Förändring Framåt Tillsammans

Senaste nytt

Apr
25

CUF vill rasera den svenska modellen

Publicerad av Paula den 25 april, 2012 kl. 22:13

På DN-debatt läser jag idag en artikel av bland andra ordföranden för Centerpartiets ungdomsförbund (CUF), Hanna Wagenius. Artikeln handlar om arbetskraftsinvandring, och debattörerna ondgör sig över att frågan om kollektivavtal kan avgöra huruvida en person får stanna i Sverige eller inte. Jag ger dem visserligen helt rätt i att det inte är upp till facken att styra reglerna för arbetskraftsinvandringen. Det är vi politiker som måste ta ansvar.

Det är dock uppenbart att de unga centerpartisterna och jag har helt olika syn på vad ansvarstagande innebär. För mig tycks det som om Wagenius och hennes kollegor lever i en fantasivärld. Fri invandring och rörlighet över gränser skulle måhända fungera i en utopi, där skillnader mellan länder inte sträckte sig längre än annorlunda och spännande sätt att leva sina liv, där migration grundade sig i nyfikenhet och upptäckarlust och där personer som valde att permanent flytta till ett annat land gjorde det för att de förälskat sig i antingen samhället eller en person. Kort sagt – den enda anledningen att byta bostadsort vore en känsla av att ha hittat hem.

Verkligheten ser helt annorlunda ut. Individer flyttar inte för att de söker sig till ett samhälle som speglar deras värderingar och önskemål om ett harmoniskt leverne. Drivkrafterna bakom dagens migration är allt från flykt för sitt liv till önskan om en bättre ekonomi. Kulturen och samhällets utformning spelar mindre, om ens någon, roll – och därför ser vi också hur vårt samhälle splittras och gemenskapen inom det försämras. Rotlösheten växer eftersom merparten av de som flyttat hit egentligen vill bo kvar i sitt gamla hemland och inte känner sig hemma i Sverige.

Så tillbaka till arbetskraftsinvandringen. Som bekant har alliansregeringen tillsammans med Miljöpartiet stakat ut en helt ny riktning för hur denna ska bedrivas, där allt som numer krävs för att få uppehållstillstånd i Sverige är ett anställningsavtal. Tack och lov krävs också att avtalet ska ge minst motsvarande villkor som kollektivavtal, vilket åtminstone bromsar in de lönedumpande effekterna något. Detta skydd för den svenska arbetsmarknaden, likväl som för både inhemska och utländska arbetstagare, vill dock Wagenius CUF ta bort.

Det kan vid en första, snabb reflektion tyckas underligt att ett par hundralappars skillnad i lön är skillnaden mellan deltagande på den svenska arbetsmarknaden eller inte. Det krävs dock inte särskilt mycket eftertanke innan vikten av dessa hundralappar blir uppenbar. Utan kravet på kollektivavtalsenliga anställningsvillkor finns inget som förhindrar framväxten av en ny underklass, där människor från andra länder utnyttjas och där svenska arbetare konkurreras ut. Bakom de fina orden om en human migrationspolitik döljer sig inget annat än ett ohämmat ökande av arbetskraftsutbudet med lönedumpning och kraftigt försämrade arbetsvillkor till följd, utöver det splittrade samhälle som följer av en invandring styrd enbart av ekonomiska krafter.

Jag skrev lite högre upp att jag instämmer i åsikten att facken inte ska sätta upp villkoren för arbetskraftsinvandringen. Men det ska inte heller vara upp till arbetsgivarna själva. Det krävs en förändrad inriktning på politiken. Arbetskraftsbehovet måste analyseras på en övergripande nivå, och det primära målet ska vara att den arbetskraft som redan finns i vårt land matchas mot den inhemska arbetsmarknaden. Arbetskraftinvandring ska finnas som ett alternativ då denna matchning temporärt brister. Vi får inte vara så naiva att vi ignorerar de problem som följer av att en nationell arbetsmarknad oreglerat söker arbetskraft från hela världens utbud.

Kommentera

  1.  

    |