Förändring Framåt Tillsammans

Senaste nytt

Feb
04
Publicerad av Paula den 4 februari, 2015 kl. 14:56

I både DN och SvD skriver idag folkpartister om ”antalet flyktingar”, att det finns gränser för vårt samhälles förmåga att välkomna. De senaste veckorna har vi hört utspel efter utspel från allianshåll, allt från ”vi måste lyssna på SD:s väljare” (inte SD) till upprepat krav på språkkunskaper, indragna pass och medborgarskap för jihadister, fler tillfälliga uppehållstillstånd samt ökat försörjningsansvar vid anhöriginvandring. På sina håll har vi också fått läsa att integrationspolitiken redan hade tagit dessa eller liknande steg om inte SD fanns. Inser ni vad ni själva säger då?

Ni erkänner att ni är fega och hycklare. Att ni under lång tid sett problem och funderat på lösningar men inte gjort något för att göra verklighet av dem – medan ni kunde. För att det var obekvämt. För att ni var rädda att kopplas samman med oss. För att det är svårt att erkänna tidigare misstag och misslyckanden.

Nu, i opposition, med väljarflykt anser ni däremot det vara läge att presentera era ord. När tillräckligt många har röstat på SD så att ni har något att skylla på. När det inte är hållbart att låtsas som om kostnader och samhällssplittring inte finns.

Ja, jag är bitter. Och arg. Och besviken. Det har jag varit ungefär lika länge som jag sett hur vårt samhälle styrs. Där yta är viktigare än innehåll. Där halmgubbar är vanligare än vilja att lyssna. Där positionering betyder mer än att gemensamt vaska fram de bästa lösningarna.

Jag är också trött. Trött på att anklagas för saker jag aldrig yttrat eller gjort. Trött på att mer vikt läggs på min partitillhörighet än vad jag säger. Trött på att höra andra först berätta för mig hur jag resonerar, sen hävda att jag ljuger eller kommer med efterhandskonstruktioner när jag presenterar hur jag faktiskt tänkt.

Vet ni, det är inte bara våra väljare som kommit någon annanstans ifrån och nog egentligen är vanliga medborgare. Medborgare som noterat konkreta problem som följt av samhällsutvecklingen och politiken. Detsamma gäller faktiskt även engagerade i partiet, med tillägg att vi också aktivt velat söka och utveckla lösningar. Velat göra mer än lägga en röst vart fjärde år. Velat arbeta aktivt för att skapa förändring.

Faktiskt så tror jag att en hel del av er vet det. Och det är det som gör mig bitter, arg och besviken fast jag egentligen borde, önskar att jag kunde, glädjas rakt av över er ”vändning” eller ”insikt”. Ni vet att ni säger samma som vi har gjort, att ni motiverar det på samma sätt, men ändå känner ni ert behov av att påpeka att ni är goda medan vi är onda. Ändå försöker ni förklara att vi egentligen har andra agendor, andra motiv (hur vi nu skulle lyckas förmedla detta till alla tusentals medlemmar, under flera års tid, redan innan de blivit medlemmar).

Fortsätt att diskutera migrations- och integrationsfrågorna, fortsätt att söka och presentera era lösningar. Det är bra och behövs. Men så länge ni samtidigt fortsätter att lägga ord i min mun kommer jag ha svårt att ta de ord ni låter lämna er egen på allvar.