Förändring Framåt Tillsammans

Iakttagelser i samhället

Jul
28
Publicerad av Paula den 28 juli, 2015 kl. 10:16

Jag var på fest i helgen. Det var en mycket trevlig tillställning, med för mig både bekanta och obekanta ansikten. En härlig kväll i goda vänners lag. Och på köpet en historisk tillställning då ett band som slutat hålla spelningar gjorde ett undantag och gav en livekonsert.

Just detta har det blivit visst liv om. Festen anordnades nämligen av Jimmie Åkesson och Louise Erixon, och bandet ifråga heter Ultima Thule. Såväl värdpar som band har genom tiderna ”anklagats” för att tycka om varandra, och de ömsesidiga uppskattningarna har använts som cirkelbevis för åsikter jag inte hört endera uttrycka. SD ska ta avstånd från Ultima Thule för att Ultima Thule inte distanserat sig från ”partier som SD”.  

Visst, vissa frågor kan anses relevanta. Själv kan jag inte för mitt liv förstå varför man ställt upp på vissa spelningar, givet att det som sägs om andra band som spelade i samma veva stämmer. Samtidigt är det lätt att som utomstående och i en helt annan tid döma. Egentligen har jag ju ingen alls inblick i vad som hänt, vem som bokat, hur mycket man visste om andra bokningar och så vidare. Klart är att det rör sig om spelningar för väldigt länge sedan och att Ultima Thule flera gånger markerat emot och tagit avstånd från vit makt-rörelser.

Min analys är att Ultima Thule precis som SD begått misstag i sin tidiga historia gällande umgänge. Men att utgå från att varje person i varje ögonblick gjort fullt överlagda och konsekvensanalyserade val är både cyniskt och hårt. Kanske är det helt enkelt så, vilket jag tycker mig ana i den DN-intervju med Jan Törnblom som publicerades för ett par år sedan att man inte tänkte så mycket på vem som lyssnade eller vilka som bokade in dem utan resonerade som så att ”vill någon lyssna på vår musik eller boka för ett gig så ska inte vi vara de som säger nej”, inte minst då radiostationer bojkottade bandet och de hade svårt att få ut sin musik? Omdömeslöst kanske, men ska någon dömas för evigt för det? Jag försöker så långt jag kan döma efter vad en person har för åsikter själv, och lämna ”guilt by association”-argument åt andra.

Det är möjligt att jag har fel. Men hittills har jag i det jag sett av medlemmarna själva och de texter jag läst inte hittat något vare sig rasistiskt eller nazistiskt. Därtill har jag haft några tillfällen att samtala med Ulf Hansen, och av honom har jag bara fått ett gott intryck.

Jag tänker inte dölja att jag uppskattar vissa av Ultima Thules låtar. Tvärtom faktiskt. Flera av deras texter tycker jag fångar fosterlandskärlek på ett helt fantastiskt sätt och melodierna är ofta precis lagom fängslande.

Det skulle inte heller falla mig in att försöka dölja vem jag umgåtts med eller ta avstånd från någon, några eller något baserat på andras uppfattningar snarare än vad jag själv sett och tycker för att på så sätt försöka skydda min image. Jag har fått nog av den behandlingen själv. Ett samhälle där guilt by association från andra kräver avståndstaganden och brasklappar stup i kvarten är inte ett samhälle jag vill leva i.

Eftersom jag oftast brukar länka till Fädernesland när jag länkar till en Thulelåt kommer här en annan favorit:

Feb
04
Publicerad av Paula den 4 februari, 2015 kl. 14:56

I både DN och SvD skriver idag folkpartister om ”antalet flyktingar”, att det finns gränser för vårt samhälles förmåga att välkomna. De senaste veckorna har vi hört utspel efter utspel från allianshåll, allt från ”vi måste lyssna på SD:s väljare” (inte SD) till upprepat krav på språkkunskaper, indragna pass och medborgarskap för jihadister, fler tillfälliga uppehållstillstånd samt ökat försörjningsansvar vid anhöriginvandring. På sina håll har vi också fått läsa att integrationspolitiken redan hade tagit dessa eller liknande steg om inte SD fanns. Inser ni vad ni själva säger då?

Ni erkänner att ni är fega och hycklare. Att ni under lång tid sett problem och funderat på lösningar men inte gjort något för att göra verklighet av dem – medan ni kunde. För att det var obekvämt. För att ni var rädda att kopplas samman med oss. För att det är svårt att erkänna tidigare misstag och misslyckanden.

Nu, i opposition, med väljarflykt anser ni däremot det vara läge att presentera era ord. När tillräckligt många har röstat på SD så att ni har något att skylla på. När det inte är hållbart att låtsas som om kostnader och samhällssplittring inte finns.

Ja, jag är bitter. Och arg. Och besviken. Det har jag varit ungefär lika länge som jag sett hur vårt samhälle styrs. Där yta är viktigare än innehåll. Där halmgubbar är vanligare än vilja att lyssna. Där positionering betyder mer än att gemensamt vaska fram de bästa lösningarna.

Jag är också trött. Trött på att anklagas för saker jag aldrig yttrat eller gjort. Trött på att mer vikt läggs på min partitillhörighet än vad jag säger. Trött på att höra andra först berätta för mig hur jag resonerar, sen hävda att jag ljuger eller kommer med efterhandskonstruktioner när jag presenterar hur jag faktiskt tänkt.

Vet ni, det är inte bara våra väljare som kommit någon annanstans ifrån och nog egentligen är vanliga medborgare. Medborgare som noterat konkreta problem som följt av samhällsutvecklingen och politiken. Detsamma gäller faktiskt även engagerade i partiet, med tillägg att vi också aktivt velat söka och utveckla lösningar. Velat göra mer än lägga en röst vart fjärde år. Velat arbeta aktivt för att skapa förändring.

Faktiskt så tror jag att en hel del av er vet det. Och det är det som gör mig bitter, arg och besviken fast jag egentligen borde, önskar att jag kunde, glädjas rakt av över er ”vändning” eller ”insikt”. Ni vet att ni säger samma som vi har gjort, att ni motiverar det på samma sätt, men ändå känner ni ert behov av att påpeka att ni är goda medan vi är onda. Ändå försöker ni förklara att vi egentligen har andra agendor, andra motiv (hur vi nu skulle lyckas förmedla detta till alla tusentals medlemmar, under flera års tid, redan innan de blivit medlemmar).

Fortsätt att diskutera migrations- och integrationsfrågorna, fortsätt att söka och presentera era lösningar. Det är bra och behövs. Men så länge ni samtidigt fortsätter att lägga ord i min mun kommer jag ha svårt att ta de ord ni låter lämna er egen på allvar.

Mar
19
Publicerad av Paula den 19 mars, 2014 kl. 17:18

Idag vaknade jag upp till ännu ett twitter- och mediadrev från vänsterhåll, denna gång riktat mot barnomsorgskoncernen Hälsans förskola. För ovanlighets skull har jag inte haft särskilt svårt att ställa mig på samma sida som de upprörda. Uppdrag gransknings reportage vittnar om mat- och personalbrist samtidigt som företaget går med vinst. Att det skapar ilska är naturligt.

I helgen höll Sverigedemokraterna som bekant valkonferens. Där fastställdes bland annat ett principiellt ställningstagande om vinster i välfärden. Som parti ser vi fördelar med privata alternativ och valfrihet, men vi oroas också av det sätt på vilket avregleringar och privatiseringar har skett. Vi slår fast att syftet med ett breddat utbud av utförare ska vara ökade möjligheter att hitta alternativ som passar för den enskilde och att sund konkurrens kan stimulera till ökad kreativitet samt effektivitet. Samtidigt finns ett behov av tydliga regelverk och kvalitetsuppföljningar. Att företag som levererar också går med vinst är inte orimligt, men svensk välfärd får inte urholkas till förmån för riskkapitalisters kortsiktiga vinstintressen.

Det finns goda skäl till att de verksamheter som brukar räknas till välfärdens kärna – vård, skola, omsorg – bekostas via skattemedel. Tjänsterna inom välfärdssektorn är inte som andra varor eller tjänster. De är tjänster där samhället beslutat att en miniminivå av kvalitet ska garanteras alla. Där gemensamma resurser ska bekosta likvärdighet oavsett var, när och för vem behovet uppstår, ekonomiska omständigheter inte ska begränsa tillgången till god grundläggande kunskap och hälsa. Det är därför vi betalar skatt. Och det är därför vi måste försäkra oss om att skatten också går till just detta

Det kan tyckas märkligt att de som vanligtvis talar mest om vikten av att sänka skatterna samtidigt är de som har minst problem med att skattemedel plockas ut i vinster. Rimligen borde det vara de som upprörs mest över att deras surt förvärvade slantar inte går till den verksamhet som förväntas utan landar på andras konton. Men i stället talar allianspartierna sig varma för marknadssystem och försvarar blint sin tro på att det fria valet i slutändan löser allt.

Det finns bara ett problem. Välfärdssektorn fungerar inte som en fri marknad.

Att välja mellan olika alternativ inom välfärdssektorn skiljer sig på många sätt från att välja mellan olika produkter på en vanlig marknad. Det saknas direkt koppling mellan prisnivå och kvalitet, den enskilde brukaren ser inte prislappen och väger inte in priset i valet. I teorin hade detta kanske kunnat leda till att de alternativ som håller högst kvalitet alltid väljs, men i praktiken tycks det snarare ha lett till försämrad förmåga att utvärdera hur väl kostnaden stämmer överens med vad som levereras. Prissättningen är inte längre en faktor i balansgången mellan utbud och efterfrågan, den som betalar märker inte av och kan därmed inte reagera på bristerna.

Till detta kommer ett fortsatt begränsat utbud och en efterfrågan som inte bara är stor, utan också beroende av betydligt fler faktorer än direkt kvalitet. Det handlar dels om att välfärdstjänster är svar på reella behov, inte enbart önskemål. Då blir även sämre alternativ faktiska alternativ, i brist på annat får de helt enkelt duga. Det handlar också om att närhet till hemmet och tillgänglighet spelar stor roll vid valet. Få väljer med fötterna om vägen att vandra är alltför lång eller obekväm.

Slutligen handlar det om en naturlig tröghet i systemet. Att byta skola eller vårdgivare är inte som att byta bilmodell. Det är inte heller, för den delen, som att byta lärobok eller medicin. Varaktiga verksamheter bygger på långsiktighet, trygghet och stabilitet – de byts inte i första taget. När det dessutom saknas bra system för utvärdering och jämförelse minskar incitamenten till byte ytterligare. Det instinktiva valet är för många, mig själv inräknad, att försöka förändra hellre än att byta. Inte minst då valbara alternativ är få och utan säkerhet.

Den avreglering som skett under alliansens styre och den privatiseringsiver som fått råda har uppenbart lämnat mycket att önska. På många håll har resultatet blivit bra, men det går inte att ignorera de fall där alternativen mynnat ut i alternativa sätt för privata aktörer att skära i budgeten. Sverigedemokraterna vill därför ge kommunerna möjlighet att sätta stopp för överetablering (ett exempel på detta är vetorätt mot nya friskolor), vi vill skärpa kvalitetskrav samt krav på långsiktigt ansvarstagande och vi vill ställa krav på att en högre andel av eventuella vinster också återinvesteras i verksamheten. På så sätt kan vi slå vakt om möjligheten för seriösa aktörer att etablera sig samtidigt som orimligt höga vinstuttag stoppas och privatiseringsprocessen bromsas upp på ett ansvarsfullt sätt. På så sätt skapas valfrihet värd namnet.

Feb
03
Publicerad av Paula den 3 februari, 2014 kl. 20:18

Ja jisses, det är svårt att veta var jag ska börja. I går var jag alltså inbjuden att delta i premiären av P1 Debatt, ett radioprogram med beskrivningen: Sveriges Radios nya valdebattprogram med Alexandra Pascalidou. Frågeställningen var ”Hur mycket rasism tål Sverige” och gästlistan minst sagt lång. Den information jag fått i förväg var att upplägget skulle vara mer i samtalsform som i morgonsoffor, ”precis vad SVT Debatt inte är” var en fras som användes om jag inte minns fel. Det skulle vara olika delsamtal och jag skulle delta i ett block med frågeställningarna ”Vilka hörs, vilka får uttala sig, vilken roll spelar media?”. Jag vågar påstå att varken det ena eller andra stämde.

Jag kan börja med att ge mig själv kritik. Jag tillät mig själv att bli upprörd. Det hördes, och det var inte bra. Jag var inte heller så tydlig som jag hade kunnat vara, utan tappade tråden lite ibland när jag försökte samla tankarna. För det var många tankar som skulle samlas. Och jag lät andra sätta agendan genom att försöka svara på deras frågor istället för att förklara varför frågorna slår fel.

Att definiera rasism

En av de första frågor som skulle besvaras var ”Vad är rasism?”. Det kan tyckas vara en banal fråga, men den är egentligen minst sagt avgörande för att förstå de olika åsikter som förs fram i övrigt. Först ut var Patrik Lundberg som fick tala om sina upplevelser av och sin syn på rasism – nämligen när utseende och hudfärg medför att personer förväntas vara på ett visst sätt, tycka vissa saker. Det är händelsevis en definition som ligger ganska nära min. Intressant är också att Lundberg lyfte fram förskjutningen av rasismbegreppet som idag används vitt och brett om all upplevd diskriminering eller kollektivisering (ja förutom av vita, infödda/assimilerade svenskar eller grupper baserade på politisk åsikt).

Är då inte alla kollektiviseringar rasism? Jag tycker inte det. All diskriminering är givetvis förkastlig och bör bekämpas, men åtminstone i min värld är det skillnad på att döma människor efter medfödda och för personligheten irrelevanta egenskaper som börd och hudfärg kontra att döma dem för vad de tycker, tänker, gör eller tror på. Dessutom är det alltför vanligt att även ifrågasättanden av övertygelser och ageranden,  inte ren diskriminering av personerna bakom, klassas som rasism. Men åsikter och gärningar måste kunna kritiseras och ifrågasättas, ja till och med i vissa fall tas ställning emot, utan att det kallas rasism. Det vi själva väljer måste vi kunna argumentera kring. Vi tilldelas trots allt inte våra åsikter, vår tro eller våra gärningar – vi väljer dem. Ja, vi påverkas av såväl arv och miljö, men i slutändan är det våra egna överväganden och resonemang som avgör vad vi tar till oss och vad vi slår ifrån oss. Det är jobbigt att få den egna övertygelsen attackerad, inte minst då andra tar sig rätten att tolka den åt en. Det är frustrerande, det tar energi, det förminskar och tär – men det är inte rasism.

Kan alla utsättas för rasism?

Slående under programmet var att åsikter som vanligt värderades mer efter vem som sade dem än efter vilka de var. Ett tydligt exempel är just det jag talat om ovan, hur Patrik Lundberg faktiskt fick utrymme att resonera kring hudfärgsbaserad rasism och hur den trängs undan av andra rasismdefinitioner. Men när Alice Teodorescu talar om rasismdefinitionen och hur hon upplever att rasismbegreppet används och att det breddats bortom vad som är faktisk diskriminering fick hon inte följdfrågor om saken. I stället fick hon höra att hon sa det hon sa för att hon var vacker, utbildad, kristen, vit och europé – och därför skulle sakna förmåga att se en världsbild där rasism existerar i vardagen. (Som en parentes kan nämnas att jag till och med upplever Teodorescus rasismdefinition som bredare och innefattandes mer än Lundbergs.)

När turen kom till mig att tala om rasism och om jag upplevt det hann jag knappt ta mig igenom ett exempel innan det ifrågasattes. Jag har tidigare skrivit om hur jag på grund av mitt polska påbrå förväntas ha vissa åsikter, kallas blodsförrädare och anses vara för dum för mitt eget bästa. Och kanske är jag lite dum, eller åtminstone fortfarande en aning naiv. Jag hade hoppats att det skulle gå att få andra att förstå att det är rasism att förvänta sig att jag ska ha vissa åsikter baserat på vilket ursprung jag har. I stället fick jag höra att det inte är rasism att människor är kritiska mot mitt parti – vilket i sig är helt korrekt. Men det var ju inte mitt parti som kritiserats, utan att jag har åsikter som inte är förenliga med mitt ursprung.

hus_e_erJag vidhåller att det är rasism när jag kallas för ”duktig hus*e*er”, blodsförrädare eller alibi. Vad man än må tycka om mitt parti. Men det är inte den enda rasism jag fått uppleva. Den som gör en snabb googling på mitt namn hittar snart inlägg efter inlägg om ”zigenarjudinnan”. (Fram tills för inte särskilt länge sen var ”judinna” Googles förslag till komplettering av sökfrasen ”paula bieler”). Faktum är att jag under gårdagens debatt taggades i en rasistisk tweet där mitt judiska påbrå användes som skällsord. Att jag har romskt påbrå är för övrigt något som Flashback har slagit fast baserat på hur de bedömt bilder av mig. Jag bedöms och kategoriseras regelbundet efter utseende och börd. Att ha mina synpunkter på hur Sverige ska byggas är omöjligt och oförsvarligt vare sig man frågar de mest högljudda antirasisterna eller nazister – min identitet bör enligt dem bestämmas av mitt ursprung och inget annat.

Jag har dessutom stött på rasism av annat slag. Mitt utländska påbrå har gett mig ett bemötande som varit extra trevligt, jag har sett ansikten lysa upp när jag svarat Polen i stället för Uppsala på frågan om var jag ”kommer ifrån”, jag har fått höra hur intressant och bra det är att jag med utländsk bakgrund tar plats och lyckas bra i studier och så vidare. Varje gång jag läser en annons efter en person med utländsk bakgrund för att ”bredda mångfalden” på en arbetsplats känner jag hur jag och alla andra med utländsk bakgrund reduceras från individer till representanter för vår börd och etnicitet. Enligt mig är detta också rasism, även om jag inte nedvärderas. Dessutom är det klassisk, nedvärderande rasism mot och negativ särbehandling av de med svensk bakgrund som får sämre bemötande och villkor.

Vem får komma till tals?

Jag hade kunnat skriva hur mycket som helst om nästan allt som sades igår, programmets upplägg och de anklagelser som fördes fram. Men jag tänker istället avsluta med att svara på de frågor som jag fått uppgifter om att jag skulle få. Får alla röster höras och komma till tals? Vilket ansvar har media?

Vi närmade oss faktiskt ämnet som hastigast under debatten, men fastnade i frågan om etnisk mångfald på medias redaktioner – vilket givetvis säger noll och ingenting om åsiktsbredden på desamma om man inte utgår ifrån att etnicitet definierar åsikter. Men inte heller om vi hade talat om bredd av åsikter och erfarenheter hade det varit ett heltäckande svar, enligt mig.

Jag är övertygad om att många, programansvariga inte minst, är av åsikten att det fanns en stor bredd igår och att många olika röster fick komma till tals. Jan Helin nämnde att Aftonbladet minsann tar in debattartiklar från Sverigedemokraterna. Alexandra Pascalidou påpekade att hon ville behandla alla jämlikt så därför fick jag samma fråga som Helin om hur den etniska mångfalden ser ut på SD-Kurirens redaktion (jag hade för övrigt kunnat nämna att de anställda till 67 % utgörs av arbetskraft med utländsk bakgrund eftersom vi bara är två, jag på heltid och Gabriella Hedarv på halvtid). Men att bara checka av så att personer ur olika kategorier får tillfälle att yttra sig är egentligen en ganska dålig måttstock på vilka som får komma till tals och vilka röster som får höras.

För att exemplifiera. Det är en vanlig uppfattning bland många sverigedemokrater jag känner, mig själv inräknad, att vi ofta hålls utanför samtal och inte får göra vår röst hörd. Lika vanligt är det att många politiska motståndare lyfter fram att Sverigedemokraterna idag hörs och syns mer än någonsin tidigare i det offentliga rummet. Enligt mig stämmer bägge påståenden. Vi får mycket mer utrymme än tidigare, och sett till vårt procentuella stöd är det kanske till och med oproportionerligt stort utrymme. Men samtidigt är innehållet i detta utrymme begränsat. Inte sällan rör det sig om repliker eller svar på anklagelser. Till debatter bjuds vi in om ämnet är kopplat till invandring, integration eller fördomar. Och ironiskt nog stängs vi med jämna mellanrum ute från debatter på andra teman med motiveringen att ”SD pratar bara om invandring”.

Detta fenomen drabbar givetvis inte bara oss. Politiska partier bjuds in att tala om sina profilfrågor. Akademiker får uttala sig som sakkunniga experter inom sina områden. Ungdomar från förorten får prata om nedlagda fritidsgårdar, brinnande bilar och gängstrukturer. Företagsledare bjuds in för att tala om sin karriärsväg. Invandrare bjuds in för att antingen representera de som kämpat sig till toppen, de som ständigt diskrimineras eller för att gestaltas som de kriminella. Ekonomiskt utsatta får uttala sig om brister i socialförsäkringssystemen, studenter får prata om studiemedel och så vidare, och så vidare. Vi placeras i fack och får komma till tals så länge vi passar in i mediadramaturgin, i mallen. Är det då verkligen en bredd av perspektiv som får komma fram?

Jan
11
Publicerad av Paula den 11 januari, 2014 kl. 10:37

- När vi handlar sen tycker jag du tar en chokladkaka utan att betala.

Jag tittade upp på min pappa, förvånad, ifrågasättande. Bredvid oss hörde jag mamma sucka. Nu var han igång igen.

- Men det är ju fel att stjäla, sa jag direkt.
- Fast har du sett vilka marginalvinster de gör? Egentligen stjäl du inte, du har faktiskt betalat för chokladen flera gånger om.
-Men det är ju förbjudet…
-Men betyder det att det är fel?

Jag minns inte exakt när det här var, men jag var väl kanske nio-tio år gammal. Och nej, jag stal ingen chokladkaka, det kan jag säga redan nu. Men samtalet vi hade på vägen till ICA den där eftermiddagen har satt sina spår, det är ett av de många samtal som jag för evigt kommer vara tacksam för. Tacksam för att jag haft förmånen att växa upp med föräldrar som aldrig lät mig ta något för givet, bara för att någon annan hävdat att det var rätt. Tänk kritiskt, ifrågasätt allt. Ja till och med lagboken och vad som är rätt och fel. För pappa ville inte få mig att snatta, han ville få mig att tänka till. Att själv inse varför det vore en omoralisk handling. Att resonera, hitta mina värderingar, se rätt och fel utifrån en humanism och reflektioner kring hur mina gärningar påverkar de omkring mig. Inte efter vad som står i någon bok – oavsett om någon gud eller staten har välsignat den.

Varför är då detta viktigt? Jag snabbspolar fram till gymnasiet, när jag hittade den enda lagsport jag faktiskt fastnade för på riktigt: Ultimate Frisbee. Ett av de mest fantastiska elementen var avsaknaden av domare. Det finns regler, givetvis, men det är upp till spelarna själva att se till att de följs, påkalla regelbrott och helt enkelt spela korrekt. Fair play värderas högt och till skillnad från andra sporter så är begrepp som ”filmning” otänkbara. Spelarna dömer, och spelarna ser vad som sker. Det handlar inte om att bryta mot reglerna utan att domaren ser, det handlar om att agera rätt.

Det finns ett behov av den sortens tänkande utanför sportens värld, minst sagt. Alltför ofta slås jag av hur mycket fokus som läggs på vad som är lagligt eller olagligt, och hur man eventuellt kan kringgå lagen, inte vad som är rätt eller fel. Vi såg det för några veckor sedan i fallet med Akademiska sjukhuset i Uppsala och deras val att låta TV3 filma en döende cancerpatients sista tid utan patientens eller familjens uttryckliga och skriftliga medgivande. I stället för att be om ursäkt och medge att de handlat oetiskt valde sjukhuset och landstinget att framhärda att de inte handlat olagligt, och fick rätt i tingsrätten. Vi ser det för jämnan debatten när folk reflexmässigt svarar ”vi har faktiskt yttrandefrihet i det här landet” så snart någon försöker påpeka att vissa ord och formuleringar kan såra och skada. Och så sent som igår såg vi det i tolkningen av våldtäktslagstiftning när en man friades för att man inte kunde bevisa uppsåt att våldta då han själv ansåg det normalt att en kvinna vill bli slagen och bli fortsatt penetrerad trots att hon skriker nej. Just det sista fallet var tyvärr bara det senaste i raden av sexbrottsdomar där det här med att fria hellre än fälla tydligt visar att en allmän moraluppfattning tycks ha gått förlorad i det här landet.

Missförstå mig inte. Det är viktigt att vi står fast vid att starka bevis krävs för fällande domar och ja, jag ser hellre en friad skyldig än en fälld oskyldig. Det finns dock gränser.

Det talas ofta om att det är fel med moraliserande lagar. Jag håller inte med. Alla lagar är, i någon mening, moraliserande. De är inget annat än en spegling av samhällets moral, samhällets moral nedtecknad som gemensamma regler för var medborgarna sätter gränserna mellan rätt och fel. Ett alltför stort glapp mellan lagen och moralen hos de individer som utgör samhället blir för stort förlorar lagen kraft. Extra farligt blir det i kombination med ett samhälle som fokuserar allt mer på den individuella njutningen och enskildas rättigheter medan samspelet med andra blir något påtvingat, uppmanat och förpliktigande, snarare än att det bottnar i ömsesidig och genuin respekt. Då får vi ett samhälle där det inte handlar om att agera efter vad som är rätt utan på så sätt att du inte straffas. Då får vi ett samhälle där tekniska kryphål blir brottslingens bästa vän, och brottsoffrens värsta fiende.

Teoretiskt sett skulle man i det goda samhället kunna skippa lagar helt, men tyvärr kommer vi inte ifrån att det alltid kommer att finnas personer som saknar personlig moral. Därför finns ett behov av rättsväsende och våldsmonopol, med vilket följer vikten av att slå fast vilka rättigheter vi ger dessa och på vilka grunder. Men lagboken kan aldrig täcka in allt som är rätt och fel. Vi bör med rätta också akta oss för att ha ambitionen att lagstifta bort allt som anses fel. Ibland för att vi värderar grundläggande friheter högre, som med åsikts- och yttrandefrihet. Ibland för att det helt enkelt är omöjligt att detaljreglera när man rör sig i en gråzon, och då måste utrymme få finnas. Verkligheten följer inte stela mönster, utan är fylld av nyanser och gränsfall. Just därför kan man inte förlita sig på att den skrivna lagen ensam ska förvalta moralen åt samhället. I slutändan faller det på oss själva att veta vad som är moraliskt riktigt. Med frihet följer ansvar, så har det alltid varit och så kommer det alltid att vara. Och vet ni vad? Ansvar är fint.

Dec
26
Publicerad av Paula den 26 december, 2013 kl. 22:06

Idag publicerades en text av mig på SVT Debatt. Där skriver jag om hur mitt val att engagera mig inom Sverigedemokraterna påverkat privata relationer men också, och egentligen framför allt, hur man som sverigedemokrat behandlas i offentligheten. Det jag skriver gäller givetvis även andra grupper än SD, men jag skriver ju ur min synvinkel, och jag skriver med specifika händelser färskt i minnet. Då blir det som det blir.

Jag inser att många tolkar dagens inlägg som en så kallad offerkoftetext. Men då missar de poängen. Det jag försöker få fram är inte hur synd det är om sverigedemokrater, inte heller vill jag låta påskina att det endast är media och ”tyckarelit” som polariserar och bär ett ansvar. Men jag vill påpeka att alla, även de som anser sig vara toleranta och sakliga, med jämna mellanrum bör se över hur de själva uttrycker sig och vilka signaler de kan sända. Just denna gång vände jag mig explicit till dem som inte uppenbart bidrar till hatet eftersom de är sansade nog att hålla en överlag saklig ton samtidigt som de skickar markörer, med- eller omedvetet, om att sverigedemokrater är några man bör akta sig för.

Utöver offerkofteanklagelsen har kritiken bestått av relativisering. ”SD polariserar ju också” har skrivits otaliga gånger. Jag har dock aldrig hävdat att det bara sker en form av polarisering. Tvärtom nämner jag själv den uppenbara uppiskade stämning som syns på alltför många ställen. Och visst ser jag likheter mellan det jag som sverigedemokrat ibland får uppleva och det som exempelvis enskilda muslimer ibland får uppleva. Alltför ofta är personer så övertygade om att de minsann har förstått den rätta versionen av i det här fallet sverigedemokratin respektive islam att de är säkra på att den som beter sig på ett annorlunda sätt, bryter normen, i själva verket spelar ett spel eller döljer sin hemliga agenda. Konspirationsteorier på högsta nivå med andra ord. Lika ofta sker det kollektiva skuldbeläggandet. Men jag har lite svårt att se just avståndstagandet från de som egentligen står utanför vara lika starkt åt bägge håll. Det är inte så vanligt att höra ”jag är inte muslim, men…” eller liknande. Och det var just den polariseringen jag var ute efter att angripa idag, den ”normaliserade” polariseringen, inte de mer extrema kanterna som är rätt duktiga på att piska upp ”vi och dem” mot alla de anser tillhöra den andra sidan och med detta motivera attacker.

Just den här relativiserande fokusförskjutningen är rätt intressant, på flera sätt. Dels är jag överlag fascinerad av att det tycks finnas så många som ser det som ett motargument. I min värld har två fel nämligen aldrig gjort ett rätt. Dels tycker jag att det är spännande att man enligt vissa bara är trovärdig om man tar ett helhetsgrepp varje gång man vill närma sig en viss problematik. Själv tycker jag nämligen det är bra att ibland behandla ingående delar var för sig. Se vad som kan göras åt en specifik liten pusselbit på vägen mot en lösning. Ni vet, många bäckar små.

Det finns ytterligare en aspekt på allt eller inget-tanken som är intressant. Jag brukar rätt ofta komma med allmänna kommentarer om att välja dialog och öppenhet framför stigmatisering och polarisering. Dessa riktas då just åt alla håll, såväl meningsfränder som meningsmotståndare. De brukar dock tas emot som om jag riktar dem ensidigt. Internt får jag ibland anklagelser om att vara ”PK” eller anpassa mig efter ”medias agenda”. Externt får jag höra just att jag borde kritisera internt också. Det spelar liksom ingen roll om jag riktar mig specifikt mot en grupp eller för fram något allmängiltigt. Tydligen förväntas jag varje gång rabbla upp alla som bör ta till sig av det jag säger, helst person för person. Framför allt ska jag hänga ut de som delar min partisympati. Gör jag inte det är det för att jag i hemlighet tycker det är ok när de är osakliga, tycks teorin vara. Det var det här med att tolka illvilligt…

Kort sagt: just dagens inlägget kom sig av att jag är förbannat trött på att allt alltid ska mynna ut i för/mot SD och SD-företrädare har minsann sagt si eller så. Och ja, jag blir lika irriterad oavsett vilken grupp man stoppar in i stället för SD. ”PK”, ”muslimer”, ”media”, ”judar” – det gör mig detsamma. Jag vill se sakfokus i diskussioner och är inte intresserad av pajkastning grupper emellan, konspirationer och kollektiva skuldbelägganden. Men för att nå dit krävs att alla som bidrar till vi- och dom-tänkande tänker till. Jag försöker dra mitt strå till stacken, genom att välja hur jag själv för mig, och göra andra uppmärksamma på hur jag uppfattar deras retorik och vad den kan leda till. Ibland allmänt, ibland specifikt riktat. Ibland offentligt, ibland privat. Jag gör det för att polariseringen skrämmer mig. Inte för egen del i bemärkelsen att jag känner mig hotad, utan för att det smärtar att se en stämning i samhället där man är antingen med eller mot, vän eller fiende. Jag vill se öppenhet och ökad förståelse för andras resonemang, även om man för den skull inte behöver köpa resonemangen. Det är en av mina starkaste övertygelser, som jag fått med mig sen uppväxten – att alltid välja dialog framför parallella monologer, alltid vara nyfiken på andras tankegångar och öppen för att du själv kan ha fel. Alltid respektera andra, så som du själv förväntar dig respekt tillbaka.

Dec
13
Publicerad av Paula den 13 december, 2013 kl. 09:08

När jag i måndags publicerade en ledare om censur och lite skämtsamt twittrade ut den med frasen ”Vad får man egentligen säga i det här landet?” hade jag ingen aning om vad som väntade i veckan. Jag har alltid varit mån om att försöka hålla debatter sakliga och nyanserade, och det var utgångspunkten där och då. Nej, vi är inte censurerade, annat än av oss själva av rädsla för sociala repressalier. Jag hade önskat att det vore ett självklart mål att arbeta bort denna rädsla för alla som kallar sig demokrater. I stället har vi på några dagar gått långt åt rakt motsatt håll.

Först och främst vill jag slå fast följande:

  • Offentliga personer, särskilt vi folkvalda, ska granskas av media. Det ingår i offentligheten att kunna få sin trovärdighet ifrågasatt när så är befogat.
  • Du är alltid ansvarig för dina handlingar. Den som bryter mot lagen skall givetvis ställas till svars för detta och få lämpligt straff utdömt.
  • Samma lagar gäller online som ute på gatorna. Att du sitter vid en dator hemma gör inte hot eller hets lagligt. Och oavsett om du bär maskering ute i verkligheten eller använder ett alias online så är detta, som en direkt följd av punkten ovan, inte ett ”skydd” mot ansvar.

Med detta sagt har jag inte mycket att säga om tisdagens publiceringar i Expressen. (Inte riktat mot tidningens nyhetsvärdering i alla fall.) På onsdagen passerades däremot en viktig gräns, när privatpersoner hängdes ut med namn och bild inför allmänheten att bespotta och förkasta. Jag har fortfarande svårt att förstå hur så många kan tycka att det är ok. På DN:s ledarsida görs just jämförelsen med maskerade personer som ”dag efter dag basunerade ut sitt förakt för romer, muslimer, afrikaner, homosexuella och politiker” och Susanna Birgersson skriver att det vore ”en uppgift för medierna att berätta vilka dessa personer bakom maskerna var”. Jag håller inte med.

Jag är övertygad om att det finns ett stort intresse av att veta vilka som står bakom det hat som tyvärr genomsyrar många kommentarsfält. Jag själv har ett ansenligt antal hatfulla, ibland också hotfulla, kommentarer som riktats mot mig. Tro mig, jag vill gärna ställa personerna bakom dem till svars. Men inte ens de grövsta brottslingar hängs ut i media, trots stort allmänintresse. Åtminstone inte innan de dömts i domstol. Och definitivt inte personer som inte brutit mot någon lag, hur vidrigt de än må ha betett sig. Till detta finns goda skäl: uthängning får ofta grava konsekvenser i privatlivet, och i Sverige värderar vi rättssäkerhet och integritet. Vi har lämnat skampålarnas tid bakom oss.

Oavsett om du är maskerad på stan eller använder pseudonym online är det således rättsväsendets sak att avslöja dig och ställa dig rättsligt till svars, bevisa att du är du och att du är skyldig. Vi andra, såväl privatpersoner som media, bör istället bemöta på plats, med argument och bättre beteende. Framför allt då målet är att bekämpa hat och hot. Ni vet: hat föder hat.

I sammanhanget finns ett par ytterligare saker som är minst sagt relevanta. Det är lätt att förfalska e-mailadresser online, vilket innebär att de personer som hängs ut skulle kunna vara oskyldiga. Det är också ett faktum att Expressens samarbetspartner, Researchgruppen, har starka kopplingar till vänsterextremism. Att de kartlägger personer baserat på var och vad de skriver borde väcka obehag hos alla som förstår syftet med personuppgiftslagen. Dessutom borde det väcka lite tankar kring hur urvalet har skett. Slutligen bör det noteras att på den sida där Researchgruppen presenterar sina analyser har de bland annat valt att lägga upp information om samtliga identifierade konton, dock inte namn. Däremot syns där namnen på de som valt att skriva öppet. Samtidigt går det inte att se vad personerna i fråga har skrivit, endast hur mycket. En person som i eget namn skrivit sakliga inlägg, kanske rent av sagt ifrån när andra passerat gränser, listas alltså sida vid sida med anonyma näthatare, och belastas således med en oförtjänt etikett. Hela projektet uppvisar således stora brister.

Avslutningsvis vill jag lyfta fram att jag ser med oro på den ökade användningen av anonyma konton. Dels för att anonymitet tenderar att ha samma effekt som alkohol: spärrar försvinner, ansvarskänsla, moral och perspektiv likaså. Det är djupt obehagligt att se vad som skrivs i skydd av anonymiteten. Jag skulle kunna skriva ett helt inlägg om detta, jag har funderat på att göra det. Vi har mycket att jobba på vad gäller moral som förankras i oss själva, och inte i rädslan för repressalier.

Samtidigt anser jag det viktigt att möjligheten att vara anonym finns. En uppenbar anledning är att det alltid kommer att finnas skäl till ett behov av att dömas baserat på vad du skriver, inte vem du är, likväl som det kan finnas faktiska trygghetsaspekter av att vara anonym. Det är också kopplat till den andra delen av min oro. Jag oroas över att vi har ett så dömande samhälle som utdelar så starka repressalier att så många inte vågar stå för det de vill säga. Att personer förlorar jobb, isoleras från tidigare umgängeskretsar, utesluts ur facket – allt baserat på sina åsikter. Att media tar sig friheten att avgöra vilka yttranden som går så långt över deras subjektivt antagna gränser att ansvarig person förtjänar samhällets kollektiva dom. Vem ska egentligen ha tolkningsföreträde gällande vilka formuleringar som är ok eller inte? För det handlar inte ens om åsikter längre, det handlar om ordval, om citat tagna ur sammanhang och om undertoner av sarkasm eller ironi som helt ignoreras av mottagaren.

I min värld är lagboken ensam om att avgöra vad man egentligen får säga. I min värld är man dessutom ytterst sparsam med att begränsa yttrandefriheten, såväl formellt som informellt. Att bemöta och argumentera emot är en sak, att döma och stigmatisera en helt annan.

Dec
09
Publicerad av Paula den 9 december, 2013 kl. 11:53

På sistone har det i de sociala medierna flitigt diskuterats vad som får uttryckas i vårt land, och vad som inte får det. Nu senast var det en annons i Dagens Nyheter som skapade twitterdrev och stormar. Det är onekligen intressant att ta ett steg tillbaka och betrakta hur ord som censur och yttrandefrihet slängs fram och tillbaka i debatten. Det är samtidigt tragiskt att se hur fokus tenderar att hamna på pajkastning och nedtystande av åsikter som ogillas, hellre än faktiskt bemötande av dessa åsikter och respekt för att det endast är med sakliga meningsutbyten som faktisk förändring kan ske.

Nej, vi har inte censur i vårt land, tack och lov. Formellt sett har vi laglig rätt att uttrycka näst intill vad som helst – gränsen dras vid hot och långtgående trakasserier. Men samtliga åsikter FÅR uttryckas. Däremot finns en hel del att säga om hur de tas emot.

För tyvärr har vi idag ett samtalsklimat som uppmuntrar till självcensur. Som isolerar och stigmatiserar. Där möten och öppna, respektfulla meningsutbyten med ärliga försök att förstå varandra och vara beredd att gå varandra till mötes har bytts ut mot en besatthet av att polarisera och visa exakt hur fel personerna på den andra sidan har, och hur detta gör dem till sämre människor. Hur det de säger är så fel att det bästa för alla är att aldrig ge åsikterna minsta utrymme.

I mitt stilla sinne undrar jag vad som hände med att uppmuntra kritiskt tänkande och nyanserade världsbilder. Vad hände med viljan att söka kunskap och förstå – den vi alla bar på som barn? Och hur kan någon tro att det bästa sättet att bemöta felaktiga resonemang är anklagelser, glåpord eller isolering? När tog beröringsskräcken över det sunda förnuftet?

Jag får ibland kritik för att jag ”ödslar tid” på att prata med meningsmotståndare, eller för att jag väljer att svara även när de som aktivt motarbetar Sverigedemokraterna kontaktar mig. Men det som en gång fick mig att ens titta på partiet var frustrationen över den polarisering som präglade det offentliga samtalet. Det är en polarisering jag vägrar att bidra till. Om jag vill ha förståelse för mina argument måste jag vara beredd att förstå andras. Om jag vill att de ska kunna upptäcka brister i sina resonemang måste jag vara öppen för att det antagligen finns brister även i mina. Och om jag vill bli behandlad som en egen individ med egna tankar och känslor måste jag behandla varje enskild journalist, politiker och opinionsbildare som en egen individ med egna tankegångar. Gör mot andra så som du vill att de ska göra mot dig – det är faktiskt inte svårare än så.

Det finns uppenbarligen mycket frustration och ilska i dagens samhälle. Den finns i alla läger. Den enkla vägen att hantera detta är att hålla sig till de sina och gemensamt tala illa om andra. Men det är inte särskilt konstruktivt. Tvärtom är det enda det kan leda till fördumning och radikalisering. Idéer som aldrig utmanas kan varken nyanseras, förbättras eller förkastas. I slutändan handlar det om att våga tro på argumentationens kraft. Ingen tjänar på att söka tysta tankar som ogillas. Allra minst den som på allvar vill förändra dem.

Dec
07
Publicerad av Paula den 7 december, 2012 kl. 16:00

Det rör på sig i svenskt debattklimat. Den senaste tiden har allt fler röster höjts som diskuterar problemen i vårt samhälle kopplade till spänningar och splittringar mellan svenskar och olika invandrargrupper. Integrationen fungerar inte, det går inte att blunda för. Än så länge hörs inte så stor skillnad i argumentation, problembeskrivning eller lösningsförslag, men att allt fler ser hur det splittrade Sverige är en fråga som måste få ta plats och problematiseras ur flera vinklar är ett första steg för att börja vända skutan rätt.

Många talar om hur svårt det som invandrare kan vara att räknas in i gemenskapen svenskar, eftersom vissa individer inte ser längre än till utseende och härkomst. Det är något jag själv har fått uppleva. Exempelvis har jag lärt mig att när någon frågar var jag kommer ifrån är ”jag är född i Västerås, växte upp i Täby men bor numera i Uppsala” inte ett svar som räcker. Den egentliga frågan är vilket ursprung jag har. Min erfarenhet av vilka det är som väljer att klassificera människor efter etnicitet är dock väsensskild från de flesta debattörers.

Detta är ett första, övergripande inlägg av en längre serie där jag tänker försöka dela med mig av mina erfarenheter, problembeskrivningar och varför jag ser lösningarna i Sverigedemokraternas politik.

Polskt blod – filmaffish 1934

”Du är ju polack i blodet, fattar du inte det?”

Ovanstående mening hörde jag för första gången under valrörelsen 2010. En aktiv sverigedemokrat med utländskt påbrå är nämligen oerhört provocerande. Jag har blivit kallad förrädare och anklagad för att ”leka svensk”. Meningsmotståndare från i princip alla politiska håll har ifrågasatt mitt förstånd och framhållit att jag bara blir utnyttjad som ett alibi. (Detsamma gäller för övrigt även som kvinna.) Att mina föräldrar är invandrare gör det tydligen omöjligt för mig att älska det svenska samhället, vilja stärka den svenska kulturen och stå upp för svenska värden. Jag förväntas vara lojal med ”mitt hemland” och om jag inte bejakar min polska identitet antas jag skämmas för mitt ursprung.

Ganska ofta slås jag av tanken att det är just vi sverigedemokrater som är de minst fördomsfulla invånarna i detta land. Bland mina partikamrater och kollegor är det självklart att individers beteende och agerande definierar vilka de är. Vi vägrar att göra skillnad på personer baserat på härkomst, kön eller andra faktorer de själva inte kan råda över. Vi bedömer alla lika, ställer samma krav och har samma förväntningar på varje enskild individ. Kanske är vi i viss mån naiva när jämställdheten och jämlikheten för oss är så självklar, men det är min fasta övertygelse att det är den enda rimliga utgångspunkten. Den som på allvar menar att alla människor har samma värde måste visa det i sitt bemötande av andra.

Det är därför vi så starkt vänder oss emot flertalet av de så kallade integrationsåtgärder som nuvarande såväl som tidigare regeringar presenterat, eftersom de tagit sin utgångspunkt i att svenskar med utländsk bakgrund inte är kapabla att verka på den svenska arbetsmarknaden av egen kraft. Det är därför vi vänder oss emot kvotering i alla dess former eftersom vi vänder oss emot alla former av diskriminering. Vi behandlar helt enkelt alla medborgare lika.

Apr
25
Publicerad av Paula den 25 april, 2012 kl. 22:13

På DN-debatt läser jag idag en artikel av bland andra ordföranden för Centerpartiets ungdomsförbund (CUF), Hanna Wagenius. Artikeln handlar om arbetskraftsinvandring, och debattörerna ondgör sig över att frågan om kollektivavtal kan avgöra huruvida en person får stanna i Sverige eller inte. Jag ger dem visserligen helt rätt i att det inte är upp till facken att styra reglerna för arbetskraftsinvandringen. Det är vi politiker som måste ta ansvar.

Det är dock uppenbart att de unga centerpartisterna och jag har helt olika syn på vad ansvarstagande innebär. För mig tycks det som om Wagenius och hennes kollegor lever i en fantasivärld. Fri invandring och rörlighet över gränser skulle måhända fungera i en utopi, där skillnader mellan länder inte sträckte sig längre än annorlunda och spännande sätt att leva sina liv, där migration grundade sig i nyfikenhet och upptäckarlust och där personer som valde att permanent flytta till ett annat land gjorde det för att de förälskat sig i antingen samhället eller en person. Kort sagt – den enda anledningen att byta bostadsort vore en känsla av att ha hittat hem.

Verkligheten ser helt annorlunda ut. Individer flyttar inte för att de söker sig till ett samhälle som speglar deras värderingar och önskemål om ett harmoniskt leverne. Drivkrafterna bakom dagens migration är allt från flykt för sitt liv till önskan om en bättre ekonomi. Kulturen och samhällets utformning spelar mindre, om ens någon, roll – och därför ser vi också hur vårt samhälle splittras och gemenskapen inom det försämras. Rotlösheten växer eftersom merparten av de som flyttat hit egentligen vill bo kvar i sitt gamla hemland och inte känner sig hemma i Sverige.

Så tillbaka till arbetskraftsinvandringen. Som bekant har alliansregeringen tillsammans med Miljöpartiet stakat ut en helt ny riktning för hur denna ska bedrivas, där allt som numer krävs för att få uppehållstillstånd i Sverige är ett anställningsavtal. Tack och lov krävs också att avtalet ska ge minst motsvarande villkor som kollektivavtal, vilket åtminstone bromsar in de lönedumpande effekterna något. Detta skydd för den svenska arbetsmarknaden, likväl som för både inhemska och utländska arbetstagare, vill dock Wagenius CUF ta bort.

Det kan vid en första, snabb reflektion tyckas underligt att ett par hundralappars skillnad i lön är skillnaden mellan deltagande på den svenska arbetsmarknaden eller inte. Det krävs dock inte särskilt mycket eftertanke innan vikten av dessa hundralappar blir uppenbar. Utan kravet på kollektivavtalsenliga anställningsvillkor finns inget som förhindrar framväxten av en ny underklass, där människor från andra länder utnyttjas och där svenska arbetare konkurreras ut. Bakom de fina orden om en human migrationspolitik döljer sig inget annat än ett ohämmat ökande av arbetskraftsutbudet med lönedumpning och kraftigt försämrade arbetsvillkor till följd, utöver det splittrade samhälle som följer av en invandring styrd enbart av ekonomiska krafter.

Jag skrev lite högre upp att jag instämmer i åsikten att facken inte ska sätta upp villkoren för arbetskraftsinvandringen. Men det ska inte heller vara upp till arbetsgivarna själva. Det krävs en förändrad inriktning på politiken. Arbetskraftsbehovet måste analyseras på en övergripande nivå, och det primära målet ska vara att den arbetskraft som redan finns i vårt land matchas mot den inhemska arbetsmarknaden. Arbetskraftinvandring ska finnas som ett alternativ då denna matchning temporärt brister. Vi får inte vara så naiva att vi ignorerar de problem som följer av att en nationell arbetsmarknad oreglerat söker arbetskraft från hela världens utbud.