Förändring Framåt Tillsammans

Senaste nytt

Jan
06

Minoritetens diktatur

Publicerad av Paula den 6 januari, 2015 kl. 01:45

”Many forms of Government have been tried, and will be tried in this world of sin and woe. No one pretends that democracy is perfect or all-wise. Indeed, it has been said that democracy is the worst form of Government except all those others that have been tried from time to time.” /Winston Churchill

Det blev, som bekant, inget extra val. Inte just nu, i alla fall. Sedan presskonferensen om decemberöverenskommelsen har många åsikter och känslor luftats. Själv har jag känt en kombination av ledsamhet och förundran. Rent partitaktiskt borde jag kanske glädjas – det beteende som övriga partier visar upp har gett oss en rekordstor medlemstillströmning, och det blir allt mer uppenbart att Sverigedemokraterna är det enda verkliga oppositionspartiet. Men det är svårt att vara glad över framgångar som kommer av andras dåliga beslut och bristande respekt för Sveriges demokratiska modell.

Demokratiska system kan utformas på olika sätt. Det de alla har, eller bör ha, gemensamt är en strävan efter att låta medlemmar i en viss gemenskap påverka beslut som omfattar just denna gemenskap. Den absolut enklaste versionen av demokrati känner vi alla igen. Det finns två alternativ, samtliga i gruppen har varsin röst och det alternativ som får flest röster vinner. Ju större grupp och mer komplexa beslut det handlar om, desto svårare blir dock sådana direktdemokratiska system att upprätthålla. Därför har den representativa demokratin utvecklas. I ställer för direkta majoritetsbeslut i sakfrågor väljs representanter som får förtroendet att fatta beslut i sak. Från styrelser i den minsta föreningen till förtroendevalda i olika parlament.

Demokratiska system kan också skilja sig åt i praktik, även om det formella ser likadant ut. Man kan sträva efter att nå konsensus eller åtminstone så breda överenskommelser och acceptabla kompromisser som möjligt. Man kan också nöja sig med att skramla ihop majoritet för ett förslag och sedan köra över den resterande minoriteten. Det är detta senare förhållningssätt som motiverar i första hand anarkister, men även vissa andra, att beskriva demokratier som ”majoritetens diktaturer”.

Decemberöverenskommelsen går ett steg längre. I stället för att söka överenskommelser och kompromisser för att förankra politiken hos en majoritet har regerings- och allianspartierna hittat en metod för att kunna styra utan att ens ha majoritetens acceptans. Man har, så att säga, öppnat upp för ”minoritetens diktatur”.

Försvararna av decemberöverenskommelsen har bland annat lyft fram att det är bra om en regering kan styra sitt land, att det är bra att man nu gjort det enklare. Visst är det bra om regeringen kan styra, men kunnandet ska ligga i kompetens och inte i maktkoncentration. Det har alltid gått att styra landet, även med minoritetsregeringar, om man har bemödat sig att lägga fram politik som kan röstas igenom av riksdagen. Det ska inte vara enkelt att styra ett land. Det är inte enkelt. Det är ett stort och tungt ansvar, som ska hanteras med varsamhet.

Ett annat försvarsperspektiv har varit att det är bra med tydliga skiljelinjer. Folkpartiets Jan Björklund var tidigt ute och beskrev det hela som ett sätt att ”ge väljarna två regeringsalternativ”. Men det som framställs som bättre valmöjligheter innebär i själva verket sämre, eller åtminstone färre valmöjligheter. I stället för att välja representanter som i förhandlingar om politiken ska föra ens talan ges ett val mellan två på förhand uppgjorda helhetspaket. Jag ställer mig frågan vad vi alls ska med en riksdag till om den inte ska vara arena för överläggningar och kompromisser.

Själv föredrar jag, föga förvånande, en ordning där folkvalda strävar efter beslut med så bred förankring som möjligt. Visst går det i princip aldrig att göra alla nöjda, och självklart måste det finnas rimliga tidsgränser inom vilka besluten ska arbetas fram, men att överlag sträva efter att få in flera perspektiv och se till att hörsamma så många som möjligt, inte bara tillräckligt många för att driva igenom en reform. Till viss del för att jag helt enkelt tror att de bästa lösningarna hittas när många tankar vägts mot varandra, men också av grundläggande respekt för individerna omkring mig samt en analys av hur människor reagerar på att känna sig överkörda och ignorerade. Om jag ska fatta beslut som går ut över en annan person är det min förbannade plikt att höra vad den personen har att säga först. Antingen direkt eller genom en representant.

Menar jag då att decemberöverenskommelsen är odemokratisk? Nja, inte direkt, inte i strikt mening. Lika mycket som enskilda medborgare kan välja att avstå från att rösta, eller rösta blankt, kan deras representanter göra det. Det är skillnad på att frivilligt ge upp sin röst och på att bli fråntagen den. Men överenskommelsen visar på en bristande respekt för oliktänkande, och dess syfte är uppenbart att möjliggöra utestängande av vissa röster. Frågan är dessutom om de ingående partiernas väljare, i synnerhet Alliansens, tycker det är ett rimligt pris att betala för att stänga ute SD, att ge upp sin egen röst. Var de medvetna om detta på valdagen? Förväntar de sig representanter som driver på för den egna politiken, eller är de villiga att se sina röster ogiltigförklarade om det egna laget inte skapar störst minoritet?

Det blev inget extra val just nu. Men för eller senare kommer ett val, om överenskommelsen håller fram till dess kommer vi få veta svaret då. Tack och lov lever vi nämligen i en demokrati, och väljare har rätt att ändra sig. Om deras representanter inte levt upp till förväntningarna finns alltid möjligheten att välja annorlunda, välja nytt. Även om jag är besviken över att så många av dagens makthavare tycks föredra minsta möjliga majoritet är jag övertygad om att väljarna är betydligt klokare, mer kompromissvänliga och föredrar mesta möjliga verkan i den föredragna riktningen framför en ”allt eller inget”-syn.

Kommentera

  1.  

    |