Förändring Framåt Tillsammans

Senaste nytt

Nov
04
Publicerad av Paula den 4 november, 2012 kl. 23:41

För den som inte visste det redan så kan jag tala om att de bästa kvinnorna i vårt land hittar man i Sverigedemokraterna och SD-kvinnor! Idag höll region Mellan sin första medlemsträff och knappt hade vi hunnit presentera oss för varandra innan de politiska diskussionerna var i full gång. Liksom varje gång jag är på ett arrangemang med förbundet  av våra medlemmars fantastiska engagemang och genuina intresse för att hitta nya lösningar och metoder för att gemensamt förbättra vårt samhälle.

Under mötet avhandlades många politiska ämnen, allt från djurskydd till hälsoarbete. Mycket kretsade kring hur vi kan verka för stärkt valfrihet och möjligheter att möta varje individs behov utan att för den skull förringa värdet av goda relationer med vår omvärld. Vare sig det handlade om stärkta möjligheter till kvalitetstid med familjen eller en skola där kunskap förmedlas och ömsesidig respekt råder mellan lärare och elev lyftes perspektiv som jag ofta annars saknar i debatten. I en värld där så mycket av det politiska arbetet och den offentliga debatten handlar om kostnadseffektivitet och mätbara resultat är det härligt befriande att tala även om immateriella värden, vikten av relationer människor emellan, vikten av medmänsklighet och humana val. Jag känner mig trygg i vetskapen om att det är skarpa, starka kvinnor drivna av kämparglöd och empati som söker sig till SD.

Kort sagt: det är oerhört inspirerande att träffas och låta samtalet flöda, och jag kan inte nog säga hur stolt jag är över att få representera detta det bästa av alla kvinnoförbund. Till alla förbundsväninnor vill jag rikta mitt varmaste tack för all glädje och energi. Vår tid är nu!

Nov
02
Publicerad av Paula den 2 november, 2012 kl. 13:09

Vid det här laget har nog de flesta av såväl sympatisörer som meningsmotståndare sett det senaste klippet från SDU-television, där Gustav Kasselstrand besöker Lia Hof – ett vandrarhem som nyligen slutit avtal med Migrationsverket om flyktingmottagande. Det dröjde inte länge från det att filmen släpptes till att reaktionerna kom och diskussionerna spårade ur.  Många var de som valde att fokusera på att det man ser är en ung mans besök på ett lyxigt och lugnt vandrarhem, inte en asylsökandes dag på ett fullt boende. I stället för att behandla sakpolitiska dilemman delades kommentarerna snabbt upp i två sedvanliga läger och debatten blev en pajkastning om vilken sida som förenklar eller förskönar verkligheten mest.

Jag kan hålla med om att det vore missvisande om någon på allvar hävdade att Kasselstrand fått prova på livet som flykting. Givetvis är hans upplevelse knappast densamma som den som väntar de asylsökande som hänvisas till gården, alla med minsta vett förstår att champagne knappast ingår i migrationsverkets avtal. Icke desto mindre kvarstår det faktum att rummet han bodde i inom kort kommer att vara temporär bostad åt asylsökande syrier. De avtal som i all hast sluts, inte minst sedan den kraftigt ökade flyktingströmmen, kan och bör med rätta kan ifrågasättas.

Jag tror att ytterst få personer missunnar flyktingar tak över huvudet medan deras ärenden hanteras. Samtidigt är det för mig naturligt att det sticker i ögonen när det inte tycks vara några problem att hitta och via skattemedel finansiera boenden åt tiotusentals asylsökande samtidigt som bostadsbristen, inte minst för unga och studenter, på många håll är akut. Att flertalet av dessa hastigt instiftade flyktingförläggningar hamnar på historiska herrgårdar eller fina hotell gör det knappast lättare att förstå politikernas prioriteringar. (Däremot blir kostnaderna för asylmottagandet snabbt mer lättförstådda.)

Ovanstående argument kan förstås anses vara förenklat, känslostyrt och självcentrerat. Ironiskt nog ofta av samma individer som för egen del för fram känslostyrda argument och tävlar i att vara mer snälla än någon annan. Men vad händer när känslorna läggs åt sidan?

Det offentliga har en begränsad mängd resurser att tillgå. Dessa resurser ska givetvis användas på ett så rationellt sätt som möjligt. Den stora merparten bör självfallet gå tillbaka till medborgarna, men samtidigt finner nog många det rimligt att en viss del går till att hjälpa medmänniskor i nöd runt om på vår jord. Vi hör till de rikare länderna, vi har en relativt hög välfärdsnivå och vi har samveten.

Det pågår just nu ett inbördeskrig i Syrien. Enligt UNHCR har hittills 340 000 människor flytt till grannländerna, 1,5 miljoner befinner sig på flykt inom landet. Hjälper vi verkligen de syriska flyktingarna bäst genom att hyra rum på hotell i Sverige så att en bråkdel av dem kan få en tillfällig husering i vårt land? Jag har svårt att se hur detta är det mest rationella valet.

De som flyr undan krig och förödelse bryr sig nog mindre om var eller hur de erbjuds trygghet än att de får en för stunden säker tillvaro. Därför borde också flyktinghjälpens mål vara att erbjuda så många som möjligt just detta. Medan svenskt asylmottagande tycks förutsätta att alla världens flyktingar mår bäst av att börja bygga ett nytt liv i Sverige lämnas tiotusentals personer i misär i eller nära oroshärdarna. Dessutom bör vi fråga oss vilka det är som erbjuds nya liv i Sverige, och vilken roll de hade kunnat spela i Syriens framtid om de i stället fått hjälp på plats, då de sannolikt hör till de mer välbärgade och välutbildade syrierna.

Min övertygelse är att det stora flertalet flyktingar hellre får hjälp att överleva och en dag återvända till samt bygga upp sina hemländer. Det är på plats våra satsningar på riktigt kan hjälpa, även om det är genom att erbjuda ett gott liv här vårt samvete enklast stillas.

Nov
01
Publicerad av Paula den 1 november, 2012 kl. 19:01

Det har nu gått två månader sedan Sverigedemokratisk Ungdom höll kongress, och jag anser det vara lägligt att åter väcka liv i denna sida. Många har hört av sig och undrat vad som händer nu och alla har fått samma svar – det är upp till den nyvalda styrelsen. Min förhoppning är att den debatt som påbörjats kan fortgå och att SDUs ledning tar till sig av åsikter och lyssnar på sina medlemmar, oavsett om det är ris eller ros som framförs. Själv kommer jag fortsätta att framföra bägge delarna, där jag finner det vara befogat. Min ambition är att hålla diskussionen så internt som möjligt – det är en fråga för vårt förbund och inte allmänheten. Denna blogg kommer således ägnas företrädesvis åt politiska reflektioner och personliga funderingar. Men först vill jag leverera några avslutande tankar om min syn på SDU och dess framtid.

Grunden i hela mitt engagemang är att jag har sett hur dagens samhälle, såväl offentligt som civilt, behandlar människor olika baserat på ursprung och att svenskarna systematiskt missgynnas. Den förda politiken leder till splittring, otrygghet, kriminalitet och fattigdom. Jag vägrar att tyst se på när det kompromissas med allas lika värde, rättigheter och skyldigheter. Det handlar om mitt land, om vårt land. Sverige måste räddas, och kan jag bidra så är det för mig självklart att ställa upp.

Den nedmontering som skett av vårt svenska samhälle och vår välfärd har pågått en längre tid, utan medborgarnas samtycke eller kännedom. Media och maktelit har effektivt inpräntat sitt budskap. De enda som på allvar har ifrågasatt utvecklingen är vi i den sverigedemokratiska rörelsen. Vi har sett och påtalat de galenskaper som finansieras med våra gemensamma skattemedel. Nu börjar allt fler svenskar se att Sverige är på väg åt fel håll. Men steget tycks vara stort till att se problemens grunder, tänka i nya banor och erkänna att lösningarna kanske finns där makten inte vill att vi letar.

Här ser jag att ungdomsförbundet har en mycket viktig roll att spela. Det är vi ungdomar, fyllda av framtidstro och med vaken blick, som vågar ifrågasätta de nästan dogmatiska normer som råder idag. Det är vi som kommer att utgöra och forma morgondagens Sverige. SDU måste därför vara ett tydligt, seriöst och ansvarstagande alternativ för unga, engagerade svenskar. I såväl ord som handling ska vi visa att vi inte bara ser de problem som finns och förstår bakomliggande orsaker, utan också att vi presenterar hållbara lösningar. Vi ska visa att vi kan tillvarata ungdomlig energi för att leda Sverige rätt.

Min vision för förbundet har alltid varit en rörelse som ständigt driver på och för den sverigevänliga politiken framåt. SDU har en unik möjlighet att påverka moderpartiet, som andra ungdomsförbund bara kan drömma om. Den sverigedemokratiska rörelsen växer snabbt och inom organisationen pågår arbetet med att tillvarata kompetensen hos dem som engagerar sig. Genom att lyfta våra frågor internt och visa allt vi ungsvenskar kan bidra med finns goda chanser att få gehör för det vi säger. Där andra förbund förlitar sig till mediala utspel och angrepp mot sina moderpartier i hopp om att skapa debatt och påverka utifrån kan vi ta för oss och göra skillnad direkt i partiet.

Det är min övertygelse att en majoritet av Sveriges unga i själva verket delar våra åsikter utan att veta om det. Jag minns hur svårt jag själv hade att övervinna mina politiska fördomar och hitta till SDU. Vårt problem är inte att få personer att hålla med oss, utan att bygga upp vår trovärdighet. Detta kräver konsekvent och ansvarsfullt agerande.

För att nå våra mål fordras god balans mellan handlingskraft som visar upp vår politik och ödmjukhet inför att det som är självklart för oss inte alltid är det för andra. Vi ska vara svenska ungdomars röst, och vi ska vara det på ett sätt de känner igen sig i. Vi har inte råd att brista i kommunikationen och lämna minsta utrymme för tvivel på vad vi tycker, vad vi vill eller vilka vi välkomnar bland oss. Vi måste tillsammans arbeta för att utradera alla tvivel, besegra alla fördomar och reda ut alla missförstånd. För det handlar om mer än oss, det handlar om vårt land.

Tillsammans kan vi rädda ett sjunkande Sverige!