Förändring Framåt Tillsammans

Senaste nytt

Jul
24
Publicerad av Paula den 24 juli, 2014 kl. 01:07

För en vecka sedan skrev Alice Teodorescu, sommarvikarie på SvD:s ledarsida och annars liberal debattör, om vikten av att politiker inte tappar sin ideologiska ledstjärna, att de fortsätter stå för sina åsikter och också arbeta för att driva opinionen. (Mer specifikt skrev hon om moderaternas plikt att tydligt stå fast vid principer om sänkt skatt och frihet, men det är en helt annan fråga än det jag vill ta upp.) Och visst har hon rätt, på ett sätt.

Jag brukar ofta tala om vad jag ser som två huvuduppgifter, två separata roller för oss som är partipolitiskt aktiva. Först ut är rollen som opinionsbildare. Vi, som drivs av engagemang för idéer, som gör anspråk på att presentera förklarings- och lösningsmodeller till problem samt verktyg för att bygga en bättre framtid måste givetvis argumentera för våra åsikter, arbeta för att sprida dem och söka stöd hos befolkningen för dem. Inte minst är denna roll viktig när val närmar sig, av naturliga skäl.

Arbetet med opinionsbildning slutar dock, enligt mig, där den andra rollen tar vid: rollen som förtroendevald. När vi går till val presenterar vi våra visioner och våra ambitioner – det vi söker mandat att förverkliga. Efter att rösterna sedermera räknats är det också detta vi ska göra – förvalta förtroendet och genomföra de förändringar vi utlovat.

Allt jag skrivit hittills är egentligen självklarheter. Så varför skriva det?

Med jämna mellanrum lyfts en diskussion kring det offentligas ansvar att påverka opinionen i vad som anses vara rätt riktning. Ett typexempel är frågan om jämställdhet, där det inte är ovanligt att höra förespråkare för lagstadgad kvotering säga att faktiska åtgärder behövs för att lära exempelvis företag att det är bra med kvinnor i styrelser. Ett annat exempel är de skriverier som uppstod tidigare i år när Moderaterna i Stockholm skickade ett öppet brev märkt med landstingets logotyp, och publicerade det på landstingets hemsida. Själv minns jag hur jag reagerade när regeringen på sin hemsida lanserade kampanjsidan mot vad de kallar ”vanliga nätmyter om invandring”.

Jag kan förstå viljan att använda den makt som ges till att styra opinionen i en riktning man själv anser vara för allas bästa. Men att försöka tvinga fram önskade åsikter genom lagar och politiska verktyg eller använda offentliga kanaler för politisk propaganda är inget annat än maktmissbruk, överförmynderi och ett uttryck för folkförakt.

Det inte politikers roll att uppfostra folket. Vårt land är inte en meritokrati där de styrande kan anses utgöra ett ”de vises råd” satt att styra och leda vägen. Vi har en representativ demokrati, där folkvalda väljs för att företräda bredden av viljor som finns bland medborgarna. Förtroendevalda ska inom ramen för sitt uppdrag återspegla opinionen, inte sträva efter att förändra den. Opinionsbildning ska ske vid sidan av, genom debatt, diskussion och samtal. Inte genom praktisk politik, inte genom myndighetsutövning och inte genom användande av det offentligas kommunikationskanaler.

Jul
22
Publicerad av Paula den 22 juli, 2014 kl. 15:20

Det finns vissa dagar som etsar sig fast i minnet. Flera år senare kan du fortfarande berätta var du var, vad du gjorde, hur du reagerade. Den 22 juli 2011 är en sådan dag. Jag minns i och för sig inte hur många timmar jag satt i soffan hemma, orörlig, stirrandes på nyhetssändningarna på TV:n. Men jag minns att jag satt där. Jag minns oron, klumpen i magen, känslan av overklighet, sorgen.

Jag minns också att jag tidigt tänkte att det här var något nytt, det var inte ett terrordåd som följde den dramaturgi vi var vana vid. Jag minns frustrationen över spekulationer och ilskan mot de som tidigt ville använda en tragisk händelse i det politiska spelet.

Själv skrev jag ett blogginlägg som än idag är opublicerat. Det går helt enkelt inte att skriva om det hela utan att det på något sätt känns fel. Vissa händelser ska man helt enkelt bara sörja och fördöma. Lova att de inte tillåts bygga upp en rädsla att stå för det man tror på. Lova att våld – och än värre regelrätta mord – aldrig accepteras, att hat aldrig får mötas med mer hat och att öppenhet samt kärlek till din nästa är vad vi alla bör sträva efter.

Jag gick på en lokal minnesceremoni. Jag tände ett ljus, jag stod som en i massan bland andra och lät mina tankar gå till offren, deras familjer, deras vänner. Och det gör jag idag också. Tänder ett ljus och minns det som aldrig kan glömmas. Vila i frid.