Förändring Framåt Tillsammans

Senaste nytt

Jan
08

Tankar efter en sömnlös natt

Publicerad av Paula den 8 januari, 2015 kl. 15:06

Det var svårt att sova inatt. Många tankar har surrat, från dess att jag först hörde vad som hänt i Paris. Många frågor, många känslor. Som alltid när det ofattbara sker. Jag har läst, tittat, lyssnat. Upprörts, försökt tänka på annat men inte lyckats särskilt väl. Terrordåd, attentat i syfte att kväva tankar och såväl förlama som polarisera samhällen har den effekten. De kryper in under skinnet på oss. Det finns mycket jag vill säga, och därför kommer detta också bli ett långt inlägg.

Inatt publicerade vi ett inlägg där de sista bilderna från satirtidningen Charlie Hebdo visas, tillsammans med en ledartext från vår ansvarige utgivare. Vi är inte ensamma. Sedan gårdagen har nog fler tagit del av tidningens teckningar än totalt under flera år tidigare. De har spridits som en löpeld i yttrandefrihetens namn. Men på sina håll har bilderna censurerats, på andra har det tydligt påpekats att ett noga urval av bilder har skett och på ytterligare andra har all publicering ifrågasatts. Ibland har motiven varit den tyvärr befogade rädslan för att drabbas likt Charlie Hebdo, men alltför ofta har jag sett personer hävda att det är fel att sprida bilderna i sig, eftersom det rör sig om nidbilder som kan uppfattas kränkande.

Den som känner mig vet att jag gör skillnad på rätten att uttrycka eller publicera saker och på lämpligheten i det. Det händer inte alltför sällan att jag anklagas för att vara lite stel, tråkig eller ”PK”. Ändå var det en av de första klara tankarna jag fick efter attentatet att vi självklart skulle lägga upp bilder från tidningen. Detta innan jag ens sett bilderna i fråga. De enda funderingar jag hade var kring form för publicering.

För mig är det nämligen mycket enkelt, av två anledningar. Den ena handlar om vikten av rätt och fullständig information: vi får inte blunda för vad som skett. Att inte visa de bilder som gärningsmännen ansåg vara skäl nog att mörda andra människor är att inte visa hela bilden. Den andra, och enligt mig främsta, är att vi måste visa att våld aldrig kan tillåtas trumfa ord och bilder. De senare kan såra, kränka och förtrycka – absolut – men de ska i så fall bemötas på samma arena, med ord och bilder av den enskilde, och med rättsväsendet om de är av sådan karaktär att det motiverats (trakasserier, hot etc.). Fysiska attacker får aldrig vara lönsamma. Man skulle kunna säga att bilderna således bör spridas i ren protest mot våldet, för att visa att det är en oacceptabel och icke-funktionell maktutövningsmetod.

Dessa två anledningar tillsammans gör att jag hade varit beredd att publicera bilder oavsett deras innehåll, även om de varit sådana att jag annars skulle ha bedömt dem som olämpliga. Och jag är glad attså många gjort samma ställningstagande. I sitt direkta syfte – att statuera exempel och tysta framtida publicering – fick terrorn rakt motsatt effekt. Tyvärr kan det inte sägas om dess indirekta syfte.

Som jag skrev inledningsvis syftar terror inte bara till att genom skräck tvinga fram visst beteende. En viktig del är också att skapa polarisering i samhället. Extremister lever på att sprida och bekräfta sin världsbild; i det här fallet bilden av ett pågående, fullskaligt krig mellan ”rättrogna muslimer” och samtliga övriga. Tyvärr tycks de lyckas desto bättre med detta.

Där vi borde dela in oss i de som tar avstånd från våld, och de som accepterar, stödjer, uppmuntrar eller till och med själva använder det, tycks alltför många istället fastna i diskussioner om vilka grupper – etniska, religiösa, idébaserade och så vidare – våldsutövare kan klassas som för att därefter döma ut hela grupperna. Vi ser det från alla håll, mot alla håll, var gång attentat sker. När den autonoma vänsterns våldsbejakande fraktioner misshandlar finns alltid de som beskyller alla som definierar sig som vänster, när högerextrema aktivister knivhugger en främmande människa baserat på hudfärg finns alltid de som klandrar hela högern. När islamister avrättar oliktänkande finns de som dömer ut samtliga muslimer. Och extremisterna själva går igång på varandras dåd och motiverar nya attacker, efter gårdagens attentat rapporteras om flera attacker mot moskéer.

Samtidigt ser vi överreaktioner åt andra hållet. När extrema idéer och rörelser sakligt kritiseras och ifrågasätts finns alltid de som tar åt sig, fast de inte alls åsyftas. Kritik mot islamism stämplas som islamofobi, kritik mot våldsvänstern som attacker på hela vänsterrörelsen, kritik mot högerextremism som försök att tysta oliktänkande. Vi har blivit så vana vid att se grova generaliseringar och konflikter, att vi nu ser dem även där de inte finns. Och vi är inte förlåtande, ger inga andra chanser. Den som uttrycker sig slarvigt ges inte möjlighet att förklara sig, då kallas det efterhandskonstruktioner. Och att någon skulle ändra sig är otänkbart. Positionerna är låsta, och de tycks dessutom bli lite mer låsta varje dag.

Här finns risk att terrorister och extremister lyckas. När polariseringen ökar får de så småningom fler anhängare. När vi slutar lyssna på och föra dialog med varandra knuffar vi också varandra i riktning mot respektive ytterkant. När vi inte försöker förstå andra perspektiv tappar vi vår medmänsklighet. När vi är arroganta nog att tro att vi objektivt har rätt och att ingen kan tillföra ny information går vi miste om insikter. Och när vi ger upp om att kunna övertyga med goda argument lämnar vi bara våldsvägen öppen. Där får vi aldrig hamna.

Slutligen vill jag också säga några ord om hemmasnickrade teorier och förklaringsmodeller. Det är lätt att spekulera, generalisera och dra förhastade slutsatser. Hjärnan fungerar så, den söker svar och snabba lösningar. Och visst finns i varje given situation ett svar mer sannolikt än ett annat, baserat på statistik över tidigare händelser. Men så snart vi nöjer oss med att döma efter tidigare erfarenheter, så snart vi tror oss veta säkert utan att undersöka närmare vad som skett vid ett specifikt tillfälle – då passerar vi också en avgörande gräns.

Igår kunde vi se många som tidigt och tvärsäkert konstaterade att det var ett islamistiskt dåd, långt innan gärningsmännen identifierats. Det spelar egentligen ingen roll om de hade rätt den här gången – vid tidpunkten för utspelen kunde de inte veta säkert. Det hade kunnat vara någon som Breivik, någon vars huvudsyfte var att spä på just den polarisering som jag pratat om tidigare, och som därför också ville fejka islamistisk extremism. Fortfarande vet vi inte om det var organiserat i större skala, eller tre ensamma galningar som triggat varandra, letat upp ett mål på Al-Qaidas dödslista och bestämt sig för att gå till attack.

Vad har jag då emot dessa spekulationer? Det har jag varit inne på redan. Att uttala sig tvärsäkert utan att veta är ett av stegen mot en svart-vit, polariserad värld där våld till slut blir det enda argumentet för alltför många. Att peka finger utan att säkerställa skuld är att öka motsättningar och knuffa bort den som döms på förhand mot en extrem ytterkant. Det gäller oavsett från vilket håll du än gör det, för sverigedemokrater såväl som vänsterpartister, för nyhetsjournalister såväl som opinionsbildare.

Dessutom: jag lever med en, kanske naiv, förhoppning om att vi en dag kan visa respekt gentemot de som dödas eller skadas i attentat genom att ge tid för sorg och medmänsklighet i stället för att genast använda dem som politiska brickor i försök att motivera våra egna fördomar. Våldet ska givetvis fördömas, och de skyldiga uppsökas samt straffas, men det bör vara rättsväsendets uppgift.

Kommentera

One Response to Tankar efter en sömnlös natt

  1.  

    |