Förändring Framåt Tillsammans

Jag då och nu

Feb
09
Publicerad av Paula den 9 februari, 2014 kl. 18:07

Jag såg att jag fått en internsökning på ”Bortom mammas gata”, vilket är titeln på Alexandra Pascalidous debutbok. Uppenbarligen har någon noterat att hon twittrade till mig efter P1 Debatt förra veckan om den uppsats jag skrev under min gymnasietid och som jag gav till henne innan programmet. Jag har en längre tid funderat på att lägga upp lite gamla texter och uppsatser här, kanske främst för min egen del, för att ge mig chans att reflektera över mina tankar och min utveckling. Men också för att jag vill att andra ska förstå mig, vem jag är, var jag kommer ifrån. Kanske är det dumt av mig, men jag har alltid trott på öppenhet, även om det ger fler angreppspunkter. Så, here goes.

Texten nedan skrevs i maj 2004, inom ramen för Samhällskunskap A och ett större tema om svenskhet och integration. Det starkaste minne jag har från denna tid är när jag läste dåvarande folkpartisten Mauricio Rojas sommarpratsmanus från 2001, där han beskrev svenskheten på ett enligt mig mycket träffande sätt som jag fortfarande hänvisar till med jämna mellanrum (faktiskt även i förra söndagens debatt). Det är mycket möjligt att jag kommer skriva om detta senare. Mitt näst starkaste minne är när Pascalidou besökte oss för att hålla i ett seminarium. Jag minns samma känsla då som jag fick under debatten nu senast, en person så starkt påverkad av sina egna erfarenheter att viljan att sprida sitt perspektiv överskuggar öppenhet inför andras.

När jag hittade min gamla uppsats var det – ironiskt nog – raka motsatsen som slog mig. En ängslighet genomsyrar min text, och ett antal gånger ber jag i princip om ursäkt för att jag inte delar och därmed vill nyansera Pascalidous bild. De som idag anklagar mig för att relativisera (för jo, jag är medveten om att jag har ganska lätt att se saker ur andras perspektiv och att detta uppfattas som att jag relativiserar) får nog än mer att hämta här.  Själv reagerar jag snarare på vad jag skriver om att en svensk kulturförening antagligen skulle uppfattas som rasistisk och att jag upplever att jag inte har rätt att uttala mig om integrationsproblematik eftersom jag, just det, är integrerad (idag skulle jag skriva assimilerad) och betraktar mig som svensk, min polska bakgrund till trots. Jag har vaga minnen av att jag i ett provsvar också skrev kritiskt om hur invandringspolitiken sköttes – och jag har starka minnen av att mitt betyg vacklade till följd av detta. Minns jag rätt räddades betyget av att jag i en muntlig förklaring av mitt resonemang bland annat spelade på min härkomst och det perspektiv jag fått via mina föräldrars berättelser om deras integrationsprocess.

Hur som haver, här följer ett stycke uppsats á la Paula 16 år gammal.

Analys av Pascalidous Sverigebild

För knappt tre år sedan gav förlaget Atlas ut ”Bortom mammas gata”, en självbiografi skriven av Alexandra Pascalidou, som i sin tur är en helt vanlig svensk invandrartjej som levt (lever) ett rätt ovanligt liv. Denna bok fick vi studerande vid Viktor Rydberg Gymnasium i uppgift att läsa. För drygt tre veckor sedan besökte Pascalidou vår skola, för att ge oss ännu ett tillfälle att tränga in i hennes värld och förstå hennes tankar om vårt fosterland. Den bild hon lyckades få fram är ganska tvetydig. Eller rättare sagt: komplex. Ty Sverige, som allt annat, kan inte beskrivas med några få rader. Det finns inte en bild, en enda stor helhet. Vårt, alla infödda och invandrade svenskars, land är ett collage av flera samhällsdelar, sociala och ekonomiska, likaväl som av oss individer, vi som alla har olika tankar och åsikter. Då boken är en självbiografi, där Pascalidous liv beskrivs ur henne vinkel och i kronologisk ordning, finns dessutom det faktum att hennes åsikter förändrats under årens lopp, vilket skänker än mer komplexitet åt Sverigebilden. En bild som går att ha många åsikter om, men som, vad man än må hävda, är sann. Alexandra Pascalidous bild av Sverige och det svenska samhället är sann, i den mån den är hennes självupplevda bild, även om den inte kan anses allmängiltig då upplevelser varierar från person till person, och likaså åsikter och ideal.

Vad är det då för bild Pascalidou sänt ut? Tja, hennes bok kan man dela in i tre delar. Först berättar hon om sin ankomst till Sverige, och kampen för att tillåtas tillträde till det svenska samhället, om än på visit. Men också om oväntat stöd och förståelse från människor i hennes omgivning. Hon skriver om insikten att hennes föräldrar levde rätt misslyckade liv och sågs ner på av människor omkring dem. Hon skriver om konstant mediabevakning och negativa framställningar i TV och tidningar, vad gäller invandrare och integration. Hon skriver om hemspråksundervisning som ytterligare stärker klyftor mellan invandrare och infödd, och om rasism på fritids, gymnastikträningar och caféer. Och om hur alla dessa saker hos henne byggt upp en rädsla för att inte passa in, inte duga. Men samtidigt skriver hon om tant Signe som fanns där för henne på fritids, om stolthet och hopp då hennes ord ibland uppmärksammats och om gymnasievänner som trots helt andra bakgrunder respekterade och tyckte om henne, så snart hon respekterade och tyckte om sig själv. Pascalidous bild av Sverige är en bild av ett land som både stöter bort och tar emot. Fast det verkar på henne som om det bortstötande tar överhanden. Smygrasism finns alltid bakom nästa hörn, som invandrare eller ”svartskalle” måste man alltid kämpa. Det positiva skymtar bara förbi någon gång ibland.

En annan bild av det svenska samhället som Pascalidou tar upp i sin bok är den om föreningsliv och kontaktnät. Via den mängd av organisationer som finns får man stöd och erbjuds vägar in i politik och samhälle. Hon framställer sin framgång delvis som en följd av sitt engagemang i olika föreningar och sitt intresse för politik. Hon skriver själv: ”Det är nog Organisationssverige som har gjort mig till den jag är” (sid. 88). Ty detta hjälpte henne dels att skaffa kontakter, dels gav det henne meriter och vana att debattera. Dessutom fick hon lite utrymme att göra sin röst hörd. Organisationssverige öppnar dörrar.

Den tredje bilden vi får av Sverige kommer i andra halvan av boken. Den visar på medias stora makt i vårt samhälle. Och på kommersialismens makt. Det är historien om journalisten som för att få ett bra scoop sände nazister till Pascalidous dörr. Som bad om hot mot den tidens TV-stjärna. Utan att bry sig om den skräck han spred, mer än att den skulle ge höga försäljningssiffror. ”Vad gör man inte för en bra story?” Det är en mycket negativ bild vi får presenterad för oss. Ett Sverige som finns där för individen, när det passar. Ty när Pascalidous liv förvandlades till ett helvete, när hon var utsatt, försvann stödet. Säkerhetsvakter fanns inte tillgängliga, hon tvingades fly och gömma sig bäst hon kunde. Allt på grund av en tidningsartikel. En journalist. Som dessutom fått gå fri och till och med har hyllats.

Allt det ovannämnda stämmer. Det finns där, det är faktiska minnen och erfarenheter. Men det är inte allt. Det är inte så det behöver vara, det är inte så det är, för alla med invandrarbakgrund. Själv räknas jag som invandrare, fast jag är född i Sverige, och mina föräldrar vid min födsel bott i Sverige sedan nästan tjugo år, under vilka de hunnit bli svenska medborgare. Och jag har aldrig känt mig utanför eller annorlunda för det. Aldrig har man kallat mig för svartskalle, inte vad jag minns. Men så är ju mitt namn inte särskilt ”konstigt”, och jag bor inte i Rinkeby. Jag anta att det gör att jag inte kan uttala mig i integrationsfrågan, inte som invandrare. Vilket jag ju inte är. Jag är svensk, trots den invandraretikett jag fått av SCB (Statistiska Centralbyrån). Men det tycks ju innebära att jag har integrerats. Det är alltså svårt, men inte omöjligt, att ta sig in i det svenska samhället. Pascalidou själv gick från invandrarbarn med fönsterputsande, morgon-till-kväll-städande föräldrar till populär journalist, programledare, frilansare och författare. Dessutom har tiderna förändrats, och i samband med amerikanisering och globalisering suddas gränserna invandrare/infödd svensk sakta ut. Vi måste ha i åtanke att Pascalidou kom till Sverige då invandring ännu var ganska nytt här. Bara hundra år tidigare hade det varit svenskar som utvandrade istället. Då är det inte så konstigt om fördomar var vitt spridda. Det ligger i människans natur att rädas det hon inte känner till, det som är nytt.

Sen har vi då bilden av Organisationssverige. Föreningar, förbund och kontaktnät är fortfarande viktiga. Faktum är att man idag i princip inte kommer någonvart utan rätt kontakter. Men även vad gäller denna bild kan jag använda mig själv som exempel för att ge en ny faktor. För Pascalidou var det relativt lätt att hitta en förening att börja i: den grekiska ungdomsföreningen i Rinkeby fanns där som en naturlig startpunkt. Själv har jag letat, men ännu inte hittat rätt förening. Det finns ingen ”svensk ungdomsförening”, och om det skulle finnas skulle det förmodligen betraktas som rasistiskt att bli medlem där. Det betyder att jag, som svensk tonåring, måste välja förening efter politiska eller ideologiska åsikter, vilka jag ännu inte hunnit försäkra mig om. För mig och de flesta av mina vänner finns ingen naturlig startpunkt, om vi skulle vilja ta oss in i organisationernas värld.

Slutligen har vi då hela media- och journalisthistorien. Den för henne specifika delen, angreppet och hoten, är något som självklart inte drabbar varje invandrare. Det var en engångsföreteelse, som förmodligen (förhoppningsvis) inte kommer att ske igen. Alexandra Pascalidou var en ung invandrartjej som lyckades med det omöjliga. Hon fanns att skåda i media, och var därigenom, tyvärr, ett tacksamt offer. Vad gäller själva media blir dess roll nästan större för var dag. Men samtidigt blir det allt tydligare för oss konsumenter att mycket styrs av pengar och försäljningssiffror. Vi börjar förstå att det är på oss ansvaret att sovra och hitta en verklighet vilar.

Jag hävdar inte att den bild av Sverige som Alexandra Pascalidou förmedlar är felaktig. Det har jag ingen rätt till, och det vill jag inte. Det är den bild hon har fått, formad av hennes liv. Den finns och är äkta. Lika äkta som någon annan. Det jag säger är att varje människa skapar sig en egen bild. Jag håller med om mycket av det Pascalidou säger. Det finns också delar jag inte känner igen. Men jag har heller inte upplevt allt. Det är omöjligt att ge en enkel bild av ett samhälle. Människans natur är alldeles för komplex för det. Det finns så många delar. Det är just det unika som gör människan unik.

Paula Bieler Studerande debattör, VRG