Förändring Framåt Tillsammans

Senaste nytt

Dec
07

Ett hugg i mitt hjärtlösa bröst

Publicerad av Paula den 7 december, 2013 kl. 14:58

Jag vet inte riktigt hur, men det har gått ett år sedan jag senast skrev något på denna sida. Då utlovade jag en serie inlägg som motiverat mitt politiska val. Nu är tiden kommen att infria det löftet. Jag börjar med att återpublicera den ledartext jag tidigare i veckan gav plats på SD-kurirens hemsida:

Första gången jag grät av en sångtext var när jag på riktigt lyssnade på Loke Nybergs Dig som aldrig blev. Visst hade musik lockat fram tårar flera gånger tidigare – och flera gånger därefter – men fram tills i söndags var detta den enda låt där det var orden, berättelsen i sig själv som på riktigt gripit tag i mig och gett mig en klump i magen, helt utan att jag har några egna minnen eller erfarenheter att koppla till. Och i söndags hände det alltså igen. Det var samma artist än en gång.

Förra året släppte Loke skivan 11/11, men det var först i helgen jag upptäckte den. Och när jag lyssnat klart låg jag alltså hopkrupen och lät tårarna rinna. Det är den sista låten som fått mig ur balans.

Flykten från Sverige är en hjärtgripande berättelse från en framtid där krig härjat i Sverige. En berättelse skriven av en man som blickar tillbaka på sin flykt från det älskade hemlandet, förlusten av sina föräldrar, skräcken och hopplösheten en ensam pojke känner då inget längre finns kvar. Och lyckan av att till slut få bygga sig ett nytt hem.

Den cyniske kanske tror att mina tårar kom av den nostalgiska bild av Sverige som målas upp. Eller att jag bara kan känna anknytning för att det är en svensk som flyr, ett svenskt ensamkommande flyktingbarn som berättar sin historia. Och visst, ord har starkare kraft när de är på ens eget modersmål. Men jag får samma klump i magen när jag ser bilderna från flyktingläger, när jag hörde en klasskamrat berätta om hennes färd till Sverige och när jag läser om ännu en båtolycka och spillda liv.

Det stämmer dock att det var lite värre denna gång. Inte klumpen i magen över det livsöde som presenterades. Men jag fick extra hugg i magen av vetskapen om att det finns de som tror att det är detta som behövs för att få folk att förstå. För att få mig att förstå. Personer som är övertygade om att jag saknar hjärta, på grund av att jag ser andra lösningar än de.

Jag kände extra smärta av att än en gång behöva fly lusten att låta enskilda berättelser få styra min logik. För visst känner jag mig kall, visst gör det ont att säga att jag inte tror vidöppna gränser är rätt väg att gå. Det vore ju så enkelt och fint – jag öppnar min dörr och ger hjälp, bidrar till ett nytt liv. Jag önskar att det var så enkelt, jag önskar att jag kunde vara så naiv och välja att blunda för den verklighet som finns kvar långt bortom Sveriges gräns.

För det är just det som tvingar mig att verka kall på ytan. Min övertygelse om att det är min förbannade plikt att rädda liv, att inte göra skillnad på de människor som är fast i krisområden och de som knackar på min dörr. Jag är smärtsamt medveten om att livet i flyktingläger knappast går att kalla ett värdigt liv, och att chansen att få börja om på nytt i ett land som Sverige är en dröm för många. Men jag är lika smärtsamt medveten om att alla världens 40 miljoner flyktingar inte kan ta sig till en säker hamn över huvud taget. Att merparten svälter, fryser, insjuknar och dör. Att vi låter det ske. Att vi väljer att stilla våra samveten genom att erbjuda ett hem för ett fåtal hellre än att börja i rätt ände och säkra överlevnaden för de mest utsatta. Att vi värderar de liv vi ser här och nu högre än de där borta.

Så är det nämligen. När vi väljer att satsa resurser på ett begränsat mottagande här så väljer vi bort att satsa dem på mat, mediciner, kläder och skydd till dem som behöver det mest. För vi har inte obegränsat med resurser. Vi måste göra val. När regeringen flyttar medel från biståndsbudgeten till integrationspolitik är det deras val. De väljer fåtal framför flertal. Samtidigt är det oss, mig, de kallar hjärtlös.

Det blir knappast bättre av att vi inte kan erbjuda ett värdigt liv här heller. I sången slutar det hela väl, den lille pojken hamnar hos en fosterfamilj och växer upp som en del av det samhälle han hamnat i. Här placerar vi barn, ungdomar och vuxna i institutioner. De jobb som erbjuds tillhör inte den ordinarie arbetsmarknaden. Vi har fått parallella samhällen, en ny underklass där etnicitet och bakgrund plötsligt är avgörande. Där gränserna inom landet blir allt skarpare, gapen svårare att överbrygga. Det räcker inte att erbjuda plats för att vara välkomnande. Om naturliga möten aldrig sker, om separata system byggs upp och den som kommit hit ständigt ska stämplas som varandes i behov av särskilda insatser kommer vi aldrig att vara ett öppet land, på riktigt. Oavsett hur fint vi talar om hur många flyktingar vi tagit emot.

Det är inte lätt att vara rationell. Det gör ont. Men det gör än mer ont när andra vägrar se vad det är som ligger bakom mitt resonemang. Och ibland brister det. I söndags brast det. Idag kämpar jag vidare, för en bättre värld, en värld där varje röst hörs och varje människa tas tillvara.

Kommentera

  1.  

    |