete med kommunerna. I ett välfungerande och rättssäkert samhälle kan tilltron till polisen inte nog betonas och det är då viktigt med en nära kontakt till medborgarna. Av samma anledning är det av största vikt att polisens arbete fokuserar på att återupprätta tryggheten i samhället och med nya krafttag arbeta för att minska den brottslighet som breder ut sig. Vi behöver inte fler poliser som inte fyller någon annan funktion än att se bra ut i statistiken. Det som behövs är närvarande poliser som visar att inga brott är för små för att tas på allvar eller för väl utförda för att lägga energi på att försöka lösa. Det som behövs är en poliskår som går till frontalangrepp mot kriminaliteten.

Reepalu och hans uttalanden

Att Ilmar Reepalu har för vana att skuldbelägga och misstänkliggöra den judiska minoriteten i Malmö är ingen nyhet. Det är inte heller första gången som hans uttalanden fått kritik, eller som han i efterhand har tagit tillbaka det han sagt.  Anmärkningsvärt är dock att det var anklagelser om SD-infiltration av den judiska församlingen som fick Socialdemokraterna att tycka det gått så långt att kritik inte räcker till och att det är dags för ordentliga samtal och medling mellan Reepalu och judiska centralrådet. Själv anser jag nämligen att det var att gå långt över gränsen när Reepalu påstod att judarna i Malmö till viss del själva bär skulden för de attacker som riktas mot dem, eftersom de inte tagit avstånd från Israels agerande i Gaza. Han indikerade alltså att de som inte tar ställning i konflikter i en annan del av världen kan räkna med attacker och förföljelse här i Sverige, enbart baserat på sin etnicitet eller tro. Det är ett absurt tankesätt.

Givetvis hoppas jag att Reepalu denna gång slutligen lär av sina misstag. Kanske kan kontakten med judiska centralrådet och Malmös judiska församling ge honom insikt i hur det är att vara förföljd och utsatt på grund av sin tro. Kanske kan han få förståelse för det faktum att judiska familjer flyr från Malmö, eller att Simon Wiesenthal-centret har utfärdat sin varning. Tillåt mig dock att tvivla.

Våldets fortsatta framfart

Få kan ha missat nyheten om den brutala, livshotande misshandeln av 61-årige Carl-Erik Cedvander. Att det var ett gäng bestående av ungdomar i åldern 14-16 år som utförde den och att bakgrunden ska ha varit en tillsägelse från Cedvander när han misstänkte att gänget hade betett sig illa mot hans hund gör händelsen än mer obehaglig. Liksom det faktum att ungdomarna uppges vara näst intill oberörda av det inträffade och ska ha sett det hela som “en cool grej”.

Obehagligt är också det faktum att två av förövarna inte kan åtalas för sitt brott på grund av sin unga ålder, samt att de som faktiskt är straffmyndiga sannolikt kommer att dömas till ett par års ungdomsvård i stället för det fängelsestraff de förtjänar. Medan mannen, om han ens överlever, riskerar att få leva resten av sitt liv med betydande hjärnskador ska alltså de som åsamkat honom och hans anhöriga detta livslånga straff själva frias från skuld efter en kortare tid i omvårdnad. Hur någon ens kan fundera på att kalla detta för rättvisa övergår mitt förstånd.

Som om det inte vore nog med det grova dådet, brottslingarnas oberördhet och de låga straff som kommer att utdömas har massmedia inte dröjt med att låta de förtvivlade föräldrarna komma till tals. Det har skrivits om hur mamman till en av ungdomarna bröt ihop när hon fick veta att hennes son häktats och i en intervju med pappan till en annan av förövarna säger han att gärningsmännen är “de snällaste pojkarna i Angered”. Häktningsförhandlingarna kommenterar pappan med orden: “varför ska de förstöra livet för barnen också?”.

I min värld borde föräldrarna till dessa unga brottslingar fundera mer på hur de uppfostrat sina barn och vad de borde ha gjort annorlunda än att barnen nu får sona sina brott. De borde se den stundande rättegången som en chans för ungdomarna att ge brottsoffret och hans anhöriga upprättelse. De borde visa att vissa handlingar är fullkomligt oacceptabla. Det är inte förövarna som är offer.

Jag har redan påpekat att kriminalpolitiken är en av de frågor som gör mig stoltast över att vara sverigedemokrat. I vår politik bedöms brottslingar efter sina illgärningar. Såväl moderparti som ungdomsförbund har påtalat att en sänkning av straffmyndighetsåldern kan bli nödvändig i takt med att brottsligheten kryper allt längre ner i åldrarna. Så sent som i höstas lämnade partiet också in en motion till riksdagen om att det ska vara möjligt att döma unga förövare enligt samma straffskala som vuxna förövare, när brottet är av en hänsynslös och grov karaktär som i detta fall. Självklarheter, enligt min mening.

Några avslutande ord

Det är lätt att bli förtvivlad och tappa tilltron till samhället när man ser vad som händer i vårt land. Senast idag kunde vi läsa om en man som tänt eld på sin hustru eftersom hon begärt skilsmässa, och om en mamma som till straff för att hon tvingat sin treårige son att både röka och dricka alkohol endast tilldömts 100 dagsböter á 50 kronor, varav hon dessutom slipper 20 eftersom hon suttit häktad. Det är dock viktigt att inte låta känslan av uppgivenhet ta över, utan att istället säga ifrån, reagera och kämpa för förändring. Det är nämligen minst lika illa att tyst se på ett samhälles förfall som att aktivt orsaka det.

Jag vill också nämna att det har kommit till min kännedom att en liten, extrem organisation, till viss del bestående av personer som uteslutits ur eller lämnat Sverigedemokraterna och SDU, i dagarna har uttryckt sitt stöd för min kandidatur. Jag vill därför avsluta med att en gång för alla göra det tydligt att jag aldrig kommer att ha någon form av samröre, än mindre samarbete, med dylika organisationer, varken personligen eller genom SDU. Inte heller kommer jag på något sätt låta mig påverkas av dessa organisationers synpunkter kring SDUs politik. Min vision för förbundet är en folkrörelse som arbetar för ett välfungerande, välmående och svenskt Sverige, sakligt och seriöst med politiken och öppna diskussioner som verktyg. För mig har det alltid varit självklart att fokus för politiska organisationer i Sverige ska vara just detta, hur vi tillsammans bygger upp vårt land på bästa möjliga sätt.

Kommentera

  1.  

    |