Förändring Framåt Tillsammans

Senaste nytt

Jan
11

Lag, rätt och personlig moral

Publicerad av Paula den 11 januari, 2014 kl. 10:37

- När vi handlar sen tycker jag du tar en chokladkaka utan att betala.

Jag tittade upp på min pappa, förvånad, ifrågasättande. Bredvid oss hörde jag mamma sucka. Nu var han igång igen.

- Men det är ju fel att stjäla, sa jag direkt.
- Fast har du sett vilka marginalvinster de gör? Egentligen stjäl du inte, du har faktiskt betalat för chokladen flera gånger om.
-Men det är ju förbjudet…
-Men betyder det att det är fel?

Jag minns inte exakt när det här var, men jag var väl kanske nio-tio år gammal. Och nej, jag stal ingen chokladkaka, det kan jag säga redan nu. Men samtalet vi hade på vägen till ICA den där eftermiddagen har satt sina spår, det är ett av de många samtal som jag för evigt kommer vara tacksam för. Tacksam för att jag haft förmånen att växa upp med föräldrar som aldrig lät mig ta något för givet, bara för att någon annan hävdat att det var rätt. Tänk kritiskt, ifrågasätt allt. Ja till och med lagboken och vad som är rätt och fel. För pappa ville inte få mig att snatta, han ville få mig att tänka till. Att själv inse varför det vore en omoralisk handling. Att resonera, hitta mina värderingar, se rätt och fel utifrån en humanism och reflektioner kring hur mina gärningar påverkar de omkring mig. Inte efter vad som står i någon bok – oavsett om någon gud eller staten har välsignat den.

Varför är då detta viktigt? Jag snabbspolar fram till gymnasiet, när jag hittade den enda lagsport jag faktiskt fastnade för på riktigt: Ultimate Frisbee. Ett av de mest fantastiska elementen var avsaknaden av domare. Det finns regler, givetvis, men det är upp till spelarna själva att se till att de följs, påkalla regelbrott och helt enkelt spela korrekt. Fair play värderas högt och till skillnad från andra sporter så är begrepp som ”filmning” otänkbara. Spelarna dömer, och spelarna ser vad som sker. Det handlar inte om att bryta mot reglerna utan att domaren ser, det handlar om att agera rätt.

Det finns ett behov av den sortens tänkande utanför sportens värld, minst sagt. Alltför ofta slås jag av hur mycket fokus som läggs på vad som är lagligt eller olagligt, och hur man eventuellt kan kringgå lagen, inte vad som är rätt eller fel. Vi såg det för några veckor sedan i fallet med Akademiska sjukhuset i Uppsala och deras val att låta TV3 filma en döende cancerpatients sista tid utan patientens eller familjens uttryckliga och skriftliga medgivande. I stället för att be om ursäkt och medge att de handlat oetiskt valde sjukhuset och landstinget att framhärda att de inte handlat olagligt, och fick rätt i tingsrätten. Vi ser det för jämnan debatten när folk reflexmässigt svarar ”vi har faktiskt yttrandefrihet i det här landet” så snart någon försöker påpeka att vissa ord och formuleringar kan såra och skada. Och så sent som igår såg vi det i tolkningen av våldtäktslagstiftning när en man friades för att man inte kunde bevisa uppsåt att våldta då han själv ansåg det normalt att en kvinna vill bli slagen och bli fortsatt penetrerad trots att hon skriker nej. Just det sista fallet var tyvärr bara det senaste i raden av sexbrottsdomar där det här med att fria hellre än fälla tydligt visar att en allmän moraluppfattning tycks ha gått förlorad i det här landet.

Missförstå mig inte. Det är viktigt att vi står fast vid att starka bevis krävs för fällande domar och ja, jag ser hellre en friad skyldig än en fälld oskyldig. Det finns dock gränser.

Det talas ofta om att det är fel med moraliserande lagar. Jag håller inte med. Alla lagar är, i någon mening, moraliserande. De är inget annat än en spegling av samhällets moral, samhällets moral nedtecknad som gemensamma regler för var medborgarna sätter gränserna mellan rätt och fel. Ett alltför stort glapp mellan lagen och moralen hos de individer som utgör samhället blir för stort förlorar lagen kraft. Extra farligt blir det i kombination med ett samhälle som fokuserar allt mer på den individuella njutningen och enskildas rättigheter medan samspelet med andra blir något påtvingat, uppmanat och förpliktigande, snarare än att det bottnar i ömsesidig och genuin respekt. Då får vi ett samhälle där det inte handlar om att agera efter vad som är rätt utan på så sätt att du inte straffas. Då får vi ett samhälle där tekniska kryphål blir brottslingens bästa vän, och brottsoffrens värsta fiende.

Teoretiskt sett skulle man i det goda samhället kunna skippa lagar helt, men tyvärr kommer vi inte ifrån att det alltid kommer att finnas personer som saknar personlig moral. Därför finns ett behov av rättsväsende och våldsmonopol, med vilket följer vikten av att slå fast vilka rättigheter vi ger dessa och på vilka grunder. Men lagboken kan aldrig täcka in allt som är rätt och fel. Vi bör med rätta också akta oss för att ha ambitionen att lagstifta bort allt som anses fel. Ibland för att vi värderar grundläggande friheter högre, som med åsikts- och yttrandefrihet. Ibland för att det helt enkelt är omöjligt att detaljreglera när man rör sig i en gråzon, och då måste utrymme få finnas. Verkligheten följer inte stela mönster, utan är fylld av nyanser och gränsfall. Just därför kan man inte förlita sig på att den skrivna lagen ensam ska förvalta moralen åt samhället. I slutändan faller det på oss själva att veta vad som är moraliskt riktigt. Med frihet följer ansvar, så har det alltid varit och så kommer det alltid att vara. Och vet ni vad? Ansvar är fint.

Kommentera

  1.  

    |