Förändring Framåt Tillsammans

Senaste nytt

Nov
18
Publicerad av Paula den 18 november, 2014 kl. 18:46

Med jämna mellanrum får jag mitt val att engagera mig i Sverigedemokraterna ifrågasatt. Vore det inte bättre att gå med i ett parti utan dåligt rykte, eller rentav starta något eget? Varför engagera sig i ett parti där medlemmar och företrädare ertappats med rasistiska eller på andra sätt extrema uttalanden (som om dessa saknas i andra partier)? Senast igår fick jag sådana frågor, i samband med en diskussion kring Anna Dahlbergs ledare om migrationspolitik och hennes uttalanden i Godmorgon Världens panelsamtal, då jag som så ofta påtalat att det är SD:s resonemang som presenteras. Eftersom jag tog mig tid att skriva ner mitt svar tänkte jag att jag lika gärna kan dela med mig här.

Som jag skrivit på andra ställen gick jag med i partiet på hösten 2009, precis innan den beryktade artikeln i Aftonbladet (den med ett, som bekant, falskt citat i sin rubrik). Jag hade länge funderat på att engagera mig politiskt eftersom jag såg saker i samhället jag ville påverka, men inte hittat ett parti som jag kände gjorde tillräckligt verklighetsnära analyser (enligt min uppfattning) på vilka det baserade sin politik. I stället utgick de från en önskan om hur människor och samhällen skulle fungera, valde alldeles för ofta princip framför pragmatism och stressade fram reformer utan att fundera över följderna. Gällande migrationsfrågan resonerade jag i princip exakt som Dahlberg gör nu.

Så, varför gick jag med i SD? Först vill jag påpeka att jag då som nu dömde partier främst efter deras officiella samt aktuella politik och uttalanden, inte efter vad enskilda företrädare sagt och inte efter deras historia. Det vore dessutom orimligt att tro att den bild som förmedlats av partiets aktiva motståndare var komplett, lika uppenbart var det att mer, på pappret, objektiv granskning av SD skiljde sig i omfång och analysdjup jämfört med andra partier (precis som nu).

Första gången jag ordentligt läste SDs principprogram var i samband med en diskussion på SVT Debatts dåvarande nätforum, efter att Aftonbladet nekat partiet annonsutrymme. (Jag hade gett mig in i diskussionen eftersom jag blivit bedrövad av hur debatten fördes, om att tysta istället för att bemöta.) Jag hittade ett parti som, åtminstone i just sin officiella kommunikation, resonerade i stort som jag (självklart fanns skillnader, liksom det fortfarande gör). Jag började påpeka detta i nätdebatten vilket gav ett par anledningar till engagemang:

1) I och med att jag redan förde partiets talan kunde jag lika gärna engagera mig ordentligt. Kanske kunde jag göra mer.

2) OM partiet hade en ”dold agenda”/var annorlunda internt var det något jag hade velat veta direkt, innan jag gav det min röst och innan jag övertygade andra om att göra det.

3) De SD:are som fanns i forumet verkade precis som jag utgå från och stämma in i principprogrammet, inget annat.

Jag skaffade konto på det dåvarande forum som sköttes av, men inte var reserverat för, partiets ungdomsförbund. Där fanns en bred och livlig politisk diskussion, och dessutom hölls (i alla fall vad jag minns) rent gentemot rasism, dels via att moderatorer gick in, dels via att den som yttrade något rasistiskt snabbt fick mothugg och lämnade självmant. Samtidigt var det högt i tak.

Vad gäller företrädares uttalanden så var väl Kalibergranskningen den som kommit närmast något avslöjande. Men den stärkte snarare min bild av att partiet och dess företrädare var gravt missbedömda. Om det fanns en dold agenda skulle den ha kommit fram, reportern tog sig ju in i de innersta kretsarna.

Visst fanns där viss klumpighet och som sagt även delar i politiken jag inte höll med om. Men allt som allt gjorde jag bedömningen att partiet låg mig tillräckligt nära för att jag skulle ge det en chans. Att starta eget vore dels svårt, dels taktiskt mycket dumt då SD hade stark uppgång, dels oärligt eftersom skillnaderna gentemot SD inte skulle vara politiska utan endast handla om att slippa bagage. Och för mig går som sagt saklighet först.

Idag är jag kvar.

Ja, det finns personer i partiet som uttalat sig på oacceptabla sätt och uttryckt oacceptapla åsikter, givet den ideologiska grund som partiet har (och min egen övertygelse för att undvika misstolkningar). Men min erfarenhet är samma nu som då, på forumet. Avvikande åsikter är just oacceptabla och blir personer påkomna får de det också påpekat för sig, och de får ta konsekvenserna. Den absoluta majoriteten av företrädare, medlemmar och sympatisörer är trevliga, kloka och uppvisar vanligt, sunt förnuft som de vill använda för att förbättra Sverige. Politiken som helhet är väl förankrad, och partiet är fortfarande i en positiv utveckling, en utveckling jag kan bidra till som engagerad. Det känns mer förnuftigt, och ärligt, än att säga det SD säger men stämpla dem som rasister utan att egentligen undersöka.