Förändring Framåt Tillsammans

Tankar om nyheter

Jan
08
Publicerad av Paula den 8 januari, 2015 kl. 15:06

Det var svårt att sova inatt. Många tankar har surrat, från dess att jag först hörde vad som hänt i Paris. Många frågor, många känslor. Som alltid när det ofattbara sker. Jag har läst, tittat, lyssnat. Upprörts, försökt tänka på annat men inte lyckats särskilt väl. Terrordåd, attentat i syfte att kväva tankar och såväl förlama som polarisera samhällen har den effekten. De kryper in under skinnet på oss. Det finns mycket jag vill säga, och därför kommer detta också bli ett långt inlägg.

Inatt publicerade vi ett inlägg där de sista bilderna från satirtidningen Charlie Hebdo visas, tillsammans med en ledartext från vår ansvarige utgivare. Vi är inte ensamma. Sedan gårdagen har nog fler tagit del av tidningens teckningar än totalt under flera år tidigare. De har spridits som en löpeld i yttrandefrihetens namn. Men på sina håll har bilderna censurerats, på andra har det tydligt påpekats att ett noga urval av bilder har skett och på ytterligare andra har all publicering ifrågasatts. Ibland har motiven varit den tyvärr befogade rädslan för att drabbas likt Charlie Hebdo, men alltför ofta har jag sett personer hävda att det är fel att sprida bilderna i sig, eftersom det rör sig om nidbilder som kan uppfattas kränkande.

Den som känner mig vet att jag gör skillnad på rätten att uttrycka eller publicera saker och på lämpligheten i det. Det händer inte alltför sällan att jag anklagas för att vara lite stel, tråkig eller ”PK”. Ändå var det en av de första klara tankarna jag fick efter attentatet att vi självklart skulle lägga upp bilder från tidningen. Detta innan jag ens sett bilderna i fråga. De enda funderingar jag hade var kring form för publicering.

För mig är det nämligen mycket enkelt, av två anledningar. Den ena handlar om vikten av rätt och fullständig information: vi får inte blunda för vad som skett. Att inte visa de bilder som gärningsmännen ansåg vara skäl nog att mörda andra människor är att inte visa hela bilden. Den andra, och enligt mig främsta, är att vi måste visa att våld aldrig kan tillåtas trumfa ord och bilder. De senare kan såra, kränka och förtrycka – absolut – men de ska i så fall bemötas på samma arena, med ord och bilder av den enskilde, och med rättsväsendet om de är av sådan karaktär att det motiverats (trakasserier, hot etc.). Fysiska attacker får aldrig vara lönsamma. Man skulle kunna säga att bilderna således bör spridas i ren protest mot våldet, för att visa att det är en oacceptabel och icke-funktionell maktutövningsmetod.

Dessa två anledningar tillsammans gör att jag hade varit beredd att publicera bilder oavsett deras innehåll, även om de varit sådana att jag annars skulle ha bedömt dem som olämpliga. Och jag är glad attså många gjort samma ställningstagande. I sitt direkta syfte – att statuera exempel och tysta framtida publicering – fick terrorn rakt motsatt effekt. Tyvärr kan det inte sägas om dess indirekta syfte.

Som jag skrev inledningsvis syftar terror inte bara till att genom skräck tvinga fram visst beteende. En viktig del är också att skapa polarisering i samhället. Extremister lever på att sprida och bekräfta sin världsbild; i det här fallet bilden av ett pågående, fullskaligt krig mellan ”rättrogna muslimer” och samtliga övriga. Tyvärr tycks de lyckas desto bättre med detta.

Där vi borde dela in oss i de som tar avstånd från våld, och de som accepterar, stödjer, uppmuntrar eller till och med själva använder det, tycks alltför många istället fastna i diskussioner om vilka grupper – etniska, religiösa, idébaserade och så vidare – våldsutövare kan klassas som för att därefter döma ut hela grupperna. Vi ser det från alla håll, mot alla håll, var gång attentat sker. När den autonoma vänsterns våldsbejakande fraktioner misshandlar finns alltid de som beskyller alla som definierar sig som vänster, när högerextrema aktivister knivhugger en främmande människa baserat på hudfärg finns alltid de som klandrar hela högern. När islamister avrättar oliktänkande finns de som dömer ut samtliga muslimer. Och extremisterna själva går igång på varandras dåd och motiverar nya attacker, efter gårdagens attentat rapporteras om flera attacker mot moskéer.

Samtidigt ser vi överreaktioner åt andra hållet. När extrema idéer och rörelser sakligt kritiseras och ifrågasätts finns alltid de som tar åt sig, fast de inte alls åsyftas. Kritik mot islamism stämplas som islamofobi, kritik mot våldsvänstern som attacker på hela vänsterrörelsen, kritik mot högerextremism som försök att tysta oliktänkande. Vi har blivit så vana vid att se grova generaliseringar och konflikter, att vi nu ser dem även där de inte finns. Och vi är inte förlåtande, ger inga andra chanser. Den som uttrycker sig slarvigt ges inte möjlighet att förklara sig, då kallas det efterhandskonstruktioner. Och att någon skulle ändra sig är otänkbart. Positionerna är låsta, och de tycks dessutom bli lite mer låsta varje dag.

Här finns risk att terrorister och extremister lyckas. När polariseringen ökar får de så småningom fler anhängare. När vi slutar lyssna på och föra dialog med varandra knuffar vi också varandra i riktning mot respektive ytterkant. När vi inte försöker förstå andra perspektiv tappar vi vår medmänsklighet. När vi är arroganta nog att tro att vi objektivt har rätt och att ingen kan tillföra ny information går vi miste om insikter. Och när vi ger upp om att kunna övertyga med goda argument lämnar vi bara våldsvägen öppen. Där får vi aldrig hamna.

Slutligen vill jag också säga några ord om hemmasnickrade teorier och förklaringsmodeller. Det är lätt att spekulera, generalisera och dra förhastade slutsatser. Hjärnan fungerar så, den söker svar och snabba lösningar. Och visst finns i varje given situation ett svar mer sannolikt än ett annat, baserat på statistik över tidigare händelser. Men så snart vi nöjer oss med att döma efter tidigare erfarenheter, så snart vi tror oss veta säkert utan att undersöka närmare vad som skett vid ett specifikt tillfälle – då passerar vi också en avgörande gräns.

Igår kunde vi se många som tidigt och tvärsäkert konstaterade att det var ett islamistiskt dåd, långt innan gärningsmännen identifierats. Det spelar egentligen ingen roll om de hade rätt den här gången – vid tidpunkten för utspelen kunde de inte veta säkert. Det hade kunnat vara någon som Breivik, någon vars huvudsyfte var att spä på just den polarisering som jag pratat om tidigare, och som därför också ville fejka islamistisk extremism. Fortfarande vet vi inte om det var organiserat i större skala, eller tre ensamma galningar som triggat varandra, letat upp ett mål på Al-Qaidas dödslista och bestämt sig för att gå till attack.

Vad har jag då emot dessa spekulationer? Det har jag varit inne på redan. Att uttala sig tvärsäkert utan att veta är ett av stegen mot en svart-vit, polariserad värld där våld till slut blir det enda argumentet för alltför många. Att peka finger utan att säkerställa skuld är att öka motsättningar och knuffa bort den som döms på förhand mot en extrem ytterkant. Det gäller oavsett från vilket håll du än gör det, för sverigedemokrater såväl som vänsterpartister, för nyhetsjournalister såväl som opinionsbildare.

Dessutom: jag lever med en, kanske naiv, förhoppning om att vi en dag kan visa respekt gentemot de som dödas eller skadas i attentat genom att ge tid för sorg och medmänsklighet i stället för att genast använda dem som politiska brickor i försök att motivera våra egna fördomar. Våldet ska givetvis fördömas, och de skyldiga uppsökas samt straffas, men det bör vara rättsväsendets uppgift.

Jan
06
Publicerad av Paula den 6 januari, 2015 kl. 01:45

”Many forms of Government have been tried, and will be tried in this world of sin and woe. No one pretends that democracy is perfect or all-wise. Indeed, it has been said that democracy is the worst form of Government except all those others that have been tried from time to time.” /Winston Churchill

Det blev, som bekant, inget extra val. Inte just nu, i alla fall. Sedan presskonferensen om decemberöverenskommelsen har många åsikter och känslor luftats. Själv har jag känt en kombination av ledsamhet och förundran. Rent partitaktiskt borde jag kanske glädjas – det beteende som övriga partier visar upp har gett oss en rekordstor medlemstillströmning, och det blir allt mer uppenbart att Sverigedemokraterna är det enda verkliga oppositionspartiet. Men det är svårt att vara glad över framgångar som kommer av andras dåliga beslut och bristande respekt för Sveriges demokratiska modell.

Demokratiska system kan utformas på olika sätt. Det de alla har, eller bör ha, gemensamt är en strävan efter att låta medlemmar i en viss gemenskap påverka beslut som omfattar just denna gemenskap. Den absolut enklaste versionen av demokrati känner vi alla igen. Det finns två alternativ, samtliga i gruppen har varsin röst och det alternativ som får flest röster vinner. Ju större grupp och mer komplexa beslut det handlar om, desto svårare blir dock sådana direktdemokratiska system att upprätthålla. Därför har den representativa demokratin utvecklas. I ställer för direkta majoritetsbeslut i sakfrågor väljs representanter som får förtroendet att fatta beslut i sak. Från styrelser i den minsta föreningen till förtroendevalda i olika parlament.

Demokratiska system kan också skilja sig åt i praktik, även om det formella ser likadant ut. Man kan sträva efter att nå konsensus eller åtminstone så breda överenskommelser och acceptabla kompromisser som möjligt. Man kan också nöja sig med att skramla ihop majoritet för ett förslag och sedan köra över den resterande minoriteten. Det är detta senare förhållningssätt som motiverar i första hand anarkister, men även vissa andra, att beskriva demokratier som ”majoritetens diktaturer”.

Decemberöverenskommelsen går ett steg längre. I stället för att söka överenskommelser och kompromisser för att förankra politiken hos en majoritet har regerings- och allianspartierna hittat en metod för att kunna styra utan att ens ha majoritetens acceptans. Man har, så att säga, öppnat upp för ”minoritetens diktatur”.

Försvararna av decemberöverenskommelsen har bland annat lyft fram att det är bra om en regering kan styra sitt land, att det är bra att man nu gjort det enklare. Visst är det bra om regeringen kan styra, men kunnandet ska ligga i kompetens och inte i maktkoncentration. Det har alltid gått att styra landet, även med minoritetsregeringar, om man har bemödat sig att lägga fram politik som kan röstas igenom av riksdagen. Det ska inte vara enkelt att styra ett land. Det är inte enkelt. Det är ett stort och tungt ansvar, som ska hanteras med varsamhet.

Ett annat försvarsperspektiv har varit att det är bra med tydliga skiljelinjer. Folkpartiets Jan Björklund var tidigt ute och beskrev det hela som ett sätt att ”ge väljarna två regeringsalternativ”. Men det som framställs som bättre valmöjligheter innebär i själva verket sämre, eller åtminstone färre valmöjligheter. I stället för att välja representanter som i förhandlingar om politiken ska föra ens talan ges ett val mellan två på förhand uppgjorda helhetspaket. Jag ställer mig frågan vad vi alls ska med en riksdag till om den inte ska vara arena för överläggningar och kompromisser.

Själv föredrar jag, föga förvånande, en ordning där folkvalda strävar efter beslut med så bred förankring som möjligt. Visst går det i princip aldrig att göra alla nöjda, och självklart måste det finnas rimliga tidsgränser inom vilka besluten ska arbetas fram, men att överlag sträva efter att få in flera perspektiv och se till att hörsamma så många som möjligt, inte bara tillräckligt många för att driva igenom en reform. Till viss del för att jag helt enkelt tror att de bästa lösningarna hittas när många tankar vägts mot varandra, men också av grundläggande respekt för individerna omkring mig samt en analys av hur människor reagerar på att känna sig överkörda och ignorerade. Om jag ska fatta beslut som går ut över en annan person är det min förbannade plikt att höra vad den personen har att säga först. Antingen direkt eller genom en representant.

Menar jag då att decemberöverenskommelsen är odemokratisk? Nja, inte direkt, inte i strikt mening. Lika mycket som enskilda medborgare kan välja att avstå från att rösta, eller rösta blankt, kan deras representanter göra det. Det är skillnad på att frivilligt ge upp sin röst och på att bli fråntagen den. Men överenskommelsen visar på en bristande respekt för oliktänkande, och dess syfte är uppenbart att möjliggöra utestängande av vissa röster. Frågan är dessutom om de ingående partiernas väljare, i synnerhet Alliansens, tycker det är ett rimligt pris att betala för att stänga ute SD, att ge upp sin egen röst. Var de medvetna om detta på valdagen? Förväntar de sig representanter som driver på för den egna politiken, eller är de villiga att se sina röster ogiltigförklarade om det egna laget inte skapar störst minoritet?

Det blev inget extra val just nu. Men för eller senare kommer ett val, om överenskommelsen håller fram till dess kommer vi få veta svaret då. Tack och lov lever vi nämligen i en demokrati, och väljare har rätt att ändra sig. Om deras representanter inte levt upp till förväntningarna finns alltid möjligheten att välja annorlunda, välja nytt. Även om jag är besviken över att så många av dagens makthavare tycks föredra minsta möjliga majoritet är jag övertygad om att väljarna är betydligt klokare, mer kompromissvänliga och föredrar mesta möjliga verkan i den föredragna riktningen framför en ”allt eller inget”-syn.

Dec
10
Publicerad av Paula den 10 december, 2014 kl. 14:40

Något är allvarligt fel i svenskt debattklimat. Det har pågått länge, och nådde helt nya höjder i slutet på förra veckan då såväl Magdalena Andersson som Stefan Löfven valde att hejvilt slänga epitet omkring sig och anklaga Sveriges tredje största parti för att höra till en vidrig, totalitär ideologi. Man skulle kunna tro att personer på så tunga poster ser till att ha på fötterna innan de använder uttryck som ”neofascistiskt” om sina meningsmotståndare, men uppenbart är att så inte är fallet. Deras uttalanden har nu, självklart och med rätta, sågats från höger till vänster.

Det som oroar mig mest är dock inte att Socialdemokratins högsta ledning tycks ha hoppat över hemläxan. Det som oroar är att de visar alla tecken på att högst medvetet ha valt denna strategi, trots bristande underlag och trots vetskapen om hur allvarliga anklagelserna är.

För att försvara sitt ordval har statsministern hänvisat till författaren Henrik Arnstad. Enligt egen utsago har Arnstad under tio års tid fördjupat sig i fascismens idéhistoria, men nedlagd tid är ingen garant för uppnådd kunskap. I det här fallet blir det smärtsamt tydligt när en enig forskarkår i tidskriften Forskning och Framsteg kort och gott meddelar att Arnstad och S har fel. Att det förhåller sig på detta sätt är ingen nyhet, Arnstad har minst sagt mött kritik tidigare. Ändå valde statsministern att löpa linan ut med falska påhopp.

Så varför denna strategi? På SvD Brännpunkt presenterar sociologen Göran Adamson teorin att det kort sagt skulle röra sig om skrämselpropaganda. Personligen tror jag att något annat ligger bakom.

Genom att medvetet spela på rädsla och oro, samt genom att använda uttryck som redan på förhand var givna att skapa uppståndelse, har Löfven flyttat fokus i nyhetsrapporteringen. På ett smidigt sätt har han sluppit stå till svars för sitt misslyckande som regeringschef. Frågor om statsministerns ansvar för att förankra sin politik hos riksdagen har skjutits åt sidan, frågor om svikna löften likaså.

Debatten borde ha kretsat kring sakpolitik. Kring hur den rödgröna budgeten föreslog chockhöjningar av skatten, trots att de visste att majoritetsstöd för detta saknades. Att den, oavsett vad som hävdas i efterhand, skattemässigt drabbade äldrekollektivet hårdare än både Sverigedemokraternas och Alliansens budgetförslag, med såväl höjd skatt för de som valt att ha en fot kvar på arbetsmarknaden trots att de uppnått pensionsåldern som med en tillväxtfientlig politik där pensionsbromsen skulle slå hårt. Vi borde ha diskuterat hur vallöfte efter vallöfte svikits och hur Socialdemokraterna väljer att gå till val på ett hastigt och illa sammansatt budgetförslag, en budget full av förslag som underkänts av såväl riksdagen som näringslivet och arbetarrörelsen.

Ett par av mina partikamrater har avkrävt Stefan Löfven och Socialdemokraterna en ursäkt. Jag skulle vilja uppmana Löfven att be sina egna väljare om ursäkt. Det duger inte att smita undan ansvar för svikna löften genom att kalla andra för fula ord.

Dec
01
Publicerad av Paula den 1 december, 2014 kl. 19:49

Det är inte lång tid kvar nu. Imorgon samlas riksdagsgruppen som vanligt till möte, men beslutet som kommer att fattas är allt annat än ett rutinärende. Hur vi som grupp slutligen landar i frågan om onsdagens budgetomröstning vet jag ännu inte, men klart är att spekulationer och diskussioner lyft det ena märkliga resonemanget efter det andra.

Ett av de roligaste påståendena jag hört är det om att vi medvetet skulle mörka ett redan beslutat ställningstagande för att dra ut på det hela och skapa oreda. Varför någon tror att vi skulle ta så lätt på denna fråga att vi låter spontana reaktioner avgöra vårt beslut är för mig en gåta. Än mer att vi kallas ansvarslösa för att vi velat ta den tid som finns för att grundligt väga över alla aspekter. Vi har aviserat att vi överväger alla alternativ och meddelat att vårt beslut kommer att offentliggöras innan omröstningen. Vi har också hela vägen varit öppna för samtal, samt varit tydliga med att även förändringar av endera sidas förslag kan påverka vårt beslut. Vi har gett övriga partier nödvändig info för att fundera över sina ageranden vid olika scenarion och oss själva tid till eftertanke, överläggningar och att fatta ett inom gruppen väl förankrat beslut. Allt annat vore oansvarigt.

Just ansvar är ju det ord som kanske lyfts mest i diskussionerna. Från såväl regeringspartierna som Alliansen har det förts fram som något slags sanning att den som röstar i en huvudvotering efter att ha förlorat en kontraproposition – alltså efter att ha fått se sitt förstahandsval gå förlorat väljer att delta i det slutgiltiga beslutet – agerar ansvarslöst. Längst gick centerpartiledaren Annie Lööf med sitt inte helt genomtänkta uttalande om att lagstifta för att skydda regeringars budgetförslag.

Kraven på oss att följa praxis är på ett sätt roande. Så sent som för ett år sedan var högsta ansvariga för budgeten – Magdalena Andersson – mycket tydlig med att oppositionen inte bär ansvar för att ”lotsa igenom budgetar”. Nu, när det är hennes budget det handlar om, har detta snabbt ändrats. Samtidigt ser vi Alliansens företrädare slå knut på sig själva i försöken att förklara varför det vore dåligt för landet om deras budgetförslag vann. De släppte enligt egen utsago fram en S-ledd regering under krav att den skulle lägga en budget som accepteras av riksdagen och de är flitiga vad gäller kritik mot den, men när det kommer till kritan vill de inte se sitt eget alternativ få stöd, trots att de rimligen borde tycka det är bättre. Vilket leder oss till varför det hela i första hand är oroande.

Regeringsformen är tydlig. All offentlig makt ska utgå från folket, och riksdagen är folkets främsta företrädare. Regeringen är, och ska vara, underställd riksdagen. Den är tillsatt för att förverkliga de beslut och visioner som riksdagen ställer sig bakom. Och likt vi riksdagsledamöter står till svars inför våra väljare står regeringen till svars inför oss. Den som bildar en majoritetsregering får självfallet betydligt lättare än den som bildar en minoritetsregering, eftersom det senare kräver kontinuerlig kontakt med och förankring hos partier som står utanför. Men det säkrar att landet alltid styrs på ett sätt där en majoritet av folket fått påverka riktningen. Det säkrar vår demokrati.

Jag kan lätt argumentera för att regeringen Löfven är de som beter sig oansvarigt då de inte tagit hänsyn till det faktiska regeringsunderlaget – hela riksdagen som skall ge regeringen möjlighet och förtroende att regera – i sitt budgetarbete. Lika lätt är det att argumentera för allianspartiernas ansvarslöshet då de – till skillnad från oss – vägrar förhandla med någon part alls utanför sin egen kvartett. Men att vi som sträcker ut handen åt alla håll och visar kompromissvilja skulle agera ansvarslöst, det är en fantastisk omskrivning av verkligheten. Det är inte vi som i regeringsställning struntat i att ta fram en budget en majoritet kan stödja. Det är inte vi som behandlar riksdagen som en lekplats vars enda syfte är fruktlösa debatter för syns skull – vilket ju blir resultatet av att låta regeringar göra som de vill utan stöd i riksdagen.

De övriga partierna bör fundera över varför vi alls har ordningen med kontrapropositioner och huvudvoteringar. Den praxis som finns där man lägger ner sin röst i de fall ens förstahandsval fallit går visserligen alldeles utmärkt att hänvisa till för den som vill göra det lätt för sig. Och visst vore det trevligt att bara säga ”jag deltog inte i beslutet” och därmed frånsäga sig allt ansvar för utvecklingen. Men hur man än vänder och vrider på det så har vi som vågmästare möjlighet – och därmed ansvar – att välja vilket budgetalternativ av regeringens och Alliansens som röstas igenom. Vi har varit tydliga med att vi inte kommer låtsas som om den möjligheten inte finns. Vi avgör utgången av voteringen, då måste vi också aktivt välja vårt agerande. Vad är minst dåligt för landet? Vad är de troliga utvecklingarna av olika resultat? Att inte överväga alla scenarion är vad som vore ansvarslöst från vår sida.

Aug
17
Publicerad av Paula den 17 augusti, 2014 kl. 13:21

Få kan ha missat gårdagens stora nyhet. När statsministern höll sitt sommartal på Norrmalmstorg tog han slutligen bladet från munnen. Det enorma flyktingmottagande vi har framför oss förutsatt fortsatt politik av idag kommer att kosta. Så mycket att det inte finns resurser kvar till politiska förslag. Fredrik Reinfeldts budskap var i princip ”Snälla, stå ut”.

Vi har på denna ledarsida och i otaliga artiklar gång på gång påvisat varför vår flyktingpolitik hjälper fler personer än den politik övriga större svenska partier förespråkar. Därför kommer jag inte skriva om detta här och nu. I stället tänker jag fokusera på valet om fyra veckor. Och hur Reinfeldts erkännande kan tänkas påverka detta.

Det första jag läste i morse var en ledare av Expressens Anna Dahlberg. För första gången på mycket länge såg jag i offentligheten någon annan än SD (och vissa cyniska nyliberaler som mer än gärna bryter ner välfärdsstaten) beskriva det vägskäl som Sverige nu står inför. Signalpolitik som förändrar flyktingströmmar eller ett flyktingmottagande så stort att vårt samhälle i grunden måste göras om.

Jag kan dock inte låta bli att undra om det verkligen räcker. De senaste åren, ja egentligen många fler än bara de senaste, har svenska medborgare konstant matats med budskapet att invandring inte kostar särskilt mycket, att våra statsfinanser klarar det utan problem och att det dessutom är lönsamt på längre sikt. Att vår statsminister fyra veckor innan valet meddelar att där finns kostnader, stora kostnader, såväl ekonomiskt som i form av ”spänningar” i samhället är för lite, för sent. Inte minst då det ackompanjeras med en bön om öppna hjärtan och solidaritet, samt en orimlig jämförelse med flyktingmottagandet i början på 90-talet. (Orimligheten lyfter Dahlberg fram på ett utomordentligt enkelt sätt i sin krönika.)

Budskap kräver ofta lång tid för att sjunka in. Upprepa en lögn tillräckligt många gånger och folk tar den för sanning. Reaktionerna efter Reinfeldts tal har varit många. Få har dock handlat om insikt gällande flyktingmottagandets kostnader. Bland borgerliga sympatisörer talas det om att vi har råd och ska fortsätta med mottagandet. Bland rödgröna talas det om att vi ha råd om vi höjer skatterna (trots att skatteintäkterna redan är större än någonsin), att Reinfeldt spelar SD i händerna och att han bara försöker smita undan ansvar för bristen på reformförslag. Nästan ingen talar om hur de problem i form av ytterligare segregation, bostadsbrist och arbetslöshet som oundvikligen följer ska mötas upp. Och bland oss sverigedemokrater är jag rädd att alltför många håvar in vinsten för tidigt. Tyngden av Reinfeldts tal har nämligen inte sjunkit in ordentligt än, och fyra veckor är en förhållandevis kort tid.

Sverige är ett fantastiskt land, och svenskarna ett fantastiskt folk. Vi är öppna, har stora hjärtan och vill gärna hjälpa och visa solidaritet. Det är vackert. När Reinfeldt appellerar till just denna sida får det inte underskattas. Därför måste vi arbeta aktivt för att visa exakt vad det var Reinfeldt sa igår. Att svensk välfärd ska stå tillbaka. Att kostnaderna för mottagande här ska tillåtas skena för att det, enligt honom, är enda sättet att hjälpa nödställda i omvärlden. Kosta vad det kosta vill.

Nej, det duger inte att tro att valet är avgjort. Vi har fått ett verktyg till, men vi måste fortfarande använda det. Om fyra veckor gäller det. Det är upp till oss nu att visa hur sann flyktinghjälp kombineras med en stark välfärd och ett sammanhållet land. Vi vet ju att det är möjligt. Det har vi vetat länge.

Jul
22
Publicerad av Paula den 22 juli, 2014 kl. 15:20

Det finns vissa dagar som etsar sig fast i minnet. Flera år senare kan du fortfarande berätta var du var, vad du gjorde, hur du reagerade. Den 22 juli 2011 är en sådan dag. Jag minns i och för sig inte hur många timmar jag satt i soffan hemma, orörlig, stirrandes på nyhetssändningarna på TV:n. Men jag minns att jag satt där. Jag minns oron, klumpen i magen, känslan av overklighet, sorgen.

Jag minns också att jag tidigt tänkte att det här var något nytt, det var inte ett terrordåd som följde den dramaturgi vi var vana vid. Jag minns frustrationen över spekulationer och ilskan mot de som tidigt ville använda en tragisk händelse i det politiska spelet.

Själv skrev jag ett blogginlägg som än idag är opublicerat. Det går helt enkelt inte att skriva om det hela utan att det på något sätt känns fel. Vissa händelser ska man helt enkelt bara sörja och fördöma. Lova att de inte tillåts bygga upp en rädsla att stå för det man tror på. Lova att våld – och än värre regelrätta mord – aldrig accepteras, att hat aldrig får mötas med mer hat och att öppenhet samt kärlek till din nästa är vad vi alla bör sträva efter.

Jag gick på en lokal minnesceremoni. Jag tände ett ljus, jag stod som en i massan bland andra och lät mina tankar gå till offren, deras familjer, deras vänner. Och det gör jag idag också. Tänder ett ljus och minns det som aldrig kan glömmas. Vila i frid.

 

Dec
05
Publicerad av Paula den 5 december, 2013 kl. 13:33

I morse släppte SVT nyheten att dokument från NSA-läckan Edward Snowden visar att svenska FRA låtit sin amerikanska motsvarighet ta del av underrättelseinformation rörande Ryssland. Detta slås upp som en stor nyhet och såväl journalister som representanter för vänsterpartiet och miljöpartiet har inte varit sena att ”kräva korten på bordet”.

Att vänsterpolitiker försöker vrida detta till sin fördel är knappast märkligt. De har allt att vinna på att måla upp en bild av att svensk underrättelse i hemlighet skulle verka åt amerikanska intressen. Och det går givetvis att hävda att Uppdrag Gransknings journalister helt enkelt valt att rapportera om sådant de finner märkligt. Fredrik Laurin har till och med uttryckt att han är ”chockad” över informationen. Men det är anmärkningsvärt att han känner så.

Själv är jag nämligen inte särskilt förvånad över innehållet i nyhetsrapporteringen som sådan. Att Sveriges underrättelsetjänst spanar på Ryssland är en självklarhet. Det är heller inget märkligt med att exakta omständigheter kring eventuellt utbyte med andra underrättelsetjänster endast är känt av dem som arbetar på myndigheten eller som på annat sätt får säkerhetsklassad information om detta.

Vad som däremot förvånar mig är att SVT, svensk public service, valt att arbeta med den här sortens löpsedelsjournalistik, därtill i en fråga rörande rikets säkerhet och säkerhetsklassad information. Att de gör sak av att försvaret inte kommenterar uppgifterna, väl medvetna om att en kommentar antagligen vore ett lagbrott. Att de lyfter fram data på ett sätt som indikerar att spaningen skett på uppdrag av NSA, när det som står i dokumenten (vilka för övrigt alltså inte har bekräftats) är att FRA har försett USA med information som är värdefull – inget om order eller uppdrag.

Det är också anmärkningsvärt att man inte tycks reflektera över de tänkbara konsekvenserna av denna vinkling. Svenska myndigheters verksamhet ska givetvis granskas och media ska i stort agera konsekvensneutralt. Men någonstans kanske det går en gräns. Det ingår i det förtroende vi som väljare ger våra folkvalda att all information inte i detalj ska vara tillgänglig för alla. Säkerhetsklassad information är säkerhetsklassad av en anledning. Diplomatiska relationer är känsliga. När media väljer att släppa nyheter som rör så känsliga ämnen är det minsta vi kan begära att de ska vara sakliga samt att källor granskas noga och kritiskt.

Tyvärr kan jag inte låta bli att undra om reportrarna i det här fallet verkligen varit naivt neutrala eller om de i själva verket velat skapa rubriker – kosta vad det kosta vill.

Sep
23
Publicerad av Paula den 23 september, 2013 kl. 12:04

Dagens stora inrikespolitiska nyhet är utan tvekan medieuppgifterna om polisens register över personer med romskt ursprung. Det är fortfarande inte klargjort exakt vad det är för fil, och i vilket syfte den har upprättats. Däremot står det klart att åtminstone delar av kriminalunderrättelsetjänsten av någon anledning har kartlagt över 4 000 romers släktband och relationer.

Att polisen för statistik över gärningsmän är en sak. Det finns anledning att se mönster för att kunna bryta desamma och arbeta preventivt. Likaså är det förståeligt att man i vissa fall temporärt kartlägger brottslingars privata relationer. Det kan bidra till analyser och fylla ett syfte i utredningar. Att däremot föra register över oskyldiga personer, frikopplat från en specifik brottsutredning, enkom för att de är släkt med en misstänkt brottsling är en helt annan sak. Det är naturligtvis oacceptabelt och blir än värre om registret är av sådan karaktär att det kan misstänkas att urvalet baseras på etnicitet. Om så sker, och om det dessutom drabbar barn, har något gått allvarligt fel. I Sverige har vi sen länge lämnat begreppet arvssynd bakom oss och varje människa ansvarar för sina egna handlingar.

Eftersom polisen är en av Sveriges viktigaste myndigheter, en myndighet vi har gett våldsmonopol, får inga frågetecken finnas kring dess moral och arbetets fokus. Det är därmed minst sagt oroande att de frågetecken som nu väckts ens kunnat uppstå. Jag inväntar en noggrann utredning samt den förklaring som utlovats.

I en demokratisk rättsstat som Sverige bedöms människor efter sina gärningar, inte efter släktband. Något annat är otänkbart.

Jun
04
Publicerad av Paula den 4 juni, 2012 kl. 15:54

Imorse publicerades en på många sätt ovanlig artikel i Aftonbladet. Vanligtvis brukar rubrikerna utebli när SD slår rekord i opinionsundersökningar, men att vi går om MP och blir tredje största parti även i United Minds var en nyhet stor nog att lyftas fram. Mest uppseendeväckande var dock reporterns ordval när det gällde den obligatoriska presentationen av SD. Invandringskritiska. Eftersom det är en ovanligt nyanserad beskrivning kan jag nästan ha överseende med att epitetet finns med. Det är dock viktigt att komma ihåg att även om de nu använt ett mer korrekt ord finns fortfarande ett bakomliggande syfte i att måla ut oss som ett enfrågeparti. (Hur ofta ser vi beskrivningen ”Skattevänliga S” eller ”Kärnkraftsfientliga MP”?)

Nåväl, för en gångs skull noteras dock att det vi Sverigedemokrater kritiserar är invandringen, (även om mer korrekt vore invandringspolitiken). Twittervänstern är inte sena att uppmärksamma detta och är med rätta rädda att bilden av oss kommer att förändras. Febrilt försöker man ändra betydelsen av ordet, göra egna tolkningar och dra ofullständiga paralleller. Det är en diskussion jag hört flera gånger förut, senast på ett skolbesök för bara någon dryg vecka sen. En desperat argmentation försöker påskina att invandringskritisk betyder samma sak som invandrarfientlig. Det ignoreras helt att det är en enorm skillnad på att vara kritisk till en företeelse kontra att vara negativt eller fientligt inställd mot en grupp individer.

Detta visar dessutom på ett osedvanligt tydligt sätt hur våra ordval och formuleringar markant påverkar det budskap som förs fram. Liknande ord med vad som kan tyckas vara aldrig så små nyansskillnader kan i vissa sammanhang visa sig ha väsensskild innebörd. Inte sällan kan samma ord betyda olika saker för olika individer. Därför är det oerhört viktigt att väga sina ord på guldvåg, välja med omsorg. Inte minst då budskap förmedlas i skrift, eller till stora massor samtidigt, då möjligheten att upptäcka och reda ut eventuella missförstånd är minimal. Det kan vara svårt nog att diskutera öga mot öga med en enskild person om det visar sig att de ord som används är fyllda med helt olika innehåll beroende på vem det är som talar. Om vi inte upptäcker dessa skillnader och enas om gemensamma definitioner blir diskussionen i slutändan tom. Risken finns dessutom att det uppstår en metadiskussion kring eventuella motsägelser enkom för att formuleringar tolkats annorlunda av åhöraren än vad som avsågs av talaren.

Lika viktigt som det är att välja de egna orden är det dock att lyssna på sin motpart i en dialog. Alltför ofta låter vi våra egna definitioner, inte sällan i kombination med fördomar om den andras åsikter, leda oss till förhastade slutsatser. Den som tar sig tid att ta in vad som sägs upptäcker ofta att det finns förståeliga resonemang även hos den man anser dra fel slutsatser. Man brukar säga tala är silver, tiga är guld. Kanske vore det bättre att byta tiga mot lyssna?

Apr
02
Publicerad av Paula den 2 april, 2012 kl. 19:35

Efter ett intensivt arbete med att bygga upp denna sida, kombinerat med en förkylning från helvetet, har jag nu äntligen fått tid att börja reflektera över den senaste tidens nyhetsflöde. För även om mitt fokus har varit riktat på mitt eget arbete har givetvis världen omkring mig inte stått stilla. Detta är ett långt inlägg, men så har det också hänt mycket som är värt att uppmärksamma.

Dags för en ny försvarsminister

En av de största händelserna – och en vars presskonferens jag faktiskt tog mig tid att se – måste vara att Sten Tolgfors lämnar posten som försvarsminister. Att en vapenvägrare som fullföljt en av de största reformerna inom svensk försvarspolitik nu lämnar ministeruppdraget är visserligen inte det minsta överraskande, särskilt inte med tanke på den senaste tidens skriverier om Saudi-affären. Däremot kan den som vill återgå till en stark försvarsmakt med Sverige i fokus inte låta bli att oroas. Inte för att Tolgfors kan anses vara rätt man för jobbet utan inför tanken på vem det är som kommer att ta över. Det går nämligen inte att komma ifrån det faktum att även om den förre försvarsministern var den som genomförde reformen från svensk försvarsmakt till internationell insatsstyrka så är det i grunden regeringen Reinfeldt som ligger bakom. Det vore därför naivt att förvänta sig att den nya försvarsministern kommer att byta inriktning på politiken.

Det kan knappast ha undgått någon med det minsta intresse för svensk försvarspolitik att den nuvarande regeringens syn på försvaret inte bestämts av försvarsministern, utan av finans- och statsministern tillsammans. Det har inte funnits någon som i budgetöverläggningar fört fram försvarsmaktens behov, eftersom dessa vida överstiger det Reinfeldt och Borg varit villiga att satsa. Därför är det inte förvånande att den som utsågs till försvarsminister tillhörde “förnyarna” inom Moderaterna och hade sin bakgrund inom biståndsarbete snarare än försvarsmakten. Det är inte heller förvånande att det bland spekulationerna om nya namn för ministerposten finns en stor bredd – allt från syskonen Karin Enström och Henrik Landerholm, båda med gedigen bakgrund inom försvarsmakten och de försvarsvänligas favoriter, till Ewa Björling (som tog över handelsministerposten efter just Tolgfors), finansmarknadsminister Per Norman eller (M)-gruppledaren Anna Kinberg-Batra. Själv hoppas jag givetvis på någon av de två förstnämnda – kanske får vi då en försvarsminister som åtminstone vågar säga ifrån när budgeten blir alltför snäv.

Ny polisorganisation

I fredags presenterade Polisorganisationskommittén till slut förslaget på en ny polisorganisation. Glädjande nog har de där tagit samma ställning som Sverigedemokraterna och föreslår att de olika polismyndigheterna slås samman till en enda, övergripande myndighet. Förhoppningsvis kan detta leda till en nödvändig effektivisering av polisverksamheten med tydligare styrning, bättre samordning och mindre onödigt pappersarbete.

Glädjande är det också att se förslagen om ökad medborgerlig insyn och ett närmre samarbete med kommunerna. I ett välfungerande och rättssäkert samhälle kan tilltron till polisen inte nog betonas och det är då viktigt med en nära kontakt till medborgarna. Av samma anledning är det av största vikt att polisens arbete fokuserar på att återupprätta tryggheten i samhället och med nya krafttag arbeta för att minska den brottslighet som breder ut sig. Vi behöver inte fler poliser som inte fyller någon annan funktion än att se bra ut i statistiken. Det som behövs är närvarande poliser som visar att inga brott är för små för att tas på allvar eller för väl utförda för att lägga energi på att försöka lösa. Det som behövs är en poliskår som går till frontalangrepp mot kriminaliteten.

Reepalu och hans uttalanden

Att Ilmar Reepalu har för vana att skuldbelägga och misstänkliggöra den judiska minoriteten i Malmö är ingen nyhet. Det är inte heller första gången som hans uttalanden fått kritik, eller som han i efterhand har tagit tillbaka det han sagt.  Anmärkningsvärt är dock att det var anklagelser om SD-infiltration av den judiska församlingen som fick Socialdemokraterna att tycka det gått så långt att kritik inte räcker till och att det är dags för ordentliga samtal och medling mellan Reepalu och judiska centralrådet. Själv anser jag nämligen att det var att gå långt över gränsen när Reepalu påstod att judarna i Malmö till viss del själva bär skulden för de attacker som riktas mot dem, eftersom de inte tagit avstånd från Israels agerande i Gaza. Han indikerade alltså att de som inte tar ställning i konflikter i en annan del av världen kan räkna med attacker och förföljelse här i Sverige, enbart baserat på sin etnicitet eller tro. Det är ett absurt tankesätt.

Givetvis hoppas jag att Reepalu denna gång slutligen lär av sina misstag. Kanske kan kontakten med judiska centralrådet och Malmös judiska församling ge honom insikt i hur det är att vara förföljd och utsatt på grund av sin tro. Kanske kan han få förståelse för det faktum att judiska familjer flyr från Malmö, eller att Simon Wiesenthal-centret har utfärdat sin varning. Tillåt mig dock att tvivla.

Våldets fortsatta framfart

Få kan ha missat nyheten om den brutala, livshotande misshandeln av 61-årige Carl-Erik Cedvander. Att det var ett gäng bestående av ungdomar i åldern 14-16 år som utförde den och att bakgrunden ska ha varit en tillsägelse från Cedvander när han misstänkte att gänget hade betett sig illa mot hans hund gör händelsen än mer obehaglig. Liksom det faktum att ungdomarna uppges vara näst intill oberörda av det inträffade och ska ha sett det hela som “en cool grej”.

Obehagligt är också det faktum att två av förövarna inte kan åtalas för sitt brott på grund av sin unga ålder, samt att de som faktiskt är straffmyndiga sannolikt kommer att dömas till ett par års ungdomsvård i stället för det fängelsestraff de förtjänar. Medan mannen, om han ens överlever, riskerar att få leva resten av sitt liv med betydande hjärnskador ska alltså de som åsamkat honom och hans anhöriga detta livslånga straff själva frias från skuld efter en kortare tid i omvårdnad. Hur någon ens kan fundera på att kalla detta för rättvisa övergår mitt förstånd.

Som om det inte vore nog med det grova dådet, brottslingarnas oberördhet och de låga straff som kommer att utdömas har massmedia inte dröjt med att låta de förtvivlade föräldrarna komma till tals. Det har skrivits om hur mamman till en av ungdomarna bröt ihop när hon fick veta att hennes son häktats och i en intervju med pappan till en annan av förövarna säger han att gärningsmännen är “de snällaste pojkarna i Angered”. Häktningsförhandlingarna kommenterar pappan med orden: “varför ska de förstöra livet för barnen också?”.

I min värld borde föräldrarna till dessa unga brottslingar fundera mer på hur de uppfostrat sina barn och vad de borde ha gjort annorlunda än att barnen nu får sona sina brott. De borde se den stundande rättegången som en chans för ungdomarna att ge brottsoffret och hans anhöriga upprättelse. De borde visa att vissa handlingar är fullkomligt oacceptabla. Det är inte förövarna som är offer.

Jag har redan påpekat att kriminalpolitiken är en av de frågor som gör mig stoltast över att vara sverigedemokrat. I vår politik bedöms brottslingar efter sina illgärningar. Såväl moderparti som ungdomsförbund har påtalat att en sänkning av straffmyndighetsåldern kan bli nödvändig i takt med att brottsligheten kryper allt längre ner i åldrarna. Så sent som i höstas lämnade partiet också in en motion till riksdagen om att det ska vara möjligt att döma unga förövare enligt samma straffskala som vuxna förövare, när brottet är av en hänsynslös och grov karaktär som i detta fall. Självklarheter, enligt min mening.

Några avslutande ord

Det är lätt att bli förtvivlad och tappa tilltron till samhället när man ser vad som händer i vårt land. Senast idag kunde vi läsa om en man som tänt eld på sin hustru eftersom hon begärt skilsmässa, och om en mamma som till straff för att hon tvingat sin treårige son att både röka och dricka alkohol endast tilldömts 100 dagsböter á 50 kronor, varav hon dessutom slipper 20 eftersom hon suttit häktad. Det är dock viktigt att inte låta känslan av uppgivenhet ta över, utan att istället säga ifrån, reagera och kämpa för förändring. Det är nämligen minst lika illa att tyst se på ett samhälles förfall som att aktivt orsaka det.

Jag vill också nämna att det har kommit till min kännedom att en liten, extrem organisation, till viss del bestående av personer som uteslutits ur eller lämnat Sverigedemokraterna och SDU, i dagarna har uttryckt sitt stöd för min kandidatur. Jag vill därför avsluta med att en gång för alla göra det tydligt att jag aldrig kommer att ha någon form av samröre, än mindre samarbete, med dylika organisationer, varken personligen eller genom SDU. Inte heller kommer jag på något sätt låta mig påverkas av dessa organisationers synpunkter kring SDUs politik. Min vision för förbundet är en folkrörelse som arbetar för ett välfungerande, välmående och svenskt Sverige, sakligt och seriöst med politiken och öppna diskussioner som verktyg. För mig har det alltid varit självklart att fokus för politiska organisationer i Sverige ska vara just detta, hur vi tillsammans bygger upp vårt land på bästa möjliga sätt.