Förändring Framåt Tillsammans

Senaste nytt

Feb
13

Bespara mig er kvotering

Publicerad av Paula den 13 februari, 2014 kl. 16:26

Igår kunde man i SvD läsa att regeringsrepresentanter ska ha hotat pensionsbolag med att lagstifta om kvotering till börsbolagsstyrelser. Om påståendet stämmer så är det inte förvånande, tvärtom följer det en trend som varit tydlig länge. Från allt fler håll höjs röster som kräver lika fördelning inom alla områden, genast. Från de rödgröna är det inte nytt alls, men även profilerade personer inom Alliansen har en efter en uttalat sig i den riktningen. Strax innan Nyamko Sabuni lämnade posten som jämställdhetsminister föreslog hon en kvoteringslag. Även hennes efterträdare, Maria Arnholm, har framfört att ”beslutet rycker närmare”. Såväl finansministern som finansmarknadsministern har talat om att lagstiftning kan bli aktuellt om inte andelen kvinnor i bolagsstyrelser snabbt ökar.

Själv har jag aldrig förstått hur någon som vill uppnå jämställdhet tror att lagstiftning om könsfördelning är rätt väg att gå. Förutom att positiv särbehandling av en grupp alltid kommer innebära negativ särbehandling av en annan ser jag kvotering som ett steg i rakt motsatt riktning mot sitt syfte, och dessutom som en förolämpning mot såväl kvinnor som män.

Det är kontroversiellt inom vårt parti (för övrigt även bland politiska motståndare), men jag kallar mig faktiskt för feminist. Jag är särartsfeminist, och jag anser att vi fortfarande har problem att arbeta med i vår syn på män och kvinnors kompetenser. Få kan förneka att det finns skillnader mellan könen avseende livsval och vad dessa får för följdeffekter. Få förnekar också att vi historiskt sett haft väldigt starka normer som varit mer eller mindre tvingande. Tyvärr är det många som förnekar att det också kan finnas biologiska faktorer, utöver de sociala, som påverkar hur olika egenskaper på en generell nivå fördelar sig mellan män och kvinnor. I stället utgås från att vi alla föds som oskrivna blad och att alla skillnader beror på någon form av diskriminering eller förtryckande struktur. Själv är jag övertygad om att det klassiska arv och miljö är vad som gäller – såväl biologi som samhällsideal påverkar våra val. Ur den vinkeln är lika fördelning inte alltid eftersträvansvärt, överallt.

Men det finns fler, och viktigare, argument mot kvotering. Argument som även likhetsfeminister och utfallsräknare bör ta till sig. Argument som håller även om man tror att jämställdhet innebär att lika fördelning mellan män och kvinnor.

Det finns otvivelaktigt normer som påverkar våra val. Det finns också utan tvekan personer som låter dessa normer påverka hur de ser på andra, och som därmed gör olika bedömningar av lika prestation, baserat på om det är en man eller kvinna som presterat. Men vill vi bryta loss från dessa begränsningar kan vi inte befästa dem genom att säga att kvinnor (eller män) inte är kapabla att ta sig till vilken position som helst, oberoende av kön, utan att få hjälp på traven via kvotering. Vill vi visa att såväl män som kvinnor kan vara kompetenta styrelsemedlemmar räcker det knappast att genom tvång ändra på könsfördelningen inom styrelser. Attitydsförändringar kommer nämligen alltid att ta tid, och blotta misstanken om att någon förvärvat en position baserat på kön och inte kompetens förstärker bilden av att det ena könet är mindre kompetent än det andra.

Utöver detta lämnar kvoterings- och fördelningsfokuset en bitter eftersmak i synen på individ kontra kollektiv. I ett svep förvandlas den inkvoterade från att representera sig själv till att vara representant för alla av samma kön. Detta förminskar dels den enskilda, men också de som anses vara representerade. Hur förbättras situationen för den underbetalda lärarinnan för att någon annan kvinna fått en styrelseposition? Vad blir bättre av att det är lika många män som kvinnor som sliter ut sig i omsorgssektorn om det till antalet fortfarande är lika många individer som far illa? Varför skulle jag känna mig mer representerad av en kvinnlig än en manlig statsminister?

Jag vill veta att jag uppskattas för den jag är och det jag presterar, inte för min avsaknad av y-kromosom. Jag vill också veta att jag inte förväntas representera någon annan än mig själv (och i rollen som politiker mina väljare). Och jag vill slippa dömas för de val jag gör utifrån hur väl de bryter mot rådande normer. Ibland kommer det att innebära att jag får kämpa hårdare än män – men det gör jag gärna så länge jag vet att det bevisar att kvinnor kan vara kompetenta. Det gör det lättare för mina framtida döttrar. Ibland kommer det innebära att jag får sämre ekonomiska villkor – men jag värdesätter faktiskt tid med min familj och för min egen hälsa högre än fler arbetade timmar, högre lön och högre pension. Så bespara mig er kvotering.

Kommentera

  1.  

    |