Förändring Framåt Tillsammans

Jämställdhet

Mar
09

Så var min andra riksdagsdebatt avslutad, denna gång fick jag dessutom inleda. De som vill se klippet kan som senast besöka riksdagens hemsida, ni som vill läsa finner anförandet nedan. 

Tack fru talman! 

Vi står här i kväll för att debattera jämställdhet och åtgärder mot diskriminering. I den bästa av världar hade vi givetvis inte behövt ta den här debatten, då jag tror och hoppas att vi alla är överens om att ditt liv ska formas av dina personliga och fria livsval, inte av ditt kön, din bakgrund, vem du blir kär i eller hur din kropp fungerar. Kort sagt: Ditt livsöde ska inte vara bestämt redan den dag du föds.

Tyvärr lever vi inte i den bästa av världar. Vi vet att våra liv ännu påverkas av olika på förhand bestämda förutsättningar. Vi vet att det finns hinder i verklighetens Sverige, hinder som påverkar vår livskvalitet. Det handlar om att kvinnor inte känner sig lika trygga i offentliga utrymmen som män, att deras yrkesval generellt leder till lägre lönenivåer och att det än i dag förekommer uppfattningar om hur kvinnor ska bete sig för att förtjäna respekt. Det handlar om att män har det svårare att få vara de fäder de vill vara, att det våld som de utsätts för i nära relationer inte tas på allvar och att de inte bara hamnar i samhällets topp utan också på botten avseende allt från skolresultat till dödsolyckor på arbetsplatsen, självmord och kriminalitet.

Vi vet att motsättningarna i samhället mellan grupper tar sig grova uttryck, där hat, hot och våld drabbar och slår åt alla håll. Vi vet att den som föds med det som klassas som funktionsnedsättningar – en god vän till mig föredrar ordet funktionsutmaningar – ofta får möta oförståelse inför sina behov för ett smidigt vardagsliv. Vi vet helt enkelt att vi ännu har en bra bit kvar till det där samhället som vi alla drömmer om.

Fru talman! 

För snart ett år sedan tog jag över rollen som jämställdhetspolitisk talesperson för Sverigedemokraterna. Det uppstod då ett visst intresse för det faktum att jag klassar mig själv som särartsfeminist. I dagens Sverige är detta nämligen en närmast utdöd gren av feminismen, åtminstone om man ser till medvetna beteckningar.

Jag har fått försvara mig en del, bland annat mot dem som över huvud taget undrar varför jag väljer att kalla mig feminist, då den bild som tyvärr finns av feminismen i dag huvudsakligen byggts av utspel om kvotering, genuscertifiering och separatistiska tankegångar där endast kvinnors problem synliggörs. Jag har också fått försvara mig mot dem som har velat anklaga mig för att definiera kvinnors och mäns respektive roller och stänga möjligheten för oss att göra fria val.

Men i själva verket handlar det för mig endast om en grundinställning till vad jämställdhet egentligen innebär. Är det ett jämställt samhälle när statistiken ser rätt ut och när vi inte kan se några skillnader alls mellan män och kvinnor? Eller är det ett jämställt samhälle när vi alla respekteras för dem vi är, de preferenser vi har och de val vi gör alldeles oavsett om de följer eller bryter mot normen? 

För mig är svaret det senare. För mig är vi jämställda först när vi över huvud taget inte bedöms efter vårt kön. För mig är det viktiga inte hur många män respektive kvinnor som gör vissa val utan att valmöjligheten finns och är reell – att en pojke ska kunna bli ballerina eller svetsare och att en flicka ska kunna göra samma val och inte dömas därefter.

Fru talman! 

Om dessa fria val leder till att män och kvinnor fördelar sig ojämnt i samhället ser varken jag eller Sverigedemokraterna detta i sig som ett problem. Men det innebär på intet sätt att vi inte ser problem till följd av den ojämna fördelningen. Jag ska ge ett par exempel.

För ett par år sedan lanserade vi breda satsningar inom den offentliga sektorn eftersom vi vet att en stor del av dem som arbetar inom vård och omsorg drabbas hårt av ofrivillig deltid, delade turer, stress och arbetsmiljörelaterade skador. Eftersom denna sektor är starkt kvinnodominerad innebär detta ett jämställdhetsproblem, då många kvinnors val därmed leder till hårda arbetsvillkor.

Ett annat exempel är att vi, i likhet med Alliansens företrädare, med oro och förvåning har betraktat hur regeringen har velat minska möjligheten till eget företagande inom dessa områden. När de områden där i första hand kvinnor arbetar inte erbjuder samma möjligheter till karriär, företagande och löneutveckling som de områden där huvudsakligen män arbetar har vi nämligen ett jämställdhetsproblem.

Fru talman! 

Första gången jag stod i den här talarstolen var under Nordiska rådets session i höstas. Jag reagerade då på en skrivning i det jämställdhetsprogram vi stod i begrepp att anta. Där hade man talat om just det faktum att kvinnor och män fördelar sig olika på arbetsmarknaden och att kvinnor därmed ofta får lägre löner än män. Lösningen på detta ansågs dock inte vara att värdera upp kvinnors arbete och satsa på de branscherna, utan lösningen var att få in fler män i de kvinnodominerade branscherna. Det var det enda sätt man såg som möjligt för att få upp lönerna. För mig är det en skymf mot tanken om jämställdhet att kvinnors arbete ska värderas högt först om män arbetar i samma bransch.

Det är ingen hemlighet att både jag och mitt parti är starkt emot kvotering. Vi är starkt emot positiv särbehandling i alla former. Vi är emot det dels för att – väldigt förenklat – all särbehandling även om den kallas positiv också är negativ för någon, dels på grund av det enkla faktum att vi när vi särbehandlar inte längre ser till individen. Då ser vi inte hennes egen kompetens utan reducerar henne till antingen ett kön, en etnicitet, en bakgrund eller vad det nu må vara vi väljer som grund för särbehandlingen.

Jag har ofta sagt och brukar ofta poängtera att det för mig som kvinna finns två angreppspunkter och två anklagelser som är de mest förolämpande jag vet. Den ena är att jag har tagit sängvägen till mina positioner, vilket tyvärr alldeles för många kvinnor i offentligheten får höra. Den andra är att jag skulle vara inkvoterad, alltså att jag endast är där jag är på grund av att jag är kvinna och inte på grund av att jag är kompetent.

Även om det skulle vara så att man temporärt, kortsiktigt och snabbt skulle kunna jämna ut fördelningen genom att använda kvotering skulle det inte ändra värderingarna på något sätt utan snarare förstärka dem. Vi skulle befästa synen att kvinnor inte kan ta sig någonstans för egen maskin utan måste få hjälp på traven. Det är något jag aldrig någonsin kommer att acceptera.

Fru talman! 

Jag nämnde i min inledning att det även finns problem som drabbar män. Under sessionen i Nordiska rådet tog jag upp att exempelvis våld i nära relationer som drabbar män inte syns och knappt erkänns. Faktum var att jag då, under den sessionen, blev nästan utskrattad av en riksdagskollega för att jag över huvud taget lyfte fram problematiken att även män drabbas av såväl fysiskt som psykiskt våld i nära relationer. Så starka är vissa fördomar och synsätt att vi inte längre ser till de problem som faktiskt drabbar utan bara till strukturella problem. Vi ser bara på makronivå vad det är vi ska behandla och hur vi ska hjälpa.

Därtill nämnde jag problemen med att framför allt pojkar hamnar långt efter i skolan, och jag nämnde att män hamnar inte bara i toppen utan också i botten av samhället. Jag hoppas innerligt att vi kan bredda jämställdhetsdebatten, starkt och seriöst. Vi ska inte bara ha kvinnojourer i kommande budgetdebatter utan även mansjourer.

Detta för mig in på det faktum att många av Sverigedemokraternas jämställdhetssatsningar syns i andra betänkanden. En del har behandlats i budgeten. En del i betänkanden vi klubbat igenom alldeles nyss, exempelvis satsningar på hårdare straff för hedersrelaterat förtryck. Det är i allra högsta grad ett jämställdhets- och diskrimineringsproblem som i grund och botten bygger på en väldigt stark syn på hur kvinnor och män ska uppföra sig och vilka relationer som är godtagbara och vilka som inte är det.

Detta är ett problem som tyvärr har fått fäste på nytt. Det var ganska lång tid sedan vi hade sådana uppfattningar i vårt land – vi har lyckats ta oss ifrån dem – men vi ser hur de kommer tillbaka. Vi ser hur ungdomar inte får göra fria val och hur syskon tvingas bete sig illa mot varandra när de gör val som inte passar in i normerna.

Alldeles nyss klubbade vi också ned Sverigedemokraternas reservationer om att stärka möjligheten till kontaktförbud och skärpa straffen för dem som bryter mot kontaktförbud. Precis som jag nämnde i inledningen är det många kvinnor som känner sig osäkra och otrygga i samhället och som inte upplever att de får det stöd från samhället de borde få. Många av våra satsningar syns alltså på andra områden snarare än genom direkta stöd till kvinnoorganisationer, genom kvoteringssatsningar eller genom andra saker vi behandlar till viss del i detta betänkande.

Fru talman! 

Innan jag avslutar vill jag givetvis säga några ord om diskriminering. Även där har vi sett satsningar från Sverigedemokraterna som främst har behandlats i andra betänkanden. Det handlar till exempel om ett utökat lönebidrag som framför allt knyts till person, snarare än ett bidrag som söks efter att man har fått arbete. Det handlar om att göra det enkelt för människor att redan på förhand, när de väl söker sig ut i arbetslivet, kunna säga: ”Jag har med mig det här; du kan anställa mig och känna dig trygg.”

Inom kulturområdet vet jag att vi har satsat mycket på att fokusera på sponsring av exempelvis utveckling av alternativ teknik, så att alla oavsett eventuella funktionsutmaningar ska kunna ta del av konst och kultur i livet.

I just det här betänkandet har vi reservationer gällande det vi betecknar som svenskfientlighet. Jag kan där nämna mina egna erfarenheter. Jag har ju själv utländskt påbrå, och en av de frågor som har stört mig mest under min uppväxt och mitt liv är var jag kommer ifrån. Jag vet nämligen att det inte duger som svar om jag säger Västerås, utan först när jag berättar att mina föräldrar kom hit från Polen har man accepterat att jag har svarat på frågan. Ofta har det följts av en attitydförändring: ”Ah, du är en av oss! Du är inte en sådan där svenne.”

Jag har vänner som bor i områden där vi har väldigt många med utländsk härkomst. Det är vänner som har talat om att de funderar på att färga sitt hår mörkt för att slippa trakasserier. Vi har sett rubriker om att det finns de som anser sig vara i krig mot svennar, och så vidare.

Ofta tolkas det faktum att vi lyfter fram svenskfientligheten som att det är det enda vi ser, men i själva verket är det tvärtom så att andra ser allt utom detta. Alldeles oavsett hur vi definierar rasism, alltså även om vi betraktar det enbart som ett strukturellt och statligt förtryck, borde vi alla kunna vara överens och enas om att främlingsfientlighet och diskriminering faktiskt kan slå åt alla håll. Det slår också åt alla håll. Det bör alltid bekämpas, oavsett vilken grupp som utsätts för det och oavsett vilken etnicitet eller vilken grund som ligger bakom att någon annan anser dig vara mindre värd.

Avslutningsvis vill jag säga att Sverigedemokraterna och jag givetvis står bakom alla våra reservationer. För tids vinnande yrkar jag dock bifall endast till reservationerna 1 och 19.

Feb
13
Publicerad av Paula den 13 februari, 2014 kl. 16:26

Igår kunde man i SvD läsa att regeringsrepresentanter ska ha hotat pensionsbolag med att lagstifta om kvotering till börsbolagsstyrelser. Om påståendet stämmer så är det inte förvånande, tvärtom följer det en trend som varit tydlig länge. Från allt fler håll höjs röster som kräver lika fördelning inom alla områden, genast. Från de rödgröna är det inte nytt alls, men även profilerade personer inom Alliansen har en efter en uttalat sig i den riktningen. Strax innan Nyamko Sabuni lämnade posten som jämställdhetsminister föreslog hon en kvoteringslag. Även hennes efterträdare, Maria Arnholm, har framfört att ”beslutet rycker närmare”. Såväl finansministern som finansmarknadsministern har talat om att lagstiftning kan bli aktuellt om inte andelen kvinnor i bolagsstyrelser snabbt ökar.

Själv har jag aldrig förstått hur någon som vill uppnå jämställdhet tror att lagstiftning om könsfördelning är rätt väg att gå. Förutom att positiv särbehandling av en grupp alltid kommer innebära negativ särbehandling av en annan ser jag kvotering som ett steg i rakt motsatt riktning mot sitt syfte, och dessutom som en förolämpning mot såväl kvinnor som män.

Det är kontroversiellt inom vårt parti (för övrigt även bland politiska motståndare), men jag kallar mig faktiskt för feminist. Jag är särartsfeminist, och jag anser att vi fortfarande har problem att arbeta med i vår syn på män och kvinnors kompetenser. Få kan förneka att det finns skillnader mellan könen avseende livsval och vad dessa får för följdeffekter. Få förnekar också att vi historiskt sett haft väldigt starka normer som varit mer eller mindre tvingande. Tyvärr är det många som förnekar att det också kan finnas biologiska faktorer, utöver de sociala, som påverkar hur olika egenskaper på en generell nivå fördelar sig mellan män och kvinnor. I stället utgås från att vi alla föds som oskrivna blad och att alla skillnader beror på någon form av diskriminering eller förtryckande struktur. Själv är jag övertygad om att det klassiska arv och miljö är vad som gäller – såväl biologi som samhällsideal påverkar våra val. Ur den vinkeln är lika fördelning inte alltid eftersträvansvärt, överallt.

Men det finns fler, och viktigare, argument mot kvotering. Argument som även likhetsfeminister och utfallsräknare bör ta till sig. Argument som håller även om man tror att jämställdhet innebär att lika fördelning mellan män och kvinnor.

Det finns otvivelaktigt normer som påverkar våra val. Det finns också utan tvekan personer som låter dessa normer påverka hur de ser på andra, och som därmed gör olika bedömningar av lika prestation, baserat på om det är en man eller kvinna som presterat. Men vill vi bryta loss från dessa begränsningar kan vi inte befästa dem genom att säga att kvinnor (eller män) inte är kapabla att ta sig till vilken position som helst, oberoende av kön, utan att få hjälp på traven via kvotering. Vill vi visa att såväl män som kvinnor kan vara kompetenta styrelsemedlemmar räcker det knappast att genom tvång ändra på könsfördelningen inom styrelser. Attitydsförändringar kommer nämligen alltid att ta tid, och blotta misstanken om att någon förvärvat en position baserat på kön och inte kompetens förstärker bilden av att det ena könet är mindre kompetent än det andra.

Utöver detta lämnar kvoterings- och fördelningsfokuset en bitter eftersmak i synen på individ kontra kollektiv. I ett svep förvandlas den inkvoterade från att representera sig själv till att vara representant för alla av samma kön. Detta förminskar dels den enskilda, men också de som anses vara representerade. Hur förbättras situationen för den underbetalda lärarinnan för att någon annan kvinna fått en styrelseposition? Vad blir bättre av att det är lika många män som kvinnor som sliter ut sig i omsorgssektorn om det till antalet fortfarande är lika många individer som far illa? Varför skulle jag känna mig mer representerad av en kvinnlig än en manlig statsminister?

Jag vill veta att jag uppskattas för den jag är och det jag presterar, inte för min avsaknad av y-kromosom. Jag vill också veta att jag inte förväntas representera någon annan än mig själv (och i rollen som politiker mina väljare). Och jag vill slippa dömas för de val jag gör utifrån hur väl de bryter mot rådande normer. Ibland kommer det att innebära att jag får kämpa hårdare än män – men det gör jag gärna så länge jag vet att det bevisar att kvinnor kan vara kompetenta. Det gör det lättare för mina framtida döttrar. Ibland kommer det innebära att jag får sämre ekonomiska villkor – men jag värdesätter faktiskt tid med min familj och för min egen hälsa högre än fler arbetade timmar, högre lön och högre pension. Så bespara mig er kvotering.