Förändring Framåt Tillsammans

Senaste nytt

Feb
13
Publicerad av Paula den 13 februari, 2014 kl. 16:26

Igår kunde man i SvD läsa att regeringsrepresentanter ska ha hotat pensionsbolag med att lagstifta om kvotering till börsbolagsstyrelser. Om påståendet stämmer så är det inte förvånande, tvärtom följer det en trend som varit tydlig länge. Från allt fler håll höjs röster som kräver lika fördelning inom alla områden, genast. Från de rödgröna är det inte nytt alls, men även profilerade personer inom Alliansen har en efter en uttalat sig i den riktningen. Strax innan Nyamko Sabuni lämnade posten som jämställdhetsminister föreslog hon en kvoteringslag. Även hennes efterträdare, Maria Arnholm, har framfört att ”beslutet rycker närmare”. Såväl finansministern som finansmarknadsministern har talat om att lagstiftning kan bli aktuellt om inte andelen kvinnor i bolagsstyrelser snabbt ökar.

Själv har jag aldrig förstått hur någon som vill uppnå jämställdhet tror att lagstiftning om könsfördelning är rätt väg att gå. Förutom att positiv särbehandling av en grupp alltid kommer innebära negativ särbehandling av en annan ser jag kvotering som ett steg i rakt motsatt riktning mot sitt syfte, och dessutom som en förolämpning mot såväl kvinnor som män.

Det är kontroversiellt inom vårt parti (för övrigt även bland politiska motståndare), men jag kallar mig faktiskt för feminist. Jag är särartsfeminist, och jag anser att vi fortfarande har problem att arbeta med i vår syn på män och kvinnors kompetenser. Få kan förneka att det finns skillnader mellan könen avseende livsval och vad dessa får för följdeffekter. Få förnekar också att vi historiskt sett haft väldigt starka normer som varit mer eller mindre tvingande. Tyvärr är det många som förnekar att det också kan finnas biologiska faktorer, utöver de sociala, som påverkar hur olika egenskaper på en generell nivå fördelar sig mellan män och kvinnor. I stället utgås från att vi alla föds som oskrivna blad och att alla skillnader beror på någon form av diskriminering eller förtryckande struktur. Själv är jag övertygad om att det klassiska arv och miljö är vad som gäller – såväl biologi som samhällsideal påverkar våra val. Ur den vinkeln är lika fördelning inte alltid eftersträvansvärt, överallt.

Men det finns fler, och viktigare, argument mot kvotering. Argument som även likhetsfeminister och utfallsräknare bör ta till sig. Argument som håller även om man tror att jämställdhet innebär att lika fördelning mellan män och kvinnor.

Det finns otvivelaktigt normer som påverkar våra val. Det finns också utan tvekan personer som låter dessa normer påverka hur de ser på andra, och som därmed gör olika bedömningar av lika prestation, baserat på om det är en man eller kvinna som presterat. Men vill vi bryta loss från dessa begränsningar kan vi inte befästa dem genom att säga att kvinnor (eller män) inte är kapabla att ta sig till vilken position som helst, oberoende av kön, utan att få hjälp på traven via kvotering. Vill vi visa att såväl män som kvinnor kan vara kompetenta styrelsemedlemmar räcker det knappast att genom tvång ändra på könsfördelningen inom styrelser. Attitydsförändringar kommer nämligen alltid att ta tid, och blotta misstanken om att någon förvärvat en position baserat på kön och inte kompetens förstärker bilden av att det ena könet är mindre kompetent än det andra.

Utöver detta lämnar kvoterings- och fördelningsfokuset en bitter eftersmak i synen på individ kontra kollektiv. I ett svep förvandlas den inkvoterade från att representera sig själv till att vara representant för alla av samma kön. Detta förminskar dels den enskilda, men också de som anses vara representerade. Hur förbättras situationen för den underbetalda lärarinnan för att någon annan kvinna fått en styrelseposition? Vad blir bättre av att det är lika många män som kvinnor som sliter ut sig i omsorgssektorn om det till antalet fortfarande är lika många individer som far illa? Varför skulle jag känna mig mer representerad av en kvinnlig än en manlig statsminister?

Jag vill veta att jag uppskattas för den jag är och det jag presterar, inte för min avsaknad av y-kromosom. Jag vill också veta att jag inte förväntas representera någon annan än mig själv (och i rollen som politiker mina väljare). Och jag vill slippa dömas för de val jag gör utifrån hur väl de bryter mot rådande normer. Ibland kommer det att innebära att jag får kämpa hårdare än män – men det gör jag gärna så länge jag vet att det bevisar att kvinnor kan vara kompetenta. Det gör det lättare för mina framtida döttrar. Ibland kommer det innebära att jag får sämre ekonomiska villkor – men jag värdesätter faktiskt tid med min familj och för min egen hälsa högre än fler arbetade timmar, högre lön och högre pension. Så bespara mig er kvotering.

Feb
11
Publicerad av Paula den 11 februari, 2014 kl. 22:58

Idag inleder Metro en artikelserie på temat nationalism. Den ambition som presenteras är att bredda samtalet om nationalism – vad innebär begreppet idag, vilka olika nyanser och perspektiv finns? Dagens första uppslag förvånar knappast, det är oro som uttrycks och ett flertal personer citeras om hur de ser nationalism som mer eller mindre synonymt med främlingsfientlighet, alternativt som ett utdött begrepp eftersom det är världsmedborgarskap och gränslöshet som gäller idag. Jag tänkte därför bidra till breddningen genom att ge mitt perspektiv.

Nationalism för mig är framför allt två saker: frihet och kärlek. Frihet för jordens folk att själva få bestämma över sina samhällsbyggen, skapa sina seder, utveckla sina identiteter. Kärlek till såväl den egna identiteten och det egna landet som till den globala mångfalden och den fantastiska bredd av idéer, kulturer och synsätt som mänskligheten rymmer.

Jag brukar ofta diskutera det faktum att jag kallar mig nationalist med min mor. För henne har ordet en helt annan betydelse, för henne är det liktydigt inte bara med att hylla den egna nationen utan också att se ner på andra. Otaliga gånger har hon sagt att patriotism, det är en sak och det är fint, men nationalism går inte för sig. På sin höjd är nationalism ok om ens land är ockuperat, men egentligen är det även då fråga om patriotism. Lika många gånger som hon sagt detta har jag kontrat med att jag tvärtom ser nationalism som mer öppet och medmänskligt än patriotism. Där det senare endast handlar om att hylla det egna landet, dessutom med bas i det rent administrativa medborgarskapet och staten, är det förra en princip som utgår från att folk i alla tider samlats i gemenskaper vilka format samhällen och att dessa bör ha rätt till självbestämmande, genom nationalstaten. Den nationalistiska principen bejakar och bekräftar samtliga nationer, erkänner att människan har behov av samhörighet, medmänniskor med vilka hon identifierar sig och en plats där hon känner sig hemma. Nationalism för mig är en strävan efter att tillgodose dessa behov.

Visst ingår kärlek till den egna nationen i nationalismen. Men precis som jag älskar min familj utan att se ner på andra familjer så är inte heller kärleken till Sverige något som begränsar mig från att vara vänligt inställd till andra nationer.

Precis som andra –ismer kommer nationalism i olika form och skepnad. Den kan bidra till ett välkomnande samhälle som bjuder in till nationen, men den kan också exkludera och stänga ute. I sin värsta skepnad kan den dessutom göra just det som min mor oroar sig för – förakta andra nationer än den egna, värdera människor olika baserat på nationstillhörighet, kanske till och med helt frånta dem deras värde. Den som har drabbats av detta är givetvis orolig för vad nationalism kan bära med sig, men det går inte att sätta likhetstecken mellan alla varianter. Hur nationen definieras är givetvis avgörande för vilken slags nationalism det rör sig om. För mig, och för Sverigedemokraterna, är denna definition baserad på identitet där nationalitet hänger ihop med ditt inre – inte var du är född, vilket ursprung du har eller hur du ser ut. Vår nationalism bygger på ett nationsbegrepp där gemensamma nämnare såsom språk, kultur, lojalitet är vägledande. Och vår nationalism är öppen, välkomnande. Vi tror på assimilering, på möjligheten att bli en del av den svenska nationen.

Jag är medveten om att denna syn inte delas av alla. Det är inte ovanligt att hos såväl politiskt engagerade i andra partier som hos statsvetare och andra akademiker koppla samman nationsbegreppet främst med ursprung. Men för mig hör nationalism samman med samhället och det liv vi lever här. Vårt samhällsbygge började för tusentals år sedan, och det pågår fortfarande. Det bygger vidare på det som varit, förvaltar och utvecklar ett arv från tidigare generationer – precis som alltid har skett. Det är kärlek och respekt, frihet för oss att fortsätta forma vårt land och frihet för andra att forma sina.

Feb
09
Publicerad av Paula den 9 februari, 2014 kl. 18:07

Jag såg att jag fått en internsökning på ”Bortom mammas gata”, vilket är titeln på Alexandra Pascalidous debutbok. Uppenbarligen har någon noterat att hon twittrade till mig efter P1 Debatt förra veckan om den uppsats jag skrev under min gymnasietid och som jag gav till henne innan programmet. Jag har en längre tid funderat på att lägga upp lite gamla texter och uppsatser här, kanske främst för min egen del, för att ge mig chans att reflektera över mina tankar och min utveckling. Men också för att jag vill att andra ska förstå mig, vem jag är, var jag kommer ifrån. Kanske är det dumt av mig, men jag har alltid trott på öppenhet, även om det ger fler angreppspunkter. Så, here goes.

Texten nedan skrevs i maj 2004, inom ramen för Samhällskunskap A och ett större tema om svenskhet och integration. Det starkaste minne jag har från denna tid är när jag läste dåvarande folkpartisten Mauricio Rojas sommarpratsmanus från 2001, där han beskrev svenskheten på ett enligt mig mycket träffande sätt som jag fortfarande hänvisar till med jämna mellanrum (faktiskt även i förra söndagens debatt). Det är mycket möjligt att jag kommer skriva om detta senare. Mitt näst starkaste minne är när Pascalidou besökte oss för att hålla i ett seminarium. Jag minns samma känsla då som jag fick under debatten nu senast, en person så starkt påverkad av sina egna erfarenheter att viljan att sprida sitt perspektiv överskuggar öppenhet inför andras.

När jag hittade min gamla uppsats var det – ironiskt nog – raka motsatsen som slog mig. En ängslighet genomsyrar min text, och ett antal gånger ber jag i princip om ursäkt för att jag inte delar och därmed vill nyansera Pascalidous bild. De som idag anklagar mig för att relativisera (för jo, jag är medveten om att jag har ganska lätt att se saker ur andras perspektiv och att detta uppfattas som att jag relativiserar) får nog än mer att hämta här.  Själv reagerar jag snarare på vad jag skriver om att en svensk kulturförening antagligen skulle uppfattas som rasistisk och att jag upplever att jag inte har rätt att uttala mig om integrationsproblematik eftersom jag, just det, är integrerad (idag skulle jag skriva assimilerad) och betraktar mig som svensk, min polska bakgrund till trots. Jag har vaga minnen av att jag i ett provsvar också skrev kritiskt om hur invandringspolitiken sköttes – och jag har starka minnen av att mitt betyg vacklade till följd av detta. Minns jag rätt räddades betyget av att jag i en muntlig förklaring av mitt resonemang bland annat spelade på min härkomst och det perspektiv jag fått via mina föräldrars berättelser om deras integrationsprocess.

Hur som haver, här följer ett stycke uppsats á la Paula 16 år gammal.

Analys av Pascalidous Sverigebild

För knappt tre år sedan gav förlaget Atlas ut ”Bortom mammas gata”, en självbiografi skriven av Alexandra Pascalidou, som i sin tur är en helt vanlig svensk invandrartjej som levt (lever) ett rätt ovanligt liv. Denna bok fick vi studerande vid Viktor Rydberg Gymnasium i uppgift att läsa. För drygt tre veckor sedan besökte Pascalidou vår skola, för att ge oss ännu ett tillfälle att tränga in i hennes värld och förstå hennes tankar om vårt fosterland. Den bild hon lyckades få fram är ganska tvetydig. Eller rättare sagt: komplex. Ty Sverige, som allt annat, kan inte beskrivas med några få rader. Det finns inte en bild, en enda stor helhet. Vårt, alla infödda och invandrade svenskars, land är ett collage av flera samhällsdelar, sociala och ekonomiska, likaväl som av oss individer, vi som alla har olika tankar och åsikter. Då boken är en självbiografi, där Pascalidous liv beskrivs ur henne vinkel och i kronologisk ordning, finns dessutom det faktum att hennes åsikter förändrats under årens lopp, vilket skänker än mer komplexitet åt Sverigebilden. En bild som går att ha många åsikter om, men som, vad man än må hävda, är sann. Alexandra Pascalidous bild av Sverige och det svenska samhället är sann, i den mån den är hennes självupplevda bild, även om den inte kan anses allmängiltig då upplevelser varierar från person till person, och likaså åsikter och ideal.

Vad är det då för bild Pascalidou sänt ut? Tja, hennes bok kan man dela in i tre delar. Först berättar hon om sin ankomst till Sverige, och kampen för att tillåtas tillträde till det svenska samhället, om än på visit. Men också om oväntat stöd och förståelse från människor i hennes omgivning. Hon skriver om insikten att hennes föräldrar levde rätt misslyckade liv och sågs ner på av människor omkring dem. Hon skriver om konstant mediabevakning och negativa framställningar i TV och tidningar, vad gäller invandrare och integration. Hon skriver om hemspråksundervisning som ytterligare stärker klyftor mellan invandrare och infödd, och om rasism på fritids, gymnastikträningar och caféer. Och om hur alla dessa saker hos henne byggt upp en rädsla för att inte passa in, inte duga. Men samtidigt skriver hon om tant Signe som fanns där för henne på fritids, om stolthet och hopp då hennes ord ibland uppmärksammats och om gymnasievänner som trots helt andra bakgrunder respekterade och tyckte om henne, så snart hon respekterade och tyckte om sig själv. Pascalidous bild av Sverige är en bild av ett land som både stöter bort och tar emot. Fast det verkar på henne som om det bortstötande tar överhanden. Smygrasism finns alltid bakom nästa hörn, som invandrare eller ”svartskalle” måste man alltid kämpa. Det positiva skymtar bara förbi någon gång ibland.

En annan bild av det svenska samhället som Pascalidou tar upp i sin bok är den om föreningsliv och kontaktnät. Via den mängd av organisationer som finns får man stöd och erbjuds vägar in i politik och samhälle. Hon framställer sin framgång delvis som en följd av sitt engagemang i olika föreningar och sitt intresse för politik. Hon skriver själv: ”Det är nog Organisationssverige som har gjort mig till den jag är” (sid. 88). Ty detta hjälpte henne dels att skaffa kontakter, dels gav det henne meriter och vana att debattera. Dessutom fick hon lite utrymme att göra sin röst hörd. Organisationssverige öppnar dörrar.

Den tredje bilden vi får av Sverige kommer i andra halvan av boken. Den visar på medias stora makt i vårt samhälle. Och på kommersialismens makt. Det är historien om journalisten som för att få ett bra scoop sände nazister till Pascalidous dörr. Som bad om hot mot den tidens TV-stjärna. Utan att bry sig om den skräck han spred, mer än att den skulle ge höga försäljningssiffror. ”Vad gör man inte för en bra story?” Det är en mycket negativ bild vi får presenterad för oss. Ett Sverige som finns där för individen, när det passar. Ty när Pascalidous liv förvandlades till ett helvete, när hon var utsatt, försvann stödet. Säkerhetsvakter fanns inte tillgängliga, hon tvingades fly och gömma sig bäst hon kunde. Allt på grund av en tidningsartikel. En journalist. Som dessutom fått gå fri och till och med har hyllats.

Allt det ovannämnda stämmer. Det finns där, det är faktiska minnen och erfarenheter. Men det är inte allt. Det är inte så det behöver vara, det är inte så det är, för alla med invandrarbakgrund. Själv räknas jag som invandrare, fast jag är född i Sverige, och mina föräldrar vid min födsel bott i Sverige sedan nästan tjugo år, under vilka de hunnit bli svenska medborgare. Och jag har aldrig känt mig utanför eller annorlunda för det. Aldrig har man kallat mig för svartskalle, inte vad jag minns. Men så är ju mitt namn inte särskilt ”konstigt”, och jag bor inte i Rinkeby. Jag anta att det gör att jag inte kan uttala mig i integrationsfrågan, inte som invandrare. Vilket jag ju inte är. Jag är svensk, trots den invandraretikett jag fått av SCB (Statistiska Centralbyrån). Men det tycks ju innebära att jag har integrerats. Det är alltså svårt, men inte omöjligt, att ta sig in i det svenska samhället. Pascalidou själv gick från invandrarbarn med fönsterputsande, morgon-till-kväll-städande föräldrar till populär journalist, programledare, frilansare och författare. Dessutom har tiderna förändrats, och i samband med amerikanisering och globalisering suddas gränserna invandrare/infödd svensk sakta ut. Vi måste ha i åtanke att Pascalidou kom till Sverige då invandring ännu var ganska nytt här. Bara hundra år tidigare hade det varit svenskar som utvandrade istället. Då är det inte så konstigt om fördomar var vitt spridda. Det ligger i människans natur att rädas det hon inte känner till, det som är nytt.

Sen har vi då bilden av Organisationssverige. Föreningar, förbund och kontaktnät är fortfarande viktiga. Faktum är att man idag i princip inte kommer någonvart utan rätt kontakter. Men även vad gäller denna bild kan jag använda mig själv som exempel för att ge en ny faktor. För Pascalidou var det relativt lätt att hitta en förening att börja i: den grekiska ungdomsföreningen i Rinkeby fanns där som en naturlig startpunkt. Själv har jag letat, men ännu inte hittat rätt förening. Det finns ingen ”svensk ungdomsförening”, och om det skulle finnas skulle det förmodligen betraktas som rasistiskt att bli medlem där. Det betyder att jag, som svensk tonåring, måste välja förening efter politiska eller ideologiska åsikter, vilka jag ännu inte hunnit försäkra mig om. För mig och de flesta av mina vänner finns ingen naturlig startpunkt, om vi skulle vilja ta oss in i organisationernas värld.

Slutligen har vi då hela media- och journalisthistorien. Den för henne specifika delen, angreppet och hoten, är något som självklart inte drabbar varje invandrare. Det var en engångsföreteelse, som förmodligen (förhoppningsvis) inte kommer att ske igen. Alexandra Pascalidou var en ung invandrartjej som lyckades med det omöjliga. Hon fanns att skåda i media, och var därigenom, tyvärr, ett tacksamt offer. Vad gäller själva media blir dess roll nästan större för var dag. Men samtidigt blir det allt tydligare för oss konsumenter att mycket styrs av pengar och försäljningssiffror. Vi börjar förstå att det är på oss ansvaret att sovra och hitta en verklighet vilar.

Jag hävdar inte att den bild av Sverige som Alexandra Pascalidou förmedlar är felaktig. Det har jag ingen rätt till, och det vill jag inte. Det är den bild hon har fått, formad av hennes liv. Den finns och är äkta. Lika äkta som någon annan. Det jag säger är att varje människa skapar sig en egen bild. Jag håller med om mycket av det Pascalidou säger. Det finns också delar jag inte känner igen. Men jag har heller inte upplevt allt. Det är omöjligt att ge en enkel bild av ett samhälle. Människans natur är alldeles för komplex för det. Det finns så många delar. Det är just det unika som gör människan unik.

Paula Bieler Studerande debattör, VRG

Feb
03
Publicerad av Paula den 3 februari, 2014 kl. 20:18

Ja jisses, det är svårt att veta var jag ska börja. I går var jag alltså inbjuden att delta i premiären av P1 Debatt, ett radioprogram med beskrivningen: Sveriges Radios nya valdebattprogram med Alexandra Pascalidou. Frågeställningen var ”Hur mycket rasism tål Sverige” och gästlistan minst sagt lång. Den information jag fått i förväg var att upplägget skulle vara mer i samtalsform som i morgonsoffor, ”precis vad SVT Debatt inte är” var en fras som användes om jag inte minns fel. Det skulle vara olika delsamtal och jag skulle delta i ett block med frågeställningarna ”Vilka hörs, vilka får uttala sig, vilken roll spelar media?”. Jag vågar påstå att varken det ena eller andra stämde.

Jag kan börja med att ge mig själv kritik. Jag tillät mig själv att bli upprörd. Det hördes, och det var inte bra. Jag var inte heller så tydlig som jag hade kunnat vara, utan tappade tråden lite ibland när jag försökte samla tankarna. För det var många tankar som skulle samlas. Och jag lät andra sätta agendan genom att försöka svara på deras frågor istället för att förklara varför frågorna slår fel.

Att definiera rasism

En av de första frågor som skulle besvaras var ”Vad är rasism?”. Det kan tyckas vara en banal fråga, men den är egentligen minst sagt avgörande för att förstå de olika åsikter som förs fram i övrigt. Först ut var Patrik Lundberg som fick tala om sina upplevelser av och sin syn på rasism – nämligen när utseende och hudfärg medför att personer förväntas vara på ett visst sätt, tycka vissa saker. Det är händelsevis en definition som ligger ganska nära min. Intressant är också att Lundberg lyfte fram förskjutningen av rasismbegreppet som idag används vitt och brett om all upplevd diskriminering eller kollektivisering (ja förutom av vita, infödda/assimilerade svenskar eller grupper baserade på politisk åsikt).

Är då inte alla kollektiviseringar rasism? Jag tycker inte det. All diskriminering är givetvis förkastlig och bör bekämpas, men åtminstone i min värld är det skillnad på att döma människor efter medfödda och för personligheten irrelevanta egenskaper som börd och hudfärg kontra att döma dem för vad de tycker, tänker, gör eller tror på. Dessutom är det alltför vanligt att även ifrågasättanden av övertygelser och ageranden,  inte ren diskriminering av personerna bakom, klassas som rasism. Men åsikter och gärningar måste kunna kritiseras och ifrågasättas, ja till och med i vissa fall tas ställning emot, utan att det kallas rasism. Det vi själva väljer måste vi kunna argumentera kring. Vi tilldelas trots allt inte våra åsikter, vår tro eller våra gärningar – vi väljer dem. Ja, vi påverkas av såväl arv och miljö, men i slutändan är det våra egna överväganden och resonemang som avgör vad vi tar till oss och vad vi slår ifrån oss. Det är jobbigt att få den egna övertygelsen attackerad, inte minst då andra tar sig rätten att tolka den åt en. Det är frustrerande, det tar energi, det förminskar och tär – men det är inte rasism.

Kan alla utsättas för rasism?

Slående under programmet var att åsikter som vanligt värderades mer efter vem som sade dem än efter vilka de var. Ett tydligt exempel är just det jag talat om ovan, hur Patrik Lundberg faktiskt fick utrymme att resonera kring hudfärgsbaserad rasism och hur den trängs undan av andra rasismdefinitioner. Men när Alice Teodorescu talar om rasismdefinitionen och hur hon upplever att rasismbegreppet används och att det breddats bortom vad som är faktisk diskriminering fick hon inte följdfrågor om saken. I stället fick hon höra att hon sa det hon sa för att hon var vacker, utbildad, kristen, vit och europé – och därför skulle sakna förmåga att se en världsbild där rasism existerar i vardagen. (Som en parentes kan nämnas att jag till och med upplever Teodorescus rasismdefinition som bredare och innefattandes mer än Lundbergs.)

När turen kom till mig att tala om rasism och om jag upplevt det hann jag knappt ta mig igenom ett exempel innan det ifrågasattes. Jag har tidigare skrivit om hur jag på grund av mitt polska påbrå förväntas ha vissa åsikter, kallas blodsförrädare och anses vara för dum för mitt eget bästa. Och kanske är jag lite dum, eller åtminstone fortfarande en aning naiv. Jag hade hoppats att det skulle gå att få andra att förstå att det är rasism att förvänta sig att jag ska ha vissa åsikter baserat på vilket ursprung jag har. I stället fick jag höra att det inte är rasism att människor är kritiska mot mitt parti – vilket i sig är helt korrekt. Men det var ju inte mitt parti som kritiserats, utan att jag har åsikter som inte är förenliga med mitt ursprung.

hus_e_erJag vidhåller att det är rasism när jag kallas för ”duktig hus*e*er”, blodsförrädare eller alibi. Vad man än må tycka om mitt parti. Men det är inte den enda rasism jag fått uppleva. Den som gör en snabb googling på mitt namn hittar snart inlägg efter inlägg om ”zigenarjudinnan”. (Fram tills för inte särskilt länge sen var ”judinna” Googles förslag till komplettering av sökfrasen ”paula bieler”). Faktum är att jag under gårdagens debatt taggades i en rasistisk tweet där mitt judiska påbrå användes som skällsord. Att jag har romskt påbrå är för övrigt något som Flashback har slagit fast baserat på hur de bedömt bilder av mig. Jag bedöms och kategoriseras regelbundet efter utseende och börd. Att ha mina synpunkter på hur Sverige ska byggas är omöjligt och oförsvarligt vare sig man frågar de mest högljudda antirasisterna eller nazister – min identitet bör enligt dem bestämmas av mitt ursprung och inget annat.

Jag har dessutom stött på rasism av annat slag. Mitt utländska påbrå har gett mig ett bemötande som varit extra trevligt, jag har sett ansikten lysa upp när jag svarat Polen i stället för Uppsala på frågan om var jag ”kommer ifrån”, jag har fått höra hur intressant och bra det är att jag med utländsk bakgrund tar plats och lyckas bra i studier och så vidare. Varje gång jag läser en annons efter en person med utländsk bakgrund för att ”bredda mångfalden” på en arbetsplats känner jag hur jag och alla andra med utländsk bakgrund reduceras från individer till representanter för vår börd och etnicitet. Enligt mig är detta också rasism, även om jag inte nedvärderas. Dessutom är det klassisk, nedvärderande rasism mot och negativ särbehandling av de med svensk bakgrund som får sämre bemötande och villkor.

Vem får komma till tals?

Jag hade kunnat skriva hur mycket som helst om nästan allt som sades igår, programmets upplägg och de anklagelser som fördes fram. Men jag tänker istället avsluta med att svara på de frågor som jag fått uppgifter om att jag skulle få. Får alla röster höras och komma till tals? Vilket ansvar har media?

Vi närmade oss faktiskt ämnet som hastigast under debatten, men fastnade i frågan om etnisk mångfald på medias redaktioner – vilket givetvis säger noll och ingenting om åsiktsbredden på desamma om man inte utgår ifrån att etnicitet definierar åsikter. Men inte heller om vi hade talat om bredd av åsikter och erfarenheter hade det varit ett heltäckande svar, enligt mig.

Jag är övertygad om att många, programansvariga inte minst, är av åsikten att det fanns en stor bredd igår och att många olika röster fick komma till tals. Jan Helin nämnde att Aftonbladet minsann tar in debattartiklar från Sverigedemokraterna. Alexandra Pascalidou påpekade att hon ville behandla alla jämlikt så därför fick jag samma fråga som Helin om hur den etniska mångfalden ser ut på SD-Kurirens redaktion (jag hade för övrigt kunnat nämna att de anställda till 67 % utgörs av arbetskraft med utländsk bakgrund eftersom vi bara är två, jag på heltid och Gabriella Hedarv på halvtid). Men att bara checka av så att personer ur olika kategorier får tillfälle att yttra sig är egentligen en ganska dålig måttstock på vilka som får komma till tals och vilka röster som får höras.

För att exemplifiera. Det är en vanlig uppfattning bland många sverigedemokrater jag känner, mig själv inräknad, att vi ofta hålls utanför samtal och inte får göra vår röst hörd. Lika vanligt är det att många politiska motståndare lyfter fram att Sverigedemokraterna idag hörs och syns mer än någonsin tidigare i det offentliga rummet. Enligt mig stämmer bägge påståenden. Vi får mycket mer utrymme än tidigare, och sett till vårt procentuella stöd är det kanske till och med oproportionerligt stort utrymme. Men samtidigt är innehållet i detta utrymme begränsat. Inte sällan rör det sig om repliker eller svar på anklagelser. Till debatter bjuds vi in om ämnet är kopplat till invandring, integration eller fördomar. Och ironiskt nog stängs vi med jämna mellanrum ute från debatter på andra teman med motiveringen att ”SD pratar bara om invandring”.

Detta fenomen drabbar givetvis inte bara oss. Politiska partier bjuds in att tala om sina profilfrågor. Akademiker får uttala sig som sakkunniga experter inom sina områden. Ungdomar från förorten får prata om nedlagda fritidsgårdar, brinnande bilar och gängstrukturer. Företagsledare bjuds in för att tala om sin karriärsväg. Invandrare bjuds in för att antingen representera de som kämpat sig till toppen, de som ständigt diskrimineras eller för att gestaltas som de kriminella. Ekonomiskt utsatta får uttala sig om brister i socialförsäkringssystemen, studenter får prata om studiemedel och så vidare, och så vidare. Vi placeras i fack och får komma till tals så länge vi passar in i mediadramaturgin, i mallen. Är det då verkligen en bredd av perspektiv som får komma fram?