Förändring Framåt Tillsammans

Senaste nytt

Apr
27
Publicerad av Paula den 27 april, 2015 kl. 01:49

Idag samlas som bekant Sverigedemokraternas partistyrelse till möte. De senaste månaderna har mycket fokus, såväl medialt som internt, riktats mot ett antal personärenden som står på dagordningen. Generellt är jag, likt de flesta, av åsikten att den här sortens ärenden bör hanteras endast internt, mellan partistyrelse samt de närmast inblandade. Då det denna gång rört sig om profilerade personer som själva valt att meddela att de har ärenden väckta gällande sitt medlemskap har det dock varit omöjligt att helt undvika offentliga kommentarer. Fram tills idag har jag dock försökt att hålla mina egna till ett minimum, där jag uttalat mig i första hand principiellt och i andra hand endast upprepat sådant som redan förmedlats.

Faktum är dock att jag under flera år (alltså mycket längre än något av dessa ärenden existerat och ja, även när jag låg i öppen konflikt med SDU-ledningen efter att ha utmanat om ordförandeposten) hållit många av mina spontana reaktioner och åsikter om olika saker och ärenden av detta slag just internt då jag hoppats och önskat att den bild som sätts av partiet skulle röra vår politik och inget annat. Men nog är nog. Jag ber på förväg om ursäkt för en lång text, men det finns alltför många saker jag alltför länge låtit passera i det offentliga utan att bemöta dem. Allt kommer ändå inte rymmas här.

Interndemokrati och intern opposition

Redan 2013 skrev jag ett inlägg om hur många enligt mig hade anammat en oerhört snedvriden syn på åsiktsfrihet inom ramen för ett medlemskap i SD. Nyligen skrev jag också på SVT Opinion om just detta att alla åsikter de facto inte ryms inom ett parti, att interndemokrati inte handlar om att få tycka precis vad man vill utan om att gemensamma beslut följs av den grupp för vilken de är gemensamma. Full åsiktsfrihet råder inte, ska inte råda, inom en åsiktsbaserad organisation. Interndemokrati är inte liktydigt med att den som mest högljutt framför protester ska få göra detta oemotsagd samt fredas från all form av kritik i övrigt.

Tyvärr har det blivit populärt att argumentera som om det motsatta vore fallet. Den som framför kritik mot partiledningen framställs som en demokratikämpe. Påpekanden om att sådan kritik bör föras i lämpliga fora avfärdas som en vilja att tysta kritiken. Den som argumenterar emot framförd kritik ”viker sig” för ledningen och framställs som ”feg”. Den som ställer upp på antagna riktlinjer och är mån om ett gott samarbete med partiet på riksnivå anklagas för att inte kunna tänka själv, för att vara en ”ja-sägare”. Stödjer du partilinje och partiledning kan du vara säker på att anklagas för att vara karriärist och endast säga saker för att säkra din egen position. Möjligheten att personer faktiskt hyser de åsikter de för fram tycks inte existera.

Kort sagt – det har i vissa kretsar blivit synonymt med interndemokrati att vara oppositionell.

Tyvärr har denna snedvridna bild fått än mer utrymme, och fullkomligt exploderat i vad som förmedlats den sista tiden. Ett exempel tydliggjordes för alla som närvarade på SD Stockholm stads årsmöte, där ett argument för att välja William Hahnes styrelse var att ”demokrati” skulle råda (endast ett alternativ accepterades tydligen som demokratiskt godkänt) och ett annat var att man behövde en styrelse som ”stod fri” från partiet. Kulmen är dock den kampanj som för tillfället finansieras av SDU (med pengar förbundet fått för att bedriva politik) och som anklagar partiet för att genomföra ”odemokratiska uteslutningar”.

Uteslutningar, bevis och rättssäkerhet

Antagandet tycks vara att det är någon slags rättighet att vara medlem i Sverigedemokraterna, och att det därmed bryter mot demokratiska principer när personer utesluts, förutsatt att det inte går att ”bevisa” något ”brott”. Det talas om rättssäkerhet och ”oskyldig tills bevisad skyldig”. Till Landsdagarna 2013 föreslogs ett system med något slags försvarsadvokater och en tydlig redogörelse för vad man får respektive inte får göra för att behålla sitt medlemskap. Detta förslag röstades enhälligt ner, ingen yrkade ens på det i debatten.

Inom rättsväsendet utdelas straff som under alla andra omständigheter bryter mot individens rättigheter. Att avtvinga någon pengar eller, än värre, frihetsberöva personen i fråga, kräver i allra högsta grad ordentliga motiv och tung bevisning, där skuldfrågan är bortom allt tvivel. Den åtalade anklagas för ett specifikt brott, ett skeende som antingen kan eller inte kan bevisas genom teknisk bevisning.

Ett personärende är dock ingen rättegång och den tyngsta konsekvensen, att uteslutas ur Sverigedemokraterna, bryter inte mot några individuella rättigheter. Det innebär endast att den högsta ledningen för partiet, vald av Landsdagarna, har bedömt förtroendet för en viss person att kunna företräda Sverigedemokraterna och stå för Sverigedemokratiska principer vara alltför lågt för att fortsatt medlemskap ska vara möjligt. Var den gränsen går är just en bedömnings- och förtroendefråga. Därmed är det, vilket upprepats vid otaliga tillfällen, inte fråga om huruvida en viss person vid ett specifikt tillfälle agerat på ett visst sätt eller inte. Alla personärenden handlar om en samlad bedömning av dels ideologisk hemvist, dels vilja att arbeta tillsammans med det övriga partiet och i enlighet med de arbetsordningar och principer som slagits fast.

Enskilda händelser kan utgöra bedömningsunderlag, men är inte i sig vad som leder till uteslutning. De kan visa på tendenser och väcka frågor, frågor som ställs till de inblandade. Det kan ske direkt och informellt mellan medlemmar, och det kan ske formellt i form av de brev som skickas från medlemsutskottet till personer då personärenden väckts.

Eftersom det som är avgörande för ett ärendes utfall inte är huruvida någon har ”gillamarkerat” en viss status eller ätit middag med någon specifik person är de brev som skickas från medlemsutskottet inte heller fyllda med sådana detaljer. I stället förklaras vilka slags frågor som uppstått så att en möjlighet att förklara och förtydliga personliga åsikter och ställningstaganden ges. Det går nämligen varken att bevisa eller motbevisa vad någon tycker eller tänker, inte om personen vill ge sken av en annan bild. Men det går att göra en bedömning baserat på ageranden, argumentation och resonemang.

Kraven på ”konkreta bevis” bygger helt enkelt på en missuppfattning om vad ett personärende är, och vad ett medlemskap i Sverigedemokraterna innebär.

Partiet Sverigedemokraterna kan jämföras med andra organisationer och verksamheter. Det binds samman av ett målmedvetet arbete och en strävan att röra sig i samma riktning, nå gemensamma mål. Men till skillnad från exempelvis ett företag görs inga intervjuer innan någon blir medlem och inget urval sker när personer initialt vill ansluta sig. Utgångspunkten är att den som söker sig till ett parti gör det just för det partiets politik och principer. Utgångspunkten är också att personen i fråga vill arbeta tillsammans med övriga medlemmar, i enlighet med arbetsordningar och i samspel med resten av organisationen.

Detta leder tyvärr till att det inte finns ens tillstymmelse till garant för att den som engagerar sig i partiet de facto lever upp till detta. Och likt företag måste kunna leva upp till förväntningar på sina produkter måste ett parti vara tydligt med vad som erbjuds den som lägger sin röst på partiet i ett val. Därför gäller att så som chefer på olika nivåer har ett ansvar för att se till att anställda under dem sköter sitt arbete i linje med företagets praxis har styrelser på olika nivåer ett ansvar för att se till att partiets medlemmar och företrädare ställer upp på och förmedlar den politik och de värderingar som partiet står för. Uppkommer tveksamheter kring en persons ideologiska hemvist eller av annan anledning lämplighet som företrädare är det ansvarigas uppgift att undersöka detta och vid behov be personen i fråga att lämna frivilligt, eller att lyfta det till nästa nivå. Det yttersta ansvaret ligger på partistyrelsen. Därför finns möjligheten att utesluta, därför väcks personärenden. Som partistyrelseledamot har jag därmed ett särskilt ansvar att förvissa mig om att min röst i ett personärende är välgrundad. Det betyder emellertid inte att jag behöver ha konkreta bevis jag kan presentera för andra. Jag kommer nedan att ge ett par exempel på vad som kan fälla avgörandet för min del.

”Skenrättegång”

I de utspel som gjorts inför morgondagens möte har processen kring ärendena bland annat kallats för en ”skenrättegång”. Detta har baserats på uppfattningen att vissa ledamöter i antingen medlemsutskottet eller partistyrelsen förmedlat att de bestämt sig i något eller några fall redan innan berörda personer skickat in sina brev. Hade det varit fråga om en rättsprocess hade jag varit böjd att hålla med. Men utöver den skillnad jag tidigare lyft präglas en rättegång också av att såväl åklagare som försvarsadvokat och domare/nämndemän/jury ska vara helt objektiva och sakna kopplingar till såväl den åtalade som målsägaren. En partistyrelse saknar däremot inte kopplingar till sin medlemskår. I ärenden där det funnits infekterade lokala strider brukar eventuellt inblandade ledamöter förvisso anmäla jäv, men att ha känt personer, arbetat nära dem eller helt enkelt mött och samtalat med dem är inte ovanligt. Det är dock förutsättningar som gör att man i vissa fall faktiskt har bestämt sig innan man läst det svarsbrev som lämnas in till Medlemsutskottet, helt enkelt för att man redan fört den diskussionen informellt tidigare.

Jag erkänner villigt att det finns några ärenden där jag sedan lång tid tillbaka varit av uppfattningen att ett medlemskap är olämpligt. Ett sådant baserar sig just på att jag för länge sedan hade just ett informellt samtal med den person ärendet rör. Jag konfronterade personen i fråga gällande ett konto på Flashback som jag visste tillhörde honom. Till svar fick jag inte ens frågor gällande varför det vore olämpligt eller hur jag visste utan en kort kommentar om ”försöker du använda det här emot mig kommer jag att förneka det”. Sedan den dagen har jag alltså vetat att personen det handlar om inte råkat skriva något utan att tänka efter utan medvetet agerat på ett sätt han vet är oacceptabelt, samt är beredd att ljuga om detta inför andra.

Eftersom jag inte är en person som spelar in mina samtal med partikamrater saknar jag ”bevis” att dela med mig av. Därför namnger jag heller inte den person som ovan beskrivna händelse handlar om här, då ord står mot ord och det varken gör från eller till för den allmänna uppfattningen om personen i fråga. Men självklart måste jag i morgon rösta enligt vad jag vet, oavsett om jag kan bevisa det för andra eller ej. Något annat vore ansvarslöst.

Men precis som jag i just det ärendet haft min uppfattning om personen klar inte bara innan svaret kommit in utan sedan lång tid tillbaka finns andra ärenden där det samlade underlaget, inklusive svaren, utgör grund för min röst imorgon.

Maktspel eller ideologisk avvikelse

Ett sådant fall kan mycket väl vara det personärande genom mina hittills 1,5 år i partistyrelsen som varit absolut lättast att fatta beslut i. Medlemmen i fråga har jag mig veterligen aldrig pratat med, även om så kan ha skett på Stockholms Stads årsmöte. Att jag vet att han närvarade beror på att han själv skrivit om detta i ett av de flertal mail han skickat till medlemmar i partiet, inklusive mig själv.

En flitigt spridd teori om de ärenden som väckts under våren har varit att de grundat sig endast på att personer uttryckt stöd för William Hahne och hans styrelseförslag. Är det då detta som gör att just denna person bör uteslutas enligt mig? Att han skrivit om Stockholms stads årsmöte? Inte på långa vägar. Ärendet i fråga öppnades till följd av ett mail som bland annat innehöll en kartläggning av personer i maktposition, sorterat efter deras etniska tillhörighet med särskilt fokus på de som av någon anledning identifierats som judar. Av naturliga skäl väcktes således misstankar om antisemitiska värderingar och fokus. Detta tycks också personen i fråga ha snappat upp, eftersom hans svarsbrev börjar med att förklara att detta är varför ärendet väckts.

Brevet, eller rättare sagt breven, fortsätter med att dels diskutera genetisk tillhörighet och bakgrund för personen i fråga, som ett slags grund för varför han skulle ha mer rätt att definiera sig som svensk än andra och därmed, enligt honom, också som sverigedemokrat. Därefter följer den ena konspirationsteorin efter den andra, om ”sionistiskt maktövertagande”, ”judestyrd media” och ett pågående ”folkmord på svenskar”. Som sagt. Detta ärende kan vara det lättaste någonsin att fatta beslut i. Och det grundar sig definitivt inte på stöd till en sida i en ordförandestrid i en lokalavdelning.

Trovärdighet och förtroende

Mitt sista exempel är det enda där jag öppet berättar vem det handlar om. Från början hade jag tänkt hålla mina röster inom partistyrelsen, inte för att jag inte kan stå för hur jag röstat men för att jag inte vill bidra till att andras röster avslöjas och då det kan bli följden av att tillräckligt många berättar hur de själva röstat. Men, då detta handlar om att bemöta resonemang som förts fram offentligt skulle det ändå avslöjas vem det handlade om. Således: jag kommer att yrka på och rösta för en uteslutning av Gustav Kasselstrand.

Det är vare sig en hemlighet eller nyhet att jag sedan lång tid tillbaka saknat förtroende för Kasselstrand som ordförande för SDU, i och med att jag utmanade honom om posten redan 2012. Säkerligen kommer vissa hävda att min röst beror på en personlig konflikt eller bitterhet över förlusten. Faktum är tvärtom att det är ett av de på ett personligt plan tyngsta ärenden jag varit med om att hantera. Inte för att jag tvivlar på om det är rätt, utan för att jag under flera års tid arbetat nära honom, tyckt det varit trevligt att umgås och uppskattat många samtal och diskussioner. Jag har också sett all den tid och det arbete som han lagt ner, och jag är övertygad om att han tror på sin sak. Men jag är lika övertygad om att den inte går ihop med ett engagemang inom en politisk organisation där jag själv är engagerad. Bland annat därför avslutade jag allt mitt engagemang inom ungdomsförbundet efter kongressen 2012.

Mycket av det som presenterats i Kasselstrands ärende kan på ytan verka som enskilda misstag, osakliga kopplingar eller hörsägen. Inte minst har han själv hävdat att det är så det ligger till. Det är ett par av dessa resonemang jag kommer att skriva om här. De utgör dock endast en liten del i den samlade bedömning jag gör efter att under flera år lärt känna Kasselstrand och hans tankegångar.

När sajten Nyheter Idag avslöjade en mailkonversation mellan Gustav Kasselstrand, William Hahne och Fredrik Hagberg gällande Hagbergs medlemskap och eventuella engagemang i SDU samtidigt som han var medlem i Nordisk Ungdom reagerade Kasselstrand med att försvara det han skrivit. Jag har full förståelse för att mycket fokus har lagts på hur mailkonversationen nått media, men jag hade likväl förväntat mig ett avståndstagande från vad som framkommit. Istället kunde jag läsa följande:

Att utesluta helt passiva medlemmar till priset av medial uppståndelse och interna missförstånd om att problemen skulle vara större än de är, det ser jag inte som prioriterat i ett parti med 17000 medlemmar och ett förbund med 5000 medlemmar. Det är sannolikt också därför partiet inte uteslutit passiva medlemmar. Mig veterligen är medlemmen inte med i SDU i dagsläget, och enligt egen utsago endast i SD (huruvida detta stämmer vet jag inte). Jag har inga problem att stå bakom det jag skrev eftersom det skedde med hänvisning till vad som var bäst för förbundet:

”Okej. Det finns allt möjligt folk som är medlemmar i både SD och SDU. Så länge man endast är passiv och anonym så tycker jag inte vi behöver vidta åtgärder som riskerar skapa media eller ens interna diskussioner.“

Det handlar alltså om att undvika negativ medial publicitet där man lätt gör en höna av en fjäder.

Det finns ett par saker värda att notera här. Det stämmer att vi generellt inte utesluter passiva medlemmar. Min erfarenhet är att detta främst beror på att det är oerhört svårt att göra bedömningar av medlemmars lämplighet om man aldrig märker av dem. Här rör det sig alltså om ett svar till en person som själv kontaktat SDU-ledningen och berättat om sitt medlemskap i en organisation som han själv inser är olämplig att vara medlem i om man samtidigt ska stödja SD/U/. För det första kan jag inte se hur en uteslutning i ett sådant fall skulle få negativa effekter, ens om den hamnade i media. För det andra ser jag inte hur resonemanget går när Kasselstrand hävdar att eventuella åtgärder skulle ”skapa media” eller diskussioner. Hur svårt är det att helt enkelt svara på ett sådant mail som Hagberg skickade med en vänlig men bestämd uppmaning att lämna förbundet eftersom medlemskap i NU är oförenligt med medlemskap i SDU? Sedan när accepteras ideologisk avvikelse så länge den undanhålls media? Har inte Kasselstrand tvärtom stoltserat med att SDU undviker uteslutningar just genom sådana diskussioner, samtal och, vid behov, uppmaningar att lämna?

Ett annat tecken på att Kasselstrand har en annan syn på vad som är lämpligt än vad partiledningen har och dessutom inte bryr sig om vad partiets åsikt är, framkommer av de utdrag ur en mailkonversation mellan honom själv och Mattias Karlsson som Kasselstrand själv hänvisar till i sitt svarsbrev. Konversationen rör den film som SDU-ledningen producerade inför EP-valet förra året, men som släpptes först efter valdagen. Där framgår tydligt att detta är följden av en kompromiss. Karlsson ber Kasselstrand avvakta med publicering tills valdagen passerat. I min värld är detta ett självklart tecken på att filmen bedöms skadlig för partiet. I ett sådant läge finner jag det självklart att helt undvika publicering. Det gjorde inte Kasselstrand.

Självmotsägelser i argumentationen

Avslutningsvis vill jag kort kommentera en del av den kritik mot uteslutningsärendena som förts fram.

En del personer har framfört att det vore önskvärt om man helt enkelt hade kunnat lösa konflikter och meningsskiljaktigheter internt, genom samtal. Men, som framkommer bland annat av den ovan nämnda konversationen har sådana samtal inte bara förts, de har också i slutändan varit fruktlösa.

En del har klagat på att vissa av de exempel som lyfts fram är händelser som går flera år tillbaka. Detta är givetvis en följd av dels det faktum att enskilda händelser inte behöver vara tecken på något mer än enskilda misstag eller missförstånd, dels att man just velat ge en andra chans och föra ovan nämnda dialog för att kunna hitta en gemensam väg.

Det har påtalats att partiet inte ska lägga sig i vilken ledning som väljs i ungdomsförbundet. Förutom att jag menar att ett moderparti rimligtvis bör kunna ha synpunkter på sitt ungdomsförbund vill jag också poängtera att just detta också är en bidragande anledning till att ärendena sker just nu, då ett ökat engagemang inom partiet uppvisats.

Det har klagats på smutskastning i media, samtidigt som det framförts önskemål om att berätta varför ärendena väckts. Därtill vågar jag påstå att en hel del anklagelser framförts även av de som själva klagat på just detta.

Jag skulle säkert kunna fortsätta ett bra tag till med liknande självmotsägelser, men för tillfället får det räcka. Istället vill jag, med allt detta sagt, påtala att jag innerligt önskar att jag som partistyrelseledamot slapp hantera personärenden. Jag har engagerat mig för att jag vill vara med och driva Sverigedemokratisk opinion, utveckla vår politik och bygga framtidens Sverige. Mitt engagemang finns kvar så länge jag känner att partiet drar i samma riktning som jag själv. Det vore önskvärt om fler resonerade på det sättet.