Förändring Framåt Tillsammans

Senaste nytt

Dec
16
Publicerad av Paula den 16 december, 2014 kl. 13:26

Jag har noterat att många delar Andreas Johansson Heinös text om liberalers inställning till svenskhet där även SD berörs. Jag har också förvånats över att vissa med sverigedemokratiska sympatier eller som annars brukar uppvisa god kännedom om partiet verkar tycka att han gjort en bra analys rakt igenom. Själv blev jag irriterad redan i inledningen över felen om SD. Jag har snabbt kommenterat detta enligt nedan:

1) Nej, Sverigedemokraterna står inte för en etnisk nationalism. Precis som det står i inlägget är vår nationsdefinition skild från den etniska, eftersom den senare blandar in biologi. (För övrigt undrar jag hur Heinö menar att biologi ska vara föränderligt, men men). För någon som tycker att nationalstaten över huvud taget är felaktig kanske inte detta spelar någon roll, men för mig och de flesta andra är det en avgörande skillnad huruvida blodsband och genetik är villkor för din nationalitet eller inte.

2) Att vi i vårt principprogram har beskrivit omvärlden så som vi uppfattar den är ingalunda detsamma som att allt som där står ska omsättas i praktisk politik. En analys av att det finns nationer, och hur vi upplever att de definieras är inte detsamma som att avkräva den som sökt svensk medborgarskap att ha ingått i den svenska nationen. Jag citerar ur principprogrammet:

”Sverigedemokraternas nationalism är pragmatisk och verklighetsanpassad. Vi betraktar de nationalistiska principerna som en färdriktning och ett rättesnöre snarare än som absoluta dogmer som i varje given situation skall tillämpas kompromisslöst och på kortast möjliga tid. Ideologier är skapade av människor och eftersom människan är ofullkomlig finns det heller inga fullkomliga ideologier. Verkligheten är så komplex att nästan varje regel någon gång kräver undantag. Vi inser till exempel att det i vissa fall är nödvändigt att låta en stat omfatta flera nationer och att vissa nationer med hävdvunnen historisk rätt till det territorium de bebor saknar realistiska förutsättningar att kunna skapa och upprätthålla en egen stat. Närliggande exempel på detta är den svenska statens relation till de samiska och tornedalsfinska nationerna samt till den finlandssvenska minoritet som idag lever inom den finska statens ramar. Lösningen på dylika situationer bör vara att de nationer som befinner sig i minoritet inom den stat som de tillhör undantas från allmänna assimileringssträvanden och ges långtgående kulturell autonomi. Denna autonomi får dock inte i något avseende stå i motsats till allmänna rättsprinciper, grundläggande mänskliga rättigheter eller demokratiska principer.”

Ur avsnittet Sverigedemokraterna och nationalismen

”Sverigedemokraterna skiljer på medborgarskap i den svenska staten och tillhörighet till den svenska nationen, men anser samtidigt att alla medborgare oavsett nationstillhörighet skall vara lika inför lagen och ha samma rättigheter och skyldigheter.

Vi tror att det bästa för vårt samhälle är att en så stor andel som möjligt av statens medborgare också har en svensk identitet. Vi inser och accepterar dock att det alltid kommer att finnas en viss andel av medborgarna som inte uppfattar sig som svenska. Vi ser inget större problem med detta så länge denna grupp är begränsad, accepterar svenska lagar, normer och traditioner och inte bidrar till ökad segregation och motsättningar.

Grundläggande krav för att kunna erhålla svenskt medborgarskap skall vara att man varit bosatt i landet under en längre tid och att man under denna tid visat att man är lojal med Sverige, respekterar svenska lagar och övriga samhällsregler, att man lärt sig det svenska språket och skaffat sig grundläggande kunskaper om svensk historia och svenskt samhällsliv. Den som är svensk medborgare skall inte kunna inneha annat medborgarskap utöver det svenska och endast svenska medborgare skall ha rösträtt i allmänna val”

Ur avsnittet Sverigedemokraterna och nationen

Man kan tycka vad man vill om att långsiktigt sträva efter assimilation och att upprätthålla nationalstaten snarare än statsnationen, men att anklaga oss för att anse det vara ”en uppgift för politiska partier och opinionsbildare att avgöra svenskhet” är helt enkelt fel. Något sådant har vi aldrig påstått. Tvärtom får vi ju kontinuerligt kritik för att vi inte vill specificera vad som är svenskhet och vilka som är svenskar, vilket vi inte vill eftersom vi just slagit fast de principiella ramarna för nationsbegreppet (precis som Heinö själv gör) men vet och instämmer i att det inte är vår roll som politiker att avgöra.

Heinö har dock rätt i att de liberaler som vill se ett mångkulturellt och fullt ut individualistiskt samhälle utan gemensam grund bör hänvisa endast till medborgarskapet. Liberalkonservativa och andra som trots allt värdesätter någon form av samhällsgemenskap bör inse att medborgarskapet i sig inte räcker där.

Med allt detta sagt hoppas jag att ni, om ni inte redan gjort det, läser hans text ändå. Det finns bra saker där om svenskhet, nationsbegreppet och hur det används på olika sätt och med olika innebörd. Det blev bara väldigt fel om SD.

Dec
15
Publicerad av Paula den 15 december, 2014 kl. 21:49

Så kom den till slut, dagen för mitt jungfruanförande i kammaren. Jag har ännu inte hunnit få ut klippet på youtube, men ni hittar debatten på riksdagens hemsida. Vill ni hellre läsa presenterar jag mitt talmanus här nedan:

Tack herr talman!

Jag tänkte börja med ett par tillbakablickar till min studietid. När jag gick i första ring på gymnasiet gjorde vi en djupdykning i temat svenskhet och integration. Ett av mina starkaste minnen från detta är när journalisten och författaren Alexandra Pascalidou besökte oss för att hålla i ett seminarium med utgångspunkt i sin självbiografi Bortom mammas gata. Jag minns hur det kändes som om syftet med hela föreläsningen var att sätta oss elever på plats – jag gick i en skola med bra rykte i ett välbärgat område, långt från det utanförskap Pascalidou beskrev som dominerande under sin uppväxt. Jag minns också känslan av att klumpas ihop med mina klasskamrater till en enda grupp som förutsattes ha samma erfarenheter och privilegierade bakgrund, samt att detta skulle göra oss oförstående för hur det kan se ut på andra håll i vårt land.

I samband med Pascalidous besök hade vi fått i uppgift att läsa hennes bok, och att skriva en analys av den Sverigebild som där presenterades. För något år sedan hittade jag min uppsats och när jag läste den var det främst två saker jag reagerade på. Dels hade jag en ängslig ton i min text, där jag ifrågasatte min rätt att uttala mig om integrationsproblematik då jag sluppit undan utanförskap och min polska bakgrund till trots aldrig betraktat mig, eller betraktats, som något annat än svensk. Dels kommenterade jag i texten orättvisan i att de ungdomar som hade utländsk bakgrund och identifierade sig med denna allt som oftast hade föreningar att organisera sig inom – medan en förening som ”svensk ungdom” nog snart hade fått en rasistisk stämpel och därmed saknades.

Det starkaste minnet jag har från integrationstemat är dock när jag läste dåvarande folkpartisten Mauricio Rojas sommarpratsmanus från 2001. Där beskrev han svenskheten på ett enligt mig mycket träffande sätt. Faktum är att jag fortfarande hänvisar till detta med jämna mellanrum. Tack vare sina erfarenheter av att som invandrad försöka förstå sig på livet i Sverige lyckades han fånga delar av den svenska gemenskapen som vi som fötts i landet oftast inte ens reflekterat över.

Sju år senare läser jag första terminen på lärarprogrammet vid Uppsala universitet. Under ett lektionspass diskuteras mångfald, kultur och svenskhet. En kurskamrat säger plötsligt: ”men är inte det ett tecken på att något gått fel när vi måste fråga oss själva om det ens finns en svensk kultur?” Hon har själv utländsk bakgrund och jag kan inte låta bli att tänka att detta spelar in. Van vid en helt annan syn på nationell identitet och gemenskap reagerar hon på avsaknaden av detta i Sverige. Här ifrågasätts själva existensen av något sammanbindande.

Vad spelar då diskussionen om svenskhet för roll när det gäller arbetet med integration. Enligt mig är det mycket enkelt – ett hållbart välkomnande till vårt land bör innebära ett välkomnande in i vår gemenskap – alltså mer än möjligheten att leva på samma geografiska plats. Tyvärr har integrationspolitiken så som den bedrivits under de senaste årtiondena fokuserat nästan uteslutande på det senare.

Så kallade integrationspolitiska projekt och satsningar har handlat om riktade stöd – likt stöd till den sorts ungdomsorganisationer på etnisk grund jag kritiserade när jag läste Alexandra Pascalidous bok. Satsningarna har också handlat om subventionerade anställningar, positiv särbehandling och att uppnå mätbara mål såsom representation och sysselsättningsgrad. För att motverka diskriminering har mycket energi ägnats åt att framhäva kulturella element från utlandet som en del i en ny svenskhet. Målet har inte varit att införliva de som kommit hit i det svenska samhället, utan att förändra den svenska självbilden till att omfamna alla kulturella inslag som yttras inom landets gränser.

Resultatet av detta har dock inte blivit en större gemenskap – utan ett splittrat och segregerat samhälle. Känslan av samhörighet bygger nämligen på mer än att bo och leva sida vid sida. Att dela referensramar och traditioner, känna till sociala koder och tala samma språk, inte minst.

Herr talman!

Detta är bakgrunden till Sverigedemokraternas omprioriteringar på området integrationspolitik. Vi satsar på en utökad och breddad samhällsorientering, i syfte att ge samtliga invånare i Sverige samma grundkunskaper i språk och samhällskunskap. Innehållet i samhällsorienteringen är tänkt att motsvara de kunskapsmål som grundskolan har i dessa ämnen. Utöver detta drar vi dock in särskilt riktade satsningar, då det är vår övertygelse att klyftor mellan infödd och invandrad aldrig kan överbryggas genom olik behandling. Tvärtom. Aktiv och formell särbehandling kan aldrig leda till något annat än ökade klyftor.

Herr talman!

Vi har på vårt bord inte bara integrationsfrågorna, utan också strävan efter ett jämställt samhälle och innan jag avslutar vill jag säga några ord även om våra prioriteringar på detta område.

Likt arbetet för att komma tillrätta med klyftor mellan infödd och invandrad svensk är det vår övertygelse att arbetet med att säkra lika villkor för kvinnor och män måste bygga på likabehandling. Vi vänder oss mot all form av könskvotering, och fokuserar på att lösa de problem som drabbar ojämnt snarare än att sträva efter att påverka individuella val. Om män och kvinnor gör olika livsval ser vi inte detta i sig som ett problem – så länge detta inte medför skillnader i livskvalitet, och så länge det är resultatet av just individuella val. Därmed inte sagt att det saknas jämställdhetsproblem. Kvinnodominerade yrken tenderar att ha relativt dåliga arbetsvillkor, pojkar halkar långt efter i skolan och en av fyra kvinnor känner sig otrygg i det offentliga utrymmet, för att nämna några sådana problem.

Då Sverigedemokraternas jämställdhetspolitik fokuserar på att lösa sakproblem sorterar de flesta av våra åtgärder som jämnar ut livsvillkor mellan män och kvinnor under andra utgiftsområden. Ett sådant exempel är satsningar på bättre arbetsvillkor inom den kvinnodominerade offentliga sektorn. Inom ramen för detta betänkande ryms dock extra stöd till kvinnojourernas viktiga arbete, fler jourer som specialiserats på att motverka hedersrelaterat våld och förtryck samt extra resurser till nationellt centrum för kvinnofrid.

Avslutningsvis vill jag yrka bifall till Sverigedemokraternas reservation, nr 1.

Dec
10
Publicerad av Paula den 10 december, 2014 kl. 14:40

Något är allvarligt fel i svenskt debattklimat. Det har pågått länge, och nådde helt nya höjder i slutet på förra veckan då såväl Magdalena Andersson som Stefan Löfven valde att hejvilt slänga epitet omkring sig och anklaga Sveriges tredje största parti för att höra till en vidrig, totalitär ideologi. Man skulle kunna tro att personer på så tunga poster ser till att ha på fötterna innan de använder uttryck som ”neofascistiskt” om sina meningsmotståndare, men uppenbart är att så inte är fallet. Deras uttalanden har nu, självklart och med rätta, sågats från höger till vänster.

Det som oroar mig mest är dock inte att Socialdemokratins högsta ledning tycks ha hoppat över hemläxan. Det som oroar är att de visar alla tecken på att högst medvetet ha valt denna strategi, trots bristande underlag och trots vetskapen om hur allvarliga anklagelserna är.

För att försvara sitt ordval har statsministern hänvisat till författaren Henrik Arnstad. Enligt egen utsago har Arnstad under tio års tid fördjupat sig i fascismens idéhistoria, men nedlagd tid är ingen garant för uppnådd kunskap. I det här fallet blir det smärtsamt tydligt när en enig forskarkår i tidskriften Forskning och Framsteg kort och gott meddelar att Arnstad och S har fel. Att det förhåller sig på detta sätt är ingen nyhet, Arnstad har minst sagt mött kritik tidigare. Ändå valde statsministern att löpa linan ut med falska påhopp.

Så varför denna strategi? På SvD Brännpunkt presenterar sociologen Göran Adamson teorin att det kort sagt skulle röra sig om skrämselpropaganda. Personligen tror jag att något annat ligger bakom.

Genom att medvetet spela på rädsla och oro, samt genom att använda uttryck som redan på förhand var givna att skapa uppståndelse, har Löfven flyttat fokus i nyhetsrapporteringen. På ett smidigt sätt har han sluppit stå till svars för sitt misslyckande som regeringschef. Frågor om statsministerns ansvar för att förankra sin politik hos riksdagen har skjutits åt sidan, frågor om svikna löften likaså.

Debatten borde ha kretsat kring sakpolitik. Kring hur den rödgröna budgeten föreslog chockhöjningar av skatten, trots att de visste att majoritetsstöd för detta saknades. Att den, oavsett vad som hävdas i efterhand, skattemässigt drabbade äldrekollektivet hårdare än både Sverigedemokraternas och Alliansens budgetförslag, med såväl höjd skatt för de som valt att ha en fot kvar på arbetsmarknaden trots att de uppnått pensionsåldern som med en tillväxtfientlig politik där pensionsbromsen skulle slå hårt. Vi borde ha diskuterat hur vallöfte efter vallöfte svikits och hur Socialdemokraterna väljer att gå till val på ett hastigt och illa sammansatt budgetförslag, en budget full av förslag som underkänts av såväl riksdagen som näringslivet och arbetarrörelsen.

Ett par av mina partikamrater har avkrävt Stefan Löfven och Socialdemokraterna en ursäkt. Jag skulle vilja uppmana Löfven att be sina egna väljare om ursäkt. Det duger inte att smita undan ansvar för svikna löften genom att kalla andra för fula ord.

Dec
01
Publicerad av Paula den 1 december, 2014 kl. 19:49

Det är inte lång tid kvar nu. Imorgon samlas riksdagsgruppen som vanligt till möte, men beslutet som kommer att fattas är allt annat än ett rutinärende. Hur vi som grupp slutligen landar i frågan om onsdagens budgetomröstning vet jag ännu inte, men klart är att spekulationer och diskussioner lyft det ena märkliga resonemanget efter det andra.

Ett av de roligaste påståendena jag hört är det om att vi medvetet skulle mörka ett redan beslutat ställningstagande för att dra ut på det hela och skapa oreda. Varför någon tror att vi skulle ta så lätt på denna fråga att vi låter spontana reaktioner avgöra vårt beslut är för mig en gåta. Än mer att vi kallas ansvarslösa för att vi velat ta den tid som finns för att grundligt väga över alla aspekter. Vi har aviserat att vi överväger alla alternativ och meddelat att vårt beslut kommer att offentliggöras innan omröstningen. Vi har också hela vägen varit öppna för samtal, samt varit tydliga med att även förändringar av endera sidas förslag kan påverka vårt beslut. Vi har gett övriga partier nödvändig info för att fundera över sina ageranden vid olika scenarion och oss själva tid till eftertanke, överläggningar och att fatta ett inom gruppen väl förankrat beslut. Allt annat vore oansvarigt.

Just ansvar är ju det ord som kanske lyfts mest i diskussionerna. Från såväl regeringspartierna som Alliansen har det förts fram som något slags sanning att den som röstar i en huvudvotering efter att ha förlorat en kontraproposition – alltså efter att ha fått se sitt förstahandsval gå förlorat väljer att delta i det slutgiltiga beslutet – agerar ansvarslöst. Längst gick centerpartiledaren Annie Lööf med sitt inte helt genomtänkta uttalande om att lagstifta för att skydda regeringars budgetförslag.

Kraven på oss att följa praxis är på ett sätt roande. Så sent som för ett år sedan var högsta ansvariga för budgeten – Magdalena Andersson – mycket tydlig med att oppositionen inte bär ansvar för att ”lotsa igenom budgetar”. Nu, när det är hennes budget det handlar om, har detta snabbt ändrats. Samtidigt ser vi Alliansens företrädare slå knut på sig själva i försöken att förklara varför det vore dåligt för landet om deras budgetförslag vann. De släppte enligt egen utsago fram en S-ledd regering under krav att den skulle lägga en budget som accepteras av riksdagen och de är flitiga vad gäller kritik mot den, men när det kommer till kritan vill de inte se sitt eget alternativ få stöd, trots att de rimligen borde tycka det är bättre. Vilket leder oss till varför det hela i första hand är oroande.

Regeringsformen är tydlig. All offentlig makt ska utgå från folket, och riksdagen är folkets främsta företrädare. Regeringen är, och ska vara, underställd riksdagen. Den är tillsatt för att förverkliga de beslut och visioner som riksdagen ställer sig bakom. Och likt vi riksdagsledamöter står till svars inför våra väljare står regeringen till svars inför oss. Den som bildar en majoritetsregering får självfallet betydligt lättare än den som bildar en minoritetsregering, eftersom det senare kräver kontinuerlig kontakt med och förankring hos partier som står utanför. Men det säkrar att landet alltid styrs på ett sätt där en majoritet av folket fått påverka riktningen. Det säkrar vår demokrati.

Jag kan lätt argumentera för att regeringen Löfven är de som beter sig oansvarigt då de inte tagit hänsyn till det faktiska regeringsunderlaget – hela riksdagen som skall ge regeringen möjlighet och förtroende att regera – i sitt budgetarbete. Lika lätt är det att argumentera för allianspartiernas ansvarslöshet då de – till skillnad från oss – vägrar förhandla med någon part alls utanför sin egen kvartett. Men att vi som sträcker ut handen åt alla håll och visar kompromissvilja skulle agera ansvarslöst, det är en fantastisk omskrivning av verkligheten. Det är inte vi som i regeringsställning struntat i att ta fram en budget en majoritet kan stödja. Det är inte vi som behandlar riksdagen som en lekplats vars enda syfte är fruktlösa debatter för syns skull – vilket ju blir resultatet av att låta regeringar göra som de vill utan stöd i riksdagen.

De övriga partierna bör fundera över varför vi alls har ordningen med kontrapropositioner och huvudvoteringar. Den praxis som finns där man lägger ner sin röst i de fall ens förstahandsval fallit går visserligen alldeles utmärkt att hänvisa till för den som vill göra det lätt för sig. Och visst vore det trevligt att bara säga ”jag deltog inte i beslutet” och därmed frånsäga sig allt ansvar för utvecklingen. Men hur man än vänder och vrider på det så har vi som vågmästare möjlighet – och därmed ansvar – att välja vilket budgetalternativ av regeringens och Alliansens som röstas igenom. Vi har varit tydliga med att vi inte kommer låtsas som om den möjligheten inte finns. Vi avgör utgången av voteringen, då måste vi också aktivt välja vårt agerande. Vad är minst dåligt för landet? Vad är de troliga utvecklingarna av olika resultat? Att inte överväga alla scenarion är vad som vore ansvarslöst från vår sida.