Förändring Framåt Tillsammans

Senaste nytt

Jan
08
Publicerad av Paula den 8 januari, 2015 kl. 15:06

Det var svårt att sova inatt. Många tankar har surrat, från dess att jag först hörde vad som hänt i Paris. Många frågor, många känslor. Som alltid när det ofattbara sker. Jag har läst, tittat, lyssnat. Upprörts, försökt tänka på annat men inte lyckats särskilt väl. Terrordåd, attentat i syfte att kväva tankar och såväl förlama som polarisera samhällen har den effekten. De kryper in under skinnet på oss. Det finns mycket jag vill säga, och därför kommer detta också bli ett långt inlägg.

Inatt publicerade vi ett inlägg där de sista bilderna från satirtidningen Charlie Hebdo visas, tillsammans med en ledartext från vår ansvarige utgivare. Vi är inte ensamma. Sedan gårdagen har nog fler tagit del av tidningens teckningar än totalt under flera år tidigare. De har spridits som en löpeld i yttrandefrihetens namn. Men på sina håll har bilderna censurerats, på andra har det tydligt påpekats att ett noga urval av bilder har skett och på ytterligare andra har all publicering ifrågasatts. Ibland har motiven varit den tyvärr befogade rädslan för att drabbas likt Charlie Hebdo, men alltför ofta har jag sett personer hävda att det är fel att sprida bilderna i sig, eftersom det rör sig om nidbilder som kan uppfattas kränkande.

Den som känner mig vet att jag gör skillnad på rätten att uttrycka eller publicera saker och på lämpligheten i det. Det händer inte alltför sällan att jag anklagas för att vara lite stel, tråkig eller ”PK”. Ändå var det en av de första klara tankarna jag fick efter attentatet att vi självklart skulle lägga upp bilder från tidningen. Detta innan jag ens sett bilderna i fråga. De enda funderingar jag hade var kring form för publicering.

För mig är det nämligen mycket enkelt, av två anledningar. Den ena handlar om vikten av rätt och fullständig information: vi får inte blunda för vad som skett. Att inte visa de bilder som gärningsmännen ansåg vara skäl nog att mörda andra människor är att inte visa hela bilden. Den andra, och enligt mig främsta, är att vi måste visa att våld aldrig kan tillåtas trumfa ord och bilder. De senare kan såra, kränka och förtrycka – absolut – men de ska i så fall bemötas på samma arena, med ord och bilder av den enskilde, och med rättsväsendet om de är av sådan karaktär att det motiverats (trakasserier, hot etc.). Fysiska attacker får aldrig vara lönsamma. Man skulle kunna säga att bilderna således bör spridas i ren protest mot våldet, för att visa att det är en oacceptabel och icke-funktionell maktutövningsmetod.

Dessa två anledningar tillsammans gör att jag hade varit beredd att publicera bilder oavsett deras innehåll, även om de varit sådana att jag annars skulle ha bedömt dem som olämpliga. Och jag är glad attså många gjort samma ställningstagande. I sitt direkta syfte – att statuera exempel och tysta framtida publicering – fick terrorn rakt motsatt effekt. Tyvärr kan det inte sägas om dess indirekta syfte.

Som jag skrev inledningsvis syftar terror inte bara till att genom skräck tvinga fram visst beteende. En viktig del är också att skapa polarisering i samhället. Extremister lever på att sprida och bekräfta sin världsbild; i det här fallet bilden av ett pågående, fullskaligt krig mellan ”rättrogna muslimer” och samtliga övriga. Tyvärr tycks de lyckas desto bättre med detta.

Där vi borde dela in oss i de som tar avstånd från våld, och de som accepterar, stödjer, uppmuntrar eller till och med själva använder det, tycks alltför många istället fastna i diskussioner om vilka grupper – etniska, religiösa, idébaserade och så vidare – våldsutövare kan klassas som för att därefter döma ut hela grupperna. Vi ser det från alla håll, mot alla håll, var gång attentat sker. När den autonoma vänsterns våldsbejakande fraktioner misshandlar finns alltid de som beskyller alla som definierar sig som vänster, när högerextrema aktivister knivhugger en främmande människa baserat på hudfärg finns alltid de som klandrar hela högern. När islamister avrättar oliktänkande finns de som dömer ut samtliga muslimer. Och extremisterna själva går igång på varandras dåd och motiverar nya attacker, efter gårdagens attentat rapporteras om flera attacker mot moskéer.

Samtidigt ser vi överreaktioner åt andra hållet. När extrema idéer och rörelser sakligt kritiseras och ifrågasätts finns alltid de som tar åt sig, fast de inte alls åsyftas. Kritik mot islamism stämplas som islamofobi, kritik mot våldsvänstern som attacker på hela vänsterrörelsen, kritik mot högerextremism som försök att tysta oliktänkande. Vi har blivit så vana vid att se grova generaliseringar och konflikter, att vi nu ser dem även där de inte finns. Och vi är inte förlåtande, ger inga andra chanser. Den som uttrycker sig slarvigt ges inte möjlighet att förklara sig, då kallas det efterhandskonstruktioner. Och att någon skulle ändra sig är otänkbart. Positionerna är låsta, och de tycks dessutom bli lite mer låsta varje dag.

Här finns risk att terrorister och extremister lyckas. När polariseringen ökar får de så småningom fler anhängare. När vi slutar lyssna på och föra dialog med varandra knuffar vi också varandra i riktning mot respektive ytterkant. När vi inte försöker förstå andra perspektiv tappar vi vår medmänsklighet. När vi är arroganta nog att tro att vi objektivt har rätt och att ingen kan tillföra ny information går vi miste om insikter. Och när vi ger upp om att kunna övertyga med goda argument lämnar vi bara våldsvägen öppen. Där får vi aldrig hamna.

Slutligen vill jag också säga några ord om hemmasnickrade teorier och förklaringsmodeller. Det är lätt att spekulera, generalisera och dra förhastade slutsatser. Hjärnan fungerar så, den söker svar och snabba lösningar. Och visst finns i varje given situation ett svar mer sannolikt än ett annat, baserat på statistik över tidigare händelser. Men så snart vi nöjer oss med att döma efter tidigare erfarenheter, så snart vi tror oss veta säkert utan att undersöka närmare vad som skett vid ett specifikt tillfälle – då passerar vi också en avgörande gräns.

Igår kunde vi se många som tidigt och tvärsäkert konstaterade att det var ett islamistiskt dåd, långt innan gärningsmännen identifierats. Det spelar egentligen ingen roll om de hade rätt den här gången – vid tidpunkten för utspelen kunde de inte veta säkert. Det hade kunnat vara någon som Breivik, någon vars huvudsyfte var att spä på just den polarisering som jag pratat om tidigare, och som därför också ville fejka islamistisk extremism. Fortfarande vet vi inte om det var organiserat i större skala, eller tre ensamma galningar som triggat varandra, letat upp ett mål på Al-Qaidas dödslista och bestämt sig för att gå till attack.

Vad har jag då emot dessa spekulationer? Det har jag varit inne på redan. Att uttala sig tvärsäkert utan att veta är ett av stegen mot en svart-vit, polariserad värld där våld till slut blir det enda argumentet för alltför många. Att peka finger utan att säkerställa skuld är att öka motsättningar och knuffa bort den som döms på förhand mot en extrem ytterkant. Det gäller oavsett från vilket håll du än gör det, för sverigedemokrater såväl som vänsterpartister, för nyhetsjournalister såväl som opinionsbildare.

Dessutom: jag lever med en, kanske naiv, förhoppning om att vi en dag kan visa respekt gentemot de som dödas eller skadas i attentat genom att ge tid för sorg och medmänsklighet i stället för att genast använda dem som politiska brickor i försök att motivera våra egna fördomar. Våldet ska givetvis fördömas, och de skyldiga uppsökas samt straffas, men det bör vara rättsväsendets uppgift.

Jan
06
Publicerad av Paula den 6 januari, 2015 kl. 01:45

”Many forms of Government have been tried, and will be tried in this world of sin and woe. No one pretends that democracy is perfect or all-wise. Indeed, it has been said that democracy is the worst form of Government except all those others that have been tried from time to time.” /Winston Churchill

Det blev, som bekant, inget extra val. Inte just nu, i alla fall. Sedan presskonferensen om decemberöverenskommelsen har många åsikter och känslor luftats. Själv har jag känt en kombination av ledsamhet och förundran. Rent partitaktiskt borde jag kanske glädjas – det beteende som övriga partier visar upp har gett oss en rekordstor medlemstillströmning, och det blir allt mer uppenbart att Sverigedemokraterna är det enda verkliga oppositionspartiet. Men det är svårt att vara glad över framgångar som kommer av andras dåliga beslut och bristande respekt för Sveriges demokratiska modell.

Demokratiska system kan utformas på olika sätt. Det de alla har, eller bör ha, gemensamt är en strävan efter att låta medlemmar i en viss gemenskap påverka beslut som omfattar just denna gemenskap. Den absolut enklaste versionen av demokrati känner vi alla igen. Det finns två alternativ, samtliga i gruppen har varsin röst och det alternativ som får flest röster vinner. Ju större grupp och mer komplexa beslut det handlar om, desto svårare blir dock sådana direktdemokratiska system att upprätthålla. Därför har den representativa demokratin utvecklas. I ställer för direkta majoritetsbeslut i sakfrågor väljs representanter som får förtroendet att fatta beslut i sak. Från styrelser i den minsta föreningen till förtroendevalda i olika parlament.

Demokratiska system kan också skilja sig åt i praktik, även om det formella ser likadant ut. Man kan sträva efter att nå konsensus eller åtminstone så breda överenskommelser och acceptabla kompromisser som möjligt. Man kan också nöja sig med att skramla ihop majoritet för ett förslag och sedan köra över den resterande minoriteten. Det är detta senare förhållningssätt som motiverar i första hand anarkister, men även vissa andra, att beskriva demokratier som ”majoritetens diktaturer”.

Decemberöverenskommelsen går ett steg längre. I stället för att söka överenskommelser och kompromisser för att förankra politiken hos en majoritet har regerings- och allianspartierna hittat en metod för att kunna styra utan att ens ha majoritetens acceptans. Man har, så att säga, öppnat upp för ”minoritetens diktatur”.

Försvararna av decemberöverenskommelsen har bland annat lyft fram att det är bra om en regering kan styra sitt land, att det är bra att man nu gjort det enklare. Visst är det bra om regeringen kan styra, men kunnandet ska ligga i kompetens och inte i maktkoncentration. Det har alltid gått att styra landet, även med minoritetsregeringar, om man har bemödat sig att lägga fram politik som kan röstas igenom av riksdagen. Det ska inte vara enkelt att styra ett land. Det är inte enkelt. Det är ett stort och tungt ansvar, som ska hanteras med varsamhet.

Ett annat försvarsperspektiv har varit att det är bra med tydliga skiljelinjer. Folkpartiets Jan Björklund var tidigt ute och beskrev det hela som ett sätt att ”ge väljarna två regeringsalternativ”. Men det som framställs som bättre valmöjligheter innebär i själva verket sämre, eller åtminstone färre valmöjligheter. I stället för att välja representanter som i förhandlingar om politiken ska föra ens talan ges ett val mellan två på förhand uppgjorda helhetspaket. Jag ställer mig frågan vad vi alls ska med en riksdag till om den inte ska vara arena för överläggningar och kompromisser.

Själv föredrar jag, föga förvånande, en ordning där folkvalda strävar efter beslut med så bred förankring som möjligt. Visst går det i princip aldrig att göra alla nöjda, och självklart måste det finnas rimliga tidsgränser inom vilka besluten ska arbetas fram, men att överlag sträva efter att få in flera perspektiv och se till att hörsamma så många som möjligt, inte bara tillräckligt många för att driva igenom en reform. Till viss del för att jag helt enkelt tror att de bästa lösningarna hittas när många tankar vägts mot varandra, men också av grundläggande respekt för individerna omkring mig samt en analys av hur människor reagerar på att känna sig överkörda och ignorerade. Om jag ska fatta beslut som går ut över en annan person är det min förbannade plikt att höra vad den personen har att säga först. Antingen direkt eller genom en representant.

Menar jag då att decemberöverenskommelsen är odemokratisk? Nja, inte direkt, inte i strikt mening. Lika mycket som enskilda medborgare kan välja att avstå från att rösta, eller rösta blankt, kan deras representanter göra det. Det är skillnad på att frivilligt ge upp sin röst och på att bli fråntagen den. Men överenskommelsen visar på en bristande respekt för oliktänkande, och dess syfte är uppenbart att möjliggöra utestängande av vissa röster. Frågan är dessutom om de ingående partiernas väljare, i synnerhet Alliansens, tycker det är ett rimligt pris att betala för att stänga ute SD, att ge upp sin egen röst. Var de medvetna om detta på valdagen? Förväntar de sig representanter som driver på för den egna politiken, eller är de villiga att se sina röster ogiltigförklarade om det egna laget inte skapar störst minoritet?

Det blev inget extra val just nu. Men för eller senare kommer ett val, om överenskommelsen håller fram till dess kommer vi få veta svaret då. Tack och lov lever vi nämligen i en demokrati, och väljare har rätt att ändra sig. Om deras representanter inte levt upp till förväntningarna finns alltid möjligheten att välja annorlunda, välja nytt. Även om jag är besviken över att så många av dagens makthavare tycks föredra minsta möjliga majoritet är jag övertygad om att väljarna är betydligt klokare, mer kompromissvänliga och föredrar mesta möjliga verkan i den föredragna riktningen framför en ”allt eller inget”-syn.