Förändring Framåt Tillsammans

Senaste nytt

Dec
13

Men det får man väl inte säga

Publicerad av Paula den 13 december, 2013 kl. 09:08

När jag i måndags publicerade en ledare om censur och lite skämtsamt twittrade ut den med frasen ”Vad får man egentligen säga i det här landet?” hade jag ingen aning om vad som väntade i veckan. Jag har alltid varit mån om att försöka hålla debatter sakliga och nyanserade, och det var utgångspunkten där och då. Nej, vi är inte censurerade, annat än av oss själva av rädsla för sociala repressalier. Jag hade önskat att det vore ett självklart mål att arbeta bort denna rädsla för alla som kallar sig demokrater. I stället har vi på några dagar gått långt åt rakt motsatt håll.

Först och främst vill jag slå fast följande:

  • Offentliga personer, särskilt vi folkvalda, ska granskas av media. Det ingår i offentligheten att kunna få sin trovärdighet ifrågasatt när så är befogat.
  • Du är alltid ansvarig för dina handlingar. Den som bryter mot lagen skall givetvis ställas till svars för detta och få lämpligt straff utdömt.
  • Samma lagar gäller online som ute på gatorna. Att du sitter vid en dator hemma gör inte hot eller hets lagligt. Och oavsett om du bär maskering ute i verkligheten eller använder ett alias online så är detta, som en direkt följd av punkten ovan, inte ett ”skydd” mot ansvar.

Med detta sagt har jag inte mycket att säga om tisdagens publiceringar i Expressen. (Inte riktat mot tidningens nyhetsvärdering i alla fall.) På onsdagen passerades däremot en viktig gräns, när privatpersoner hängdes ut med namn och bild inför allmänheten att bespotta och förkasta. Jag har fortfarande svårt att förstå hur så många kan tycka att det är ok. På DN:s ledarsida görs just jämförelsen med maskerade personer som ”dag efter dag basunerade ut sitt förakt för romer, muslimer, afrikaner, homosexuella och politiker” och Susanna Birgersson skriver att det vore ”en uppgift för medierna att berätta vilka dessa personer bakom maskerna var”. Jag håller inte med.

Jag är övertygad om att det finns ett stort intresse av att veta vilka som står bakom det hat som tyvärr genomsyrar många kommentarsfält. Jag själv har ett ansenligt antal hatfulla, ibland också hotfulla, kommentarer som riktats mot mig. Tro mig, jag vill gärna ställa personerna bakom dem till svars. Men inte ens de grövsta brottslingar hängs ut i media, trots stort allmänintresse. Åtminstone inte innan de dömts i domstol. Och definitivt inte personer som inte brutit mot någon lag, hur vidrigt de än må ha betett sig. Till detta finns goda skäl: uthängning får ofta grava konsekvenser i privatlivet, och i Sverige värderar vi rättssäkerhet och integritet. Vi har lämnat skampålarnas tid bakom oss.

Oavsett om du är maskerad på stan eller använder pseudonym online är det således rättsväsendets sak att avslöja dig och ställa dig rättsligt till svars, bevisa att du är du och att du är skyldig. Vi andra, såväl privatpersoner som media, bör istället bemöta på plats, med argument och bättre beteende. Framför allt då målet är att bekämpa hat och hot. Ni vet: hat föder hat.

I sammanhanget finns ett par ytterligare saker som är minst sagt relevanta. Det är lätt att förfalska e-mailadresser online, vilket innebär att de personer som hängs ut skulle kunna vara oskyldiga. Det är också ett faktum att Expressens samarbetspartner, Researchgruppen, har starka kopplingar till vänsterextremism. Att de kartlägger personer baserat på var och vad de skriver borde väcka obehag hos alla som förstår syftet med personuppgiftslagen. Dessutom borde det väcka lite tankar kring hur urvalet har skett. Slutligen bör det noteras att på den sida där Researchgruppen presenterar sina analyser har de bland annat valt att lägga upp information om samtliga identifierade konton, dock inte namn. Däremot syns där namnen på de som valt att skriva öppet. Samtidigt går det inte att se vad personerna i fråga har skrivit, endast hur mycket. En person som i eget namn skrivit sakliga inlägg, kanske rent av sagt ifrån när andra passerat gränser, listas alltså sida vid sida med anonyma näthatare, och belastas således med en oförtjänt etikett. Hela projektet uppvisar således stora brister.

Avslutningsvis vill jag lyfta fram att jag ser med oro på den ökade användningen av anonyma konton. Dels för att anonymitet tenderar att ha samma effekt som alkohol: spärrar försvinner, ansvarskänsla, moral och perspektiv likaså. Det är djupt obehagligt att se vad som skrivs i skydd av anonymiteten. Jag skulle kunna skriva ett helt inlägg om detta, jag har funderat på att göra det. Vi har mycket att jobba på vad gäller moral som förankras i oss själva, och inte i rädslan för repressalier.

Samtidigt anser jag det viktigt att möjligheten att vara anonym finns. En uppenbar anledning är att det alltid kommer att finnas skäl till ett behov av att dömas baserat på vad du skriver, inte vem du är, likväl som det kan finnas faktiska trygghetsaspekter av att vara anonym. Det är också kopplat till den andra delen av min oro. Jag oroas över att vi har ett så dömande samhälle som utdelar så starka repressalier att så många inte vågar stå för det de vill säga. Att personer förlorar jobb, isoleras från tidigare umgängeskretsar, utesluts ur facket – allt baserat på sina åsikter. Att media tar sig friheten att avgöra vilka yttranden som går så långt över deras subjektivt antagna gränser att ansvarig person förtjänar samhällets kollektiva dom. Vem ska egentligen ha tolkningsföreträde gällande vilka formuleringar som är ok eller inte? För det handlar inte ens om åsikter längre, det handlar om ordval, om citat tagna ur sammanhang och om undertoner av sarkasm eller ironi som helt ignoreras av mottagaren.

I min värld är lagboken ensam om att avgöra vad man egentligen får säga. I min värld är man dessutom ytterst sparsam med att begränsa yttrandefriheten, såväl formellt som informellt. Att bemöta och argumentera emot är en sak, att döma och stigmatisera en helt annan.

Kommentera

  1.  

    |