Förändring Framåt Tillsammans

Senaste nytt

Nov
12
Publicerad av Paula den 12 november, 2013 kl. 16:18

Jag tycker om åsikter och samtal. De flesta som känner mig, ja även de som bara betraktar mig utifrån, vet nog detta. Jag lyssnar gärna på vad andra har att säga, försöker förstå hur de resonerar. Igår kväll begav jag mig därför till Dramaten, för att höra på ett samtal om svenskhet och nationalism. Mina förhoppningar var knappast särskilt höga; deltagarna i panelsamtalet har i många olika sammanhang diskuterat frågorna tidigare så jag visste på förhand ungefär var de står. Men faktum är att jag trots allt blev positivt överraskad. Ser jag bortom ordval och gliringar om Sverigedemokraterna, ignorerar jag ignoransen och de förutfattade meningarna, så fanns där ändå resonemang som var intressanta, ibland till och med bra.

I panelen var det endast en – prästen och chefredaktören för Dagens Arbete, Helle Klein – som motsatte sig begreppet svenskhet och ansåg att själva diskussionen om och tanken på en svensk karaktär bygger upp grupperingar och skillnader som egentligen inte finns där, och som bara är av ondo. Övriga tre – Andreas Johansson Heinö (statsvetare, författare och senior fellow vid tankesmedjan Timbro), Alexandra Pascalidou (journalist, författare och programledare) samt Henrik Berggren (historiker, författare och ledarskribent) – var någorlunda överens om att svenskhet finns och har en roll för vårt samhälle, det går inte att tänka eller önska bort vår historia. Faktum är att samtliga dessa tre även berörde att nationalism kan finnas i olika former, och att det också finns positiva sådana. Pascalidou nöjde sig med att konstatera att fosterlandskärlek kan vara vackert, Johansson Heinö påtalade att nationalism faktiskt har möjligtgjort bland annat välfärdsstaten och Berggren lade enkelt och simpelt fram att fransmännen kanske inte var helt fel ute när de i revolutionen antog mottot: frihet, jämlikhet – och broderskap.

För visst är det så, broderskap var ett av slagorden. Och vad är broderskapet om inte just den samhörighet som utgör nationen? Är det inte så att utan den gemenskapen blir det också svårt att hålla samhället uppe, är det inte på den vi bygger vår frihet och jämlikhet?

Jag hör vad de som talar om mångfald, förening i mänskligheten eller via medborgarskap och identifikation genom klass, intressen eller idéer säger. Jag förstår att det finns de som inte känner sig hemma i ett samhälle där nationsgemenskap är den enande faktorn, där det som håller oss samman är att vi identifierar oss som svenskar. Men personligen upplever jag att det är just i ett sådant samhälle jag känner mig hemma. Betyder det att jag vill tvinga in andra i en identitet de inte vill ta till sig? Nej. Betyder det att jag vill exkludera andra från den gemenskapen? Lika lite. Jag, precis som det här partiet, är för öppen svenskhet. Jag tror att personer kan anamma svenskheten och ta den till sitt hjärta, sin identitet.

Sverige är inte bara en plats på jorden definierad av abstrakta, geografiska gränser. Vårt land har en historia, människor som bott här har utvecklat vårt samhälle, vår kultur, vårt språk och våra traditioner. Svenskhet finns, och det är varken fult eller negativt att bejaka denna förekomst. Jag ser det tvärtom som en respektfull självklarhet, och jag önskar leva i ett land som bygger vidare på det vi har istället för att kasta historien på soptippen och skapa något nytt och bra för stunden. Jag är övertygad om att nationen är en bra grund för vårt samhällsbygge. Hur stor del svenskheten utgör av identiteten kan variera, men utan samhörighet med nationen är allt som finns kvar ett papper på vilket ditt medborgarskap definieras. Och jag tror vi behöver mer än så.