Förändring Framåt Tillsammans

Aktuellt

Jan
11
Publicerad av Paula den 11 januari, 2014 kl. 10:37

- När vi handlar sen tycker jag du tar en chokladkaka utan att betala.

Jag tittade upp på min pappa, förvånad, ifrågasättande. Bredvid oss hörde jag mamma sucka. Nu var han igång igen.

- Men det är ju fel att stjäla, sa jag direkt.
- Fast har du sett vilka marginalvinster de gör? Egentligen stjäl du inte, du har faktiskt betalat för chokladen flera gånger om.
-Men det är ju förbjudet…
-Men betyder det att det är fel?

Jag minns inte exakt när det här var, men jag var väl kanske nio-tio år gammal. Och nej, jag stal ingen chokladkaka, det kan jag säga redan nu. Men samtalet vi hade på vägen till ICA den där eftermiddagen har satt sina spår, det är ett av de många samtal som jag för evigt kommer vara tacksam för. Tacksam för att jag haft förmånen att växa upp med föräldrar som aldrig lät mig ta något för givet, bara för att någon annan hävdat att det var rätt. Tänk kritiskt, ifrågasätt allt. Ja till och med lagboken och vad som är rätt och fel. För pappa ville inte få mig att snatta, han ville få mig att tänka till. Att själv inse varför det vore en omoralisk handling. Att resonera, hitta mina värderingar, se rätt och fel utifrån en humanism och reflektioner kring hur mina gärningar påverkar de omkring mig. Inte efter vad som står i någon bok – oavsett om någon gud eller staten har välsignat den.

Varför är då detta viktigt? Jag snabbspolar fram till gymnasiet, när jag hittade den enda lagsport jag faktiskt fastnade för på riktigt: Ultimate Frisbee. Ett av de mest fantastiska elementen var avsaknaden av domare. Det finns regler, givetvis, men det är upp till spelarna själva att se till att de följs, påkalla regelbrott och helt enkelt spela korrekt. Fair play värderas högt och till skillnad från andra sporter så är begrepp som ”filmning” otänkbara. Spelarna dömer, och spelarna ser vad som sker. Det handlar inte om att bryta mot reglerna utan att domaren ser, det handlar om att agera rätt.

Det finns ett behov av den sortens tänkande utanför sportens värld, minst sagt. Alltför ofta slås jag av hur mycket fokus som läggs på vad som är lagligt eller olagligt, och hur man eventuellt kan kringgå lagen, inte vad som är rätt eller fel. Vi såg det för några veckor sedan i fallet med Akademiska sjukhuset i Uppsala och deras val att låta TV3 filma en döende cancerpatients sista tid utan patientens eller familjens uttryckliga och skriftliga medgivande. I stället för att be om ursäkt och medge att de handlat oetiskt valde sjukhuset och landstinget att framhärda att de inte handlat olagligt, och fick rätt i tingsrätten. Vi ser det för jämnan debatten när folk reflexmässigt svarar ”vi har faktiskt yttrandefrihet i det här landet” så snart någon försöker påpeka att vissa ord och formuleringar kan såra och skada. Och så sent som igår såg vi det i tolkningen av våldtäktslagstiftning när en man friades för att man inte kunde bevisa uppsåt att våldta då han själv ansåg det normalt att en kvinna vill bli slagen och bli fortsatt penetrerad trots att hon skriker nej. Just det sista fallet var tyvärr bara det senaste i raden av sexbrottsdomar där det här med att fria hellre än fälla tydligt visar att en allmän moraluppfattning tycks ha gått förlorad i det här landet.

Missförstå mig inte. Det är viktigt att vi står fast vid att starka bevis krävs för fällande domar och ja, jag ser hellre en friad skyldig än en fälld oskyldig. Det finns dock gränser.

Det talas ofta om att det är fel med moraliserande lagar. Jag håller inte med. Alla lagar är, i någon mening, moraliserande. De är inget annat än en spegling av samhällets moral, samhällets moral nedtecknad som gemensamma regler för var medborgarna sätter gränserna mellan rätt och fel. Ett alltför stort glapp mellan lagen och moralen hos de individer som utgör samhället blir för stort förlorar lagen kraft. Extra farligt blir det i kombination med ett samhälle som fokuserar allt mer på den individuella njutningen och enskildas rättigheter medan samspelet med andra blir något påtvingat, uppmanat och förpliktigande, snarare än att det bottnar i ömsesidig och genuin respekt. Då får vi ett samhälle där det inte handlar om att agera efter vad som är rätt utan på så sätt att du inte straffas. Då får vi ett samhälle där tekniska kryphål blir brottslingens bästa vän, och brottsoffrens värsta fiende.

Teoretiskt sett skulle man i det goda samhället kunna skippa lagar helt, men tyvärr kommer vi inte ifrån att det alltid kommer att finnas personer som saknar personlig moral. Därför finns ett behov av rättsväsende och våldsmonopol, med vilket följer vikten av att slå fast vilka rättigheter vi ger dessa och på vilka grunder. Men lagboken kan aldrig täcka in allt som är rätt och fel. Vi bör med rätta också akta oss för att ha ambitionen att lagstifta bort allt som anses fel. Ibland för att vi värderar grundläggande friheter högre, som med åsikts- och yttrandefrihet. Ibland för att det helt enkelt är omöjligt att detaljreglera när man rör sig i en gråzon, och då måste utrymme få finnas. Verkligheten följer inte stela mönster, utan är fylld av nyanser och gränsfall. Just därför kan man inte förlita sig på att den skrivna lagen ensam ska förvalta moralen åt samhället. I slutändan faller det på oss själva att veta vad som är moraliskt riktigt. Med frihet följer ansvar, så har det alltid varit och så kommer det alltid att vara. Och vet ni vad? Ansvar är fint.

Dec
26
Publicerad av Paula den 26 december, 2013 kl. 22:06

Idag publicerades en text av mig på SVT Debatt. Där skriver jag om hur mitt val att engagera mig inom Sverigedemokraterna påverkat privata relationer men också, och egentligen framför allt, hur man som sverigedemokrat behandlas i offentligheten. Det jag skriver gäller givetvis även andra grupper än SD, men jag skriver ju ur min synvinkel, och jag skriver med specifika händelser färskt i minnet. Då blir det som det blir.

Jag inser att många tolkar dagens inlägg som en så kallad offerkoftetext. Men då missar de poängen. Det jag försöker få fram är inte hur synd det är om sverigedemokrater, inte heller vill jag låta påskina att det endast är media och ”tyckarelit” som polariserar och bär ett ansvar. Men jag vill påpeka att alla, även de som anser sig vara toleranta och sakliga, med jämna mellanrum bör se över hur de själva uttrycker sig och vilka signaler de kan sända. Just denna gång vände jag mig explicit till dem som inte uppenbart bidrar till hatet eftersom de är sansade nog att hålla en överlag saklig ton samtidigt som de skickar markörer, med- eller omedvetet, om att sverigedemokrater är några man bör akta sig för.

Utöver offerkofteanklagelsen har kritiken bestått av relativisering. ”SD polariserar ju också” har skrivits otaliga gånger. Jag har dock aldrig hävdat att det bara sker en form av polarisering. Tvärtom nämner jag själv den uppenbara uppiskade stämning som syns på alltför många ställen. Och visst ser jag likheter mellan det jag som sverigedemokrat ibland får uppleva och det som exempelvis enskilda muslimer ibland får uppleva. Alltför ofta är personer så övertygade om att de minsann har förstått den rätta versionen av i det här fallet sverigedemokratin respektive islam att de är säkra på att den som beter sig på ett annorlunda sätt, bryter normen, i själva verket spelar ett spel eller döljer sin hemliga agenda. Konspirationsteorier på högsta nivå med andra ord. Lika ofta sker det kollektiva skuldbeläggandet. Men jag har lite svårt att se just avståndstagandet från de som egentligen står utanför vara lika starkt åt bägge håll. Det är inte så vanligt att höra ”jag är inte muslim, men…” eller liknande. Och det var just den polariseringen jag var ute efter att angripa idag, den ”normaliserade” polariseringen, inte de mer extrema kanterna som är rätt duktiga på att piska upp ”vi och dem” mot alla de anser tillhöra den andra sidan och med detta motivera attacker.

Just den här relativiserande fokusförskjutningen är rätt intressant, på flera sätt. Dels är jag överlag fascinerad av att det tycks finnas så många som ser det som ett motargument. I min värld har två fel nämligen aldrig gjort ett rätt. Dels tycker jag att det är spännande att man enligt vissa bara är trovärdig om man tar ett helhetsgrepp varje gång man vill närma sig en viss problematik. Själv tycker jag nämligen det är bra att ibland behandla ingående delar var för sig. Se vad som kan göras åt en specifik liten pusselbit på vägen mot en lösning. Ni vet, många bäckar små.

Det finns ytterligare en aspekt på allt eller inget-tanken som är intressant. Jag brukar rätt ofta komma med allmänna kommentarer om att välja dialog och öppenhet framför stigmatisering och polarisering. Dessa riktas då just åt alla håll, såväl meningsfränder som meningsmotståndare. De brukar dock tas emot som om jag riktar dem ensidigt. Internt får jag ibland anklagelser om att vara ”PK” eller anpassa mig efter ”medias agenda”. Externt får jag höra just att jag borde kritisera internt också. Det spelar liksom ingen roll om jag riktar mig specifikt mot en grupp eller för fram något allmängiltigt. Tydligen förväntas jag varje gång rabbla upp alla som bör ta till sig av det jag säger, helst person för person. Framför allt ska jag hänga ut de som delar min partisympati. Gör jag inte det är det för att jag i hemlighet tycker det är ok när de är osakliga, tycks teorin vara. Det var det här med att tolka illvilligt…

Kort sagt: just dagens inlägget kom sig av att jag är förbannat trött på att allt alltid ska mynna ut i för/mot SD och SD-företrädare har minsann sagt si eller så. Och ja, jag blir lika irriterad oavsett vilken grupp man stoppar in i stället för SD. ”PK”, ”muslimer”, ”media”, ”judar” – det gör mig detsamma. Jag vill se sakfokus i diskussioner och är inte intresserad av pajkastning grupper emellan, konspirationer och kollektiva skuldbelägganden. Men för att nå dit krävs att alla som bidrar till vi- och dom-tänkande tänker till. Jag försöker dra mitt strå till stacken, genom att välja hur jag själv för mig, och göra andra uppmärksamma på hur jag uppfattar deras retorik och vad den kan leda till. Ibland allmänt, ibland specifikt riktat. Ibland offentligt, ibland privat. Jag gör det för att polariseringen skrämmer mig. Inte för egen del i bemärkelsen att jag känner mig hotad, utan för att det smärtar att se en stämning i samhället där man är antingen med eller mot, vän eller fiende. Jag vill se öppenhet och ökad förståelse för andras resonemang, även om man för den skull inte behöver köpa resonemangen. Det är en av mina starkaste övertygelser, som jag fått med mig sen uppväxten – att alltid välja dialog framför parallella monologer, alltid vara nyfiken på andras tankegångar och öppen för att du själv kan ha fel. Alltid respektera andra, så som du själv förväntar dig respekt tillbaka.

Dec
13
Publicerad av Paula den 13 december, 2013 kl. 09:08

När jag i måndags publicerade en ledare om censur och lite skämtsamt twittrade ut den med frasen ”Vad får man egentligen säga i det här landet?” hade jag ingen aning om vad som väntade i veckan. Jag har alltid varit mån om att försöka hålla debatter sakliga och nyanserade, och det var utgångspunkten där och då. Nej, vi är inte censurerade, annat än av oss själva av rädsla för sociala repressalier. Jag hade önskat att det vore ett självklart mål att arbeta bort denna rädsla för alla som kallar sig demokrater. I stället har vi på några dagar gått långt åt rakt motsatt håll.

Först och främst vill jag slå fast följande:

  • Offentliga personer, särskilt vi folkvalda, ska granskas av media. Det ingår i offentligheten att kunna få sin trovärdighet ifrågasatt när så är befogat.
  • Du är alltid ansvarig för dina handlingar. Den som bryter mot lagen skall givetvis ställas till svars för detta och få lämpligt straff utdömt.
  • Samma lagar gäller online som ute på gatorna. Att du sitter vid en dator hemma gör inte hot eller hets lagligt. Och oavsett om du bär maskering ute i verkligheten eller använder ett alias online så är detta, som en direkt följd av punkten ovan, inte ett ”skydd” mot ansvar.

Med detta sagt har jag inte mycket att säga om tisdagens publiceringar i Expressen. (Inte riktat mot tidningens nyhetsvärdering i alla fall.) På onsdagen passerades däremot en viktig gräns, när privatpersoner hängdes ut med namn och bild inför allmänheten att bespotta och förkasta. Jag har fortfarande svårt att förstå hur så många kan tycka att det är ok. På DN:s ledarsida görs just jämförelsen med maskerade personer som ”dag efter dag basunerade ut sitt förakt för romer, muslimer, afrikaner, homosexuella och politiker” och Susanna Birgersson skriver att det vore ”en uppgift för medierna att berätta vilka dessa personer bakom maskerna var”. Jag håller inte med.

Jag är övertygad om att det finns ett stort intresse av att veta vilka som står bakom det hat som tyvärr genomsyrar många kommentarsfält. Jag själv har ett ansenligt antal hatfulla, ibland också hotfulla, kommentarer som riktats mot mig. Tro mig, jag vill gärna ställa personerna bakom dem till svars. Men inte ens de grövsta brottslingar hängs ut i media, trots stort allmänintresse. Åtminstone inte innan de dömts i domstol. Och definitivt inte personer som inte brutit mot någon lag, hur vidrigt de än må ha betett sig. Till detta finns goda skäl: uthängning får ofta grava konsekvenser i privatlivet, och i Sverige värderar vi rättssäkerhet och integritet. Vi har lämnat skampålarnas tid bakom oss.

Oavsett om du är maskerad på stan eller använder pseudonym online är det således rättsväsendets sak att avslöja dig och ställa dig rättsligt till svars, bevisa att du är du och att du är skyldig. Vi andra, såväl privatpersoner som media, bör istället bemöta på plats, med argument och bättre beteende. Framför allt då målet är att bekämpa hat och hot. Ni vet: hat föder hat.

I sammanhanget finns ett par ytterligare saker som är minst sagt relevanta. Det är lätt att förfalska e-mailadresser online, vilket innebär att de personer som hängs ut skulle kunna vara oskyldiga. Det är också ett faktum att Expressens samarbetspartner, Researchgruppen, har starka kopplingar till vänsterextremism. Att de kartlägger personer baserat på var och vad de skriver borde väcka obehag hos alla som förstår syftet med personuppgiftslagen. Dessutom borde det väcka lite tankar kring hur urvalet har skett. Slutligen bör det noteras att på den sida där Researchgruppen presenterar sina analyser har de bland annat valt att lägga upp information om samtliga identifierade konton, dock inte namn. Däremot syns där namnen på de som valt att skriva öppet. Samtidigt går det inte att se vad personerna i fråga har skrivit, endast hur mycket. En person som i eget namn skrivit sakliga inlägg, kanske rent av sagt ifrån när andra passerat gränser, listas alltså sida vid sida med anonyma näthatare, och belastas således med en oförtjänt etikett. Hela projektet uppvisar således stora brister.

Avslutningsvis vill jag lyfta fram att jag ser med oro på den ökade användningen av anonyma konton. Dels för att anonymitet tenderar att ha samma effekt som alkohol: spärrar försvinner, ansvarskänsla, moral och perspektiv likaså. Det är djupt obehagligt att se vad som skrivs i skydd av anonymiteten. Jag skulle kunna skriva ett helt inlägg om detta, jag har funderat på att göra det. Vi har mycket att jobba på vad gäller moral som förankras i oss själva, och inte i rädslan för repressalier.

Samtidigt anser jag det viktigt att möjligheten att vara anonym finns. En uppenbar anledning är att det alltid kommer att finnas skäl till ett behov av att dömas baserat på vad du skriver, inte vem du är, likväl som det kan finnas faktiska trygghetsaspekter av att vara anonym. Det är också kopplat till den andra delen av min oro. Jag oroas över att vi har ett så dömande samhälle som utdelar så starka repressalier att så många inte vågar stå för det de vill säga. Att personer förlorar jobb, isoleras från tidigare umgängeskretsar, utesluts ur facket – allt baserat på sina åsikter. Att media tar sig friheten att avgöra vilka yttranden som går så långt över deras subjektivt antagna gränser att ansvarig person förtjänar samhällets kollektiva dom. Vem ska egentligen ha tolkningsföreträde gällande vilka formuleringar som är ok eller inte? För det handlar inte ens om åsikter längre, det handlar om ordval, om citat tagna ur sammanhang och om undertoner av sarkasm eller ironi som helt ignoreras av mottagaren.

I min värld är lagboken ensam om att avgöra vad man egentligen får säga. I min värld är man dessutom ytterst sparsam med att begränsa yttrandefriheten, såväl formellt som informellt. Att bemöta och argumentera emot är en sak, att döma och stigmatisera en helt annan.

Dec
09
Publicerad av Paula den 9 december, 2013 kl. 11:53

På sistone har det i de sociala medierna flitigt diskuterats vad som får uttryckas i vårt land, och vad som inte får det. Nu senast var det en annons i Dagens Nyheter som skapade twitterdrev och stormar. Det är onekligen intressant att ta ett steg tillbaka och betrakta hur ord som censur och yttrandefrihet slängs fram och tillbaka i debatten. Det är samtidigt tragiskt att se hur fokus tenderar att hamna på pajkastning och nedtystande av åsikter som ogillas, hellre än faktiskt bemötande av dessa åsikter och respekt för att det endast är med sakliga meningsutbyten som faktisk förändring kan ske.

Nej, vi har inte censur i vårt land, tack och lov. Formellt sett har vi laglig rätt att uttrycka näst intill vad som helst – gränsen dras vid hot och långtgående trakasserier. Men samtliga åsikter FÅR uttryckas. Däremot finns en hel del att säga om hur de tas emot.

För tyvärr har vi idag ett samtalsklimat som uppmuntrar till självcensur. Som isolerar och stigmatiserar. Där möten och öppna, respektfulla meningsutbyten med ärliga försök att förstå varandra och vara beredd att gå varandra till mötes har bytts ut mot en besatthet av att polarisera och visa exakt hur fel personerna på den andra sidan har, och hur detta gör dem till sämre människor. Hur det de säger är så fel att det bästa för alla är att aldrig ge åsikterna minsta utrymme.

I mitt stilla sinne undrar jag vad som hände med att uppmuntra kritiskt tänkande och nyanserade världsbilder. Vad hände med viljan att söka kunskap och förstå – den vi alla bar på som barn? Och hur kan någon tro att det bästa sättet att bemöta felaktiga resonemang är anklagelser, glåpord eller isolering? När tog beröringsskräcken över det sunda förnuftet?

Jag får ibland kritik för att jag ”ödslar tid” på att prata med meningsmotståndare, eller för att jag väljer att svara även när de som aktivt motarbetar Sverigedemokraterna kontaktar mig. Men det som en gång fick mig att ens titta på partiet var frustrationen över den polarisering som präglade det offentliga samtalet. Det är en polarisering jag vägrar att bidra till. Om jag vill ha förståelse för mina argument måste jag vara beredd att förstå andras. Om jag vill att de ska kunna upptäcka brister i sina resonemang måste jag vara öppen för att det antagligen finns brister även i mina. Och om jag vill bli behandlad som en egen individ med egna tankar och känslor måste jag behandla varje enskild journalist, politiker och opinionsbildare som en egen individ med egna tankegångar. Gör mot andra så som du vill att de ska göra mot dig – det är faktiskt inte svårare än så.

Det finns uppenbarligen mycket frustration och ilska i dagens samhälle. Den finns i alla läger. Den enkla vägen att hantera detta är att hålla sig till de sina och gemensamt tala illa om andra. Men det är inte särskilt konstruktivt. Tvärtom är det enda det kan leda till fördumning och radikalisering. Idéer som aldrig utmanas kan varken nyanseras, förbättras eller förkastas. I slutändan handlar det om att våga tro på argumentationens kraft. Ingen tjänar på att söka tysta tankar som ogillas. Allra minst den som på allvar vill förändra dem.

Dec
05
Publicerad av Paula den 5 december, 2013 kl. 13:33

I morse släppte SVT nyheten att dokument från NSA-läckan Edward Snowden visar att svenska FRA låtit sin amerikanska motsvarighet ta del av underrättelseinformation rörande Ryssland. Detta slås upp som en stor nyhet och såväl journalister som representanter för vänsterpartiet och miljöpartiet har inte varit sena att ”kräva korten på bordet”.

Att vänsterpolitiker försöker vrida detta till sin fördel är knappast märkligt. De har allt att vinna på att måla upp en bild av att svensk underrättelse i hemlighet skulle verka åt amerikanska intressen. Och det går givetvis att hävda att Uppdrag Gransknings journalister helt enkelt valt att rapportera om sådant de finner märkligt. Fredrik Laurin har till och med uttryckt att han är ”chockad” över informationen. Men det är anmärkningsvärt att han känner så.

Själv är jag nämligen inte särskilt förvånad över innehållet i nyhetsrapporteringen som sådan. Att Sveriges underrättelsetjänst spanar på Ryssland är en självklarhet. Det är heller inget märkligt med att exakta omständigheter kring eventuellt utbyte med andra underrättelsetjänster endast är känt av dem som arbetar på myndigheten eller som på annat sätt får säkerhetsklassad information om detta.

Vad som däremot förvånar mig är att SVT, svensk public service, valt att arbeta med den här sortens löpsedelsjournalistik, därtill i en fråga rörande rikets säkerhet och säkerhetsklassad information. Att de gör sak av att försvaret inte kommenterar uppgifterna, väl medvetna om att en kommentar antagligen vore ett lagbrott. Att de lyfter fram data på ett sätt som indikerar att spaningen skett på uppdrag av NSA, när det som står i dokumenten (vilka för övrigt alltså inte har bekräftats) är att FRA har försett USA med information som är värdefull – inget om order eller uppdrag.

Det är också anmärkningsvärt att man inte tycks reflektera över de tänkbara konsekvenserna av denna vinkling. Svenska myndigheters verksamhet ska givetvis granskas och media ska i stort agera konsekvensneutralt. Men någonstans kanske det går en gräns. Det ingår i det förtroende vi som väljare ger våra folkvalda att all information inte i detalj ska vara tillgänglig för alla. Säkerhetsklassad information är säkerhetsklassad av en anledning. Diplomatiska relationer är känsliga. När media väljer att släppa nyheter som rör så känsliga ämnen är det minsta vi kan begära att de ska vara sakliga samt att källor granskas noga och kritiskt.

Tyvärr kan jag inte låta bli att undra om reportrarna i det här fallet verkligen varit naivt neutrala eller om de i själva verket velat skapa rubriker – kosta vad det kosta vill.

Sep
23
Publicerad av Paula den 23 september, 2013 kl. 12:04

Dagens stora inrikespolitiska nyhet är utan tvekan medieuppgifterna om polisens register över personer med romskt ursprung. Det är fortfarande inte klargjort exakt vad det är för fil, och i vilket syfte den har upprättats. Däremot står det klart att åtminstone delar av kriminalunderrättelsetjänsten av någon anledning har kartlagt över 4 000 romers släktband och relationer.

Att polisen för statistik över gärningsmän är en sak. Det finns anledning att se mönster för att kunna bryta desamma och arbeta preventivt. Likaså är det förståeligt att man i vissa fall temporärt kartlägger brottslingars privata relationer. Det kan bidra till analyser och fylla ett syfte i utredningar. Att däremot föra register över oskyldiga personer, frikopplat från en specifik brottsutredning, enkom för att de är släkt med en misstänkt brottsling är en helt annan sak. Det är naturligtvis oacceptabelt och blir än värre om registret är av sådan karaktär att det kan misstänkas att urvalet baseras på etnicitet. Om så sker, och om det dessutom drabbar barn, har något gått allvarligt fel. I Sverige har vi sen länge lämnat begreppet arvssynd bakom oss och varje människa ansvarar för sina egna handlingar.

Eftersom polisen är en av Sveriges viktigaste myndigheter, en myndighet vi har gett våldsmonopol, får inga frågetecken finnas kring dess moral och arbetets fokus. Det är därmed minst sagt oroande att de frågetecken som nu väckts ens kunnat uppstå. Jag inväntar en noggrann utredning samt den förklaring som utlovats.

I en demokratisk rättsstat som Sverige bedöms människor efter sina gärningar, inte efter släktband. Något annat är otänkbart.

Dec
07
Publicerad av Paula den 7 december, 2012 kl. 16:00

Det rör på sig i svenskt debattklimat. Den senaste tiden har allt fler röster höjts som diskuterar problemen i vårt samhälle kopplade till spänningar och splittringar mellan svenskar och olika invandrargrupper. Integrationen fungerar inte, det går inte att blunda för. Än så länge hörs inte så stor skillnad i argumentation, problembeskrivning eller lösningsförslag, men att allt fler ser hur det splittrade Sverige är en fråga som måste få ta plats och problematiseras ur flera vinklar är ett första steg för att börja vända skutan rätt.

Många talar om hur svårt det som invandrare kan vara att räknas in i gemenskapen svenskar, eftersom vissa individer inte ser längre än till utseende och härkomst. Det är något jag själv har fått uppleva. Exempelvis har jag lärt mig att när någon frågar var jag kommer ifrån är ”jag är född i Västerås, växte upp i Täby men bor numera i Uppsala” inte ett svar som räcker. Den egentliga frågan är vilket ursprung jag har. Min erfarenhet av vilka det är som väljer att klassificera människor efter etnicitet är dock väsensskild från de flesta debattörers.

Detta är ett första, övergripande inlägg av en längre serie där jag tänker försöka dela med mig av mina erfarenheter, problembeskrivningar och varför jag ser lösningarna i Sverigedemokraternas politik.

Polskt blod – filmaffish 1934

”Du är ju polack i blodet, fattar du inte det?”

Ovanstående mening hörde jag för första gången under valrörelsen 2010. En aktiv sverigedemokrat med utländskt påbrå är nämligen oerhört provocerande. Jag har blivit kallad förrädare och anklagad för att ”leka svensk”. Meningsmotståndare från i princip alla politiska håll har ifrågasatt mitt förstånd och framhållit att jag bara blir utnyttjad som ett alibi. (Detsamma gäller för övrigt även som kvinna.) Att mina föräldrar är invandrare gör det tydligen omöjligt för mig att älska det svenska samhället, vilja stärka den svenska kulturen och stå upp för svenska värden. Jag förväntas vara lojal med ”mitt hemland” och om jag inte bejakar min polska identitet antas jag skämmas för mitt ursprung.

Ganska ofta slås jag av tanken att det är just vi sverigedemokrater som är de minst fördomsfulla invånarna i detta land. Bland mina partikamrater och kollegor är det självklart att individers beteende och agerande definierar vilka de är. Vi vägrar att göra skillnad på personer baserat på härkomst, kön eller andra faktorer de själva inte kan råda över. Vi bedömer alla lika, ställer samma krav och har samma förväntningar på varje enskild individ. Kanske är vi i viss mån naiva när jämställdheten och jämlikheten för oss är så självklar, men det är min fasta övertygelse att det är den enda rimliga utgångspunkten. Den som på allvar menar att alla människor har samma värde måste visa det i sitt bemötande av andra.

Det är därför vi så starkt vänder oss emot flertalet av de så kallade integrationsåtgärder som nuvarande såväl som tidigare regeringar presenterat, eftersom de tagit sin utgångspunkt i att svenskar med utländsk bakgrund inte är kapabla att verka på den svenska arbetsmarknaden av egen kraft. Det är därför vi vänder oss emot kvotering i alla dess former eftersom vi vänder oss emot alla former av diskriminering. Vi behandlar helt enkelt alla medborgare lika.

Nov
04
Publicerad av Paula den 4 november, 2012 kl. 23:41

För den som inte visste det redan så kan jag tala om att de bästa kvinnorna i vårt land hittar man i Sverigedemokraterna och SD-kvinnor! Idag höll region Mellan sin första medlemsträff och knappt hade vi hunnit presentera oss för varandra innan de politiska diskussionerna var i full gång. Liksom varje gång jag är på ett arrangemang med förbundet  av våra medlemmars fantastiska engagemang och genuina intresse för att hitta nya lösningar och metoder för att gemensamt förbättra vårt samhälle.

Under mötet avhandlades många politiska ämnen, allt från djurskydd till hälsoarbete. Mycket kretsade kring hur vi kan verka för stärkt valfrihet och möjligheter att möta varje individs behov utan att för den skull förringa värdet av goda relationer med vår omvärld. Vare sig det handlade om stärkta möjligheter till kvalitetstid med familjen eller en skola där kunskap förmedlas och ömsesidig respekt råder mellan lärare och elev lyftes perspektiv som jag ofta annars saknar i debatten. I en värld där så mycket av det politiska arbetet och den offentliga debatten handlar om kostnadseffektivitet och mätbara resultat är det härligt befriande att tala även om immateriella värden, vikten av relationer människor emellan, vikten av medmänsklighet och humana val. Jag känner mig trygg i vetskapen om att det är skarpa, starka kvinnor drivna av kämparglöd och empati som söker sig till SD.

Kort sagt: det är oerhört inspirerande att träffas och låta samtalet flöda, och jag kan inte nog säga hur stolt jag är över att få representera detta det bästa av alla kvinnoförbund. Till alla förbundsväninnor vill jag rikta mitt varmaste tack för all glädje och energi. Vår tid är nu!

Nov
02
Publicerad av Paula den 2 november, 2012 kl. 13:09

Vid det här laget har nog de flesta av såväl sympatisörer som meningsmotståndare sett det senaste klippet från SDU-television, där Gustav Kasselstrand besöker Lia Hof – ett vandrarhem som nyligen slutit avtal med Migrationsverket om flyktingmottagande. Det dröjde inte länge från det att filmen släpptes till att reaktionerna kom och diskussionerna spårade ur.  Många var de som valde att fokusera på att det man ser är en ung mans besök på ett lyxigt och lugnt vandrarhem, inte en asylsökandes dag på ett fullt boende. I stället för att behandla sakpolitiska dilemman delades kommentarerna snabbt upp i två sedvanliga läger och debatten blev en pajkastning om vilken sida som förenklar eller förskönar verkligheten mest.

Jag kan hålla med om att det vore missvisande om någon på allvar hävdade att Kasselstrand fått prova på livet som flykting. Givetvis är hans upplevelse knappast densamma som den som väntar de asylsökande som hänvisas till gården, alla med minsta vett förstår att champagne knappast ingår i migrationsverkets avtal. Icke desto mindre kvarstår det faktum att rummet han bodde i inom kort kommer att vara temporär bostad åt asylsökande syrier. De avtal som i all hast sluts, inte minst sedan den kraftigt ökade flyktingströmmen, kan och bör med rätta kan ifrågasättas.

Jag tror att ytterst få personer missunnar flyktingar tak över huvudet medan deras ärenden hanteras. Samtidigt är det för mig naturligt att det sticker i ögonen när det inte tycks vara några problem att hitta och via skattemedel finansiera boenden åt tiotusentals asylsökande samtidigt som bostadsbristen, inte minst för unga och studenter, på många håll är akut. Att flertalet av dessa hastigt instiftade flyktingförläggningar hamnar på historiska herrgårdar eller fina hotell gör det knappast lättare att förstå politikernas prioriteringar. (Däremot blir kostnaderna för asylmottagandet snabbt mer lättförstådda.)

Ovanstående argument kan förstås anses vara förenklat, känslostyrt och självcentrerat. Ironiskt nog ofta av samma individer som för egen del för fram känslostyrda argument och tävlar i att vara mer snälla än någon annan. Men vad händer när känslorna läggs åt sidan?

Det offentliga har en begränsad mängd resurser att tillgå. Dessa resurser ska givetvis användas på ett så rationellt sätt som möjligt. Den stora merparten bör självfallet gå tillbaka till medborgarna, men samtidigt finner nog många det rimligt att en viss del går till att hjälpa medmänniskor i nöd runt om på vår jord. Vi hör till de rikare länderna, vi har en relativt hög välfärdsnivå och vi har samveten.

Det pågår just nu ett inbördeskrig i Syrien. Enligt UNHCR har hittills 340 000 människor flytt till grannländerna, 1,5 miljoner befinner sig på flykt inom landet. Hjälper vi verkligen de syriska flyktingarna bäst genom att hyra rum på hotell i Sverige så att en bråkdel av dem kan få en tillfällig husering i vårt land? Jag har svårt att se hur detta är det mest rationella valet.

De som flyr undan krig och förödelse bryr sig nog mindre om var eller hur de erbjuds trygghet än att de får en för stunden säker tillvaro. Därför borde också flyktinghjälpens mål vara att erbjuda så många som möjligt just detta. Medan svenskt asylmottagande tycks förutsätta att alla världens flyktingar mår bäst av att börja bygga ett nytt liv i Sverige lämnas tiotusentals personer i misär i eller nära oroshärdarna. Dessutom bör vi fråga oss vilka det är som erbjuds nya liv i Sverige, och vilken roll de hade kunnat spela i Syriens framtid om de i stället fått hjälp på plats, då de sannolikt hör till de mer välbärgade och välutbildade syrierna.

Min övertygelse är att det stora flertalet flyktingar hellre får hjälp att överleva och en dag återvända till samt bygga upp sina hemländer. Det är på plats våra satsningar på riktigt kan hjälpa, även om det är genom att erbjuda ett gott liv här vårt samvete enklast stillas.

Jun
06
Publicerad av Paula den 6 juni, 2012 kl. 10:06

Älskade Sverige

Du är vårvindar friska, aprilväder och blåsippor i backarna. Du är påskkärringar, majbrasor och studentflak. Du är vita klänningar, brunbrända ben och skolavslutningar med den blomstertid och ljuva syrener. Sommarlov på västkusten, lata dagar på stranden och att undvika brännmaneternas trådar. Du är smultron som träs på grässtrån, gräddtårta med jordgubbar och blåbär med mellanmjölk. Du är midsommarafton med färskpotatis, sill och nubbe, bad från bryggor, mellanöl och grillat. Du är sommarregn, kantareller och brandgula lönnlöv. Du är skolstart, höstrusk och kastanjer. Du är årets första frost, en ishinna på pölarna och alltför mörka morgnar. Du får mig att stå i strumplästen ute i snön en luciamorgon, för att skor låter alltför mycket i kyrkan. Du har gett mig julkalendrar, tända ljus och pepparkakshus. Du är snölyktor, snöbollskrig och blöta, kalla tår. Du är en värmande filt och en stor kopp rykande varm choklad.

Du har lärt mig att snällt vänta på min tur, att gå igenom en hel buss för att hitta ett säte jag kan ha för mig själv och att inte vilja ligga någon till last. Du har gett mig en stark tilltro till stat och samhälle, solidaritet och rättrådighet. Du har gett mig demokrati. Du är jämställdhet och jämlikhet, jantelag, återvinning och miljötänk. Du är pliktkänsla, punktlighet och byråkrati. Du har gjort att jag och mina landsmän av andra  kan uppfattas en aning stela. Du har lärt mig att hålla rätt avstånd till den jag talar med och undvika onödig kroppskontakt. Du får mig att dela på notan så att var och en betalar för sitt. Du har lärt mig att rätt ska vara rätt.

Du är öppna landskap, djupa skogar och vattendrag i varje stad. Du är den varma känsla jag får inombords när jag genom tågfönstret ser ut över rapsåkrar och betesfält med små skogsdungar mitt i. Du är mitt leende när jag åker förbi en kyrka mitt på landsbygden eller plötsligt får syn på ett kluster av röda stugor med vita knutar. Du är minnet av att ha växt upp med Madicken, Sune och Alfons Åberg. Du är att veta att vissa saker måste man göra för annars är man ingen människa utan bara en liten lort. Du är att veta att fem myror är fler än fyra elefanter och att skogen tillhör även vargar, rumpnissar och vildvittror. Du är att klaga över kompisröstande länder i Eurovisionsfestivalen, samtidigt som den egna tolvan går till Norges bidrag. Du är att delta i organiserad verksamhet – från klassråden i lågstadiet till medlemskap i facket och kvarterets grannsamverkan. Du är friluftsliv och friidrott, en jordnära folkhälsa som stärker både kropp och själ. Du är landet där lagom är bäst.

Du är mitt eviga hemland, mitt älskade fosterland och min plats på jorden. Du är min trygga hamn i livet, du är en del av min identitet. Och jag vill leva, jag vill dö i Norden!

Fiskehoddarna i Malmö, en liten men fantastisk del av Sverige