Förändring Framåt Tillsammans

Senaste nytt

Apr
04

Att få gehör för sin idé

Publicerad av Paula den 4 april, 2012 kl. 07:19

På väg hem från jobbet igår kväll passerade jag ett par av de nötta affischer för Uppsala Revolutionary festival som alltjämt finns uppklistrade på diverse elskåp runt om i staden. Ni vet, den där festivalen som sponsrades av ABF och vars tema var ”rätten till motstånd” – underförstått, genom valet av exempel, via väpnad kamp.

Liksom så många gånger förut började jag fundera över det faktum att det faktiskt finns de som menar att revolution är rätt väg att gå. Själv har jag måhända agerat impulsivt gällande mitt eget liv någon gång eller två, men det har alltid stått tydligt för mig att när det gäller samhällsförändringar är det inget som vare sig går eller bör skyndas fram. Inte om målet är ett välmående och stabilt samhälle där medborgarna känner samhörighet och tilltro till varandra.

En liten del av mig kan svagt ana vad det är som driver de revolutionära i sin kamp. Alla som någon gång har tävlat i lagsporter minns nog känslan av gemenskap och hur adrenalinets verkan förstärktes av lagandan. Och alla som någon gång har trott sig hitta lösningen på ett problem som under längre tid förbryllat dem känner nog igen önskan att snabbt visa upp för omvärlden att de hittat svaret. Dessa två känslor kombinerade skapar antagligen en stark kämparglöd.

För den som fullt ut tror på sin idé, och samtidigt hyser såväl tilltro till som respekt för sina medmänniskor, är det dock uppenbart att det enda hållbara sättet att sprida sin övertygelse är genom sakliga argument, fredliga diskussioner samt en försiktig implementering i liten skala så att idén får mogna till sig och slå rot. Förändring måste nämligen få komma naturligt, den måste få ta försiktiga steg framåt och finna acceptans för varje enskilt steg innan nästa påbörjas. Det måste också finnas utrymme för steg tillbaka i de fall acceptansen inte infinner sig, det förväntade resultatet uteblir eller förändringen rentav ger en helt annan effekt än den önskade. Det är detta som utgör grunden till principen om försiktighet. Folkets vilja måste gå först, och folket som grupp ändrar sin inställning sakta, en individ i taget.

Att otåligt begära förändring omedelbart leder enbart till ökade motsättningar. Oavsett resultat av revolutioner kommer grupperingarna finnas kvar, maktkampen kommer att fortsätta och missnöje kommer att fortsätta gro. Kanske är det samma personer som känner sig förtrycka, kanske är det de som förut ansågs vara förtryckare som nu undrar när deras röster ska bli hörda.

Jag betecknar mig själv som konservativ, i den meningen att jag aktivt väljer att avvakta till dess jag känner ett utbrett stöd för den förändring jag förespråkar innan jag genomför den. Det innebär på intet sätt att jag tyst ser på problem i samhället omkring mig medan jag hoppas att mina medmänniskor själva kommer till insikt. Däremot väljer jag att sprida mina övertygelser framför att tvinga andra att leva på det sätt jag anser vara rätt. Jag väljer att förankra mina åsikter hos de jag vill ska dela dem eftersom jag vet att det är det enda rätta att göra.

En revolutionerande tanke - tänk om det är revolutioner som leder till status quo?

Kommentera

  1.  

    |