Förändring Framåt Tillsammans

Senaste nytt

Dec
26
Publicerad av Paula den 26 december, 2013 kl. 22:06

Idag publicerades en text av mig på SVT Debatt. Där skriver jag om hur mitt val att engagera mig inom Sverigedemokraterna påverkat privata relationer men också, och egentligen framför allt, hur man som sverigedemokrat behandlas i offentligheten. Det jag skriver gäller givetvis även andra grupper än SD, men jag skriver ju ur min synvinkel, och jag skriver med specifika händelser färskt i minnet. Då blir det som det blir.

Jag inser att många tolkar dagens inlägg som en så kallad offerkoftetext. Men då missar de poängen. Det jag försöker få fram är inte hur synd det är om sverigedemokrater, inte heller vill jag låta påskina att det endast är media och ”tyckarelit” som polariserar och bär ett ansvar. Men jag vill påpeka att alla, även de som anser sig vara toleranta och sakliga, med jämna mellanrum bör se över hur de själva uttrycker sig och vilka signaler de kan sända. Just denna gång vände jag mig explicit till dem som inte uppenbart bidrar till hatet eftersom de är sansade nog att hålla en överlag saklig ton samtidigt som de skickar markörer, med- eller omedvetet, om att sverigedemokrater är några man bör akta sig för.

Utöver offerkofteanklagelsen har kritiken bestått av relativisering. ”SD polariserar ju också” har skrivits otaliga gånger. Jag har dock aldrig hävdat att det bara sker en form av polarisering. Tvärtom nämner jag själv den uppenbara uppiskade stämning som syns på alltför många ställen. Och visst ser jag likheter mellan det jag som sverigedemokrat ibland får uppleva och det som exempelvis enskilda muslimer ibland får uppleva. Alltför ofta är personer så övertygade om att de minsann har förstått den rätta versionen av i det här fallet sverigedemokratin respektive islam att de är säkra på att den som beter sig på ett annorlunda sätt, bryter normen, i själva verket spelar ett spel eller döljer sin hemliga agenda. Konspirationsteorier på högsta nivå med andra ord. Lika ofta sker det kollektiva skuldbeläggandet. Men jag har lite svårt att se just avståndstagandet från de som egentligen står utanför vara lika starkt åt bägge håll. Det är inte så vanligt att höra ”jag är inte muslim, men…” eller liknande. Och det var just den polariseringen jag var ute efter att angripa idag, den ”normaliserade” polariseringen, inte de mer extrema kanterna som är rätt duktiga på att piska upp ”vi och dem” mot alla de anser tillhöra den andra sidan och med detta motivera attacker.

Just den här relativiserande fokusförskjutningen är rätt intressant, på flera sätt. Dels är jag överlag fascinerad av att det tycks finnas så många som ser det som ett motargument. I min värld har två fel nämligen aldrig gjort ett rätt. Dels tycker jag att det är spännande att man enligt vissa bara är trovärdig om man tar ett helhetsgrepp varje gång man vill närma sig en viss problematik. Själv tycker jag nämligen det är bra att ibland behandla ingående delar var för sig. Se vad som kan göras åt en specifik liten pusselbit på vägen mot en lösning. Ni vet, många bäckar små.

Det finns ytterligare en aspekt på allt eller inget-tanken som är intressant. Jag brukar rätt ofta komma med allmänna kommentarer om att välja dialog och öppenhet framför stigmatisering och polarisering. Dessa riktas då just åt alla håll, såväl meningsfränder som meningsmotståndare. De brukar dock tas emot som om jag riktar dem ensidigt. Internt får jag ibland anklagelser om att vara ”PK” eller anpassa mig efter ”medias agenda”. Externt får jag höra just att jag borde kritisera internt också. Det spelar liksom ingen roll om jag riktar mig specifikt mot en grupp eller för fram något allmängiltigt. Tydligen förväntas jag varje gång rabbla upp alla som bör ta till sig av det jag säger, helst person för person. Framför allt ska jag hänga ut de som delar min partisympati. Gör jag inte det är det för att jag i hemlighet tycker det är ok när de är osakliga, tycks teorin vara. Det var det här med att tolka illvilligt…

Kort sagt: just dagens inlägget kom sig av att jag är förbannat trött på att allt alltid ska mynna ut i för/mot SD och SD-företrädare har minsann sagt si eller så. Och ja, jag blir lika irriterad oavsett vilken grupp man stoppar in i stället för SD. ”PK”, ”muslimer”, ”media”, ”judar” – det gör mig detsamma. Jag vill se sakfokus i diskussioner och är inte intresserad av pajkastning grupper emellan, konspirationer och kollektiva skuldbelägganden. Men för att nå dit krävs att alla som bidrar till vi- och dom-tänkande tänker till. Jag försöker dra mitt strå till stacken, genom att välja hur jag själv för mig, och göra andra uppmärksamma på hur jag uppfattar deras retorik och vad den kan leda till. Ibland allmänt, ibland specifikt riktat. Ibland offentligt, ibland privat. Jag gör det för att polariseringen skrämmer mig. Inte för egen del i bemärkelsen att jag känner mig hotad, utan för att det smärtar att se en stämning i samhället där man är antingen med eller mot, vän eller fiende. Jag vill se öppenhet och ökad förståelse för andras resonemang, även om man för den skull inte behöver köpa resonemangen. Det är en av mina starkaste övertygelser, som jag fått med mig sen uppväxten – att alltid välja dialog framför parallella monologer, alltid vara nyfiken på andras tankegångar och öppen för att du själv kan ha fel. Alltid respektera andra, så som du själv förväntar dig respekt tillbaka.

Dec
13
Publicerad av Paula den 13 december, 2013 kl. 18:26

Det har minst sagt varit mycket snack om åsiktsfrihet på sistone. Jag själv har skrivit två ledare på SD-Kuriren, en till följd av debatten om den annons för boken Invandring och mörkläggning som DN tog in i söndags och en i sviterna av Expressens avslöjanden och uthängningar denna vecka. Fortfarande finns det dock mycket kvar att säga. Här kommer en liten del till.

Jag önskar att folk i allmänhet, och partivänner i synnerhet, kunde sluta att ge eld åt teorin att vi som reagerar när det framkommer uppgifter om hur medlemmar och företrädare uttryckt sig gör det på grund av vad media säger eller på enstaka förflugna ord. Även om det rör sig om en liten grupp är skadan och den frustration som orsakas desto större. Jag betackar mig för fler anklagelser om att ha en hemlig agenda och jag finner det ofattbart att det finns de som utger sig för att vilja SD:s bästa samtidigt som de klagar över att vi är ”det parti som censurerar mest” internt. (Citat från före detta medlem.)

Självklart ska folk ha rätt att tycka, tänka och säga vad de vill inom lagens gränser på ett generellt plan som människor och medborgare i vårt land. Den rätten kommer jag aldrig att sluta försvara. Jag kommer heller aldrig att strypa kontakt med någon enkom baserat på dennes åsikter, eller sluta föra dialog med oliktänkande.

Men åsiktsfrihet ger inte rätt att tycka vad som helst och samtidigt vara medlem och därmed företrädare för vårt parti samt de åsikter vi har att förmedla och representera. Centralt är att det våra företrädare tycker, tänker och säger också överensstämmer med partiets ståndpunkter.

Oavsett hur gott arbete någon gör och tidigare gjort för partiet, oavsett hur många flygblad som delats och ja, även oavsett hur mycket man har fått offra för sitt engagemang, så är politiken ett av få områden där åsikter faktiskt har grundläggande relevans för uppgiften: att företräda åsikter. Svårare än så är det inte. Eller som jag uttryckte det på landsdagarna:

”Det handlar inte om vad jag får säga, vilka tidningar jag får läsa, eller hur jag ska uttrycka mig i det offentliga rummet. Det handlar om ifall jag ställer upp på partiets politik, på vårt principprogram, och ifall jag vill verka för ett sverigedemokratiskt Sverige.”

 

 

Dec
13
Publicerad av Paula den kl. 09:08

När jag i måndags publicerade en ledare om censur och lite skämtsamt twittrade ut den med frasen ”Vad får man egentligen säga i det här landet?” hade jag ingen aning om vad som väntade i veckan. Jag har alltid varit mån om att försöka hålla debatter sakliga och nyanserade, och det var utgångspunkten där och då. Nej, vi är inte censurerade, annat än av oss själva av rädsla för sociala repressalier. Jag hade önskat att det vore ett självklart mål att arbeta bort denna rädsla för alla som kallar sig demokrater. I stället har vi på några dagar gått långt åt rakt motsatt håll.

Först och främst vill jag slå fast följande:

  • Offentliga personer, särskilt vi folkvalda, ska granskas av media. Det ingår i offentligheten att kunna få sin trovärdighet ifrågasatt när så är befogat.
  • Du är alltid ansvarig för dina handlingar. Den som bryter mot lagen skall givetvis ställas till svars för detta och få lämpligt straff utdömt.
  • Samma lagar gäller online som ute på gatorna. Att du sitter vid en dator hemma gör inte hot eller hets lagligt. Och oavsett om du bär maskering ute i verkligheten eller använder ett alias online så är detta, som en direkt följd av punkten ovan, inte ett ”skydd” mot ansvar.

Med detta sagt har jag inte mycket att säga om tisdagens publiceringar i Expressen. (Inte riktat mot tidningens nyhetsvärdering i alla fall.) På onsdagen passerades däremot en viktig gräns, när privatpersoner hängdes ut med namn och bild inför allmänheten att bespotta och förkasta. Jag har fortfarande svårt att förstå hur så många kan tycka att det är ok. På DN:s ledarsida görs just jämförelsen med maskerade personer som ”dag efter dag basunerade ut sitt förakt för romer, muslimer, afrikaner, homosexuella och politiker” och Susanna Birgersson skriver att det vore ”en uppgift för medierna att berätta vilka dessa personer bakom maskerna var”. Jag håller inte med.

Jag är övertygad om att det finns ett stort intresse av att veta vilka som står bakom det hat som tyvärr genomsyrar många kommentarsfält. Jag själv har ett ansenligt antal hatfulla, ibland också hotfulla, kommentarer som riktats mot mig. Tro mig, jag vill gärna ställa personerna bakom dem till svars. Men inte ens de grövsta brottslingar hängs ut i media, trots stort allmänintresse. Åtminstone inte innan de dömts i domstol. Och definitivt inte personer som inte brutit mot någon lag, hur vidrigt de än må ha betett sig. Till detta finns goda skäl: uthängning får ofta grava konsekvenser i privatlivet, och i Sverige värderar vi rättssäkerhet och integritet. Vi har lämnat skampålarnas tid bakom oss.

Oavsett om du är maskerad på stan eller använder pseudonym online är det således rättsväsendets sak att avslöja dig och ställa dig rättsligt till svars, bevisa att du är du och att du är skyldig. Vi andra, såväl privatpersoner som media, bör istället bemöta på plats, med argument och bättre beteende. Framför allt då målet är att bekämpa hat och hot. Ni vet: hat föder hat.

I sammanhanget finns ett par ytterligare saker som är minst sagt relevanta. Det är lätt att förfalska e-mailadresser online, vilket innebär att de personer som hängs ut skulle kunna vara oskyldiga. Det är också ett faktum att Expressens samarbetspartner, Researchgruppen, har starka kopplingar till vänsterextremism. Att de kartlägger personer baserat på var och vad de skriver borde väcka obehag hos alla som förstår syftet med personuppgiftslagen. Dessutom borde det väcka lite tankar kring hur urvalet har skett. Slutligen bör det noteras att på den sida där Researchgruppen presenterar sina analyser har de bland annat valt att lägga upp information om samtliga identifierade konton, dock inte namn. Däremot syns där namnen på de som valt att skriva öppet. Samtidigt går det inte att se vad personerna i fråga har skrivit, endast hur mycket. En person som i eget namn skrivit sakliga inlägg, kanske rent av sagt ifrån när andra passerat gränser, listas alltså sida vid sida med anonyma näthatare, och belastas således med en oförtjänt etikett. Hela projektet uppvisar således stora brister.

Avslutningsvis vill jag lyfta fram att jag ser med oro på den ökade användningen av anonyma konton. Dels för att anonymitet tenderar att ha samma effekt som alkohol: spärrar försvinner, ansvarskänsla, moral och perspektiv likaså. Det är djupt obehagligt att se vad som skrivs i skydd av anonymiteten. Jag skulle kunna skriva ett helt inlägg om detta, jag har funderat på att göra det. Vi har mycket att jobba på vad gäller moral som förankras i oss själva, och inte i rädslan för repressalier.

Samtidigt anser jag det viktigt att möjligheten att vara anonym finns. En uppenbar anledning är att det alltid kommer att finnas skäl till ett behov av att dömas baserat på vad du skriver, inte vem du är, likväl som det kan finnas faktiska trygghetsaspekter av att vara anonym. Det är också kopplat till den andra delen av min oro. Jag oroas över att vi har ett så dömande samhälle som utdelar så starka repressalier att så många inte vågar stå för det de vill säga. Att personer förlorar jobb, isoleras från tidigare umgängeskretsar, utesluts ur facket – allt baserat på sina åsikter. Att media tar sig friheten att avgöra vilka yttranden som går så långt över deras subjektivt antagna gränser att ansvarig person förtjänar samhällets kollektiva dom. Vem ska egentligen ha tolkningsföreträde gällande vilka formuleringar som är ok eller inte? För det handlar inte ens om åsikter längre, det handlar om ordval, om citat tagna ur sammanhang och om undertoner av sarkasm eller ironi som helt ignoreras av mottagaren.

I min värld är lagboken ensam om att avgöra vad man egentligen får säga. I min värld är man dessutom ytterst sparsam med att begränsa yttrandefriheten, såväl formellt som informellt. Att bemöta och argumentera emot är en sak, att döma och stigmatisera en helt annan.

Dec
09
Publicerad av Paula den 9 december, 2013 kl. 11:53

På sistone har det i de sociala medierna flitigt diskuterats vad som får uttryckas i vårt land, och vad som inte får det. Nu senast var det en annons i Dagens Nyheter som skapade twitterdrev och stormar. Det är onekligen intressant att ta ett steg tillbaka och betrakta hur ord som censur och yttrandefrihet slängs fram och tillbaka i debatten. Det är samtidigt tragiskt att se hur fokus tenderar att hamna på pajkastning och nedtystande av åsikter som ogillas, hellre än faktiskt bemötande av dessa åsikter och respekt för att det endast är med sakliga meningsutbyten som faktisk förändring kan ske.

Nej, vi har inte censur i vårt land, tack och lov. Formellt sett har vi laglig rätt att uttrycka näst intill vad som helst – gränsen dras vid hot och långtgående trakasserier. Men samtliga åsikter FÅR uttryckas. Däremot finns en hel del att säga om hur de tas emot.

För tyvärr har vi idag ett samtalsklimat som uppmuntrar till självcensur. Som isolerar och stigmatiserar. Där möten och öppna, respektfulla meningsutbyten med ärliga försök att förstå varandra och vara beredd att gå varandra till mötes har bytts ut mot en besatthet av att polarisera och visa exakt hur fel personerna på den andra sidan har, och hur detta gör dem till sämre människor. Hur det de säger är så fel att det bästa för alla är att aldrig ge åsikterna minsta utrymme.

I mitt stilla sinne undrar jag vad som hände med att uppmuntra kritiskt tänkande och nyanserade världsbilder. Vad hände med viljan att söka kunskap och förstå – den vi alla bar på som barn? Och hur kan någon tro att det bästa sättet att bemöta felaktiga resonemang är anklagelser, glåpord eller isolering? När tog beröringsskräcken över det sunda förnuftet?

Jag får ibland kritik för att jag ”ödslar tid” på att prata med meningsmotståndare, eller för att jag väljer att svara även när de som aktivt motarbetar Sverigedemokraterna kontaktar mig. Men det som en gång fick mig att ens titta på partiet var frustrationen över den polarisering som präglade det offentliga samtalet. Det är en polarisering jag vägrar att bidra till. Om jag vill ha förståelse för mina argument måste jag vara beredd att förstå andras. Om jag vill att de ska kunna upptäcka brister i sina resonemang måste jag vara öppen för att det antagligen finns brister även i mina. Och om jag vill bli behandlad som en egen individ med egna tankar och känslor måste jag behandla varje enskild journalist, politiker och opinionsbildare som en egen individ med egna tankegångar. Gör mot andra så som du vill att de ska göra mot dig – det är faktiskt inte svårare än så.

Det finns uppenbarligen mycket frustration och ilska i dagens samhälle. Den finns i alla läger. Den enkla vägen att hantera detta är att hålla sig till de sina och gemensamt tala illa om andra. Men det är inte särskilt konstruktivt. Tvärtom är det enda det kan leda till fördumning och radikalisering. Idéer som aldrig utmanas kan varken nyanseras, förbättras eller förkastas. I slutändan handlar det om att våga tro på argumentationens kraft. Ingen tjänar på att söka tysta tankar som ogillas. Allra minst den som på allvar vill förändra dem.

Dec
07
Publicerad av Paula den 7 december, 2013 kl. 14:58

Jag vet inte riktigt hur, men det har gått ett år sedan jag senast skrev något på denna sida. Då utlovade jag en serie inlägg som motiverat mitt politiska val. Nu är tiden kommen att infria det löftet. Jag börjar med att återpublicera den ledartext jag tidigare i veckan gav plats på SD-kurirens hemsida:

Första gången jag grät av en sångtext var när jag på riktigt lyssnade på Loke Nybergs Dig som aldrig blev. Visst hade musik lockat fram tårar flera gånger tidigare – och flera gånger därefter – men fram tills i söndags var detta den enda låt där det var orden, berättelsen i sig själv som på riktigt gripit tag i mig och gett mig en klump i magen, helt utan att jag har några egna minnen eller erfarenheter att koppla till. Och i söndags hände det alltså igen. Det var samma artist än en gång.

Förra året släppte Loke skivan 11/11, men det var först i helgen jag upptäckte den. Och när jag lyssnat klart låg jag alltså hopkrupen och lät tårarna rinna. Det är den sista låten som fått mig ur balans.

Flykten från Sverige är en hjärtgripande berättelse från en framtid där krig härjat i Sverige. En berättelse skriven av en man som blickar tillbaka på sin flykt från det älskade hemlandet, förlusten av sina föräldrar, skräcken och hopplösheten en ensam pojke känner då inget längre finns kvar. Och lyckan av att till slut få bygga sig ett nytt hem.

Den cyniske kanske tror att mina tårar kom av den nostalgiska bild av Sverige som målas upp. Eller att jag bara kan känna anknytning för att det är en svensk som flyr, ett svenskt ensamkommande flyktingbarn som berättar sin historia. Och visst, ord har starkare kraft när de är på ens eget modersmål. Men jag får samma klump i magen när jag ser bilderna från flyktingläger, när jag hörde en klasskamrat berätta om hennes färd till Sverige och när jag läser om ännu en båtolycka och spillda liv.

Det stämmer dock att det var lite värre denna gång. Inte klumpen i magen över det livsöde som presenterades. Men jag fick extra hugg i magen av vetskapen om att det finns de som tror att det är detta som behövs för att få folk att förstå. För att få mig att förstå. Personer som är övertygade om att jag saknar hjärta, på grund av att jag ser andra lösningar än de.

Jag kände extra smärta av att än en gång behöva fly lusten att låta enskilda berättelser få styra min logik. För visst känner jag mig kall, visst gör det ont att säga att jag inte tror vidöppna gränser är rätt väg att gå. Det vore ju så enkelt och fint – jag öppnar min dörr och ger hjälp, bidrar till ett nytt liv. Jag önskar att det var så enkelt, jag önskar att jag kunde vara så naiv och välja att blunda för den verklighet som finns kvar långt bortom Sveriges gräns.

För det är just det som tvingar mig att verka kall på ytan. Min övertygelse om att det är min förbannade plikt att rädda liv, att inte göra skillnad på de människor som är fast i krisområden och de som knackar på min dörr. Jag är smärtsamt medveten om att livet i flyktingläger knappast går att kalla ett värdigt liv, och att chansen att få börja om på nytt i ett land som Sverige är en dröm för många. Men jag är lika smärtsamt medveten om att alla världens 40 miljoner flyktingar inte kan ta sig till en säker hamn över huvud taget. Att merparten svälter, fryser, insjuknar och dör. Att vi låter det ske. Att vi väljer att stilla våra samveten genom att erbjuda ett hem för ett fåtal hellre än att börja i rätt ände och säkra överlevnaden för de mest utsatta. Att vi värderar de liv vi ser här och nu högre än de där borta.

Så är det nämligen. När vi väljer att satsa resurser på ett begränsat mottagande här så väljer vi bort att satsa dem på mat, mediciner, kläder och skydd till dem som behöver det mest. För vi har inte obegränsat med resurser. Vi måste göra val. När regeringen flyttar medel från biståndsbudgeten till integrationspolitik är det deras val. De väljer fåtal framför flertal. Samtidigt är det oss, mig, de kallar hjärtlös.

Det blir knappast bättre av att vi inte kan erbjuda ett värdigt liv här heller. I sången slutar det hela väl, den lille pojken hamnar hos en fosterfamilj och växer upp som en del av det samhälle han hamnat i. Här placerar vi barn, ungdomar och vuxna i institutioner. De jobb som erbjuds tillhör inte den ordinarie arbetsmarknaden. Vi har fått parallella samhällen, en ny underklass där etnicitet och bakgrund plötsligt är avgörande. Där gränserna inom landet blir allt skarpare, gapen svårare att överbrygga. Det räcker inte att erbjuda plats för att vara välkomnande. Om naturliga möten aldrig sker, om separata system byggs upp och den som kommit hit ständigt ska stämplas som varandes i behov av särskilda insatser kommer vi aldrig att vara ett öppet land, på riktigt. Oavsett hur fint vi talar om hur många flyktingar vi tagit emot.

Det är inte lätt att vara rationell. Det gör ont. Men det gör än mer ont när andra vägrar se vad det är som ligger bakom mitt resonemang. Och ibland brister det. I söndags brast det. Idag kämpar jag vidare, för en bättre värld, en värld där varje röst hörs och varje människa tas tillvara.

Dec
05
Publicerad av Paula den 5 december, 2013 kl. 13:33

I morse släppte SVT nyheten att dokument från NSA-läckan Edward Snowden visar att svenska FRA låtit sin amerikanska motsvarighet ta del av underrättelseinformation rörande Ryssland. Detta slås upp som en stor nyhet och såväl journalister som representanter för vänsterpartiet och miljöpartiet har inte varit sena att ”kräva korten på bordet”.

Att vänsterpolitiker försöker vrida detta till sin fördel är knappast märkligt. De har allt att vinna på att måla upp en bild av att svensk underrättelse i hemlighet skulle verka åt amerikanska intressen. Och det går givetvis att hävda att Uppdrag Gransknings journalister helt enkelt valt att rapportera om sådant de finner märkligt. Fredrik Laurin har till och med uttryckt att han är ”chockad” över informationen. Men det är anmärkningsvärt att han känner så.

Själv är jag nämligen inte särskilt förvånad över innehållet i nyhetsrapporteringen som sådan. Att Sveriges underrättelsetjänst spanar på Ryssland är en självklarhet. Det är heller inget märkligt med att exakta omständigheter kring eventuellt utbyte med andra underrättelsetjänster endast är känt av dem som arbetar på myndigheten eller som på annat sätt får säkerhetsklassad information om detta.

Vad som däremot förvånar mig är att SVT, svensk public service, valt att arbeta med den här sortens löpsedelsjournalistik, därtill i en fråga rörande rikets säkerhet och säkerhetsklassad information. Att de gör sak av att försvaret inte kommenterar uppgifterna, väl medvetna om att en kommentar antagligen vore ett lagbrott. Att de lyfter fram data på ett sätt som indikerar att spaningen skett på uppdrag av NSA, när det som står i dokumenten (vilka för övrigt alltså inte har bekräftats) är att FRA har försett USA med information som är värdefull – inget om order eller uppdrag.

Det är också anmärkningsvärt att man inte tycks reflektera över de tänkbara konsekvenserna av denna vinkling. Svenska myndigheters verksamhet ska givetvis granskas och media ska i stort agera konsekvensneutralt. Men någonstans kanske det går en gräns. Det ingår i det förtroende vi som väljare ger våra folkvalda att all information inte i detalj ska vara tillgänglig för alla. Säkerhetsklassad information är säkerhetsklassad av en anledning. Diplomatiska relationer är känsliga. När media väljer att släppa nyheter som rör så känsliga ämnen är det minsta vi kan begära att de ska vara sakliga samt att källor granskas noga och kritiskt.

Tyvärr kan jag inte låta bli att undra om reportrarna i det här fallet verkligen varit naivt neutrala eller om de i själva verket velat skapa rubriker – kosta vad det kosta vill.