Förändring Framåt Tillsammans

Senaste nytt

Feb
03

Rasism och diskriminering i P1 Debatt

Publicerad av Paula den 3 februari, 2014 kl. 20:18

Ja jisses, det är svårt att veta var jag ska börja. I går var jag alltså inbjuden att delta i premiären av P1 Debatt, ett radioprogram med beskrivningen: Sveriges Radios nya valdebattprogram med Alexandra Pascalidou. Frågeställningen var ”Hur mycket rasism tål Sverige” och gästlistan minst sagt lång. Den information jag fått i förväg var att upplägget skulle vara mer i samtalsform som i morgonsoffor, ”precis vad SVT Debatt inte är” var en fras som användes om jag inte minns fel. Det skulle vara olika delsamtal och jag skulle delta i ett block med frågeställningarna ”Vilka hörs, vilka får uttala sig, vilken roll spelar media?”. Jag vågar påstå att varken det ena eller andra stämde.

Jag kan börja med att ge mig själv kritik. Jag tillät mig själv att bli upprörd. Det hördes, och det var inte bra. Jag var inte heller så tydlig som jag hade kunnat vara, utan tappade tråden lite ibland när jag försökte samla tankarna. För det var många tankar som skulle samlas. Och jag lät andra sätta agendan genom att försöka svara på deras frågor istället för att förklara varför frågorna slår fel.

Att definiera rasism

En av de första frågor som skulle besvaras var ”Vad är rasism?”. Det kan tyckas vara en banal fråga, men den är egentligen minst sagt avgörande för att förstå de olika åsikter som förs fram i övrigt. Först ut var Patrik Lundberg som fick tala om sina upplevelser av och sin syn på rasism – nämligen när utseende och hudfärg medför att personer förväntas vara på ett visst sätt, tycka vissa saker. Det är händelsevis en definition som ligger ganska nära min. Intressant är också att Lundberg lyfte fram förskjutningen av rasismbegreppet som idag används vitt och brett om all upplevd diskriminering eller kollektivisering (ja förutom av vita, infödda/assimilerade svenskar eller grupper baserade på politisk åsikt).

Är då inte alla kollektiviseringar rasism? Jag tycker inte det. All diskriminering är givetvis förkastlig och bör bekämpas, men åtminstone i min värld är det skillnad på att döma människor efter medfödda och för personligheten irrelevanta egenskaper som börd och hudfärg kontra att döma dem för vad de tycker, tänker, gör eller tror på. Dessutom är det alltför vanligt att även ifrågasättanden av övertygelser och ageranden,  inte ren diskriminering av personerna bakom, klassas som rasism. Men åsikter och gärningar måste kunna kritiseras och ifrågasättas, ja till och med i vissa fall tas ställning emot, utan att det kallas rasism. Det vi själva väljer måste vi kunna argumentera kring. Vi tilldelas trots allt inte våra åsikter, vår tro eller våra gärningar – vi väljer dem. Ja, vi påverkas av såväl arv och miljö, men i slutändan är det våra egna överväganden och resonemang som avgör vad vi tar till oss och vad vi slår ifrån oss. Det är jobbigt att få den egna övertygelsen attackerad, inte minst då andra tar sig rätten att tolka den åt en. Det är frustrerande, det tar energi, det förminskar och tär – men det är inte rasism.

Kan alla utsättas för rasism?

Slående under programmet var att åsikter som vanligt värderades mer efter vem som sade dem än efter vilka de var. Ett tydligt exempel är just det jag talat om ovan, hur Patrik Lundberg faktiskt fick utrymme att resonera kring hudfärgsbaserad rasism och hur den trängs undan av andra rasismdefinitioner. Men när Alice Teodorescu talar om rasismdefinitionen och hur hon upplever att rasismbegreppet används och att det breddats bortom vad som är faktisk diskriminering fick hon inte följdfrågor om saken. I stället fick hon höra att hon sa det hon sa för att hon var vacker, utbildad, kristen, vit och europé – och därför skulle sakna förmåga att se en världsbild där rasism existerar i vardagen. (Som en parentes kan nämnas att jag till och med upplever Teodorescus rasismdefinition som bredare och innefattandes mer än Lundbergs.)

När turen kom till mig att tala om rasism och om jag upplevt det hann jag knappt ta mig igenom ett exempel innan det ifrågasattes. Jag har tidigare skrivit om hur jag på grund av mitt polska påbrå förväntas ha vissa åsikter, kallas blodsförrädare och anses vara för dum för mitt eget bästa. Och kanske är jag lite dum, eller åtminstone fortfarande en aning naiv. Jag hade hoppats att det skulle gå att få andra att förstå att det är rasism att förvänta sig att jag ska ha vissa åsikter baserat på vilket ursprung jag har. I stället fick jag höra att det inte är rasism att människor är kritiska mot mitt parti – vilket i sig är helt korrekt. Men det var ju inte mitt parti som kritiserats, utan att jag har åsikter som inte är förenliga med mitt ursprung.

hus_e_erJag vidhåller att det är rasism när jag kallas för ”duktig hus*e*er”, blodsförrädare eller alibi. Vad man än må tycka om mitt parti. Men det är inte den enda rasism jag fått uppleva. Den som gör en snabb googling på mitt namn hittar snart inlägg efter inlägg om ”zigenarjudinnan”. (Fram tills för inte särskilt länge sen var ”judinna” Googles förslag till komplettering av sökfrasen ”paula bieler”). Faktum är att jag under gårdagens debatt taggades i en rasistisk tweet där mitt judiska påbrå användes som skällsord. Att jag har romskt påbrå är för övrigt något som Flashback har slagit fast baserat på hur de bedömt bilder av mig. Jag bedöms och kategoriseras regelbundet efter utseende och börd. Att ha mina synpunkter på hur Sverige ska byggas är omöjligt och oförsvarligt vare sig man frågar de mest högljudda antirasisterna eller nazister – min identitet bör enligt dem bestämmas av mitt ursprung och inget annat.

Jag har dessutom stött på rasism av annat slag. Mitt utländska påbrå har gett mig ett bemötande som varit extra trevligt, jag har sett ansikten lysa upp när jag svarat Polen i stället för Uppsala på frågan om var jag ”kommer ifrån”, jag har fått höra hur intressant och bra det är att jag med utländsk bakgrund tar plats och lyckas bra i studier och så vidare. Varje gång jag läser en annons efter en person med utländsk bakgrund för att ”bredda mångfalden” på en arbetsplats känner jag hur jag och alla andra med utländsk bakgrund reduceras från individer till representanter för vår börd och etnicitet. Enligt mig är detta också rasism, även om jag inte nedvärderas. Dessutom är det klassisk, nedvärderande rasism mot och negativ särbehandling av de med svensk bakgrund som får sämre bemötande och villkor.

Vem får komma till tals?

Jag hade kunnat skriva hur mycket som helst om nästan allt som sades igår, programmets upplägg och de anklagelser som fördes fram. Men jag tänker istället avsluta med att svara på de frågor som jag fått uppgifter om att jag skulle få. Får alla röster höras och komma till tals? Vilket ansvar har media?

Vi närmade oss faktiskt ämnet som hastigast under debatten, men fastnade i frågan om etnisk mångfald på medias redaktioner – vilket givetvis säger noll och ingenting om åsiktsbredden på desamma om man inte utgår ifrån att etnicitet definierar åsikter. Men inte heller om vi hade talat om bredd av åsikter och erfarenheter hade det varit ett heltäckande svar, enligt mig.

Jag är övertygad om att många, programansvariga inte minst, är av åsikten att det fanns en stor bredd igår och att många olika röster fick komma till tals. Jan Helin nämnde att Aftonbladet minsann tar in debattartiklar från Sverigedemokraterna. Alexandra Pascalidou påpekade att hon ville behandla alla jämlikt så därför fick jag samma fråga som Helin om hur den etniska mångfalden ser ut på SD-Kurirens redaktion (jag hade för övrigt kunnat nämna att de anställda till 67 % utgörs av arbetskraft med utländsk bakgrund eftersom vi bara är två, jag på heltid och Gabriella Hedarv på halvtid). Men att bara checka av så att personer ur olika kategorier får tillfälle att yttra sig är egentligen en ganska dålig måttstock på vilka som får komma till tals och vilka röster som får höras.

För att exemplifiera. Det är en vanlig uppfattning bland många sverigedemokrater jag känner, mig själv inräknad, att vi ofta hålls utanför samtal och inte får göra vår röst hörd. Lika vanligt är det att många politiska motståndare lyfter fram att Sverigedemokraterna idag hörs och syns mer än någonsin tidigare i det offentliga rummet. Enligt mig stämmer bägge påståenden. Vi får mycket mer utrymme än tidigare, och sett till vårt procentuella stöd är det kanske till och med oproportionerligt stort utrymme. Men samtidigt är innehållet i detta utrymme begränsat. Inte sällan rör det sig om repliker eller svar på anklagelser. Till debatter bjuds vi in om ämnet är kopplat till invandring, integration eller fördomar. Och ironiskt nog stängs vi med jämna mellanrum ute från debatter på andra teman med motiveringen att ”SD pratar bara om invandring”.

Detta fenomen drabbar givetvis inte bara oss. Politiska partier bjuds in att tala om sina profilfrågor. Akademiker får uttala sig som sakkunniga experter inom sina områden. Ungdomar från förorten får prata om nedlagda fritidsgårdar, brinnande bilar och gängstrukturer. Företagsledare bjuds in för att tala om sin karriärsväg. Invandrare bjuds in för att antingen representera de som kämpat sig till toppen, de som ständigt diskrimineras eller för att gestaltas som de kriminella. Ekonomiskt utsatta får uttala sig om brister i socialförsäkringssystemen, studenter får prata om studiemedel och så vidare, och så vidare. Vi placeras i fack och får komma till tals så länge vi passar in i mediadramaturgin, i mallen. Är det då verkligen en bredd av perspektiv som får komma fram?

Kommentera

One Response to Rasism och diskriminering i P1 Debatt

  1.  

    |