Förändring Framåt Tillsammans

Senaste nytt

Dec
26

Lite mer om vi och dom

Publicerad av Paula den 26 december, 2013 kl. 22:06

Idag publicerades en text av mig på SVT Debatt. Där skriver jag om hur mitt val att engagera mig inom Sverigedemokraterna påverkat privata relationer men också, och egentligen framför allt, hur man som sverigedemokrat behandlas i offentligheten. Det jag skriver gäller givetvis även andra grupper än SD, men jag skriver ju ur min synvinkel, och jag skriver med specifika händelser färskt i minnet. Då blir det som det blir.

Jag inser att många tolkar dagens inlägg som en så kallad offerkoftetext. Men då missar de poängen. Det jag försöker få fram är inte hur synd det är om sverigedemokrater, inte heller vill jag låta påskina att det endast är media och ”tyckarelit” som polariserar och bär ett ansvar. Men jag vill påpeka att alla, även de som anser sig vara toleranta och sakliga, med jämna mellanrum bör se över hur de själva uttrycker sig och vilka signaler de kan sända. Just denna gång vände jag mig explicit till dem som inte uppenbart bidrar till hatet eftersom de är sansade nog att hålla en överlag saklig ton samtidigt som de skickar markörer, med- eller omedvetet, om att sverigedemokrater är några man bör akta sig för.

Utöver offerkofteanklagelsen har kritiken bestått av relativisering. ”SD polariserar ju också” har skrivits otaliga gånger. Jag har dock aldrig hävdat att det bara sker en form av polarisering. Tvärtom nämner jag själv den uppenbara uppiskade stämning som syns på alltför många ställen. Och visst ser jag likheter mellan det jag som sverigedemokrat ibland får uppleva och det som exempelvis enskilda muslimer ibland får uppleva. Alltför ofta är personer så övertygade om att de minsann har förstått den rätta versionen av i det här fallet sverigedemokratin respektive islam att de är säkra på att den som beter sig på ett annorlunda sätt, bryter normen, i själva verket spelar ett spel eller döljer sin hemliga agenda. Konspirationsteorier på högsta nivå med andra ord. Lika ofta sker det kollektiva skuldbeläggandet. Men jag har lite svårt att se just avståndstagandet från de som egentligen står utanför vara lika starkt åt bägge håll. Det är inte så vanligt att höra ”jag är inte muslim, men…” eller liknande. Och det var just den polariseringen jag var ute efter att angripa idag, den ”normaliserade” polariseringen, inte de mer extrema kanterna som är rätt duktiga på att piska upp ”vi och dem” mot alla de anser tillhöra den andra sidan och med detta motivera attacker.

Just den här relativiserande fokusförskjutningen är rätt intressant, på flera sätt. Dels är jag överlag fascinerad av att det tycks finnas så många som ser det som ett motargument. I min värld har två fel nämligen aldrig gjort ett rätt. Dels tycker jag att det är spännande att man enligt vissa bara är trovärdig om man tar ett helhetsgrepp varje gång man vill närma sig en viss problematik. Själv tycker jag nämligen det är bra att ibland behandla ingående delar var för sig. Se vad som kan göras åt en specifik liten pusselbit på vägen mot en lösning. Ni vet, många bäckar små.

Det finns ytterligare en aspekt på allt eller inget-tanken som är intressant. Jag brukar rätt ofta komma med allmänna kommentarer om att välja dialog och öppenhet framför stigmatisering och polarisering. Dessa riktas då just åt alla håll, såväl meningsfränder som meningsmotståndare. De brukar dock tas emot som om jag riktar dem ensidigt. Internt får jag ibland anklagelser om att vara ”PK” eller anpassa mig efter ”medias agenda”. Externt får jag höra just att jag borde kritisera internt också. Det spelar liksom ingen roll om jag riktar mig specifikt mot en grupp eller för fram något allmängiltigt. Tydligen förväntas jag varje gång rabbla upp alla som bör ta till sig av det jag säger, helst person för person. Framför allt ska jag hänga ut de som delar min partisympati. Gör jag inte det är det för att jag i hemlighet tycker det är ok när de är osakliga, tycks teorin vara. Det var det här med att tolka illvilligt…

Kort sagt: just dagens inlägget kom sig av att jag är förbannat trött på att allt alltid ska mynna ut i för/mot SD och SD-företrädare har minsann sagt si eller så. Och ja, jag blir lika irriterad oavsett vilken grupp man stoppar in i stället för SD. ”PK”, ”muslimer”, ”media”, ”judar” – det gör mig detsamma. Jag vill se sakfokus i diskussioner och är inte intresserad av pajkastning grupper emellan, konspirationer och kollektiva skuldbelägganden. Men för att nå dit krävs att alla som bidrar till vi- och dom-tänkande tänker till. Jag försöker dra mitt strå till stacken, genom att välja hur jag själv för mig, och göra andra uppmärksamma på hur jag uppfattar deras retorik och vad den kan leda till. Ibland allmänt, ibland specifikt riktat. Ibland offentligt, ibland privat. Jag gör det för att polariseringen skrämmer mig. Inte för egen del i bemärkelsen att jag känner mig hotad, utan för att det smärtar att se en stämning i samhället där man är antingen med eller mot, vän eller fiende. Jag vill se öppenhet och ökad förståelse för andras resonemang, även om man för den skull inte behöver köpa resonemangen. Det är en av mina starkaste övertygelser, som jag fått med mig sen uppväxten – att alltid välja dialog framför parallella monologer, alltid vara nyfiken på andras tankegångar och öppen för att du själv kan ha fel. Alltid respektera andra, så som du själv förväntar dig respekt tillbaka.

Kommentera

2 Responses to Lite mer om vi och dom

  1.  

    |

  2. Tack för detta inlägg och på SVT debatt. Att stå för hyfs och saklighet kostar på men är viktigt i längden. Dock har folk ofta bråttom och drar till med generaliseringar online som de inte skulle använda IRL. Att orka vara nyanserad som du, och skribenter som Sanna Rayman och Ivar Arpi, är beundransvärt men frågan är hur det mottas.
    Jag tror du gör helt rätt i att gå till detaljer och sakfrågor snarare än att gå in i PK/anti PK fållan. Då avkrävs en viss långsamhet och tankemöda av dina belackare som de bör, ja ska banne mej, kunna klara av. Natti o stå på dig /J

  3. Likt Martin Luther Kings ”I have a dream” ser jag här drömmen om det goda politiska samtalet, där man kan diskutera sakfrågor utan att ständigt sätta etiketter på varandra.