Förändring Framåt Tillsammans

Senaste nytt

Dec
09

Det här med censur

Publicerad av Paula den 9 december, 2013 kl. 11:53

På sistone har det i de sociala medierna flitigt diskuterats vad som får uttryckas i vårt land, och vad som inte får det. Nu senast var det en annons i Dagens Nyheter som skapade twitterdrev och stormar. Det är onekligen intressant att ta ett steg tillbaka och betrakta hur ord som censur och yttrandefrihet slängs fram och tillbaka i debatten. Det är samtidigt tragiskt att se hur fokus tenderar att hamna på pajkastning och nedtystande av åsikter som ogillas, hellre än faktiskt bemötande av dessa åsikter och respekt för att det endast är med sakliga meningsutbyten som faktisk förändring kan ske.

Nej, vi har inte censur i vårt land, tack och lov. Formellt sett har vi laglig rätt att uttrycka näst intill vad som helst – gränsen dras vid hot och långtgående trakasserier. Men samtliga åsikter FÅR uttryckas. Däremot finns en hel del att säga om hur de tas emot.

För tyvärr har vi idag ett samtalsklimat som uppmuntrar till självcensur. Som isolerar och stigmatiserar. Där möten och öppna, respektfulla meningsutbyten med ärliga försök att förstå varandra och vara beredd att gå varandra till mötes har bytts ut mot en besatthet av att polarisera och visa exakt hur fel personerna på den andra sidan har, och hur detta gör dem till sämre människor. Hur det de säger är så fel att det bästa för alla är att aldrig ge åsikterna minsta utrymme.

I mitt stilla sinne undrar jag vad som hände med att uppmuntra kritiskt tänkande och nyanserade världsbilder. Vad hände med viljan att söka kunskap och förstå – den vi alla bar på som barn? Och hur kan någon tro att det bästa sättet att bemöta felaktiga resonemang är anklagelser, glåpord eller isolering? När tog beröringsskräcken över det sunda förnuftet?

Jag får ibland kritik för att jag ”ödslar tid” på att prata med meningsmotståndare, eller för att jag väljer att svara även när de som aktivt motarbetar Sverigedemokraterna kontaktar mig. Men det som en gång fick mig att ens titta på partiet var frustrationen över den polarisering som präglade det offentliga samtalet. Det är en polarisering jag vägrar att bidra till. Om jag vill ha förståelse för mina argument måste jag vara beredd att förstå andras. Om jag vill att de ska kunna upptäcka brister i sina resonemang måste jag vara öppen för att det antagligen finns brister även i mina. Och om jag vill bli behandlad som en egen individ med egna tankar och känslor måste jag behandla varje enskild journalist, politiker och opinionsbildare som en egen individ med egna tankegångar. Gör mot andra så som du vill att de ska göra mot dig – det är faktiskt inte svårare än så.

Det finns uppenbarligen mycket frustration och ilska i dagens samhälle. Den finns i alla läger. Den enkla vägen att hantera detta är att hålla sig till de sina och gemensamt tala illa om andra. Men det är inte särskilt konstruktivt. Tvärtom är det enda det kan leda till fördumning och radikalisering. Idéer som aldrig utmanas kan varken nyanseras, förbättras eller förkastas. I slutändan handlar det om att våga tro på argumentationens kraft. Ingen tjänar på att söka tysta tankar som ogillas. Allra minst den som på allvar vill förändra dem.

Kommentera

  1.  

    |