Förändring Framåt Tillsammans

Senaste nytt

Mar
19
Publicerad av Paula den 19 mars, 2014 kl. 17:18

Idag vaknade jag upp till ännu ett twitter- och mediadrev från vänsterhåll, denna gång riktat mot barnomsorgskoncernen Hälsans förskola. För ovanlighets skull har jag inte haft särskilt svårt att ställa mig på samma sida som de upprörda. Uppdrag gransknings reportage vittnar om mat- och personalbrist samtidigt som företaget går med vinst. Att det skapar ilska är naturligt.

I helgen höll Sverigedemokraterna som bekant valkonferens. Där fastställdes bland annat ett principiellt ställningstagande om vinster i välfärden. Som parti ser vi fördelar med privata alternativ och valfrihet, men vi oroas också av det sätt på vilket avregleringar och privatiseringar har skett. Vi slår fast att syftet med ett breddat utbud av utförare ska vara ökade möjligheter att hitta alternativ som passar för den enskilde och att sund konkurrens kan stimulera till ökad kreativitet samt effektivitet. Samtidigt finns ett behov av tydliga regelverk och kvalitetsuppföljningar. Att företag som levererar också går med vinst är inte orimligt, men svensk välfärd får inte urholkas till förmån för riskkapitalisters kortsiktiga vinstintressen.

Det finns goda skäl till att de verksamheter som brukar räknas till välfärdens kärna – vård, skola, omsorg – bekostas via skattemedel. Tjänsterna inom välfärdssektorn är inte som andra varor eller tjänster. De är tjänster där samhället beslutat att en miniminivå av kvalitet ska garanteras alla. Där gemensamma resurser ska bekosta likvärdighet oavsett var, när och för vem behovet uppstår, ekonomiska omständigheter inte ska begränsa tillgången till god grundläggande kunskap och hälsa. Det är därför vi betalar skatt. Och det är därför vi måste försäkra oss om att skatten också går till just detta

Det kan tyckas märkligt att de som vanligtvis talar mest om vikten av att sänka skatterna samtidigt är de som har minst problem med att skattemedel plockas ut i vinster. Rimligen borde det vara de som upprörs mest över att deras surt förvärvade slantar inte går till den verksamhet som förväntas utan landar på andras konton. Men i stället talar allianspartierna sig varma för marknadssystem och försvarar blint sin tro på att det fria valet i slutändan löser allt.

Det finns bara ett problem. Välfärdssektorn fungerar inte som en fri marknad.

Att välja mellan olika alternativ inom välfärdssektorn skiljer sig på många sätt från att välja mellan olika produkter på en vanlig marknad. Det saknas direkt koppling mellan prisnivå och kvalitet, den enskilde brukaren ser inte prislappen och väger inte in priset i valet. I teorin hade detta kanske kunnat leda till att de alternativ som håller högst kvalitet alltid väljs, men i praktiken tycks det snarare ha lett till försämrad förmåga att utvärdera hur väl kostnaden stämmer överens med vad som levereras. Prissättningen är inte längre en faktor i balansgången mellan utbud och efterfrågan, den som betalar märker inte av och kan därmed inte reagera på bristerna.

Till detta kommer ett fortsatt begränsat utbud och en efterfrågan som inte bara är stor, utan också beroende av betydligt fler faktorer än direkt kvalitet. Det handlar dels om att välfärdstjänster är svar på reella behov, inte enbart önskemål. Då blir även sämre alternativ faktiska alternativ, i brist på annat får de helt enkelt duga. Det handlar också om att närhet till hemmet och tillgänglighet spelar stor roll vid valet. Få väljer med fötterna om vägen att vandra är alltför lång eller obekväm.

Slutligen handlar det om en naturlig tröghet i systemet. Att byta skola eller vårdgivare är inte som att byta bilmodell. Det är inte heller, för den delen, som att byta lärobok eller medicin. Varaktiga verksamheter bygger på långsiktighet, trygghet och stabilitet – de byts inte i första taget. När det dessutom saknas bra system för utvärdering och jämförelse minskar incitamenten till byte ytterligare. Det instinktiva valet är för många, mig själv inräknad, att försöka förändra hellre än att byta. Inte minst då valbara alternativ är få och utan säkerhet.

Den avreglering som skett under alliansens styre och den privatiseringsiver som fått råda har uppenbart lämnat mycket att önska. På många håll har resultatet blivit bra, men det går inte att ignorera de fall där alternativen mynnat ut i alternativa sätt för privata aktörer att skära i budgeten. Sverigedemokraterna vill därför ge kommunerna möjlighet att sätta stopp för överetablering (ett exempel på detta är vetorätt mot nya friskolor), vi vill skärpa kvalitetskrav samt krav på långsiktigt ansvarstagande och vi vill ställa krav på att en högre andel av eventuella vinster också återinvesteras i verksamheten. På så sätt kan vi slå vakt om möjligheten för seriösa aktörer att etablera sig samtidigt som orimligt höga vinstuttag stoppas och privatiseringsprocessen bromsas upp på ett ansvarsfullt sätt. På så sätt skapas valfrihet värd namnet.

Mar
10
Publicerad av Paula den 10 mars, 2014 kl. 15:46

I tisdags släpptes (efter drygt två veckors för mig nervös väntan) ett avsnitt av podcasten Synfält Framåt! där jag var den inbjudna gästen. Podden fokuserar på personliga intervjuer av valbara politiker, där egna värderingar och resonemang står i fokus. Det finns mycket jag skulle vilja utveckla vidare, svar jag hade kunnat vara rappare i, och frågor jag kunnat vara tydligare med. Men allt får inte plats i ett inlägg. Jag tänker därför börja med den fråga som fått mest uppmärksamhet, av den enkla anledningen att den bryter mot partilinjen och jag därför anser att mitt resonemang har särskilt behov av att tydliggöras.

Vid ett tillfälle i intervjun utsattes jag för ett moraltest, där jag fick ta ställning till ett antal värdekopplade ja- och nejfrågor. En av dessa var ”Ska bögar få adoptera barn?”. Mitt svar på denna fråga blev ett ja.

Men mitt svar kom inte utan tvekan (det är tydligt för vem som än lyssnar på intervjun). Jag har läst reaktioner om att detta skulle bero på rädsla för repressalier av att gå emot partiet, och visst är det känsligt att avvika från partilinjen (även om det är omöjligt att hålla med om allt) men större delen av min tvekan beror på att jag inte anser det vara en helt okomplicerad fråga, och särskilt inte med den formuleringen.

För nej, egentligen anser jag inte att någon ”ska få” adoptera barn. Det är ingen rättighet att bli förälder, barn är inga varor och inget vi ska se till att vem som än önskar får ansvara för. Tvärtom anser jag att det finns tillfällen där vi borde vara skarpare i att omhänderta barn från föräldrar som inte förmår ge dem en bra uppväxt. Jag är också generellt emot insemination, surrogatmödraskap och eventuella andra företeelser kopplade till en syn på föräldraskap som en rättighet och barn som en produkt att införskaffa. Men i en vidare bemärkelse handlar just denna fråga om huruvida jag anser att även homosexuella ska kunna ansöka om att adoptera, om även homosexuella ska kunna prövas som adoptionsföräldrar. Ser man frågeställningen som sådan blir mitt svar ja.

Som jag ser det handlar det nämligen om att i en situation där det finns ett föräldralöst barn undersöka alla tillgängliga alternativ till ett tryggt och kärleksfullt hem. Jo, jag ser den traditionella kärnfamiljen som ett ideal, men ideal är inte alltid möjliga. Och jag tror inte att den viktigaste egenskapen hos goda föräldrar är att de är av två olika kön. Därför vill jag inte stänga samkönade par ute för prövning när det viktigaste bör vara att ge barnet stabilitet och möjlighet att knyta an till en familj, hellre än att vara fast på barnhem eller slussas mellan fosterhem. Det är ur detta perspektiv jag landat i mitt ställningstagande, ur barnets perspektiv.

Är det problemfritt att låta homosexuella par prövas som adoptivföräldrar? Nej. Dels vet vi att det finns internationella adoptionsbyråer som vägrar ha avtal med Sverige eftersom de själva motsätter sig homosexuella adoptivföräldrar. Därmed kan det faktiska resultatet i vissa fall bli att färre alternativ finns för barnen, eftersom de svenska alternativen utesluts. Dels finns en risk att de barn som växer upp med samkönade föräldrar drabbas av fördomar som finns mot homosexuella. Men bägge dessa argument är argument baserade på andras förhållningssätt, och det är generellt argument jag inte vill vika mig för. Att baserat på rädsla för andras agerande anpassa sitt eget är att acceptera deras premisser.

Men det finns ytterligare aspekter. En sådan är att barnet utan tvekan kommer vara medvetet om att minst en förälder inte är den biologiska föräldern. Det kan uppstå problem med anknytning och en känsla av rotlöshet, och detta kan påverka under uppväxten. Men å andra sidan tycker jag att det förr eller senare ändå ska framkomma att en adoption skett. Det är också det vanliga. Och det är inget oöverkomligt trauma.

Där finns också argumentet om rätt till mor och far, behov av en både kvinnlig och manlig förälder. Man skulle kunna tycka att jag som särartsfeminist höll detta behov extra högt i det att jag ser till viss del skilda egenskaper hos kvinnor och män. Och visst, jag ser definitivt ett värde i att ha haft både mamma och pappa närvarande, som har kunnat dela med sig av skilda perspektiv och erfarenheter som till del grundats i att de varit just kvinna och man. Men dels är föräldrar inte de enda vuxna i ett barns liv, dels finns på individnivå alltid stora skillnader. Lika lite som en kvinna kan antas representera alla kvinnor (vilket jag bland annat ondgör mig över i denna text om kvotering), lika lite kan en mor anses utbytbar mot vilken mor som helst enbart i egenskap av att hon är kvinna. Detsamma gäller givetvis för män och fäder. Inte heller detta argument är således av sådan tyngd att det skulle utesluta ett homosexuellt par som det bästa tillgängliga alternativet, som jag ser det.

Innan jag avslutar vill jag kort kommentera det faktum att jag alltså offentligt tagit ställning mot partiet i en fråga. Det rörde sig som sagt om ett personligt moraltest där just mina ärliga svar i värderingsfrågor efterfrågades. Jag var tydlig med att påpeka att jag avviker från partilinjen, och att det är min privata åsikt. Jag svarade inte som jag gjorde i avsikt att driva denna fråga politiskt. Jag svarade som jag gjorde för att sådana var omständigheterna. Jag har flertalet gånger försvarat partiets linje, och kommer så fortsätta göra i rollen som partiföreträdare. Personligen värderar jag de olika argumenten lite annorlunda än partiet när jag väger dem mot motargument, men jag ignorerar inte deras värde och jag har respekt för att partiet har valt sin hållning.

Jag ska dock vara ärlig. När jag 2009 gick med i partiet var detta en av de frågor jag hade svårast att acceptera partilinjen i. Alla som var med på SDU:s kongress 2011 vet att jag har reserverat mig i frågan (även då med de argument jag anför idag: alla tillgängliga alternativ bör utredas, barnens bästa bör stå i fokus). Över tid har jag fått mer förståelse för de argument på vilka partilinjen grundas, men de har fortfarande inte övertygat mig. Visst önskar jag att partiet delade min åsikt, men lika lite nu som när jag först engagerade mig ser jag det som en dealbreaker. Jag kan acceptera partiets hållning, och jag hoppas (och tror) att partiet kan acceptera att min är något annorlunda, så länge jag inte blandar ihop de två. Väsensskilda är de trots allt inte.