Förändring Framåt Tillsammans

Ideologiska funderingar

Apr
27
Publicerad av Paula den 27 april, 2015 kl. 01:49

Idag samlas som bekant Sverigedemokraternas partistyrelse till möte. De senaste månaderna har mycket fokus, såväl medialt som internt, riktats mot ett antal personärenden som står på dagordningen. Generellt är jag, likt de flesta, av åsikten att den här sortens ärenden bör hanteras endast internt, mellan partistyrelse samt de närmast inblandade. Då det denna gång rört sig om profilerade personer som själva valt att meddela att de har ärenden väckta gällande sitt medlemskap har det dock varit omöjligt att helt undvika offentliga kommentarer. Fram tills idag har jag dock försökt att hålla mina egna till ett minimum, där jag uttalat mig i första hand principiellt och i andra hand endast upprepat sådant som redan förmedlats.

Faktum är dock att jag under flera år (alltså mycket längre än något av dessa ärenden existerat och ja, även när jag låg i öppen konflikt med SDU-ledningen efter att ha utmanat om ordförandeposten) hållit många av mina spontana reaktioner och åsikter om olika saker och ärenden av detta slag just internt då jag hoppats och önskat att den bild som sätts av partiet skulle röra vår politik och inget annat. Men nog är nog. Jag ber på förväg om ursäkt för en lång text, men det finns alltför många saker jag alltför länge låtit passera i det offentliga utan att bemöta dem. Allt kommer ändå inte rymmas här.

Interndemokrati och intern opposition

Redan 2013 skrev jag ett inlägg om hur många enligt mig hade anammat en oerhört snedvriden syn på åsiktsfrihet inom ramen för ett medlemskap i SD. Nyligen skrev jag också på SVT Opinion om just detta att alla åsikter de facto inte ryms inom ett parti, att interndemokrati inte handlar om att få tycka precis vad man vill utan om att gemensamma beslut följs av den grupp för vilken de är gemensamma. Full åsiktsfrihet råder inte, ska inte råda, inom en åsiktsbaserad organisation. Interndemokrati är inte liktydigt med att den som mest högljutt framför protester ska få göra detta oemotsagd samt fredas från all form av kritik i övrigt.

Tyvärr har det blivit populärt att argumentera som om det motsatta vore fallet. Den som framför kritik mot partiledningen framställs som en demokratikämpe. Påpekanden om att sådan kritik bör föras i lämpliga fora avfärdas som en vilja att tysta kritiken. Den som argumenterar emot framförd kritik ”viker sig” för ledningen och framställs som ”feg”. Den som ställer upp på antagna riktlinjer och är mån om ett gott samarbete med partiet på riksnivå anklagas för att inte kunna tänka själv, för att vara en ”ja-sägare”. Stödjer du partilinje och partiledning kan du vara säker på att anklagas för att vara karriärist och endast säga saker för att säkra din egen position. Möjligheten att personer faktiskt hyser de åsikter de för fram tycks inte existera.

Kort sagt – det har i vissa kretsar blivit synonymt med interndemokrati att vara oppositionell.

Tyvärr har denna snedvridna bild fått än mer utrymme, och fullkomligt exploderat i vad som förmedlats den sista tiden. Ett exempel tydliggjordes för alla som närvarade på SD Stockholm stads årsmöte, där ett argument för att välja William Hahnes styrelse var att ”demokrati” skulle råda (endast ett alternativ accepterades tydligen som demokratiskt godkänt) och ett annat var att man behövde en styrelse som ”stod fri” från partiet. Kulmen är dock den kampanj som för tillfället finansieras av SDU (med pengar förbundet fått för att bedriva politik) och som anklagar partiet för att genomföra ”odemokratiska uteslutningar”.

Uteslutningar, bevis och rättssäkerhet

Antagandet tycks vara att det är någon slags rättighet att vara medlem i Sverigedemokraterna, och att det därmed bryter mot demokratiska principer när personer utesluts, förutsatt att det inte går att ”bevisa” något ”brott”. Det talas om rättssäkerhet och ”oskyldig tills bevisad skyldig”. Till Landsdagarna 2013 föreslogs ett system med något slags försvarsadvokater och en tydlig redogörelse för vad man får respektive inte får göra för att behålla sitt medlemskap. Detta förslag röstades enhälligt ner, ingen yrkade ens på det i debatten.

Inom rättsväsendet utdelas straff som under alla andra omständigheter bryter mot individens rättigheter. Att avtvinga någon pengar eller, än värre, frihetsberöva personen i fråga, kräver i allra högsta grad ordentliga motiv och tung bevisning, där skuldfrågan är bortom allt tvivel. Den åtalade anklagas för ett specifikt brott, ett skeende som antingen kan eller inte kan bevisas genom teknisk bevisning.

Ett personärende är dock ingen rättegång och den tyngsta konsekvensen, att uteslutas ur Sverigedemokraterna, bryter inte mot några individuella rättigheter. Det innebär endast att den högsta ledningen för partiet, vald av Landsdagarna, har bedömt förtroendet för en viss person att kunna företräda Sverigedemokraterna och stå för Sverigedemokratiska principer vara alltför lågt för att fortsatt medlemskap ska vara möjligt. Var den gränsen går är just en bedömnings- och förtroendefråga. Därmed är det, vilket upprepats vid otaliga tillfällen, inte fråga om huruvida en viss person vid ett specifikt tillfälle agerat på ett visst sätt eller inte. Alla personärenden handlar om en samlad bedömning av dels ideologisk hemvist, dels vilja att arbeta tillsammans med det övriga partiet och i enlighet med de arbetsordningar och principer som slagits fast.

Enskilda händelser kan utgöra bedömningsunderlag, men är inte i sig vad som leder till uteslutning. De kan visa på tendenser och väcka frågor, frågor som ställs till de inblandade. Det kan ske direkt och informellt mellan medlemmar, och det kan ske formellt i form av de brev som skickas från medlemsutskottet till personer då personärenden väckts.

Eftersom det som är avgörande för ett ärendes utfall inte är huruvida någon har ”gillamarkerat” en viss status eller ätit middag med någon specifik person är de brev som skickas från medlemsutskottet inte heller fyllda med sådana detaljer. I stället förklaras vilka slags frågor som uppstått så att en möjlighet att förklara och förtydliga personliga åsikter och ställningstaganden ges. Det går nämligen varken att bevisa eller motbevisa vad någon tycker eller tänker, inte om personen vill ge sken av en annan bild. Men det går att göra en bedömning baserat på ageranden, argumentation och resonemang.

Kraven på ”konkreta bevis” bygger helt enkelt på en missuppfattning om vad ett personärende är, och vad ett medlemskap i Sverigedemokraterna innebär.

Partiet Sverigedemokraterna kan jämföras med andra organisationer och verksamheter. Det binds samman av ett målmedvetet arbete och en strävan att röra sig i samma riktning, nå gemensamma mål. Men till skillnad från exempelvis ett företag görs inga intervjuer innan någon blir medlem och inget urval sker när personer initialt vill ansluta sig. Utgångspunkten är att den som söker sig till ett parti gör det just för det partiets politik och principer. Utgångspunkten är också att personen i fråga vill arbeta tillsammans med övriga medlemmar, i enlighet med arbetsordningar och i samspel med resten av organisationen.

Detta leder tyvärr till att det inte finns ens tillstymmelse till garant för att den som engagerar sig i partiet de facto lever upp till detta. Och likt företag måste kunna leva upp till förväntningar på sina produkter måste ett parti vara tydligt med vad som erbjuds den som lägger sin röst på partiet i ett val. Därför gäller att så som chefer på olika nivåer har ett ansvar för att se till att anställda under dem sköter sitt arbete i linje med företagets praxis har styrelser på olika nivåer ett ansvar för att se till att partiets medlemmar och företrädare ställer upp på och förmedlar den politik och de värderingar som partiet står för. Uppkommer tveksamheter kring en persons ideologiska hemvist eller av annan anledning lämplighet som företrädare är det ansvarigas uppgift att undersöka detta och vid behov be personen i fråga att lämna frivilligt, eller att lyfta det till nästa nivå. Det yttersta ansvaret ligger på partistyrelsen. Därför finns möjligheten att utesluta, därför väcks personärenden. Som partistyrelseledamot har jag därmed ett särskilt ansvar att förvissa mig om att min röst i ett personärende är välgrundad. Det betyder emellertid inte att jag behöver ha konkreta bevis jag kan presentera för andra. Jag kommer nedan att ge ett par exempel på vad som kan fälla avgörandet för min del.

”Skenrättegång”

I de utspel som gjorts inför morgondagens möte har processen kring ärendena bland annat kallats för en ”skenrättegång”. Detta har baserats på uppfattningen att vissa ledamöter i antingen medlemsutskottet eller partistyrelsen förmedlat att de bestämt sig i något eller några fall redan innan berörda personer skickat in sina brev. Hade det varit fråga om en rättsprocess hade jag varit böjd att hålla med. Men utöver den skillnad jag tidigare lyft präglas en rättegång också av att såväl åklagare som försvarsadvokat och domare/nämndemän/jury ska vara helt objektiva och sakna kopplingar till såväl den åtalade som målsägaren. En partistyrelse saknar däremot inte kopplingar till sin medlemskår. I ärenden där det funnits infekterade lokala strider brukar eventuellt inblandade ledamöter förvisso anmäla jäv, men att ha känt personer, arbetat nära dem eller helt enkelt mött och samtalat med dem är inte ovanligt. Det är dock förutsättningar som gör att man i vissa fall faktiskt har bestämt sig innan man läst det svarsbrev som lämnas in till Medlemsutskottet, helt enkelt för att man redan fört den diskussionen informellt tidigare.

Jag erkänner villigt att det finns några ärenden där jag sedan lång tid tillbaka varit av uppfattningen att ett medlemskap är olämpligt. Ett sådant baserar sig just på att jag för länge sedan hade just ett informellt samtal med den person ärendet rör. Jag konfronterade personen i fråga gällande ett konto på Flashback som jag visste tillhörde honom. Till svar fick jag inte ens frågor gällande varför det vore olämpligt eller hur jag visste utan en kort kommentar om ”försöker du använda det här emot mig kommer jag att förneka det”. Sedan den dagen har jag alltså vetat att personen det handlar om inte råkat skriva något utan att tänka efter utan medvetet agerat på ett sätt han vet är oacceptabelt, samt är beredd att ljuga om detta inför andra.

Eftersom jag inte är en person som spelar in mina samtal med partikamrater saknar jag ”bevis” att dela med mig av. Därför namnger jag heller inte den person som ovan beskrivna händelse handlar om här, då ord står mot ord och det varken gör från eller till för den allmänna uppfattningen om personen i fråga. Men självklart måste jag i morgon rösta enligt vad jag vet, oavsett om jag kan bevisa det för andra eller ej. Något annat vore ansvarslöst.

Men precis som jag i just det ärendet haft min uppfattning om personen klar inte bara innan svaret kommit in utan sedan lång tid tillbaka finns andra ärenden där det samlade underlaget, inklusive svaren, utgör grund för min röst imorgon.

Maktspel eller ideologisk avvikelse

Ett sådant fall kan mycket väl vara det personärande genom mina hittills 1,5 år i partistyrelsen som varit absolut lättast att fatta beslut i. Medlemmen i fråga har jag mig veterligen aldrig pratat med, även om så kan ha skett på Stockholms Stads årsmöte. Att jag vet att han närvarade beror på att han själv skrivit om detta i ett av de flertal mail han skickat till medlemmar i partiet, inklusive mig själv.

En flitigt spridd teori om de ärenden som väckts under våren har varit att de grundat sig endast på att personer uttryckt stöd för William Hahne och hans styrelseförslag. Är det då detta som gör att just denna person bör uteslutas enligt mig? Att han skrivit om Stockholms stads årsmöte? Inte på långa vägar. Ärendet i fråga öppnades till följd av ett mail som bland annat innehöll en kartläggning av personer i maktposition, sorterat efter deras etniska tillhörighet med särskilt fokus på de som av någon anledning identifierats som judar. Av naturliga skäl väcktes således misstankar om antisemitiska värderingar och fokus. Detta tycks också personen i fråga ha snappat upp, eftersom hans svarsbrev börjar med att förklara att detta är varför ärendet väckts.

Brevet, eller rättare sagt breven, fortsätter med att dels diskutera genetisk tillhörighet och bakgrund för personen i fråga, som ett slags grund för varför han skulle ha mer rätt att definiera sig som svensk än andra och därmed, enligt honom, också som sverigedemokrat. Därefter följer den ena konspirationsteorin efter den andra, om ”sionistiskt maktövertagande”, ”judestyrd media” och ett pågående ”folkmord på svenskar”. Som sagt. Detta ärende kan vara det lättaste någonsin att fatta beslut i. Och det grundar sig definitivt inte på stöd till en sida i en ordförandestrid i en lokalavdelning.

Trovärdighet och förtroende

Mitt sista exempel är det enda där jag öppet berättar vem det handlar om. Från början hade jag tänkt hålla mina röster inom partistyrelsen, inte för att jag inte kan stå för hur jag röstat men för att jag inte vill bidra till att andras röster avslöjas och då det kan bli följden av att tillräckligt många berättar hur de själva röstat. Men, då detta handlar om att bemöta resonemang som förts fram offentligt skulle det ändå avslöjas vem det handlade om. Således: jag kommer att yrka på och rösta för en uteslutning av Gustav Kasselstrand.

Det är vare sig en hemlighet eller nyhet att jag sedan lång tid tillbaka saknat förtroende för Kasselstrand som ordförande för SDU, i och med att jag utmanade honom om posten redan 2012. Säkerligen kommer vissa hävda att min röst beror på en personlig konflikt eller bitterhet över förlusten. Faktum är tvärtom att det är ett av de på ett personligt plan tyngsta ärenden jag varit med om att hantera. Inte för att jag tvivlar på om det är rätt, utan för att jag under flera års tid arbetat nära honom, tyckt det varit trevligt att umgås och uppskattat många samtal och diskussioner. Jag har också sett all den tid och det arbete som han lagt ner, och jag är övertygad om att han tror på sin sak. Men jag är lika övertygad om att den inte går ihop med ett engagemang inom en politisk organisation där jag själv är engagerad. Bland annat därför avslutade jag allt mitt engagemang inom ungdomsförbundet efter kongressen 2012.

Mycket av det som presenterats i Kasselstrands ärende kan på ytan verka som enskilda misstag, osakliga kopplingar eller hörsägen. Inte minst har han själv hävdat att det är så det ligger till. Det är ett par av dessa resonemang jag kommer att skriva om här. De utgör dock endast en liten del i den samlade bedömning jag gör efter att under flera år lärt känna Kasselstrand och hans tankegångar.

När sajten Nyheter Idag avslöjade en mailkonversation mellan Gustav Kasselstrand, William Hahne och Fredrik Hagberg gällande Hagbergs medlemskap och eventuella engagemang i SDU samtidigt som han var medlem i Nordisk Ungdom reagerade Kasselstrand med att försvara det han skrivit. Jag har full förståelse för att mycket fokus har lagts på hur mailkonversationen nått media, men jag hade likväl förväntat mig ett avståndstagande från vad som framkommit. Istället kunde jag läsa följande:

Att utesluta helt passiva medlemmar till priset av medial uppståndelse och interna missförstånd om att problemen skulle vara större än de är, det ser jag inte som prioriterat i ett parti med 17000 medlemmar och ett förbund med 5000 medlemmar. Det är sannolikt också därför partiet inte uteslutit passiva medlemmar. Mig veterligen är medlemmen inte med i SDU i dagsläget, och enligt egen utsago endast i SD (huruvida detta stämmer vet jag inte). Jag har inga problem att stå bakom det jag skrev eftersom det skedde med hänvisning till vad som var bäst för förbundet:

”Okej. Det finns allt möjligt folk som är medlemmar i både SD och SDU. Så länge man endast är passiv och anonym så tycker jag inte vi behöver vidta åtgärder som riskerar skapa media eller ens interna diskussioner.“

Det handlar alltså om att undvika negativ medial publicitet där man lätt gör en höna av en fjäder.

Det finns ett par saker värda att notera här. Det stämmer att vi generellt inte utesluter passiva medlemmar. Min erfarenhet är att detta främst beror på att det är oerhört svårt att göra bedömningar av medlemmars lämplighet om man aldrig märker av dem. Här rör det sig alltså om ett svar till en person som själv kontaktat SDU-ledningen och berättat om sitt medlemskap i en organisation som han själv inser är olämplig att vara medlem i om man samtidigt ska stödja SD/U/. För det första kan jag inte se hur en uteslutning i ett sådant fall skulle få negativa effekter, ens om den hamnade i media. För det andra ser jag inte hur resonemanget går när Kasselstrand hävdar att eventuella åtgärder skulle ”skapa media” eller diskussioner. Hur svårt är det att helt enkelt svara på ett sådant mail som Hagberg skickade med en vänlig men bestämd uppmaning att lämna förbundet eftersom medlemskap i NU är oförenligt med medlemskap i SDU? Sedan när accepteras ideologisk avvikelse så länge den undanhålls media? Har inte Kasselstrand tvärtom stoltserat med att SDU undviker uteslutningar just genom sådana diskussioner, samtal och, vid behov, uppmaningar att lämna?

Ett annat tecken på att Kasselstrand har en annan syn på vad som är lämpligt än vad partiledningen har och dessutom inte bryr sig om vad partiets åsikt är, framkommer av de utdrag ur en mailkonversation mellan honom själv och Mattias Karlsson som Kasselstrand själv hänvisar till i sitt svarsbrev. Konversationen rör den film som SDU-ledningen producerade inför EP-valet förra året, men som släpptes först efter valdagen. Där framgår tydligt att detta är följden av en kompromiss. Karlsson ber Kasselstrand avvakta med publicering tills valdagen passerat. I min värld är detta ett självklart tecken på att filmen bedöms skadlig för partiet. I ett sådant läge finner jag det självklart att helt undvika publicering. Det gjorde inte Kasselstrand.

Självmotsägelser i argumentationen

Avslutningsvis vill jag kort kommentera en del av den kritik mot uteslutningsärendena som förts fram.

En del personer har framfört att det vore önskvärt om man helt enkelt hade kunnat lösa konflikter och meningsskiljaktigheter internt, genom samtal. Men, som framkommer bland annat av den ovan nämnda konversationen har sådana samtal inte bara förts, de har också i slutändan varit fruktlösa.

En del har klagat på att vissa av de exempel som lyfts fram är händelser som går flera år tillbaka. Detta är givetvis en följd av dels det faktum att enskilda händelser inte behöver vara tecken på något mer än enskilda misstag eller missförstånd, dels att man just velat ge en andra chans och föra ovan nämnda dialog för att kunna hitta en gemensam väg.

Det har påtalats att partiet inte ska lägga sig i vilken ledning som väljs i ungdomsförbundet. Förutom att jag menar att ett moderparti rimligtvis bör kunna ha synpunkter på sitt ungdomsförbund vill jag också poängtera att just detta också är en bidragande anledning till att ärendena sker just nu, då ett ökat engagemang inom partiet uppvisats.

Det har klagats på smutskastning i media, samtidigt som det framförts önskemål om att berätta varför ärendena väckts. Därtill vågar jag påstå att en hel del anklagelser framförts även av de som själva klagat på just detta.

Jag skulle säkert kunna fortsätta ett bra tag till med liknande självmotsägelser, men för tillfället får det räcka. Istället vill jag, med allt detta sagt, påtala att jag innerligt önskar att jag som partistyrelseledamot slapp hantera personärenden. Jag har engagerat mig för att jag vill vara med och driva Sverigedemokratisk opinion, utveckla vår politik och bygga framtidens Sverige. Mitt engagemang finns kvar så länge jag känner att partiet drar i samma riktning som jag själv. Det vore önskvärt om fler resonerade på det sättet.

Dec
16
Publicerad av Paula den 16 december, 2014 kl. 13:26

Jag har noterat att många delar Andreas Johansson Heinös text om liberalers inställning till svenskhet där även SD berörs. Jag har också förvånats över att vissa med sverigedemokratiska sympatier eller som annars brukar uppvisa god kännedom om partiet verkar tycka att han gjort en bra analys rakt igenom. Själv blev jag irriterad redan i inledningen över felen om SD. Jag har snabbt kommenterat detta enligt nedan:

1) Nej, Sverigedemokraterna står inte för en etnisk nationalism. Precis som det står i inlägget är vår nationsdefinition skild från den etniska, eftersom den senare blandar in biologi. (För övrigt undrar jag hur Heinö menar att biologi ska vara föränderligt, men men). För någon som tycker att nationalstaten över huvud taget är felaktig kanske inte detta spelar någon roll, men för mig och de flesta andra är det en avgörande skillnad huruvida blodsband och genetik är villkor för din nationalitet eller inte.

2) Att vi i vårt principprogram har beskrivit omvärlden så som vi uppfattar den är ingalunda detsamma som att allt som där står ska omsättas i praktisk politik. En analys av att det finns nationer, och hur vi upplever att de definieras är inte detsamma som att avkräva den som sökt svensk medborgarskap att ha ingått i den svenska nationen. Jag citerar ur principprogrammet:

”Sverigedemokraternas nationalism är pragmatisk och verklighetsanpassad. Vi betraktar de nationalistiska principerna som en färdriktning och ett rättesnöre snarare än som absoluta dogmer som i varje given situation skall tillämpas kompromisslöst och på kortast möjliga tid. Ideologier är skapade av människor och eftersom människan är ofullkomlig finns det heller inga fullkomliga ideologier. Verkligheten är så komplex att nästan varje regel någon gång kräver undantag. Vi inser till exempel att det i vissa fall är nödvändigt att låta en stat omfatta flera nationer och att vissa nationer med hävdvunnen historisk rätt till det territorium de bebor saknar realistiska förutsättningar att kunna skapa och upprätthålla en egen stat. Närliggande exempel på detta är den svenska statens relation till de samiska och tornedalsfinska nationerna samt till den finlandssvenska minoritet som idag lever inom den finska statens ramar. Lösningen på dylika situationer bör vara att de nationer som befinner sig i minoritet inom den stat som de tillhör undantas från allmänna assimileringssträvanden och ges långtgående kulturell autonomi. Denna autonomi får dock inte i något avseende stå i motsats till allmänna rättsprinciper, grundläggande mänskliga rättigheter eller demokratiska principer.”

Ur avsnittet Sverigedemokraterna och nationalismen

”Sverigedemokraterna skiljer på medborgarskap i den svenska staten och tillhörighet till den svenska nationen, men anser samtidigt att alla medborgare oavsett nationstillhörighet skall vara lika inför lagen och ha samma rättigheter och skyldigheter.

Vi tror att det bästa för vårt samhälle är att en så stor andel som möjligt av statens medborgare också har en svensk identitet. Vi inser och accepterar dock att det alltid kommer att finnas en viss andel av medborgarna som inte uppfattar sig som svenska. Vi ser inget större problem med detta så länge denna grupp är begränsad, accepterar svenska lagar, normer och traditioner och inte bidrar till ökad segregation och motsättningar.

Grundläggande krav för att kunna erhålla svenskt medborgarskap skall vara att man varit bosatt i landet under en längre tid och att man under denna tid visat att man är lojal med Sverige, respekterar svenska lagar och övriga samhällsregler, att man lärt sig det svenska språket och skaffat sig grundläggande kunskaper om svensk historia och svenskt samhällsliv. Den som är svensk medborgare skall inte kunna inneha annat medborgarskap utöver det svenska och endast svenska medborgare skall ha rösträtt i allmänna val”

Ur avsnittet Sverigedemokraterna och nationen

Man kan tycka vad man vill om att långsiktigt sträva efter assimilation och att upprätthålla nationalstaten snarare än statsnationen, men att anklaga oss för att anse det vara ”en uppgift för politiska partier och opinionsbildare att avgöra svenskhet” är helt enkelt fel. Något sådant har vi aldrig påstått. Tvärtom får vi ju kontinuerligt kritik för att vi inte vill specificera vad som är svenskhet och vilka som är svenskar, vilket vi inte vill eftersom vi just slagit fast de principiella ramarna för nationsbegreppet (precis som Heinö själv gör) men vet och instämmer i att det inte är vår roll som politiker att avgöra.

Heinö har dock rätt i att de liberaler som vill se ett mångkulturellt och fullt ut individualistiskt samhälle utan gemensam grund bör hänvisa endast till medborgarskapet. Liberalkonservativa och andra som trots allt värdesätter någon form av samhällsgemenskap bör inse att medborgarskapet i sig inte räcker där.

Med allt detta sagt hoppas jag att ni, om ni inte redan gjort det, läser hans text ändå. Det finns bra saker där om svenskhet, nationsbegreppet och hur det används på olika sätt och med olika innebörd. Det blev bara väldigt fel om SD.

Nov
18
Publicerad av Paula den 18 november, 2014 kl. 18:46

Med jämna mellanrum får jag mitt val att engagera mig i Sverigedemokraterna ifrågasatt. Vore det inte bättre att gå med i ett parti utan dåligt rykte, eller rentav starta något eget? Varför engagera sig i ett parti där medlemmar och företrädare ertappats med rasistiska eller på andra sätt extrema uttalanden (som om dessa saknas i andra partier)? Senast igår fick jag sådana frågor, i samband med en diskussion kring Anna Dahlbergs ledare om migrationspolitik och hennes uttalanden i Godmorgon Världens panelsamtal, då jag som så ofta påtalat att det är SD:s resonemang som presenteras. Eftersom jag tog mig tid att skriva ner mitt svar tänkte jag att jag lika gärna kan dela med mig här.

Som jag skrivit på andra ställen gick jag med i partiet på hösten 2009, precis innan den beryktade artikeln i Aftonbladet (den med ett, som bekant, falskt citat i sin rubrik). Jag hade länge funderat på att engagera mig politiskt eftersom jag såg saker i samhället jag ville påverka, men inte hittat ett parti som jag kände gjorde tillräckligt verklighetsnära analyser (enligt min uppfattning) på vilka det baserade sin politik. I stället utgick de från en önskan om hur människor och samhällen skulle fungera, valde alldeles för ofta princip framför pragmatism och stressade fram reformer utan att fundera över följderna. Gällande migrationsfrågan resonerade jag i princip exakt som Dahlberg gör nu.

Så, varför gick jag med i SD? Först vill jag påpeka att jag då som nu dömde partier främst efter deras officiella samt aktuella politik och uttalanden, inte efter vad enskilda företrädare sagt och inte efter deras historia. Det vore dessutom orimligt att tro att den bild som förmedlats av partiets aktiva motståndare var komplett, lika uppenbart var det att mer, på pappret, objektiv granskning av SD skiljde sig i omfång och analysdjup jämfört med andra partier (precis som nu).

Första gången jag ordentligt läste SDs principprogram var i samband med en diskussion på SVT Debatts dåvarande nätforum, efter att Aftonbladet nekat partiet annonsutrymme. (Jag hade gett mig in i diskussionen eftersom jag blivit bedrövad av hur debatten fördes, om att tysta istället för att bemöta.) Jag hittade ett parti som, åtminstone i just sin officiella kommunikation, resonerade i stort som jag (självklart fanns skillnader, liksom det fortfarande gör). Jag började påpeka detta i nätdebatten vilket gav ett par anledningar till engagemang:

1) I och med att jag redan förde partiets talan kunde jag lika gärna engagera mig ordentligt. Kanske kunde jag göra mer.

2) OM partiet hade en ”dold agenda”/var annorlunda internt var det något jag hade velat veta direkt, innan jag gav det min röst och innan jag övertygade andra om att göra det.

3) De SD:are som fanns i forumet verkade precis som jag utgå från och stämma in i principprogrammet, inget annat.

Jag skaffade konto på det dåvarande forum som sköttes av, men inte var reserverat för, partiets ungdomsförbund. Där fanns en bred och livlig politisk diskussion, och dessutom hölls (i alla fall vad jag minns) rent gentemot rasism, dels via att moderatorer gick in, dels via att den som yttrade något rasistiskt snabbt fick mothugg och lämnade självmant. Samtidigt var det högt i tak.

Vad gäller företrädares uttalanden så var väl Kalibergranskningen den som kommit närmast något avslöjande. Men den stärkte snarare min bild av att partiet och dess företrädare var gravt missbedömda. Om det fanns en dold agenda skulle den ha kommit fram, reportern tog sig ju in i de innersta kretsarna.

Visst fanns där viss klumpighet och som sagt även delar i politiken jag inte höll med om. Men allt som allt gjorde jag bedömningen att partiet låg mig tillräckligt nära för att jag skulle ge det en chans. Att starta eget vore dels svårt, dels taktiskt mycket dumt då SD hade stark uppgång, dels oärligt eftersom skillnaderna gentemot SD inte skulle vara politiska utan endast handla om att slippa bagage. Och för mig går som sagt saklighet först.

Idag är jag kvar.

Ja, det finns personer i partiet som uttalat sig på oacceptabla sätt och uttryckt oacceptapla åsikter, givet den ideologiska grund som partiet har (och min egen övertygelse för att undvika misstolkningar). Men min erfarenhet är samma nu som då, på forumet. Avvikande åsikter är just oacceptabla och blir personer påkomna får de det också påpekat för sig, och de får ta konsekvenserna. Den absoluta majoriteten av företrädare, medlemmar och sympatisörer är trevliga, kloka och uppvisar vanligt, sunt förnuft som de vill använda för att förbättra Sverige. Politiken som helhet är väl förankrad, och partiet är fortfarande i en positiv utveckling, en utveckling jag kan bidra till som engagerad. Det känns mer förnuftigt, och ärligt, än att säga det SD säger men stämpla dem som rasister utan att egentligen undersöka.

Jul
24
Publicerad av Paula den 24 juli, 2014 kl. 01:07

För en vecka sedan skrev Alice Teodorescu, sommarvikarie på SvD:s ledarsida och annars liberal debattör, om vikten av att politiker inte tappar sin ideologiska ledstjärna, att de fortsätter stå för sina åsikter och också arbeta för att driva opinionen. (Mer specifikt skrev hon om moderaternas plikt att tydligt stå fast vid principer om sänkt skatt och frihet, men det är en helt annan fråga än det jag vill ta upp.) Och visst har hon rätt, på ett sätt.

Jag brukar ofta tala om vad jag ser som två huvuduppgifter, två separata roller för oss som är partipolitiskt aktiva. Först ut är rollen som opinionsbildare. Vi, som drivs av engagemang för idéer, som gör anspråk på att presentera förklarings- och lösningsmodeller till problem samt verktyg för att bygga en bättre framtid måste givetvis argumentera för våra åsikter, arbeta för att sprida dem och söka stöd hos befolkningen för dem. Inte minst är denna roll viktig när val närmar sig, av naturliga skäl.

Arbetet med opinionsbildning slutar dock, enligt mig, där den andra rollen tar vid: rollen som förtroendevald. När vi går till val presenterar vi våra visioner och våra ambitioner – det vi söker mandat att förverkliga. Efter att rösterna sedermera räknats är det också detta vi ska göra – förvalta förtroendet och genomföra de förändringar vi utlovat.

Allt jag skrivit hittills är egentligen självklarheter. Så varför skriva det?

Med jämna mellanrum lyfts en diskussion kring det offentligas ansvar att påverka opinionen i vad som anses vara rätt riktning. Ett typexempel är frågan om jämställdhet, där det inte är ovanligt att höra förespråkare för lagstadgad kvotering säga att faktiska åtgärder behövs för att lära exempelvis företag att det är bra med kvinnor i styrelser. Ett annat exempel är de skriverier som uppstod tidigare i år när Moderaterna i Stockholm skickade ett öppet brev märkt med landstingets logotyp, och publicerade det på landstingets hemsida. Själv minns jag hur jag reagerade när regeringen på sin hemsida lanserade kampanjsidan mot vad de kallar ”vanliga nätmyter om invandring”.

Jag kan förstå viljan att använda den makt som ges till att styra opinionen i en riktning man själv anser vara för allas bästa. Men att försöka tvinga fram önskade åsikter genom lagar och politiska verktyg eller använda offentliga kanaler för politisk propaganda är inget annat än maktmissbruk, överförmynderi och ett uttryck för folkförakt.

Det inte politikers roll att uppfostra folket. Vårt land är inte en meritokrati där de styrande kan anses utgöra ett ”de vises råd” satt att styra och leda vägen. Vi har en representativ demokrati, där folkvalda väljs för att företräda bredden av viljor som finns bland medborgarna. Förtroendevalda ska inom ramen för sitt uppdrag återspegla opinionen, inte sträva efter att förändra den. Opinionsbildning ska ske vid sidan av, genom debatt, diskussion och samtal. Inte genom praktisk politik, inte genom myndighetsutövning och inte genom användande av det offentligas kommunikationskanaler.

Feb
11
Publicerad av Paula den 11 februari, 2014 kl. 22:58

Idag inleder Metro en artikelserie på temat nationalism. Den ambition som presenteras är att bredda samtalet om nationalism – vad innebär begreppet idag, vilka olika nyanser och perspektiv finns? Dagens första uppslag förvånar knappast, det är oro som uttrycks och ett flertal personer citeras om hur de ser nationalism som mer eller mindre synonymt med främlingsfientlighet, alternativt som ett utdött begrepp eftersom det är världsmedborgarskap och gränslöshet som gäller idag. Jag tänkte därför bidra till breddningen genom att ge mitt perspektiv.

Nationalism för mig är framför allt två saker: frihet och kärlek. Frihet för jordens folk att själva få bestämma över sina samhällsbyggen, skapa sina seder, utveckla sina identiteter. Kärlek till såväl den egna identiteten och det egna landet som till den globala mångfalden och den fantastiska bredd av idéer, kulturer och synsätt som mänskligheten rymmer.

Jag brukar ofta diskutera det faktum att jag kallar mig nationalist med min mor. För henne har ordet en helt annan betydelse, för henne är det liktydigt inte bara med att hylla den egna nationen utan också att se ner på andra. Otaliga gånger har hon sagt att patriotism, det är en sak och det är fint, men nationalism går inte för sig. På sin höjd är nationalism ok om ens land är ockuperat, men egentligen är det även då fråga om patriotism. Lika många gånger som hon sagt detta har jag kontrat med att jag tvärtom ser nationalism som mer öppet och medmänskligt än patriotism. Där det senare endast handlar om att hylla det egna landet, dessutom med bas i det rent administrativa medborgarskapet och staten, är det förra en princip som utgår från att folk i alla tider samlats i gemenskaper vilka format samhällen och att dessa bör ha rätt till självbestämmande, genom nationalstaten. Den nationalistiska principen bejakar och bekräftar samtliga nationer, erkänner att människan har behov av samhörighet, medmänniskor med vilka hon identifierar sig och en plats där hon känner sig hemma. Nationalism för mig är en strävan efter att tillgodose dessa behov.

Visst ingår kärlek till den egna nationen i nationalismen. Men precis som jag älskar min familj utan att se ner på andra familjer så är inte heller kärleken till Sverige något som begränsar mig från att vara vänligt inställd till andra nationer.

Precis som andra –ismer kommer nationalism i olika form och skepnad. Den kan bidra till ett välkomnande samhälle som bjuder in till nationen, men den kan också exkludera och stänga ute. I sin värsta skepnad kan den dessutom göra just det som min mor oroar sig för – förakta andra nationer än den egna, värdera människor olika baserat på nationstillhörighet, kanske till och med helt frånta dem deras värde. Den som har drabbats av detta är givetvis orolig för vad nationalism kan bära med sig, men det går inte att sätta likhetstecken mellan alla varianter. Hur nationen definieras är givetvis avgörande för vilken slags nationalism det rör sig om. För mig, och för Sverigedemokraterna, är denna definition baserad på identitet där nationalitet hänger ihop med ditt inre – inte var du är född, vilket ursprung du har eller hur du ser ut. Vår nationalism bygger på ett nationsbegrepp där gemensamma nämnare såsom språk, kultur, lojalitet är vägledande. Och vår nationalism är öppen, välkomnande. Vi tror på assimilering, på möjligheten att bli en del av den svenska nationen.

Jag är medveten om att denna syn inte delas av alla. Det är inte ovanligt att hos såväl politiskt engagerade i andra partier som hos statsvetare och andra akademiker koppla samman nationsbegreppet främst med ursprung. Men för mig hör nationalism samman med samhället och det liv vi lever här. Vårt samhällsbygge började för tusentals år sedan, och det pågår fortfarande. Det bygger vidare på det som varit, förvaltar och utvecklar ett arv från tidigare generationer – precis som alltid har skett. Det är kärlek och respekt, frihet för oss att fortsätta forma vårt land och frihet för andra att forma sina.

Dec
13
Publicerad av Paula den 13 december, 2013 kl. 18:26

Det har minst sagt varit mycket snack om åsiktsfrihet på sistone. Jag själv har skrivit två ledare på SD-Kuriren, en till följd av debatten om den annons för boken Invandring och mörkläggning som DN tog in i söndags och en i sviterna av Expressens avslöjanden och uthängningar denna vecka. Fortfarande finns det dock mycket kvar att säga. Här kommer en liten del till.

Jag önskar att folk i allmänhet, och partivänner i synnerhet, kunde sluta att ge eld åt teorin att vi som reagerar när det framkommer uppgifter om hur medlemmar och företrädare uttryckt sig gör det på grund av vad media säger eller på enstaka förflugna ord. Även om det rör sig om en liten grupp är skadan och den frustration som orsakas desto större. Jag betackar mig för fler anklagelser om att ha en hemlig agenda och jag finner det ofattbart att det finns de som utger sig för att vilja SD:s bästa samtidigt som de klagar över att vi är ”det parti som censurerar mest” internt. (Citat från före detta medlem.)

Självklart ska folk ha rätt att tycka, tänka och säga vad de vill inom lagens gränser på ett generellt plan som människor och medborgare i vårt land. Den rätten kommer jag aldrig att sluta försvara. Jag kommer heller aldrig att strypa kontakt med någon enkom baserat på dennes åsikter, eller sluta föra dialog med oliktänkande.

Men åsiktsfrihet ger inte rätt att tycka vad som helst och samtidigt vara medlem och därmed företrädare för vårt parti samt de åsikter vi har att förmedla och representera. Centralt är att det våra företrädare tycker, tänker och säger också överensstämmer med partiets ståndpunkter.

Oavsett hur gott arbete någon gör och tidigare gjort för partiet, oavsett hur många flygblad som delats och ja, även oavsett hur mycket man har fått offra för sitt engagemang, så är politiken ett av få områden där åsikter faktiskt har grundläggande relevans för uppgiften: att företräda åsikter. Svårare än så är det inte. Eller som jag uttryckte det på landsdagarna:

”Det handlar inte om vad jag får säga, vilka tidningar jag får läsa, eller hur jag ska uttrycka mig i det offentliga rummet. Det handlar om ifall jag ställer upp på partiets politik, på vårt principprogram, och ifall jag vill verka för ett sverigedemokratiskt Sverige.”

 

 

Dec
07
Publicerad av Paula den 7 december, 2013 kl. 14:58

Jag vet inte riktigt hur, men det har gått ett år sedan jag senast skrev något på denna sida. Då utlovade jag en serie inlägg som motiverat mitt politiska val. Nu är tiden kommen att infria det löftet. Jag börjar med att återpublicera den ledartext jag tidigare i veckan gav plats på SD-kurirens hemsida:

Första gången jag grät av en sångtext var när jag på riktigt lyssnade på Loke Nybergs Dig som aldrig blev. Visst hade musik lockat fram tårar flera gånger tidigare – och flera gånger därefter – men fram tills i söndags var detta den enda låt där det var orden, berättelsen i sig själv som på riktigt gripit tag i mig och gett mig en klump i magen, helt utan att jag har några egna minnen eller erfarenheter att koppla till. Och i söndags hände det alltså igen. Det var samma artist än en gång.

Förra året släppte Loke skivan 11/11, men det var först i helgen jag upptäckte den. Och när jag lyssnat klart låg jag alltså hopkrupen och lät tårarna rinna. Det är den sista låten som fått mig ur balans.

Flykten från Sverige är en hjärtgripande berättelse från en framtid där krig härjat i Sverige. En berättelse skriven av en man som blickar tillbaka på sin flykt från det älskade hemlandet, förlusten av sina föräldrar, skräcken och hopplösheten en ensam pojke känner då inget längre finns kvar. Och lyckan av att till slut få bygga sig ett nytt hem.

Den cyniske kanske tror att mina tårar kom av den nostalgiska bild av Sverige som målas upp. Eller att jag bara kan känna anknytning för att det är en svensk som flyr, ett svenskt ensamkommande flyktingbarn som berättar sin historia. Och visst, ord har starkare kraft när de är på ens eget modersmål. Men jag får samma klump i magen när jag ser bilderna från flyktingläger, när jag hörde en klasskamrat berätta om hennes färd till Sverige och när jag läser om ännu en båtolycka och spillda liv.

Det stämmer dock att det var lite värre denna gång. Inte klumpen i magen över det livsöde som presenterades. Men jag fick extra hugg i magen av vetskapen om att det finns de som tror att det är detta som behövs för att få folk att förstå. För att få mig att förstå. Personer som är övertygade om att jag saknar hjärta, på grund av att jag ser andra lösningar än de.

Jag kände extra smärta av att än en gång behöva fly lusten att låta enskilda berättelser få styra min logik. För visst känner jag mig kall, visst gör det ont att säga att jag inte tror vidöppna gränser är rätt väg att gå. Det vore ju så enkelt och fint – jag öppnar min dörr och ger hjälp, bidrar till ett nytt liv. Jag önskar att det var så enkelt, jag önskar att jag kunde vara så naiv och välja att blunda för den verklighet som finns kvar långt bortom Sveriges gräns.

För det är just det som tvingar mig att verka kall på ytan. Min övertygelse om att det är min förbannade plikt att rädda liv, att inte göra skillnad på de människor som är fast i krisområden och de som knackar på min dörr. Jag är smärtsamt medveten om att livet i flyktingläger knappast går att kalla ett värdigt liv, och att chansen att få börja om på nytt i ett land som Sverige är en dröm för många. Men jag är lika smärtsamt medveten om att alla världens 40 miljoner flyktingar inte kan ta sig till en säker hamn över huvud taget. Att merparten svälter, fryser, insjuknar och dör. Att vi låter det ske. Att vi väljer att stilla våra samveten genom att erbjuda ett hem för ett fåtal hellre än att börja i rätt ände och säkra överlevnaden för de mest utsatta. Att vi värderar de liv vi ser här och nu högre än de där borta.

Så är det nämligen. När vi väljer att satsa resurser på ett begränsat mottagande här så väljer vi bort att satsa dem på mat, mediciner, kläder och skydd till dem som behöver det mest. För vi har inte obegränsat med resurser. Vi måste göra val. När regeringen flyttar medel från biståndsbudgeten till integrationspolitik är det deras val. De väljer fåtal framför flertal. Samtidigt är det oss, mig, de kallar hjärtlös.

Det blir knappast bättre av att vi inte kan erbjuda ett värdigt liv här heller. I sången slutar det hela väl, den lille pojken hamnar hos en fosterfamilj och växer upp som en del av det samhälle han hamnat i. Här placerar vi barn, ungdomar och vuxna i institutioner. De jobb som erbjuds tillhör inte den ordinarie arbetsmarknaden. Vi har fått parallella samhällen, en ny underklass där etnicitet och bakgrund plötsligt är avgörande. Där gränserna inom landet blir allt skarpare, gapen svårare att överbrygga. Det räcker inte att erbjuda plats för att vara välkomnande. Om naturliga möten aldrig sker, om separata system byggs upp och den som kommit hit ständigt ska stämplas som varandes i behov av särskilda insatser kommer vi aldrig att vara ett öppet land, på riktigt. Oavsett hur fint vi talar om hur många flyktingar vi tagit emot.

Det är inte lätt att vara rationell. Det gör ont. Men det gör än mer ont när andra vägrar se vad det är som ligger bakom mitt resonemang. Och ibland brister det. I söndags brast det. Idag kämpar jag vidare, för en bättre värld, en värld där varje röst hörs och varje människa tas tillvara.

Nov
12
Publicerad av Paula den 12 november, 2013 kl. 16:18

Jag tycker om åsikter och samtal. De flesta som känner mig, ja även de som bara betraktar mig utifrån, vet nog detta. Jag lyssnar gärna på vad andra har att säga, försöker förstå hur de resonerar. Igår kväll begav jag mig därför till Dramaten, för att höra på ett samtal om svenskhet och nationalism. Mina förhoppningar var knappast särskilt höga; deltagarna i panelsamtalet har i många olika sammanhang diskuterat frågorna tidigare så jag visste på förhand ungefär var de står. Men faktum är att jag trots allt blev positivt överraskad. Ser jag bortom ordval och gliringar om Sverigedemokraterna, ignorerar jag ignoransen och de förutfattade meningarna, så fanns där ändå resonemang som var intressanta, ibland till och med bra.

I panelen var det endast en – prästen och chefredaktören för Dagens Arbete, Helle Klein – som motsatte sig begreppet svenskhet och ansåg att själva diskussionen om och tanken på en svensk karaktär bygger upp grupperingar och skillnader som egentligen inte finns där, och som bara är av ondo. Övriga tre – Andreas Johansson Heinö (statsvetare, författare och senior fellow vid tankesmedjan Timbro), Alexandra Pascalidou (journalist, författare och programledare) samt Henrik Berggren (historiker, författare och ledarskribent) – var någorlunda överens om att svenskhet finns och har en roll för vårt samhälle, det går inte att tänka eller önska bort vår historia. Faktum är att samtliga dessa tre även berörde att nationalism kan finnas i olika former, och att det också finns positiva sådana. Pascalidou nöjde sig med att konstatera att fosterlandskärlek kan vara vackert, Johansson Heinö påtalade att nationalism faktiskt har möjligtgjort bland annat välfärdsstaten och Berggren lade enkelt och simpelt fram att fransmännen kanske inte var helt fel ute när de i revolutionen antog mottot: frihet, jämlikhet – och broderskap.

För visst är det så, broderskap var ett av slagorden. Och vad är broderskapet om inte just den samhörighet som utgör nationen? Är det inte så att utan den gemenskapen blir det också svårt att hålla samhället uppe, är det inte på den vi bygger vår frihet och jämlikhet?

Jag hör vad de som talar om mångfald, förening i mänskligheten eller via medborgarskap och identifikation genom klass, intressen eller idéer säger. Jag förstår att det finns de som inte känner sig hemma i ett samhälle där nationsgemenskap är den enande faktorn, där det som håller oss samman är att vi identifierar oss som svenskar. Men personligen upplever jag att det är just i ett sådant samhälle jag känner mig hemma. Betyder det att jag vill tvinga in andra i en identitet de inte vill ta till sig? Nej. Betyder det att jag vill exkludera andra från den gemenskapen? Lika lite. Jag, precis som det här partiet, är för öppen svenskhet. Jag tror att personer kan anamma svenskheten och ta den till sitt hjärta, sin identitet.

Sverige är inte bara en plats på jorden definierad av abstrakta, geografiska gränser. Vårt land har en historia, människor som bott här har utvecklat vårt samhälle, vår kultur, vårt språk och våra traditioner. Svenskhet finns, och det är varken fult eller negativt att bejaka denna förekomst. Jag ser det tvärtom som en respektfull självklarhet, och jag önskar leva i ett land som bygger vidare på det vi har istället för att kasta historien på soptippen och skapa något nytt och bra för stunden. Jag är övertygad om att nationen är en bra grund för vårt samhällsbygge. Hur stor del svenskheten utgör av identiteten kan variera, men utan samhörighet med nationen är allt som finns kvar ett papper på vilket ditt medborgarskap definieras. Och jag tror vi behöver mer än så. 

Dec
07
Publicerad av Paula den 7 december, 2012 kl. 16:00

Det rör på sig i svenskt debattklimat. Den senaste tiden har allt fler röster höjts som diskuterar problemen i vårt samhälle kopplade till spänningar och splittringar mellan svenskar och olika invandrargrupper. Integrationen fungerar inte, det går inte att blunda för. Än så länge hörs inte så stor skillnad i argumentation, problembeskrivning eller lösningsförslag, men att allt fler ser hur det splittrade Sverige är en fråga som måste få ta plats och problematiseras ur flera vinklar är ett första steg för att börja vända skutan rätt.

Många talar om hur svårt det som invandrare kan vara att räknas in i gemenskapen svenskar, eftersom vissa individer inte ser längre än till utseende och härkomst. Det är något jag själv har fått uppleva. Exempelvis har jag lärt mig att när någon frågar var jag kommer ifrån är ”jag är född i Västerås, växte upp i Täby men bor numera i Uppsala” inte ett svar som räcker. Den egentliga frågan är vilket ursprung jag har. Min erfarenhet av vilka det är som väljer att klassificera människor efter etnicitet är dock väsensskild från de flesta debattörers.

Detta är ett första, övergripande inlägg av en längre serie där jag tänker försöka dela med mig av mina erfarenheter, problembeskrivningar och varför jag ser lösningarna i Sverigedemokraternas politik.

Polskt blod – filmaffish 1934

”Du är ju polack i blodet, fattar du inte det?”

Ovanstående mening hörde jag för första gången under valrörelsen 2010. En aktiv sverigedemokrat med utländskt påbrå är nämligen oerhört provocerande. Jag har blivit kallad förrädare och anklagad för att ”leka svensk”. Meningsmotståndare från i princip alla politiska håll har ifrågasatt mitt förstånd och framhållit att jag bara blir utnyttjad som ett alibi. (Detsamma gäller för övrigt även som kvinna.) Att mina föräldrar är invandrare gör det tydligen omöjligt för mig att älska det svenska samhället, vilja stärka den svenska kulturen och stå upp för svenska värden. Jag förväntas vara lojal med ”mitt hemland” och om jag inte bejakar min polska identitet antas jag skämmas för mitt ursprung.

Ganska ofta slås jag av tanken att det är just vi sverigedemokrater som är de minst fördomsfulla invånarna i detta land. Bland mina partikamrater och kollegor är det självklart att individers beteende och agerande definierar vilka de är. Vi vägrar att göra skillnad på personer baserat på härkomst, kön eller andra faktorer de själva inte kan råda över. Vi bedömer alla lika, ställer samma krav och har samma förväntningar på varje enskild individ. Kanske är vi i viss mån naiva när jämställdheten och jämlikheten för oss är så självklar, men det är min fasta övertygelse att det är den enda rimliga utgångspunkten. Den som på allvar menar att alla människor har samma värde måste visa det i sitt bemötande av andra.

Det är därför vi så starkt vänder oss emot flertalet av de så kallade integrationsåtgärder som nuvarande såväl som tidigare regeringar presenterat, eftersom de tagit sin utgångspunkt i att svenskar med utländsk bakgrund inte är kapabla att verka på den svenska arbetsmarknaden av egen kraft. Det är därför vi vänder oss emot kvotering i alla dess former eftersom vi vänder oss emot alla former av diskriminering. Vi behandlar helt enkelt alla medborgare lika.

Nov
01
Publicerad av Paula den 1 november, 2012 kl. 19:01

Det har nu gått två månader sedan Sverigedemokratisk Ungdom höll kongress, och jag anser det vara lägligt att åter väcka liv i denna sida. Många har hört av sig och undrat vad som händer nu och alla har fått samma svar – det är upp till den nyvalda styrelsen. Min förhoppning är att den debatt som påbörjats kan fortgå och att SDUs ledning tar till sig av åsikter och lyssnar på sina medlemmar, oavsett om det är ris eller ros som framförs. Själv kommer jag fortsätta att framföra bägge delarna, där jag finner det vara befogat. Min ambition är att hålla diskussionen så internt som möjligt – det är en fråga för vårt förbund och inte allmänheten. Denna blogg kommer således ägnas företrädesvis åt politiska reflektioner och personliga funderingar. Men först vill jag leverera några avslutande tankar om min syn på SDU och dess framtid.

Grunden i hela mitt engagemang är att jag har sett hur dagens samhälle, såväl offentligt som civilt, behandlar människor olika baserat på ursprung och att svenskarna systematiskt missgynnas. Den förda politiken leder till splittring, otrygghet, kriminalitet och fattigdom. Jag vägrar att tyst se på när det kompromissas med allas lika värde, rättigheter och skyldigheter. Det handlar om mitt land, om vårt land. Sverige måste räddas, och kan jag bidra så är det för mig självklart att ställa upp.

Den nedmontering som skett av vårt svenska samhälle och vår välfärd har pågått en längre tid, utan medborgarnas samtycke eller kännedom. Media och maktelit har effektivt inpräntat sitt budskap. De enda som på allvar har ifrågasatt utvecklingen är vi i den sverigedemokratiska rörelsen. Vi har sett och påtalat de galenskaper som finansieras med våra gemensamma skattemedel. Nu börjar allt fler svenskar se att Sverige är på väg åt fel håll. Men steget tycks vara stort till att se problemens grunder, tänka i nya banor och erkänna att lösningarna kanske finns där makten inte vill att vi letar.

Här ser jag att ungdomsförbundet har en mycket viktig roll att spela. Det är vi ungdomar, fyllda av framtidstro och med vaken blick, som vågar ifrågasätta de nästan dogmatiska normer som råder idag. Det är vi som kommer att utgöra och forma morgondagens Sverige. SDU måste därför vara ett tydligt, seriöst och ansvarstagande alternativ för unga, engagerade svenskar. I såväl ord som handling ska vi visa att vi inte bara ser de problem som finns och förstår bakomliggande orsaker, utan också att vi presenterar hållbara lösningar. Vi ska visa att vi kan tillvarata ungdomlig energi för att leda Sverige rätt.

Min vision för förbundet har alltid varit en rörelse som ständigt driver på och för den sverigevänliga politiken framåt. SDU har en unik möjlighet att påverka moderpartiet, som andra ungdomsförbund bara kan drömma om. Den sverigedemokratiska rörelsen växer snabbt och inom organisationen pågår arbetet med att tillvarata kompetensen hos dem som engagerar sig. Genom att lyfta våra frågor internt och visa allt vi ungsvenskar kan bidra med finns goda chanser att få gehör för det vi säger. Där andra förbund förlitar sig till mediala utspel och angrepp mot sina moderpartier i hopp om att skapa debatt och påverka utifrån kan vi ta för oss och göra skillnad direkt i partiet.

Det är min övertygelse att en majoritet av Sveriges unga i själva verket delar våra åsikter utan att veta om det. Jag minns hur svårt jag själv hade att övervinna mina politiska fördomar och hitta till SDU. Vårt problem är inte att få personer att hålla med oss, utan att bygga upp vår trovärdighet. Detta kräver konsekvent och ansvarsfullt agerande.

För att nå våra mål fordras god balans mellan handlingskraft som visar upp vår politik och ödmjukhet inför att det som är självklart för oss inte alltid är det för andra. Vi ska vara svenska ungdomars röst, och vi ska vara det på ett sätt de känner igen sig i. Vi har inte råd att brista i kommunikationen och lämna minsta utrymme för tvivel på vad vi tycker, vad vi vill eller vilka vi välkomnar bland oss. Vi måste tillsammans arbeta för att utradera alla tvivel, besegra alla fördomar och reda ut alla missförstånd. För det handlar om mer än oss, det handlar om vårt land.

Tillsammans kan vi rädda ett sjunkande Sverige!