Förändring Framåt Tillsammans

Aktuellt

Jul
28
Publicerad av Paula den 28 juli, 2015 kl. 10:16

Jag var på fest i helgen. Det var en mycket trevlig tillställning, med för mig både bekanta och obekanta ansikten. En härlig kväll i goda vänners lag. Och på köpet en historisk tillställning då ett band som slutat hålla spelningar gjorde ett undantag och gav en livekonsert.

Just detta har det blivit visst liv om. Festen anordnades nämligen av Jimmie Åkesson och Louise Erixon, och bandet ifråga heter Ultima Thule. Såväl värdpar som band har genom tiderna ”anklagats” för att tycka om varandra, och de ömsesidiga uppskattningarna har använts som cirkelbevis för åsikter jag inte hört endera uttrycka. SD ska ta avstånd från Ultima Thule för att Ultima Thule inte distanserat sig från ”partier som SD”.  

Visst, vissa frågor kan anses relevanta. Själv kan jag inte för mitt liv förstå varför man ställt upp på vissa spelningar, givet att det som sägs om andra band som spelade i samma veva stämmer. Samtidigt är det lätt att som utomstående och i en helt annan tid döma. Egentligen har jag ju ingen alls inblick i vad som hänt, vem som bokat, hur mycket man visste om andra bokningar och så vidare. Klart är att det rör sig om spelningar för väldigt länge sedan och att Ultima Thule flera gånger markerat emot och tagit avstånd från vit makt-rörelser.

Min analys är att Ultima Thule precis som SD begått misstag i sin tidiga historia gällande umgänge. Men att utgå från att varje person i varje ögonblick gjort fullt överlagda och konsekvensanalyserade val är både cyniskt och hårt. Kanske är det helt enkelt så, vilket jag tycker mig ana i den DN-intervju med Jan Törnblom som publicerades för ett par år sedan att man inte tänkte så mycket på vem som lyssnade eller vilka som bokade in dem utan resonerade som så att ”vill någon lyssna på vår musik eller boka för ett gig så ska inte vi vara de som säger nej”, inte minst då radiostationer bojkottade bandet och de hade svårt att få ut sin musik? Omdömeslöst kanske, men ska någon dömas för evigt för det? Jag försöker så långt jag kan döma efter vad en person har för åsikter själv, och lämna ”guilt by association”-argument åt andra.

Det är möjligt att jag har fel. Men hittills har jag i det jag sett av medlemmarna själva och de texter jag läst inte hittat något vare sig rasistiskt eller nazistiskt. Därtill har jag haft några tillfällen att samtala med Ulf Hansen, och av honom har jag bara fått ett gott intryck.

Jag tänker inte dölja att jag uppskattar vissa av Ultima Thules låtar. Tvärtom faktiskt. Flera av deras texter tycker jag fångar fosterlandskärlek på ett helt fantastiskt sätt och melodierna är ofta precis lagom fängslande.

Det skulle inte heller falla mig in att försöka dölja vem jag umgåtts med eller ta avstånd från någon, några eller något baserat på andras uppfattningar snarare än vad jag själv sett och tycker för att på så sätt försöka skydda min image. Jag har fått nog av den behandlingen själv. Ett samhälle där guilt by association från andra kräver avståndstaganden och brasklappar stup i kvarten är inte ett samhälle jag vill leva i.

Eftersom jag oftast brukar länka till Fädernesland när jag länkar till en Thulelåt kommer här en annan favorit:

Feb
04
Publicerad av Paula den 4 februari, 2015 kl. 14:56

I både DN och SvD skriver idag folkpartister om ”antalet flyktingar”, att det finns gränser för vårt samhälles förmåga att välkomna. De senaste veckorna har vi hört utspel efter utspel från allianshåll, allt från ”vi måste lyssna på SD:s väljare” (inte SD) till upprepat krav på språkkunskaper, indragna pass och medborgarskap för jihadister, fler tillfälliga uppehållstillstånd samt ökat försörjningsansvar vid anhöriginvandring. På sina håll har vi också fått läsa att integrationspolitiken redan hade tagit dessa eller liknande steg om inte SD fanns. Inser ni vad ni själva säger då?

Ni erkänner att ni är fega och hycklare. Att ni under lång tid sett problem och funderat på lösningar men inte gjort något för att göra verklighet av dem – medan ni kunde. För att det var obekvämt. För att ni var rädda att kopplas samman med oss. För att det är svårt att erkänna tidigare misstag och misslyckanden.

Nu, i opposition, med väljarflykt anser ni däremot det vara läge att presentera era ord. När tillräckligt många har röstat på SD så att ni har något att skylla på. När det inte är hållbart att låtsas som om kostnader och samhällssplittring inte finns.

Ja, jag är bitter. Och arg. Och besviken. Det har jag varit ungefär lika länge som jag sett hur vårt samhälle styrs. Där yta är viktigare än innehåll. Där halmgubbar är vanligare än vilja att lyssna. Där positionering betyder mer än att gemensamt vaska fram de bästa lösningarna.

Jag är också trött. Trött på att anklagas för saker jag aldrig yttrat eller gjort. Trött på att mer vikt läggs på min partitillhörighet än vad jag säger. Trött på att höra andra först berätta för mig hur jag resonerar, sen hävda att jag ljuger eller kommer med efterhandskonstruktioner när jag presenterar hur jag faktiskt tänkt.

Vet ni, det är inte bara våra väljare som kommit någon annanstans ifrån och nog egentligen är vanliga medborgare. Medborgare som noterat konkreta problem som följt av samhällsutvecklingen och politiken. Detsamma gäller faktiskt även engagerade i partiet, med tillägg att vi också aktivt velat söka och utveckla lösningar. Velat göra mer än lägga en röst vart fjärde år. Velat arbeta aktivt för att skapa förändring.

Faktiskt så tror jag att en hel del av er vet det. Och det är det som gör mig bitter, arg och besviken fast jag egentligen borde, önskar att jag kunde, glädjas rakt av över er ”vändning” eller ”insikt”. Ni vet att ni säger samma som vi har gjort, att ni motiverar det på samma sätt, men ändå känner ni ert behov av att påpeka att ni är goda medan vi är onda. Ändå försöker ni förklara att vi egentligen har andra agendor, andra motiv (hur vi nu skulle lyckas förmedla detta till alla tusentals medlemmar, under flera års tid, redan innan de blivit medlemmar).

Fortsätt att diskutera migrations- och integrationsfrågorna, fortsätt att söka och presentera era lösningar. Det är bra och behövs. Men så länge ni samtidigt fortsätter att lägga ord i min mun kommer jag ha svårt att ta de ord ni låter lämna er egen på allvar.

Jan
08
Publicerad av Paula den 8 januari, 2015 kl. 15:06

Det var svårt att sova inatt. Många tankar har surrat, från dess att jag först hörde vad som hänt i Paris. Många frågor, många känslor. Som alltid när det ofattbara sker. Jag har läst, tittat, lyssnat. Upprörts, försökt tänka på annat men inte lyckats särskilt väl. Terrordåd, attentat i syfte att kväva tankar och såväl förlama som polarisera samhällen har den effekten. De kryper in under skinnet på oss. Det finns mycket jag vill säga, och därför kommer detta också bli ett långt inlägg.

Inatt publicerade vi ett inlägg där de sista bilderna från satirtidningen Charlie Hebdo visas, tillsammans med en ledartext från vår ansvarige utgivare. Vi är inte ensamma. Sedan gårdagen har nog fler tagit del av tidningens teckningar än totalt under flera år tidigare. De har spridits som en löpeld i yttrandefrihetens namn. Men på sina håll har bilderna censurerats, på andra har det tydligt påpekats att ett noga urval av bilder har skett och på ytterligare andra har all publicering ifrågasatts. Ibland har motiven varit den tyvärr befogade rädslan för att drabbas likt Charlie Hebdo, men alltför ofta har jag sett personer hävda att det är fel att sprida bilderna i sig, eftersom det rör sig om nidbilder som kan uppfattas kränkande.

Den som känner mig vet att jag gör skillnad på rätten att uttrycka eller publicera saker och på lämpligheten i det. Det händer inte alltför sällan att jag anklagas för att vara lite stel, tråkig eller ”PK”. Ändå var det en av de första klara tankarna jag fick efter attentatet att vi självklart skulle lägga upp bilder från tidningen. Detta innan jag ens sett bilderna i fråga. De enda funderingar jag hade var kring form för publicering.

För mig är det nämligen mycket enkelt, av två anledningar. Den ena handlar om vikten av rätt och fullständig information: vi får inte blunda för vad som skett. Att inte visa de bilder som gärningsmännen ansåg vara skäl nog att mörda andra människor är att inte visa hela bilden. Den andra, och enligt mig främsta, är att vi måste visa att våld aldrig kan tillåtas trumfa ord och bilder. De senare kan såra, kränka och förtrycka – absolut – men de ska i så fall bemötas på samma arena, med ord och bilder av den enskilde, och med rättsväsendet om de är av sådan karaktär att det motiverats (trakasserier, hot etc.). Fysiska attacker får aldrig vara lönsamma. Man skulle kunna säga att bilderna således bör spridas i ren protest mot våldet, för att visa att det är en oacceptabel och icke-funktionell maktutövningsmetod.

Dessa två anledningar tillsammans gör att jag hade varit beredd att publicera bilder oavsett deras innehåll, även om de varit sådana att jag annars skulle ha bedömt dem som olämpliga. Och jag är glad attså många gjort samma ställningstagande. I sitt direkta syfte – att statuera exempel och tysta framtida publicering – fick terrorn rakt motsatt effekt. Tyvärr kan det inte sägas om dess indirekta syfte.

Som jag skrev inledningsvis syftar terror inte bara till att genom skräck tvinga fram visst beteende. En viktig del är också att skapa polarisering i samhället. Extremister lever på att sprida och bekräfta sin världsbild; i det här fallet bilden av ett pågående, fullskaligt krig mellan ”rättrogna muslimer” och samtliga övriga. Tyvärr tycks de lyckas desto bättre med detta.

Där vi borde dela in oss i de som tar avstånd från våld, och de som accepterar, stödjer, uppmuntrar eller till och med själva använder det, tycks alltför många istället fastna i diskussioner om vilka grupper – etniska, religiösa, idébaserade och så vidare – våldsutövare kan klassas som för att därefter döma ut hela grupperna. Vi ser det från alla håll, mot alla håll, var gång attentat sker. När den autonoma vänsterns våldsbejakande fraktioner misshandlar finns alltid de som beskyller alla som definierar sig som vänster, när högerextrema aktivister knivhugger en främmande människa baserat på hudfärg finns alltid de som klandrar hela högern. När islamister avrättar oliktänkande finns de som dömer ut samtliga muslimer. Och extremisterna själva går igång på varandras dåd och motiverar nya attacker, efter gårdagens attentat rapporteras om flera attacker mot moskéer.

Samtidigt ser vi överreaktioner åt andra hållet. När extrema idéer och rörelser sakligt kritiseras och ifrågasätts finns alltid de som tar åt sig, fast de inte alls åsyftas. Kritik mot islamism stämplas som islamofobi, kritik mot våldsvänstern som attacker på hela vänsterrörelsen, kritik mot högerextremism som försök att tysta oliktänkande. Vi har blivit så vana vid att se grova generaliseringar och konflikter, att vi nu ser dem även där de inte finns. Och vi är inte förlåtande, ger inga andra chanser. Den som uttrycker sig slarvigt ges inte möjlighet att förklara sig, då kallas det efterhandskonstruktioner. Och att någon skulle ändra sig är otänkbart. Positionerna är låsta, och de tycks dessutom bli lite mer låsta varje dag.

Här finns risk att terrorister och extremister lyckas. När polariseringen ökar får de så småningom fler anhängare. När vi slutar lyssna på och föra dialog med varandra knuffar vi också varandra i riktning mot respektive ytterkant. När vi inte försöker förstå andra perspektiv tappar vi vår medmänsklighet. När vi är arroganta nog att tro att vi objektivt har rätt och att ingen kan tillföra ny information går vi miste om insikter. Och när vi ger upp om att kunna övertyga med goda argument lämnar vi bara våldsvägen öppen. Där får vi aldrig hamna.

Slutligen vill jag också säga några ord om hemmasnickrade teorier och förklaringsmodeller. Det är lätt att spekulera, generalisera och dra förhastade slutsatser. Hjärnan fungerar så, den söker svar och snabba lösningar. Och visst finns i varje given situation ett svar mer sannolikt än ett annat, baserat på statistik över tidigare händelser. Men så snart vi nöjer oss med att döma efter tidigare erfarenheter, så snart vi tror oss veta säkert utan att undersöka närmare vad som skett vid ett specifikt tillfälle – då passerar vi också en avgörande gräns.

Igår kunde vi se många som tidigt och tvärsäkert konstaterade att det var ett islamistiskt dåd, långt innan gärningsmännen identifierats. Det spelar egentligen ingen roll om de hade rätt den här gången – vid tidpunkten för utspelen kunde de inte veta säkert. Det hade kunnat vara någon som Breivik, någon vars huvudsyfte var att spä på just den polarisering som jag pratat om tidigare, och som därför också ville fejka islamistisk extremism. Fortfarande vet vi inte om det var organiserat i större skala, eller tre ensamma galningar som triggat varandra, letat upp ett mål på Al-Qaidas dödslista och bestämt sig för att gå till attack.

Vad har jag då emot dessa spekulationer? Det har jag varit inne på redan. Att uttala sig tvärsäkert utan att veta är ett av stegen mot en svart-vit, polariserad värld där våld till slut blir det enda argumentet för alltför många. Att peka finger utan att säkerställa skuld är att öka motsättningar och knuffa bort den som döms på förhand mot en extrem ytterkant. Det gäller oavsett från vilket håll du än gör det, för sverigedemokrater såväl som vänsterpartister, för nyhetsjournalister såväl som opinionsbildare.

Dessutom: jag lever med en, kanske naiv, förhoppning om att vi en dag kan visa respekt gentemot de som dödas eller skadas i attentat genom att ge tid för sorg och medmänsklighet i stället för att genast använda dem som politiska brickor i försök att motivera våra egna fördomar. Våldet ska givetvis fördömas, och de skyldiga uppsökas samt straffas, men det bör vara rättsväsendets uppgift.

Jan
06
Publicerad av Paula den 6 januari, 2015 kl. 01:45

”Many forms of Government have been tried, and will be tried in this world of sin and woe. No one pretends that democracy is perfect or all-wise. Indeed, it has been said that democracy is the worst form of Government except all those others that have been tried from time to time.” /Winston Churchill

Det blev, som bekant, inget extra val. Inte just nu, i alla fall. Sedan presskonferensen om decemberöverenskommelsen har många åsikter och känslor luftats. Själv har jag känt en kombination av ledsamhet och förundran. Rent partitaktiskt borde jag kanske glädjas – det beteende som övriga partier visar upp har gett oss en rekordstor medlemstillströmning, och det blir allt mer uppenbart att Sverigedemokraterna är det enda verkliga oppositionspartiet. Men det är svårt att vara glad över framgångar som kommer av andras dåliga beslut och bristande respekt för Sveriges demokratiska modell.

Demokratiska system kan utformas på olika sätt. Det de alla har, eller bör ha, gemensamt är en strävan efter att låta medlemmar i en viss gemenskap påverka beslut som omfattar just denna gemenskap. Den absolut enklaste versionen av demokrati känner vi alla igen. Det finns två alternativ, samtliga i gruppen har varsin röst och det alternativ som får flest röster vinner. Ju större grupp och mer komplexa beslut det handlar om, desto svårare blir dock sådana direktdemokratiska system att upprätthålla. Därför har den representativa demokratin utvecklas. I ställer för direkta majoritetsbeslut i sakfrågor väljs representanter som får förtroendet att fatta beslut i sak. Från styrelser i den minsta föreningen till förtroendevalda i olika parlament.

Demokratiska system kan också skilja sig åt i praktik, även om det formella ser likadant ut. Man kan sträva efter att nå konsensus eller åtminstone så breda överenskommelser och acceptabla kompromisser som möjligt. Man kan också nöja sig med att skramla ihop majoritet för ett förslag och sedan köra över den resterande minoriteten. Det är detta senare förhållningssätt som motiverar i första hand anarkister, men även vissa andra, att beskriva demokratier som ”majoritetens diktaturer”.

Decemberöverenskommelsen går ett steg längre. I stället för att söka överenskommelser och kompromisser för att förankra politiken hos en majoritet har regerings- och allianspartierna hittat en metod för att kunna styra utan att ens ha majoritetens acceptans. Man har, så att säga, öppnat upp för ”minoritetens diktatur”.

Försvararna av decemberöverenskommelsen har bland annat lyft fram att det är bra om en regering kan styra sitt land, att det är bra att man nu gjort det enklare. Visst är det bra om regeringen kan styra, men kunnandet ska ligga i kompetens och inte i maktkoncentration. Det har alltid gått att styra landet, även med minoritetsregeringar, om man har bemödat sig att lägga fram politik som kan röstas igenom av riksdagen. Det ska inte vara enkelt att styra ett land. Det är inte enkelt. Det är ett stort och tungt ansvar, som ska hanteras med varsamhet.

Ett annat försvarsperspektiv har varit att det är bra med tydliga skiljelinjer. Folkpartiets Jan Björklund var tidigt ute och beskrev det hela som ett sätt att ”ge väljarna två regeringsalternativ”. Men det som framställs som bättre valmöjligheter innebär i själva verket sämre, eller åtminstone färre valmöjligheter. I stället för att välja representanter som i förhandlingar om politiken ska föra ens talan ges ett val mellan två på förhand uppgjorda helhetspaket. Jag ställer mig frågan vad vi alls ska med en riksdag till om den inte ska vara arena för överläggningar och kompromisser.

Själv föredrar jag, föga förvånande, en ordning där folkvalda strävar efter beslut med så bred förankring som möjligt. Visst går det i princip aldrig att göra alla nöjda, och självklart måste det finnas rimliga tidsgränser inom vilka besluten ska arbetas fram, men att överlag sträva efter att få in flera perspektiv och se till att hörsamma så många som möjligt, inte bara tillräckligt många för att driva igenom en reform. Till viss del för att jag helt enkelt tror att de bästa lösningarna hittas när många tankar vägts mot varandra, men också av grundläggande respekt för individerna omkring mig samt en analys av hur människor reagerar på att känna sig överkörda och ignorerade. Om jag ska fatta beslut som går ut över en annan person är det min förbannade plikt att höra vad den personen har att säga först. Antingen direkt eller genom en representant.

Menar jag då att decemberöverenskommelsen är odemokratisk? Nja, inte direkt, inte i strikt mening. Lika mycket som enskilda medborgare kan välja att avstå från att rösta, eller rösta blankt, kan deras representanter göra det. Det är skillnad på att frivilligt ge upp sin röst och på att bli fråntagen den. Men överenskommelsen visar på en bristande respekt för oliktänkande, och dess syfte är uppenbart att möjliggöra utestängande av vissa röster. Frågan är dessutom om de ingående partiernas väljare, i synnerhet Alliansens, tycker det är ett rimligt pris att betala för att stänga ute SD, att ge upp sin egen röst. Var de medvetna om detta på valdagen? Förväntar de sig representanter som driver på för den egna politiken, eller är de villiga att se sina röster ogiltigförklarade om det egna laget inte skapar störst minoritet?

Det blev inget extra val just nu. Men för eller senare kommer ett val, om överenskommelsen håller fram till dess kommer vi få veta svaret då. Tack och lov lever vi nämligen i en demokrati, och väljare har rätt att ändra sig. Om deras representanter inte levt upp till förväntningarna finns alltid möjligheten att välja annorlunda, välja nytt. Även om jag är besviken över att så många av dagens makthavare tycks föredra minsta möjliga majoritet är jag övertygad om att väljarna är betydligt klokare, mer kompromissvänliga och föredrar mesta möjliga verkan i den föredragna riktningen framför en ”allt eller inget”-syn.

Dec
10
Publicerad av Paula den 10 december, 2014 kl. 14:40

Något är allvarligt fel i svenskt debattklimat. Det har pågått länge, och nådde helt nya höjder i slutet på förra veckan då såväl Magdalena Andersson som Stefan Löfven valde att hejvilt slänga epitet omkring sig och anklaga Sveriges tredje största parti för att höra till en vidrig, totalitär ideologi. Man skulle kunna tro att personer på så tunga poster ser till att ha på fötterna innan de använder uttryck som ”neofascistiskt” om sina meningsmotståndare, men uppenbart är att så inte är fallet. Deras uttalanden har nu, självklart och med rätta, sågats från höger till vänster.

Det som oroar mig mest är dock inte att Socialdemokratins högsta ledning tycks ha hoppat över hemläxan. Det som oroar är att de visar alla tecken på att högst medvetet ha valt denna strategi, trots bristande underlag och trots vetskapen om hur allvarliga anklagelserna är.

För att försvara sitt ordval har statsministern hänvisat till författaren Henrik Arnstad. Enligt egen utsago har Arnstad under tio års tid fördjupat sig i fascismens idéhistoria, men nedlagd tid är ingen garant för uppnådd kunskap. I det här fallet blir det smärtsamt tydligt när en enig forskarkår i tidskriften Forskning och Framsteg kort och gott meddelar att Arnstad och S har fel. Att det förhåller sig på detta sätt är ingen nyhet, Arnstad har minst sagt mött kritik tidigare. Ändå valde statsministern att löpa linan ut med falska påhopp.

Så varför denna strategi? På SvD Brännpunkt presenterar sociologen Göran Adamson teorin att det kort sagt skulle röra sig om skrämselpropaganda. Personligen tror jag att något annat ligger bakom.

Genom att medvetet spela på rädsla och oro, samt genom att använda uttryck som redan på förhand var givna att skapa uppståndelse, har Löfven flyttat fokus i nyhetsrapporteringen. På ett smidigt sätt har han sluppit stå till svars för sitt misslyckande som regeringschef. Frågor om statsministerns ansvar för att förankra sin politik hos riksdagen har skjutits åt sidan, frågor om svikna löften likaså.

Debatten borde ha kretsat kring sakpolitik. Kring hur den rödgröna budgeten föreslog chockhöjningar av skatten, trots att de visste att majoritetsstöd för detta saknades. Att den, oavsett vad som hävdas i efterhand, skattemässigt drabbade äldrekollektivet hårdare än både Sverigedemokraternas och Alliansens budgetförslag, med såväl höjd skatt för de som valt att ha en fot kvar på arbetsmarknaden trots att de uppnått pensionsåldern som med en tillväxtfientlig politik där pensionsbromsen skulle slå hårt. Vi borde ha diskuterat hur vallöfte efter vallöfte svikits och hur Socialdemokraterna väljer att gå till val på ett hastigt och illa sammansatt budgetförslag, en budget full av förslag som underkänts av såväl riksdagen som näringslivet och arbetarrörelsen.

Ett par av mina partikamrater har avkrävt Stefan Löfven och Socialdemokraterna en ursäkt. Jag skulle vilja uppmana Löfven att be sina egna väljare om ursäkt. Det duger inte att smita undan ansvar för svikna löften genom att kalla andra för fula ord.

Dec
01
Publicerad av Paula den 1 december, 2014 kl. 19:49

Det är inte lång tid kvar nu. Imorgon samlas riksdagsgruppen som vanligt till möte, men beslutet som kommer att fattas är allt annat än ett rutinärende. Hur vi som grupp slutligen landar i frågan om onsdagens budgetomröstning vet jag ännu inte, men klart är att spekulationer och diskussioner lyft det ena märkliga resonemanget efter det andra.

Ett av de roligaste påståendena jag hört är det om att vi medvetet skulle mörka ett redan beslutat ställningstagande för att dra ut på det hela och skapa oreda. Varför någon tror att vi skulle ta så lätt på denna fråga att vi låter spontana reaktioner avgöra vårt beslut är för mig en gåta. Än mer att vi kallas ansvarslösa för att vi velat ta den tid som finns för att grundligt väga över alla aspekter. Vi har aviserat att vi överväger alla alternativ och meddelat att vårt beslut kommer att offentliggöras innan omröstningen. Vi har också hela vägen varit öppna för samtal, samt varit tydliga med att även förändringar av endera sidas förslag kan påverka vårt beslut. Vi har gett övriga partier nödvändig info för att fundera över sina ageranden vid olika scenarion och oss själva tid till eftertanke, överläggningar och att fatta ett inom gruppen väl förankrat beslut. Allt annat vore oansvarigt.

Just ansvar är ju det ord som kanske lyfts mest i diskussionerna. Från såväl regeringspartierna som Alliansen har det förts fram som något slags sanning att den som röstar i en huvudvotering efter att ha förlorat en kontraproposition – alltså efter att ha fått se sitt förstahandsval gå förlorat väljer att delta i det slutgiltiga beslutet – agerar ansvarslöst. Längst gick centerpartiledaren Annie Lööf med sitt inte helt genomtänkta uttalande om att lagstifta för att skydda regeringars budgetförslag.

Kraven på oss att följa praxis är på ett sätt roande. Så sent som för ett år sedan var högsta ansvariga för budgeten – Magdalena Andersson – mycket tydlig med att oppositionen inte bär ansvar för att ”lotsa igenom budgetar”. Nu, när det är hennes budget det handlar om, har detta snabbt ändrats. Samtidigt ser vi Alliansens företrädare slå knut på sig själva i försöken att förklara varför det vore dåligt för landet om deras budgetförslag vann. De släppte enligt egen utsago fram en S-ledd regering under krav att den skulle lägga en budget som accepteras av riksdagen och de är flitiga vad gäller kritik mot den, men när det kommer till kritan vill de inte se sitt eget alternativ få stöd, trots att de rimligen borde tycka det är bättre. Vilket leder oss till varför det hela i första hand är oroande.

Regeringsformen är tydlig. All offentlig makt ska utgå från folket, och riksdagen är folkets främsta företrädare. Regeringen är, och ska vara, underställd riksdagen. Den är tillsatt för att förverkliga de beslut och visioner som riksdagen ställer sig bakom. Och likt vi riksdagsledamöter står till svars inför våra väljare står regeringen till svars inför oss. Den som bildar en majoritetsregering får självfallet betydligt lättare än den som bildar en minoritetsregering, eftersom det senare kräver kontinuerlig kontakt med och förankring hos partier som står utanför. Men det säkrar att landet alltid styrs på ett sätt där en majoritet av folket fått påverka riktningen. Det säkrar vår demokrati.

Jag kan lätt argumentera för att regeringen Löfven är de som beter sig oansvarigt då de inte tagit hänsyn till det faktiska regeringsunderlaget – hela riksdagen som skall ge regeringen möjlighet och förtroende att regera – i sitt budgetarbete. Lika lätt är det att argumentera för allianspartiernas ansvarslöshet då de – till skillnad från oss – vägrar förhandla med någon part alls utanför sin egen kvartett. Men att vi som sträcker ut handen åt alla håll och visar kompromissvilja skulle agera ansvarslöst, det är en fantastisk omskrivning av verkligheten. Det är inte vi som i regeringsställning struntat i att ta fram en budget en majoritet kan stödja. Det är inte vi som behandlar riksdagen som en lekplats vars enda syfte är fruktlösa debatter för syns skull – vilket ju blir resultatet av att låta regeringar göra som de vill utan stöd i riksdagen.

De övriga partierna bör fundera över varför vi alls har ordningen med kontrapropositioner och huvudvoteringar. Den praxis som finns där man lägger ner sin röst i de fall ens förstahandsval fallit går visserligen alldeles utmärkt att hänvisa till för den som vill göra det lätt för sig. Och visst vore det trevligt att bara säga ”jag deltog inte i beslutet” och därmed frånsäga sig allt ansvar för utvecklingen. Men hur man än vänder och vrider på det så har vi som vågmästare möjlighet – och därmed ansvar – att välja vilket budgetalternativ av regeringens och Alliansens som röstas igenom. Vi har varit tydliga med att vi inte kommer låtsas som om den möjligheten inte finns. Vi avgör utgången av voteringen, då måste vi också aktivt välja vårt agerande. Vad är minst dåligt för landet? Vad är de troliga utvecklingarna av olika resultat? Att inte överväga alla scenarion är vad som vore ansvarslöst från vår sida.

Aug
17
Publicerad av Paula den 17 augusti, 2014 kl. 13:21

Få kan ha missat gårdagens stora nyhet. När statsministern höll sitt sommartal på Norrmalmstorg tog han slutligen bladet från munnen. Det enorma flyktingmottagande vi har framför oss förutsatt fortsatt politik av idag kommer att kosta. Så mycket att det inte finns resurser kvar till politiska förslag. Fredrik Reinfeldts budskap var i princip ”Snälla, stå ut”.

Vi har på denna ledarsida och i otaliga artiklar gång på gång påvisat varför vår flyktingpolitik hjälper fler personer än den politik övriga större svenska partier förespråkar. Därför kommer jag inte skriva om detta här och nu. I stället tänker jag fokusera på valet om fyra veckor. Och hur Reinfeldts erkännande kan tänkas påverka detta.

Det första jag läste i morse var en ledare av Expressens Anna Dahlberg. För första gången på mycket länge såg jag i offentligheten någon annan än SD (och vissa cyniska nyliberaler som mer än gärna bryter ner välfärdsstaten) beskriva det vägskäl som Sverige nu står inför. Signalpolitik som förändrar flyktingströmmar eller ett flyktingmottagande så stort att vårt samhälle i grunden måste göras om.

Jag kan dock inte låta bli att undra om det verkligen räcker. De senaste åren, ja egentligen många fler än bara de senaste, har svenska medborgare konstant matats med budskapet att invandring inte kostar särskilt mycket, att våra statsfinanser klarar det utan problem och att det dessutom är lönsamt på längre sikt. Att vår statsminister fyra veckor innan valet meddelar att där finns kostnader, stora kostnader, såväl ekonomiskt som i form av ”spänningar” i samhället är för lite, för sent. Inte minst då det ackompanjeras med en bön om öppna hjärtan och solidaritet, samt en orimlig jämförelse med flyktingmottagandet i början på 90-talet. (Orimligheten lyfter Dahlberg fram på ett utomordentligt enkelt sätt i sin krönika.)

Budskap kräver ofta lång tid för att sjunka in. Upprepa en lögn tillräckligt många gånger och folk tar den för sanning. Reaktionerna efter Reinfeldts tal har varit många. Få har dock handlat om insikt gällande flyktingmottagandets kostnader. Bland borgerliga sympatisörer talas det om att vi har råd och ska fortsätta med mottagandet. Bland rödgröna talas det om att vi ha råd om vi höjer skatterna (trots att skatteintäkterna redan är större än någonsin), att Reinfeldt spelar SD i händerna och att han bara försöker smita undan ansvar för bristen på reformförslag. Nästan ingen talar om hur de problem i form av ytterligare segregation, bostadsbrist och arbetslöshet som oundvikligen följer ska mötas upp. Och bland oss sverigedemokrater är jag rädd att alltför många håvar in vinsten för tidigt. Tyngden av Reinfeldts tal har nämligen inte sjunkit in ordentligt än, och fyra veckor är en förhållandevis kort tid.

Sverige är ett fantastiskt land, och svenskarna ett fantastiskt folk. Vi är öppna, har stora hjärtan och vill gärna hjälpa och visa solidaritet. Det är vackert. När Reinfeldt appellerar till just denna sida får det inte underskattas. Därför måste vi arbeta aktivt för att visa exakt vad det var Reinfeldt sa igår. Att svensk välfärd ska stå tillbaka. Att kostnaderna för mottagande här ska tillåtas skena för att det, enligt honom, är enda sättet att hjälpa nödställda i omvärlden. Kosta vad det kosta vill.

Nej, det duger inte att tro att valet är avgjort. Vi har fått ett verktyg till, men vi måste fortfarande använda det. Om fyra veckor gäller det. Det är upp till oss nu att visa hur sann flyktinghjälp kombineras med en stark välfärd och ett sammanhållet land. Vi vet ju att det är möjligt. Det har vi vetat länge.

Jul
22
Publicerad av Paula den 22 juli, 2014 kl. 15:20

Det finns vissa dagar som etsar sig fast i minnet. Flera år senare kan du fortfarande berätta var du var, vad du gjorde, hur du reagerade. Den 22 juli 2011 är en sådan dag. Jag minns i och för sig inte hur många timmar jag satt i soffan hemma, orörlig, stirrandes på nyhetssändningarna på TV:n. Men jag minns att jag satt där. Jag minns oron, klumpen i magen, känslan av overklighet, sorgen.

Jag minns också att jag tidigt tänkte att det här var något nytt, det var inte ett terrordåd som följde den dramaturgi vi var vana vid. Jag minns frustrationen över spekulationer och ilskan mot de som tidigt ville använda en tragisk händelse i det politiska spelet.

Själv skrev jag ett blogginlägg som än idag är opublicerat. Det går helt enkelt inte att skriva om det hela utan att det på något sätt känns fel. Vissa händelser ska man helt enkelt bara sörja och fördöma. Lova att de inte tillåts bygga upp en rädsla att stå för det man tror på. Lova att våld – och än värre regelrätta mord – aldrig accepteras, att hat aldrig får mötas med mer hat och att öppenhet samt kärlek till din nästa är vad vi alla bör sträva efter.

Jag gick på en lokal minnesceremoni. Jag tände ett ljus, jag stod som en i massan bland andra och lät mina tankar gå till offren, deras familjer, deras vänner. Och det gör jag idag också. Tänder ett ljus och minns det som aldrig kan glömmas. Vila i frid.

 

Mar
19
Publicerad av Paula den 19 mars, 2014 kl. 17:18

Idag vaknade jag upp till ännu ett twitter- och mediadrev från vänsterhåll, denna gång riktat mot barnomsorgskoncernen Hälsans förskola. För ovanlighets skull har jag inte haft särskilt svårt att ställa mig på samma sida som de upprörda. Uppdrag gransknings reportage vittnar om mat- och personalbrist samtidigt som företaget går med vinst. Att det skapar ilska är naturligt.

I helgen höll Sverigedemokraterna som bekant valkonferens. Där fastställdes bland annat ett principiellt ställningstagande om vinster i välfärden. Som parti ser vi fördelar med privata alternativ och valfrihet, men vi oroas också av det sätt på vilket avregleringar och privatiseringar har skett. Vi slår fast att syftet med ett breddat utbud av utförare ska vara ökade möjligheter att hitta alternativ som passar för den enskilde och att sund konkurrens kan stimulera till ökad kreativitet samt effektivitet. Samtidigt finns ett behov av tydliga regelverk och kvalitetsuppföljningar. Att företag som levererar också går med vinst är inte orimligt, men svensk välfärd får inte urholkas till förmån för riskkapitalisters kortsiktiga vinstintressen.

Det finns goda skäl till att de verksamheter som brukar räknas till välfärdens kärna – vård, skola, omsorg – bekostas via skattemedel. Tjänsterna inom välfärdssektorn är inte som andra varor eller tjänster. De är tjänster där samhället beslutat att en miniminivå av kvalitet ska garanteras alla. Där gemensamma resurser ska bekosta likvärdighet oavsett var, när och för vem behovet uppstår, ekonomiska omständigheter inte ska begränsa tillgången till god grundläggande kunskap och hälsa. Det är därför vi betalar skatt. Och det är därför vi måste försäkra oss om att skatten också går till just detta

Det kan tyckas märkligt att de som vanligtvis talar mest om vikten av att sänka skatterna samtidigt är de som har minst problem med att skattemedel plockas ut i vinster. Rimligen borde det vara de som upprörs mest över att deras surt förvärvade slantar inte går till den verksamhet som förväntas utan landar på andras konton. Men i stället talar allianspartierna sig varma för marknadssystem och försvarar blint sin tro på att det fria valet i slutändan löser allt.

Det finns bara ett problem. Välfärdssektorn fungerar inte som en fri marknad.

Att välja mellan olika alternativ inom välfärdssektorn skiljer sig på många sätt från att välja mellan olika produkter på en vanlig marknad. Det saknas direkt koppling mellan prisnivå och kvalitet, den enskilde brukaren ser inte prislappen och väger inte in priset i valet. I teorin hade detta kanske kunnat leda till att de alternativ som håller högst kvalitet alltid väljs, men i praktiken tycks det snarare ha lett till försämrad förmåga att utvärdera hur väl kostnaden stämmer överens med vad som levereras. Prissättningen är inte längre en faktor i balansgången mellan utbud och efterfrågan, den som betalar märker inte av och kan därmed inte reagera på bristerna.

Till detta kommer ett fortsatt begränsat utbud och en efterfrågan som inte bara är stor, utan också beroende av betydligt fler faktorer än direkt kvalitet. Det handlar dels om att välfärdstjänster är svar på reella behov, inte enbart önskemål. Då blir även sämre alternativ faktiska alternativ, i brist på annat får de helt enkelt duga. Det handlar också om att närhet till hemmet och tillgänglighet spelar stor roll vid valet. Få väljer med fötterna om vägen att vandra är alltför lång eller obekväm.

Slutligen handlar det om en naturlig tröghet i systemet. Att byta skola eller vårdgivare är inte som att byta bilmodell. Det är inte heller, för den delen, som att byta lärobok eller medicin. Varaktiga verksamheter bygger på långsiktighet, trygghet och stabilitet – de byts inte i första taget. När det dessutom saknas bra system för utvärdering och jämförelse minskar incitamenten till byte ytterligare. Det instinktiva valet är för många, mig själv inräknad, att försöka förändra hellre än att byta. Inte minst då valbara alternativ är få och utan säkerhet.

Den avreglering som skett under alliansens styre och den privatiseringsiver som fått råda har uppenbart lämnat mycket att önska. På många håll har resultatet blivit bra, men det går inte att ignorera de fall där alternativen mynnat ut i alternativa sätt för privata aktörer att skära i budgeten. Sverigedemokraterna vill därför ge kommunerna möjlighet att sätta stopp för överetablering (ett exempel på detta är vetorätt mot nya friskolor), vi vill skärpa kvalitetskrav samt krav på långsiktigt ansvarstagande och vi vill ställa krav på att en högre andel av eventuella vinster också återinvesteras i verksamheten. På så sätt kan vi slå vakt om möjligheten för seriösa aktörer att etablera sig samtidigt som orimligt höga vinstuttag stoppas och privatiseringsprocessen bromsas upp på ett ansvarsfullt sätt. På så sätt skapas valfrihet värd namnet.

Feb
03
Publicerad av Paula den 3 februari, 2014 kl. 20:18

Ja jisses, det är svårt att veta var jag ska börja. I går var jag alltså inbjuden att delta i premiären av P1 Debatt, ett radioprogram med beskrivningen: Sveriges Radios nya valdebattprogram med Alexandra Pascalidou. Frågeställningen var ”Hur mycket rasism tål Sverige” och gästlistan minst sagt lång. Den information jag fått i förväg var att upplägget skulle vara mer i samtalsform som i morgonsoffor, ”precis vad SVT Debatt inte är” var en fras som användes om jag inte minns fel. Det skulle vara olika delsamtal och jag skulle delta i ett block med frågeställningarna ”Vilka hörs, vilka får uttala sig, vilken roll spelar media?”. Jag vågar påstå att varken det ena eller andra stämde.

Jag kan börja med att ge mig själv kritik. Jag tillät mig själv att bli upprörd. Det hördes, och det var inte bra. Jag var inte heller så tydlig som jag hade kunnat vara, utan tappade tråden lite ibland när jag försökte samla tankarna. För det var många tankar som skulle samlas. Och jag lät andra sätta agendan genom att försöka svara på deras frågor istället för att förklara varför frågorna slår fel.

Att definiera rasism

En av de första frågor som skulle besvaras var ”Vad är rasism?”. Det kan tyckas vara en banal fråga, men den är egentligen minst sagt avgörande för att förstå de olika åsikter som förs fram i övrigt. Först ut var Patrik Lundberg som fick tala om sina upplevelser av och sin syn på rasism – nämligen när utseende och hudfärg medför att personer förväntas vara på ett visst sätt, tycka vissa saker. Det är händelsevis en definition som ligger ganska nära min. Intressant är också att Lundberg lyfte fram förskjutningen av rasismbegreppet som idag används vitt och brett om all upplevd diskriminering eller kollektivisering (ja förutom av vita, infödda/assimilerade svenskar eller grupper baserade på politisk åsikt).

Är då inte alla kollektiviseringar rasism? Jag tycker inte det. All diskriminering är givetvis förkastlig och bör bekämpas, men åtminstone i min värld är det skillnad på att döma människor efter medfödda och för personligheten irrelevanta egenskaper som börd och hudfärg kontra att döma dem för vad de tycker, tänker, gör eller tror på. Dessutom är det alltför vanligt att även ifrågasättanden av övertygelser och ageranden,  inte ren diskriminering av personerna bakom, klassas som rasism. Men åsikter och gärningar måste kunna kritiseras och ifrågasättas, ja till och med i vissa fall tas ställning emot, utan att det kallas rasism. Det vi själva väljer måste vi kunna argumentera kring. Vi tilldelas trots allt inte våra åsikter, vår tro eller våra gärningar – vi väljer dem. Ja, vi påverkas av såväl arv och miljö, men i slutändan är det våra egna överväganden och resonemang som avgör vad vi tar till oss och vad vi slår ifrån oss. Det är jobbigt att få den egna övertygelsen attackerad, inte minst då andra tar sig rätten att tolka den åt en. Det är frustrerande, det tar energi, det förminskar och tär – men det är inte rasism.

Kan alla utsättas för rasism?

Slående under programmet var att åsikter som vanligt värderades mer efter vem som sade dem än efter vilka de var. Ett tydligt exempel är just det jag talat om ovan, hur Patrik Lundberg faktiskt fick utrymme att resonera kring hudfärgsbaserad rasism och hur den trängs undan av andra rasismdefinitioner. Men när Alice Teodorescu talar om rasismdefinitionen och hur hon upplever att rasismbegreppet används och att det breddats bortom vad som är faktisk diskriminering fick hon inte följdfrågor om saken. I stället fick hon höra att hon sa det hon sa för att hon var vacker, utbildad, kristen, vit och europé – och därför skulle sakna förmåga att se en världsbild där rasism existerar i vardagen. (Som en parentes kan nämnas att jag till och med upplever Teodorescus rasismdefinition som bredare och innefattandes mer än Lundbergs.)

När turen kom till mig att tala om rasism och om jag upplevt det hann jag knappt ta mig igenom ett exempel innan det ifrågasattes. Jag har tidigare skrivit om hur jag på grund av mitt polska påbrå förväntas ha vissa åsikter, kallas blodsförrädare och anses vara för dum för mitt eget bästa. Och kanske är jag lite dum, eller åtminstone fortfarande en aning naiv. Jag hade hoppats att det skulle gå att få andra att förstå att det är rasism att förvänta sig att jag ska ha vissa åsikter baserat på vilket ursprung jag har. I stället fick jag höra att det inte är rasism att människor är kritiska mot mitt parti – vilket i sig är helt korrekt. Men det var ju inte mitt parti som kritiserats, utan att jag har åsikter som inte är förenliga med mitt ursprung.

hus_e_erJag vidhåller att det är rasism när jag kallas för ”duktig hus*e*er”, blodsförrädare eller alibi. Vad man än må tycka om mitt parti. Men det är inte den enda rasism jag fått uppleva. Den som gör en snabb googling på mitt namn hittar snart inlägg efter inlägg om ”zigenarjudinnan”. (Fram tills för inte särskilt länge sen var ”judinna” Googles förslag till komplettering av sökfrasen ”paula bieler”). Faktum är att jag under gårdagens debatt taggades i en rasistisk tweet där mitt judiska påbrå användes som skällsord. Att jag har romskt påbrå är för övrigt något som Flashback har slagit fast baserat på hur de bedömt bilder av mig. Jag bedöms och kategoriseras regelbundet efter utseende och börd. Att ha mina synpunkter på hur Sverige ska byggas är omöjligt och oförsvarligt vare sig man frågar de mest högljudda antirasisterna eller nazister – min identitet bör enligt dem bestämmas av mitt ursprung och inget annat.

Jag har dessutom stött på rasism av annat slag. Mitt utländska påbrå har gett mig ett bemötande som varit extra trevligt, jag har sett ansikten lysa upp när jag svarat Polen i stället för Uppsala på frågan om var jag ”kommer ifrån”, jag har fått höra hur intressant och bra det är att jag med utländsk bakgrund tar plats och lyckas bra i studier och så vidare. Varje gång jag läser en annons efter en person med utländsk bakgrund för att ”bredda mångfalden” på en arbetsplats känner jag hur jag och alla andra med utländsk bakgrund reduceras från individer till representanter för vår börd och etnicitet. Enligt mig är detta också rasism, även om jag inte nedvärderas. Dessutom är det klassisk, nedvärderande rasism mot och negativ särbehandling av de med svensk bakgrund som får sämre bemötande och villkor.

Vem får komma till tals?

Jag hade kunnat skriva hur mycket som helst om nästan allt som sades igår, programmets upplägg och de anklagelser som fördes fram. Men jag tänker istället avsluta med att svara på de frågor som jag fått uppgifter om att jag skulle få. Får alla röster höras och komma till tals? Vilket ansvar har media?

Vi närmade oss faktiskt ämnet som hastigast under debatten, men fastnade i frågan om etnisk mångfald på medias redaktioner – vilket givetvis säger noll och ingenting om åsiktsbredden på desamma om man inte utgår ifrån att etnicitet definierar åsikter. Men inte heller om vi hade talat om bredd av åsikter och erfarenheter hade det varit ett heltäckande svar, enligt mig.

Jag är övertygad om att många, programansvariga inte minst, är av åsikten att det fanns en stor bredd igår och att många olika röster fick komma till tals. Jan Helin nämnde att Aftonbladet minsann tar in debattartiklar från Sverigedemokraterna. Alexandra Pascalidou påpekade att hon ville behandla alla jämlikt så därför fick jag samma fråga som Helin om hur den etniska mångfalden ser ut på SD-Kurirens redaktion (jag hade för övrigt kunnat nämna att de anställda till 67 % utgörs av arbetskraft med utländsk bakgrund eftersom vi bara är två, jag på heltid och Gabriella Hedarv på halvtid). Men att bara checka av så att personer ur olika kategorier får tillfälle att yttra sig är egentligen en ganska dålig måttstock på vilka som får komma till tals och vilka röster som får höras.

För att exemplifiera. Det är en vanlig uppfattning bland många sverigedemokrater jag känner, mig själv inräknad, att vi ofta hålls utanför samtal och inte får göra vår röst hörd. Lika vanligt är det att många politiska motståndare lyfter fram att Sverigedemokraterna idag hörs och syns mer än någonsin tidigare i det offentliga rummet. Enligt mig stämmer bägge påståenden. Vi får mycket mer utrymme än tidigare, och sett till vårt procentuella stöd är det kanske till och med oproportionerligt stort utrymme. Men samtidigt är innehållet i detta utrymme begränsat. Inte sällan rör det sig om repliker eller svar på anklagelser. Till debatter bjuds vi in om ämnet är kopplat till invandring, integration eller fördomar. Och ironiskt nog stängs vi med jämna mellanrum ute från debatter på andra teman med motiveringen att ”SD pratar bara om invandring”.

Detta fenomen drabbar givetvis inte bara oss. Politiska partier bjuds in att tala om sina profilfrågor. Akademiker får uttala sig som sakkunniga experter inom sina områden. Ungdomar från förorten får prata om nedlagda fritidsgårdar, brinnande bilar och gängstrukturer. Företagsledare bjuds in för att tala om sin karriärsväg. Invandrare bjuds in för att antingen representera de som kämpat sig till toppen, de som ständigt diskrimineras eller för att gestaltas som de kriminella. Ekonomiskt utsatta får uttala sig om brister i socialförsäkringssystemen, studenter får prata om studiemedel och så vidare, och så vidare. Vi placeras i fack och får komma till tals så länge vi passar in i mediadramaturgin, i mallen. Är det då verkligen en bredd av perspektiv som får komma fram?