Förändring Framåt Tillsammans

Sagt och gjort

Jag fick den stora äran att representera Sverigedemokraterna vid gårdagens debatt om den akuta flyktingkrisen. Här kan ni läsa och se mitt inledningsanförande. Hela debatten hittas som vanligt på riksdagens hemsida.

__

Fru talman! Bakgrunden till dagens debatt känner vi alla till. Det har kallats den största flyktingkrisen i modern tid, och det stämmer. Det är i dag fler människor på flykt från sina hem än under andra världskriget. 60 miljoner personer runt om i världen befinner sig på flykt från de hem som de en gång levde i trygghet i.

Det talas om att det här är en utmaning för Europa och för Sverige. Men faktum är att de allra flesta lever kvar, antingen som internflyktingar i sitt eget hemland eller i närområdet.

Att fokusera på mottagande i Sverige eller i Europa är att negligera den stora massan nödställda i omvärlden. Det är att blunda för den verkliga flyktingkrisen.

Lite tidigare i dag hade vi från Sverigedemokraterna en presskonferens där vi presenterade vår syn, våra satsningar och vad vill göra för att på allvar säkra att de som är i störst behov faktiskt får skydd. En grundtanke i detta – och det som är viktigt att komma ihåg – är att när man talar om asyl ska man också tala om vad asyl finns till för.

Varför finns det regelverk som finns i dag och som innebär att man ska söka asyl på plats i det land där man befinner sig? Det är för att rättigheten att söka asyl och få skydd formulerades efter den situation som rådde efter andra världskriget med en diaspora av flyktingar utspridda i Europa. Syftet var att dessa flyktingar skulle slippa att fly vidare. De skulle garanteras skydd där de befann sig. Var det inte krig och förtryck där de fanns skulle få skydd.

Den politik som vi hör de andra partierna prata om, den politik som har förts i Sverige och i Europa under den senaste tiden urholkar syftet med asyl.

Varje gång någon väljer en osäker färd bort från ett säkert område därför att det upplevs som ovälkomnande eller på något sätt bristande och varje gång som vi accepterar det här, då urholkar vi asylrätten. Varje gång som vi accepterar att asylsystemet används som ett sätt att migrera till ett land för att få bättre villkor – ja, det är bättre villkor här än i flyktingläger – och inte för att garanteras skydd, då urholkar vi asylrätten. Varje gång som världssamfundet inte lever upp till att garantera säkerhet så snart man befinner sig i ett område där denna säkerhet borde finnas, då urholkar vi asylrätten.

Mot bakgrund av dessa grundläggande principer har Sverigedemokraterna i dag bland annat poängterat att vi inte längre tänker acceptera denna politik. Schengen har i princip på många sätt redan fallit inom EU. Dublinförordningen tillämpas bara där länder vill sätta upp gränser samtidigt som de gärna öppnar sina gränser för att slussa flyktingar vidare. De tar inte längre sitt ansvar.

För att kunna hantera dagens situation måste Sverige poängtera att vi inte är första säkra område.

Så länge det inte är krig i våra grannländer är det inte i Sverige man ska beviljas asyl. Vi kommer därför att upprätta gränskontroller igen och säkerställa att personer som kommer över bron från Danmark ska ha sökt asyl i Danmark eller ännu tidigare. De som kommer med färjan från Polen eller andra länder i Europa ska ha sökt asyl där. Detta frigör ett ganska stort resursutrymme. I dag satsar vi väldigt mycket på de få som tar sig hit genom olagliga vägar.

Detta möjliggör för oss ofantligt stora satsningar på internationell akut flyktinghjälp. Vi hörde tidigare någon nämna World Food Programme och att FN inte längre kan ge mat till flyktingarna. Vi har redan hört att man tagit upp att situationen i flyktingläger är så dålig att man flyr vidare därifrån. Det är fullkomligt oacceptabelt.

Vi i Sverigedemokraterna har i vårt kommande budgetförslag lagt 9 miljarder mer än regeringen på akut flyktinghjälp. 3 miljarder kommer vi att satsa direkt till UNHCR för deras arbete i flyktingläger för att säkerställa bättre villkor där. 3 miljarder kommer vi att ge till World Food Programme. Det täcker hela deras akuta behov. Det garanterar att ingen mer kommer att svälta för att världssamfundet inte tar sitt ansvar. 1 miljard går till Unicef, bland annat för att säkerställa att barn på flykt fortsatt ska kunna få skolgång. 1 miljard går till Världsbanken för att säkerställa att de länder som tar det stora ansvaret genom att vara närområde får hjälp med att hantera detta. 1 miljard sparar vi för att kunna dela ut till de lokala organisationer som på olika sätt verkar i det akuta närområdet, alltifrån kyrkor som finns kvar i närområdena och hemländerna och kan vara lokala fristäder till andra lokala organisationer och hjältar som gör dagliga insatser där de verkligt utsatta finns.

Det kan låta hårt att stänga vissa gränser. Men det vi då gör är att stänga de olagliga vägar som folk väljer att ta framför de lagliga vägar som finns och som givetvis ska stärkas. Utöver de satsningar vi gör på närområdet ökar vi också Sveriges kvot från 1 900 vidarebosatta flyktingar till 4 000 om året.

Jul
28
Publicerad av Paula den 28 juli, 2015 kl. 10:16

Jag var på fest i helgen. Det var en mycket trevlig tillställning, med för mig både bekanta och obekanta ansikten. En härlig kväll i goda vänners lag. Och på köpet en historisk tillställning då ett band som slutat hålla spelningar gjorde ett undantag och gav en livekonsert.

Just detta har det blivit visst liv om. Festen anordnades nämligen av Jimmie Åkesson och Louise Erixon, och bandet ifråga heter Ultima Thule. Såväl värdpar som band har genom tiderna ”anklagats” för att tycka om varandra, och de ömsesidiga uppskattningarna har använts som cirkelbevis för åsikter jag inte hört endera uttrycka. SD ska ta avstånd från Ultima Thule för att Ultima Thule inte distanserat sig från ”partier som SD”.  

Visst, vissa frågor kan anses relevanta. Själv kan jag inte för mitt liv förstå varför man ställt upp på vissa spelningar, givet att det som sägs om andra band som spelade i samma veva stämmer. Samtidigt är det lätt att som utomstående och i en helt annan tid döma. Egentligen har jag ju ingen alls inblick i vad som hänt, vem som bokat, hur mycket man visste om andra bokningar och så vidare. Klart är att det rör sig om spelningar för väldigt länge sedan och att Ultima Thule flera gånger markerat emot och tagit avstånd från vit makt-rörelser.

Min analys är att Ultima Thule precis som SD begått misstag i sin tidiga historia gällande umgänge. Men att utgå från att varje person i varje ögonblick gjort fullt överlagda och konsekvensanalyserade val är både cyniskt och hårt. Kanske är det helt enkelt så, vilket jag tycker mig ana i den DN-intervju med Jan Törnblom som publicerades för ett par år sedan att man inte tänkte så mycket på vem som lyssnade eller vilka som bokade in dem utan resonerade som så att ”vill någon lyssna på vår musik eller boka för ett gig så ska inte vi vara de som säger nej”, inte minst då radiostationer bojkottade bandet och de hade svårt att få ut sin musik? Omdömeslöst kanske, men ska någon dömas för evigt för det? Jag försöker så långt jag kan döma efter vad en person har för åsikter själv, och lämna ”guilt by association”-argument åt andra.

Det är möjligt att jag har fel. Men hittills har jag i det jag sett av medlemmarna själva och de texter jag läst inte hittat något vare sig rasistiskt eller nazistiskt. Därtill har jag haft några tillfällen att samtala med Ulf Hansen, och av honom har jag bara fått ett gott intryck.

Jag tänker inte dölja att jag uppskattar vissa av Ultima Thules låtar. Tvärtom faktiskt. Flera av deras texter tycker jag fångar fosterlandskärlek på ett helt fantastiskt sätt och melodierna är ofta precis lagom fängslande.

Det skulle inte heller falla mig in att försöka dölja vem jag umgåtts med eller ta avstånd från någon, några eller något baserat på andras uppfattningar snarare än vad jag själv sett och tycker för att på så sätt försöka skydda min image. Jag har fått nog av den behandlingen själv. Ett samhälle där guilt by association från andra kräver avståndstaganden och brasklappar stup i kvarten är inte ett samhälle jag vill leva i.

Eftersom jag oftast brukar länka till Fädernesland när jag länkar till en Thulelåt kommer här en annan favorit:

Mar
09

Så var min andra riksdagsdebatt avslutad, denna gång fick jag dessutom inleda. De som vill se klippet kan som senast besöka riksdagens hemsida, ni som vill läsa finner anförandet nedan. 

Tack fru talman! 

Vi står här i kväll för att debattera jämställdhet och åtgärder mot diskriminering. I den bästa av världar hade vi givetvis inte behövt ta den här debatten, då jag tror och hoppas att vi alla är överens om att ditt liv ska formas av dina personliga och fria livsval, inte av ditt kön, din bakgrund, vem du blir kär i eller hur din kropp fungerar. Kort sagt: Ditt livsöde ska inte vara bestämt redan den dag du föds.

Tyvärr lever vi inte i den bästa av världar. Vi vet att våra liv ännu påverkas av olika på förhand bestämda förutsättningar. Vi vet att det finns hinder i verklighetens Sverige, hinder som påverkar vår livskvalitet. Det handlar om att kvinnor inte känner sig lika trygga i offentliga utrymmen som män, att deras yrkesval generellt leder till lägre lönenivåer och att det än i dag förekommer uppfattningar om hur kvinnor ska bete sig för att förtjäna respekt. Det handlar om att män har det svårare att få vara de fäder de vill vara, att det våld som de utsätts för i nära relationer inte tas på allvar och att de inte bara hamnar i samhällets topp utan också på botten avseende allt från skolresultat till dödsolyckor på arbetsplatsen, självmord och kriminalitet.

Vi vet att motsättningarna i samhället mellan grupper tar sig grova uttryck, där hat, hot och våld drabbar och slår åt alla håll. Vi vet att den som föds med det som klassas som funktionsnedsättningar – en god vän till mig föredrar ordet funktionsutmaningar – ofta får möta oförståelse inför sina behov för ett smidigt vardagsliv. Vi vet helt enkelt att vi ännu har en bra bit kvar till det där samhället som vi alla drömmer om.

Fru talman! 

För snart ett år sedan tog jag över rollen som jämställdhetspolitisk talesperson för Sverigedemokraterna. Det uppstod då ett visst intresse för det faktum att jag klassar mig själv som särartsfeminist. I dagens Sverige är detta nämligen en närmast utdöd gren av feminismen, åtminstone om man ser till medvetna beteckningar.

Jag har fått försvara mig en del, bland annat mot dem som över huvud taget undrar varför jag väljer att kalla mig feminist, då den bild som tyvärr finns av feminismen i dag huvudsakligen byggts av utspel om kvotering, genuscertifiering och separatistiska tankegångar där endast kvinnors problem synliggörs. Jag har också fått försvara mig mot dem som har velat anklaga mig för att definiera kvinnors och mäns respektive roller och stänga möjligheten för oss att göra fria val.

Men i själva verket handlar det för mig endast om en grundinställning till vad jämställdhet egentligen innebär. Är det ett jämställt samhälle när statistiken ser rätt ut och när vi inte kan se några skillnader alls mellan män och kvinnor? Eller är det ett jämställt samhälle när vi alla respekteras för dem vi är, de preferenser vi har och de val vi gör alldeles oavsett om de följer eller bryter mot normen? 

För mig är svaret det senare. För mig är vi jämställda först när vi över huvud taget inte bedöms efter vårt kön. För mig är det viktiga inte hur många män respektive kvinnor som gör vissa val utan att valmöjligheten finns och är reell – att en pojke ska kunna bli ballerina eller svetsare och att en flicka ska kunna göra samma val och inte dömas därefter.

Fru talman! 

Om dessa fria val leder till att män och kvinnor fördelar sig ojämnt i samhället ser varken jag eller Sverigedemokraterna detta i sig som ett problem. Men det innebär på intet sätt att vi inte ser problem till följd av den ojämna fördelningen. Jag ska ge ett par exempel.

För ett par år sedan lanserade vi breda satsningar inom den offentliga sektorn eftersom vi vet att en stor del av dem som arbetar inom vård och omsorg drabbas hårt av ofrivillig deltid, delade turer, stress och arbetsmiljörelaterade skador. Eftersom denna sektor är starkt kvinnodominerad innebär detta ett jämställdhetsproblem, då många kvinnors val därmed leder till hårda arbetsvillkor.

Ett annat exempel är att vi, i likhet med Alliansens företrädare, med oro och förvåning har betraktat hur regeringen har velat minska möjligheten till eget företagande inom dessa områden. När de områden där i första hand kvinnor arbetar inte erbjuder samma möjligheter till karriär, företagande och löneutveckling som de områden där huvudsakligen män arbetar har vi nämligen ett jämställdhetsproblem.

Fru talman! 

Första gången jag stod i den här talarstolen var under Nordiska rådets session i höstas. Jag reagerade då på en skrivning i det jämställdhetsprogram vi stod i begrepp att anta. Där hade man talat om just det faktum att kvinnor och män fördelar sig olika på arbetsmarknaden och att kvinnor därmed ofta får lägre löner än män. Lösningen på detta ansågs dock inte vara att värdera upp kvinnors arbete och satsa på de branscherna, utan lösningen var att få in fler män i de kvinnodominerade branscherna. Det var det enda sätt man såg som möjligt för att få upp lönerna. För mig är det en skymf mot tanken om jämställdhet att kvinnors arbete ska värderas högt först om män arbetar i samma bransch.

Det är ingen hemlighet att både jag och mitt parti är starkt emot kvotering. Vi är starkt emot positiv särbehandling i alla former. Vi är emot det dels för att – väldigt förenklat – all särbehandling även om den kallas positiv också är negativ för någon, dels på grund av det enkla faktum att vi när vi särbehandlar inte längre ser till individen. Då ser vi inte hennes egen kompetens utan reducerar henne till antingen ett kön, en etnicitet, en bakgrund eller vad det nu må vara vi väljer som grund för särbehandlingen.

Jag har ofta sagt och brukar ofta poängtera att det för mig som kvinna finns två angreppspunkter och två anklagelser som är de mest förolämpande jag vet. Den ena är att jag har tagit sängvägen till mina positioner, vilket tyvärr alldeles för många kvinnor i offentligheten får höra. Den andra är att jag skulle vara inkvoterad, alltså att jag endast är där jag är på grund av att jag är kvinna och inte på grund av att jag är kompetent.

Även om det skulle vara så att man temporärt, kortsiktigt och snabbt skulle kunna jämna ut fördelningen genom att använda kvotering skulle det inte ändra värderingarna på något sätt utan snarare förstärka dem. Vi skulle befästa synen att kvinnor inte kan ta sig någonstans för egen maskin utan måste få hjälp på traven. Det är något jag aldrig någonsin kommer att acceptera.

Fru talman! 

Jag nämnde i min inledning att det även finns problem som drabbar män. Under sessionen i Nordiska rådet tog jag upp att exempelvis våld i nära relationer som drabbar män inte syns och knappt erkänns. Faktum var att jag då, under den sessionen, blev nästan utskrattad av en riksdagskollega för att jag över huvud taget lyfte fram problematiken att även män drabbas av såväl fysiskt som psykiskt våld i nära relationer. Så starka är vissa fördomar och synsätt att vi inte längre ser till de problem som faktiskt drabbar utan bara till strukturella problem. Vi ser bara på makronivå vad det är vi ska behandla och hur vi ska hjälpa.

Därtill nämnde jag problemen med att framför allt pojkar hamnar långt efter i skolan, och jag nämnde att män hamnar inte bara i toppen utan också i botten av samhället. Jag hoppas innerligt att vi kan bredda jämställdhetsdebatten, starkt och seriöst. Vi ska inte bara ha kvinnojourer i kommande budgetdebatter utan även mansjourer.

Detta för mig in på det faktum att många av Sverigedemokraternas jämställdhetssatsningar syns i andra betänkanden. En del har behandlats i budgeten. En del i betänkanden vi klubbat igenom alldeles nyss, exempelvis satsningar på hårdare straff för hedersrelaterat förtryck. Det är i allra högsta grad ett jämställdhets- och diskrimineringsproblem som i grund och botten bygger på en väldigt stark syn på hur kvinnor och män ska uppföra sig och vilka relationer som är godtagbara och vilka som inte är det.

Detta är ett problem som tyvärr har fått fäste på nytt. Det var ganska lång tid sedan vi hade sådana uppfattningar i vårt land – vi har lyckats ta oss ifrån dem – men vi ser hur de kommer tillbaka. Vi ser hur ungdomar inte får göra fria val och hur syskon tvingas bete sig illa mot varandra när de gör val som inte passar in i normerna.

Alldeles nyss klubbade vi också ned Sverigedemokraternas reservationer om att stärka möjligheten till kontaktförbud och skärpa straffen för dem som bryter mot kontaktförbud. Precis som jag nämnde i inledningen är det många kvinnor som känner sig osäkra och otrygga i samhället och som inte upplever att de får det stöd från samhället de borde få. Många av våra satsningar syns alltså på andra områden snarare än genom direkta stöd till kvinnoorganisationer, genom kvoteringssatsningar eller genom andra saker vi behandlar till viss del i detta betänkande.

Fru talman! 

Innan jag avslutar vill jag givetvis säga några ord om diskriminering. Även där har vi sett satsningar från Sverigedemokraterna som främst har behandlats i andra betänkanden. Det handlar till exempel om ett utökat lönebidrag som framför allt knyts till person, snarare än ett bidrag som söks efter att man har fått arbete. Det handlar om att göra det enkelt för människor att redan på förhand, när de väl söker sig ut i arbetslivet, kunna säga: ”Jag har med mig det här; du kan anställa mig och känna dig trygg.”

Inom kulturområdet vet jag att vi har satsat mycket på att fokusera på sponsring av exempelvis utveckling av alternativ teknik, så att alla oavsett eventuella funktionsutmaningar ska kunna ta del av konst och kultur i livet.

I just det här betänkandet har vi reservationer gällande det vi betecknar som svenskfientlighet. Jag kan där nämna mina egna erfarenheter. Jag har ju själv utländskt påbrå, och en av de frågor som har stört mig mest under min uppväxt och mitt liv är var jag kommer ifrån. Jag vet nämligen att det inte duger som svar om jag säger Västerås, utan först när jag berättar att mina föräldrar kom hit från Polen har man accepterat att jag har svarat på frågan. Ofta har det följts av en attitydförändring: ”Ah, du är en av oss! Du är inte en sådan där svenne.”

Jag har vänner som bor i områden där vi har väldigt många med utländsk härkomst. Det är vänner som har talat om att de funderar på att färga sitt hår mörkt för att slippa trakasserier. Vi har sett rubriker om att det finns de som anser sig vara i krig mot svennar, och så vidare.

Ofta tolkas det faktum att vi lyfter fram svenskfientligheten som att det är det enda vi ser, men i själva verket är det tvärtom så att andra ser allt utom detta. Alldeles oavsett hur vi definierar rasism, alltså även om vi betraktar det enbart som ett strukturellt och statligt förtryck, borde vi alla kunna vara överens och enas om att främlingsfientlighet och diskriminering faktiskt kan slå åt alla håll. Det slår också åt alla håll. Det bör alltid bekämpas, oavsett vilken grupp som utsätts för det och oavsett vilken etnicitet eller vilken grund som ligger bakom att någon annan anser dig vara mindre värd.

Avslutningsvis vill jag säga att Sverigedemokraterna och jag givetvis står bakom alla våra reservationer. För tids vinnande yrkar jag dock bifall endast till reservationerna 1 och 19.

Feb
04
Publicerad av Paula den 4 februari, 2015 kl. 14:56

I både DN och SvD skriver idag folkpartister om ”antalet flyktingar”, att det finns gränser för vårt samhälles förmåga att välkomna. De senaste veckorna har vi hört utspel efter utspel från allianshåll, allt från ”vi måste lyssna på SD:s väljare” (inte SD) till upprepat krav på språkkunskaper, indragna pass och medborgarskap för jihadister, fler tillfälliga uppehållstillstånd samt ökat försörjningsansvar vid anhöriginvandring. På sina håll har vi också fått läsa att integrationspolitiken redan hade tagit dessa eller liknande steg om inte SD fanns. Inser ni vad ni själva säger då?

Ni erkänner att ni är fega och hycklare. Att ni under lång tid sett problem och funderat på lösningar men inte gjort något för att göra verklighet av dem – medan ni kunde. För att det var obekvämt. För att ni var rädda att kopplas samman med oss. För att det är svårt att erkänna tidigare misstag och misslyckanden.

Nu, i opposition, med väljarflykt anser ni däremot det vara läge att presentera era ord. När tillräckligt många har röstat på SD så att ni har något att skylla på. När det inte är hållbart att låtsas som om kostnader och samhällssplittring inte finns.

Ja, jag är bitter. Och arg. Och besviken. Det har jag varit ungefär lika länge som jag sett hur vårt samhälle styrs. Där yta är viktigare än innehåll. Där halmgubbar är vanligare än vilja att lyssna. Där positionering betyder mer än att gemensamt vaska fram de bästa lösningarna.

Jag är också trött. Trött på att anklagas för saker jag aldrig yttrat eller gjort. Trött på att mer vikt läggs på min partitillhörighet än vad jag säger. Trött på att höra andra först berätta för mig hur jag resonerar, sen hävda att jag ljuger eller kommer med efterhandskonstruktioner när jag presenterar hur jag faktiskt tänkt.

Vet ni, det är inte bara våra väljare som kommit någon annanstans ifrån och nog egentligen är vanliga medborgare. Medborgare som noterat konkreta problem som följt av samhällsutvecklingen och politiken. Detsamma gäller faktiskt även engagerade i partiet, med tillägg att vi också aktivt velat söka och utveckla lösningar. Velat göra mer än lägga en röst vart fjärde år. Velat arbeta aktivt för att skapa förändring.

Faktiskt så tror jag att en hel del av er vet det. Och det är det som gör mig bitter, arg och besviken fast jag egentligen borde, önskar att jag kunde, glädjas rakt av över er ”vändning” eller ”insikt”. Ni vet att ni säger samma som vi har gjort, att ni motiverar det på samma sätt, men ändå känner ni ert behov av att påpeka att ni är goda medan vi är onda. Ändå försöker ni förklara att vi egentligen har andra agendor, andra motiv (hur vi nu skulle lyckas förmedla detta till alla tusentals medlemmar, under flera års tid, redan innan de blivit medlemmar).

Fortsätt att diskutera migrations- och integrationsfrågorna, fortsätt att söka och presentera era lösningar. Det är bra och behövs. Men så länge ni samtidigt fortsätter att lägga ord i min mun kommer jag ha svårt att ta de ord ni låter lämna er egen på allvar.

Jan
08
Publicerad av Paula den 8 januari, 2015 kl. 15:06

Det var svårt att sova inatt. Många tankar har surrat, från dess att jag först hörde vad som hänt i Paris. Många frågor, många känslor. Som alltid när det ofattbara sker. Jag har läst, tittat, lyssnat. Upprörts, försökt tänka på annat men inte lyckats särskilt väl. Terrordåd, attentat i syfte att kväva tankar och såväl förlama som polarisera samhällen har den effekten. De kryper in under skinnet på oss. Det finns mycket jag vill säga, och därför kommer detta också bli ett långt inlägg.

Inatt publicerade vi ett inlägg där de sista bilderna från satirtidningen Charlie Hebdo visas, tillsammans med en ledartext från vår ansvarige utgivare. Vi är inte ensamma. Sedan gårdagen har nog fler tagit del av tidningens teckningar än totalt under flera år tidigare. De har spridits som en löpeld i yttrandefrihetens namn. Men på sina håll har bilderna censurerats, på andra har det tydligt påpekats att ett noga urval av bilder har skett och på ytterligare andra har all publicering ifrågasatts. Ibland har motiven varit den tyvärr befogade rädslan för att drabbas likt Charlie Hebdo, men alltför ofta har jag sett personer hävda att det är fel att sprida bilderna i sig, eftersom det rör sig om nidbilder som kan uppfattas kränkande.

Den som känner mig vet att jag gör skillnad på rätten att uttrycka eller publicera saker och på lämpligheten i det. Det händer inte alltför sällan att jag anklagas för att vara lite stel, tråkig eller ”PK”. Ändå var det en av de första klara tankarna jag fick efter attentatet att vi självklart skulle lägga upp bilder från tidningen. Detta innan jag ens sett bilderna i fråga. De enda funderingar jag hade var kring form för publicering.

För mig är det nämligen mycket enkelt, av två anledningar. Den ena handlar om vikten av rätt och fullständig information: vi får inte blunda för vad som skett. Att inte visa de bilder som gärningsmännen ansåg vara skäl nog att mörda andra människor är att inte visa hela bilden. Den andra, och enligt mig främsta, är att vi måste visa att våld aldrig kan tillåtas trumfa ord och bilder. De senare kan såra, kränka och förtrycka – absolut – men de ska i så fall bemötas på samma arena, med ord och bilder av den enskilde, och med rättsväsendet om de är av sådan karaktär att det motiverats (trakasserier, hot etc.). Fysiska attacker får aldrig vara lönsamma. Man skulle kunna säga att bilderna således bör spridas i ren protest mot våldet, för att visa att det är en oacceptabel och icke-funktionell maktutövningsmetod.

Dessa två anledningar tillsammans gör att jag hade varit beredd att publicera bilder oavsett deras innehåll, även om de varit sådana att jag annars skulle ha bedömt dem som olämpliga. Och jag är glad attså många gjort samma ställningstagande. I sitt direkta syfte – att statuera exempel och tysta framtida publicering – fick terrorn rakt motsatt effekt. Tyvärr kan det inte sägas om dess indirekta syfte.

Som jag skrev inledningsvis syftar terror inte bara till att genom skräck tvinga fram visst beteende. En viktig del är också att skapa polarisering i samhället. Extremister lever på att sprida och bekräfta sin världsbild; i det här fallet bilden av ett pågående, fullskaligt krig mellan ”rättrogna muslimer” och samtliga övriga. Tyvärr tycks de lyckas desto bättre med detta.

Där vi borde dela in oss i de som tar avstånd från våld, och de som accepterar, stödjer, uppmuntrar eller till och med själva använder det, tycks alltför många istället fastna i diskussioner om vilka grupper – etniska, religiösa, idébaserade och så vidare – våldsutövare kan klassas som för att därefter döma ut hela grupperna. Vi ser det från alla håll, mot alla håll, var gång attentat sker. När den autonoma vänsterns våldsbejakande fraktioner misshandlar finns alltid de som beskyller alla som definierar sig som vänster, när högerextrema aktivister knivhugger en främmande människa baserat på hudfärg finns alltid de som klandrar hela högern. När islamister avrättar oliktänkande finns de som dömer ut samtliga muslimer. Och extremisterna själva går igång på varandras dåd och motiverar nya attacker, efter gårdagens attentat rapporteras om flera attacker mot moskéer.

Samtidigt ser vi överreaktioner åt andra hållet. När extrema idéer och rörelser sakligt kritiseras och ifrågasätts finns alltid de som tar åt sig, fast de inte alls åsyftas. Kritik mot islamism stämplas som islamofobi, kritik mot våldsvänstern som attacker på hela vänsterrörelsen, kritik mot högerextremism som försök att tysta oliktänkande. Vi har blivit så vana vid att se grova generaliseringar och konflikter, att vi nu ser dem även där de inte finns. Och vi är inte förlåtande, ger inga andra chanser. Den som uttrycker sig slarvigt ges inte möjlighet att förklara sig, då kallas det efterhandskonstruktioner. Och att någon skulle ändra sig är otänkbart. Positionerna är låsta, och de tycks dessutom bli lite mer låsta varje dag.

Här finns risk att terrorister och extremister lyckas. När polariseringen ökar får de så småningom fler anhängare. När vi slutar lyssna på och föra dialog med varandra knuffar vi också varandra i riktning mot respektive ytterkant. När vi inte försöker förstå andra perspektiv tappar vi vår medmänsklighet. När vi är arroganta nog att tro att vi objektivt har rätt och att ingen kan tillföra ny information går vi miste om insikter. Och när vi ger upp om att kunna övertyga med goda argument lämnar vi bara våldsvägen öppen. Där får vi aldrig hamna.

Slutligen vill jag också säga några ord om hemmasnickrade teorier och förklaringsmodeller. Det är lätt att spekulera, generalisera och dra förhastade slutsatser. Hjärnan fungerar så, den söker svar och snabba lösningar. Och visst finns i varje given situation ett svar mer sannolikt än ett annat, baserat på statistik över tidigare händelser. Men så snart vi nöjer oss med att döma efter tidigare erfarenheter, så snart vi tror oss veta säkert utan att undersöka närmare vad som skett vid ett specifikt tillfälle – då passerar vi också en avgörande gräns.

Igår kunde vi se många som tidigt och tvärsäkert konstaterade att det var ett islamistiskt dåd, långt innan gärningsmännen identifierats. Det spelar egentligen ingen roll om de hade rätt den här gången – vid tidpunkten för utspelen kunde de inte veta säkert. Det hade kunnat vara någon som Breivik, någon vars huvudsyfte var att spä på just den polarisering som jag pratat om tidigare, och som därför också ville fejka islamistisk extremism. Fortfarande vet vi inte om det var organiserat i större skala, eller tre ensamma galningar som triggat varandra, letat upp ett mål på Al-Qaidas dödslista och bestämt sig för att gå till attack.

Vad har jag då emot dessa spekulationer? Det har jag varit inne på redan. Att uttala sig tvärsäkert utan att veta är ett av stegen mot en svart-vit, polariserad värld där våld till slut blir det enda argumentet för alltför många. Att peka finger utan att säkerställa skuld är att öka motsättningar och knuffa bort den som döms på förhand mot en extrem ytterkant. Det gäller oavsett från vilket håll du än gör det, för sverigedemokrater såväl som vänsterpartister, för nyhetsjournalister såväl som opinionsbildare.

Dessutom: jag lever med en, kanske naiv, förhoppning om att vi en dag kan visa respekt gentemot de som dödas eller skadas i attentat genom att ge tid för sorg och medmänsklighet i stället för att genast använda dem som politiska brickor i försök att motivera våra egna fördomar. Våldet ska givetvis fördömas, och de skyldiga uppsökas samt straffas, men det bör vara rättsväsendets uppgift.

Jan
06
Publicerad av Paula den 6 januari, 2015 kl. 01:45

”Many forms of Government have been tried, and will be tried in this world of sin and woe. No one pretends that democracy is perfect or all-wise. Indeed, it has been said that democracy is the worst form of Government except all those others that have been tried from time to time.” /Winston Churchill

Det blev, som bekant, inget extra val. Inte just nu, i alla fall. Sedan presskonferensen om decemberöverenskommelsen har många åsikter och känslor luftats. Själv har jag känt en kombination av ledsamhet och förundran. Rent partitaktiskt borde jag kanske glädjas – det beteende som övriga partier visar upp har gett oss en rekordstor medlemstillströmning, och det blir allt mer uppenbart att Sverigedemokraterna är det enda verkliga oppositionspartiet. Men det är svårt att vara glad över framgångar som kommer av andras dåliga beslut och bristande respekt för Sveriges demokratiska modell.

Demokratiska system kan utformas på olika sätt. Det de alla har, eller bör ha, gemensamt är en strävan efter att låta medlemmar i en viss gemenskap påverka beslut som omfattar just denna gemenskap. Den absolut enklaste versionen av demokrati känner vi alla igen. Det finns två alternativ, samtliga i gruppen har varsin röst och det alternativ som får flest röster vinner. Ju större grupp och mer komplexa beslut det handlar om, desto svårare blir dock sådana direktdemokratiska system att upprätthålla. Därför har den representativa demokratin utvecklas. I ställer för direkta majoritetsbeslut i sakfrågor väljs representanter som får förtroendet att fatta beslut i sak. Från styrelser i den minsta föreningen till förtroendevalda i olika parlament.

Demokratiska system kan också skilja sig åt i praktik, även om det formella ser likadant ut. Man kan sträva efter att nå konsensus eller åtminstone så breda överenskommelser och acceptabla kompromisser som möjligt. Man kan också nöja sig med att skramla ihop majoritet för ett förslag och sedan köra över den resterande minoriteten. Det är detta senare förhållningssätt som motiverar i första hand anarkister, men även vissa andra, att beskriva demokratier som ”majoritetens diktaturer”.

Decemberöverenskommelsen går ett steg längre. I stället för att söka överenskommelser och kompromisser för att förankra politiken hos en majoritet har regerings- och allianspartierna hittat en metod för att kunna styra utan att ens ha majoritetens acceptans. Man har, så att säga, öppnat upp för ”minoritetens diktatur”.

Försvararna av decemberöverenskommelsen har bland annat lyft fram att det är bra om en regering kan styra sitt land, att det är bra att man nu gjort det enklare. Visst är det bra om regeringen kan styra, men kunnandet ska ligga i kompetens och inte i maktkoncentration. Det har alltid gått att styra landet, även med minoritetsregeringar, om man har bemödat sig att lägga fram politik som kan röstas igenom av riksdagen. Det ska inte vara enkelt att styra ett land. Det är inte enkelt. Det är ett stort och tungt ansvar, som ska hanteras med varsamhet.

Ett annat försvarsperspektiv har varit att det är bra med tydliga skiljelinjer. Folkpartiets Jan Björklund var tidigt ute och beskrev det hela som ett sätt att ”ge väljarna två regeringsalternativ”. Men det som framställs som bättre valmöjligheter innebär i själva verket sämre, eller åtminstone färre valmöjligheter. I stället för att välja representanter som i förhandlingar om politiken ska föra ens talan ges ett val mellan två på förhand uppgjorda helhetspaket. Jag ställer mig frågan vad vi alls ska med en riksdag till om den inte ska vara arena för överläggningar och kompromisser.

Själv föredrar jag, föga förvånande, en ordning där folkvalda strävar efter beslut med så bred förankring som möjligt. Visst går det i princip aldrig att göra alla nöjda, och självklart måste det finnas rimliga tidsgränser inom vilka besluten ska arbetas fram, men att överlag sträva efter att få in flera perspektiv och se till att hörsamma så många som möjligt, inte bara tillräckligt många för att driva igenom en reform. Till viss del för att jag helt enkelt tror att de bästa lösningarna hittas när många tankar vägts mot varandra, men också av grundläggande respekt för individerna omkring mig samt en analys av hur människor reagerar på att känna sig överkörda och ignorerade. Om jag ska fatta beslut som går ut över en annan person är det min förbannade plikt att höra vad den personen har att säga först. Antingen direkt eller genom en representant.

Menar jag då att decemberöverenskommelsen är odemokratisk? Nja, inte direkt, inte i strikt mening. Lika mycket som enskilda medborgare kan välja att avstå från att rösta, eller rösta blankt, kan deras representanter göra det. Det är skillnad på att frivilligt ge upp sin röst och på att bli fråntagen den. Men överenskommelsen visar på en bristande respekt för oliktänkande, och dess syfte är uppenbart att möjliggöra utestängande av vissa röster. Frågan är dessutom om de ingående partiernas väljare, i synnerhet Alliansens, tycker det är ett rimligt pris att betala för att stänga ute SD, att ge upp sin egen röst. Var de medvetna om detta på valdagen? Förväntar de sig representanter som driver på för den egna politiken, eller är de villiga att se sina röster ogiltigförklarade om det egna laget inte skapar störst minoritet?

Det blev inget extra val just nu. Men för eller senare kommer ett val, om överenskommelsen håller fram till dess kommer vi få veta svaret då. Tack och lov lever vi nämligen i en demokrati, och väljare har rätt att ändra sig. Om deras representanter inte levt upp till förväntningarna finns alltid möjligheten att välja annorlunda, välja nytt. Även om jag är besviken över att så många av dagens makthavare tycks föredra minsta möjliga majoritet är jag övertygad om att väljarna är betydligt klokare, mer kompromissvänliga och föredrar mesta möjliga verkan i den föredragna riktningen framför en ”allt eller inget”-syn.

Dec
16
Publicerad av Paula den 16 december, 2014 kl. 13:26

Jag har noterat att många delar Andreas Johansson Heinös text om liberalers inställning till svenskhet där även SD berörs. Jag har också förvånats över att vissa med sverigedemokratiska sympatier eller som annars brukar uppvisa god kännedom om partiet verkar tycka att han gjort en bra analys rakt igenom. Själv blev jag irriterad redan i inledningen över felen om SD. Jag har snabbt kommenterat detta enligt nedan:

1) Nej, Sverigedemokraterna står inte för en etnisk nationalism. Precis som det står i inlägget är vår nationsdefinition skild från den etniska, eftersom den senare blandar in biologi. (För övrigt undrar jag hur Heinö menar att biologi ska vara föränderligt, men men). För någon som tycker att nationalstaten över huvud taget är felaktig kanske inte detta spelar någon roll, men för mig och de flesta andra är det en avgörande skillnad huruvida blodsband och genetik är villkor för din nationalitet eller inte.

2) Att vi i vårt principprogram har beskrivit omvärlden så som vi uppfattar den är ingalunda detsamma som att allt som där står ska omsättas i praktisk politik. En analys av att det finns nationer, och hur vi upplever att de definieras är inte detsamma som att avkräva den som sökt svensk medborgarskap att ha ingått i den svenska nationen. Jag citerar ur principprogrammet:

”Sverigedemokraternas nationalism är pragmatisk och verklighetsanpassad. Vi betraktar de nationalistiska principerna som en färdriktning och ett rättesnöre snarare än som absoluta dogmer som i varje given situation skall tillämpas kompromisslöst och på kortast möjliga tid. Ideologier är skapade av människor och eftersom människan är ofullkomlig finns det heller inga fullkomliga ideologier. Verkligheten är så komplex att nästan varje regel någon gång kräver undantag. Vi inser till exempel att det i vissa fall är nödvändigt att låta en stat omfatta flera nationer och att vissa nationer med hävdvunnen historisk rätt till det territorium de bebor saknar realistiska förutsättningar att kunna skapa och upprätthålla en egen stat. Närliggande exempel på detta är den svenska statens relation till de samiska och tornedalsfinska nationerna samt till den finlandssvenska minoritet som idag lever inom den finska statens ramar. Lösningen på dylika situationer bör vara att de nationer som befinner sig i minoritet inom den stat som de tillhör undantas från allmänna assimileringssträvanden och ges långtgående kulturell autonomi. Denna autonomi får dock inte i något avseende stå i motsats till allmänna rättsprinciper, grundläggande mänskliga rättigheter eller demokratiska principer.”

Ur avsnittet Sverigedemokraterna och nationalismen

”Sverigedemokraterna skiljer på medborgarskap i den svenska staten och tillhörighet till den svenska nationen, men anser samtidigt att alla medborgare oavsett nationstillhörighet skall vara lika inför lagen och ha samma rättigheter och skyldigheter.

Vi tror att det bästa för vårt samhälle är att en så stor andel som möjligt av statens medborgare också har en svensk identitet. Vi inser och accepterar dock att det alltid kommer att finnas en viss andel av medborgarna som inte uppfattar sig som svenska. Vi ser inget större problem med detta så länge denna grupp är begränsad, accepterar svenska lagar, normer och traditioner och inte bidrar till ökad segregation och motsättningar.

Grundläggande krav för att kunna erhålla svenskt medborgarskap skall vara att man varit bosatt i landet under en längre tid och att man under denna tid visat att man är lojal med Sverige, respekterar svenska lagar och övriga samhällsregler, att man lärt sig det svenska språket och skaffat sig grundläggande kunskaper om svensk historia och svenskt samhällsliv. Den som är svensk medborgare skall inte kunna inneha annat medborgarskap utöver det svenska och endast svenska medborgare skall ha rösträtt i allmänna val”

Ur avsnittet Sverigedemokraterna och nationen

Man kan tycka vad man vill om att långsiktigt sträva efter assimilation och att upprätthålla nationalstaten snarare än statsnationen, men att anklaga oss för att anse det vara ”en uppgift för politiska partier och opinionsbildare att avgöra svenskhet” är helt enkelt fel. Något sådant har vi aldrig påstått. Tvärtom får vi ju kontinuerligt kritik för att vi inte vill specificera vad som är svenskhet och vilka som är svenskar, vilket vi inte vill eftersom vi just slagit fast de principiella ramarna för nationsbegreppet (precis som Heinö själv gör) men vet och instämmer i att det inte är vår roll som politiker att avgöra.

Heinö har dock rätt i att de liberaler som vill se ett mångkulturellt och fullt ut individualistiskt samhälle utan gemensam grund bör hänvisa endast till medborgarskapet. Liberalkonservativa och andra som trots allt värdesätter någon form av samhällsgemenskap bör inse att medborgarskapet i sig inte räcker där.

Med allt detta sagt hoppas jag att ni, om ni inte redan gjort det, läser hans text ändå. Det finns bra saker där om svenskhet, nationsbegreppet och hur det används på olika sätt och med olika innebörd. Det blev bara väldigt fel om SD.

Dec
15
Publicerad av Paula den 15 december, 2014 kl. 21:49

Så kom den till slut, dagen för mitt jungfruanförande i kammaren. Jag har ännu inte hunnit få ut klippet på youtube, men ni hittar debatten på riksdagens hemsida. Vill ni hellre läsa presenterar jag mitt talmanus här nedan:

Tack herr talman!

Jag tänkte börja med ett par tillbakablickar till min studietid. När jag gick i första ring på gymnasiet gjorde vi en djupdykning i temat svenskhet och integration. Ett av mina starkaste minnen från detta är när journalisten och författaren Alexandra Pascalidou besökte oss för att hålla i ett seminarium med utgångspunkt i sin självbiografi Bortom mammas gata. Jag minns hur det kändes som om syftet med hela föreläsningen var att sätta oss elever på plats – jag gick i en skola med bra rykte i ett välbärgat område, långt från det utanförskap Pascalidou beskrev som dominerande under sin uppväxt. Jag minns också känslan av att klumpas ihop med mina klasskamrater till en enda grupp som förutsattes ha samma erfarenheter och privilegierade bakgrund, samt att detta skulle göra oss oförstående för hur det kan se ut på andra håll i vårt land.

I samband med Pascalidous besök hade vi fått i uppgift att läsa hennes bok, och att skriva en analys av den Sverigebild som där presenterades. För något år sedan hittade jag min uppsats och när jag läste den var det främst två saker jag reagerade på. Dels hade jag en ängslig ton i min text, där jag ifrågasatte min rätt att uttala mig om integrationsproblematik då jag sluppit undan utanförskap och min polska bakgrund till trots aldrig betraktat mig, eller betraktats, som något annat än svensk. Dels kommenterade jag i texten orättvisan i att de ungdomar som hade utländsk bakgrund och identifierade sig med denna allt som oftast hade föreningar att organisera sig inom – medan en förening som ”svensk ungdom” nog snart hade fått en rasistisk stämpel och därmed saknades.

Det starkaste minnet jag har från integrationstemat är dock när jag läste dåvarande folkpartisten Mauricio Rojas sommarpratsmanus från 2001. Där beskrev han svenskheten på ett enligt mig mycket träffande sätt. Faktum är att jag fortfarande hänvisar till detta med jämna mellanrum. Tack vare sina erfarenheter av att som invandrad försöka förstå sig på livet i Sverige lyckades han fånga delar av den svenska gemenskapen som vi som fötts i landet oftast inte ens reflekterat över.

Sju år senare läser jag första terminen på lärarprogrammet vid Uppsala universitet. Under ett lektionspass diskuteras mångfald, kultur och svenskhet. En kurskamrat säger plötsligt: ”men är inte det ett tecken på att något gått fel när vi måste fråga oss själva om det ens finns en svensk kultur?” Hon har själv utländsk bakgrund och jag kan inte låta bli att tänka att detta spelar in. Van vid en helt annan syn på nationell identitet och gemenskap reagerar hon på avsaknaden av detta i Sverige. Här ifrågasätts själva existensen av något sammanbindande.

Vad spelar då diskussionen om svenskhet för roll när det gäller arbetet med integration. Enligt mig är det mycket enkelt – ett hållbart välkomnande till vårt land bör innebära ett välkomnande in i vår gemenskap – alltså mer än möjligheten att leva på samma geografiska plats. Tyvärr har integrationspolitiken så som den bedrivits under de senaste årtiondena fokuserat nästan uteslutande på det senare.

Så kallade integrationspolitiska projekt och satsningar har handlat om riktade stöd – likt stöd till den sorts ungdomsorganisationer på etnisk grund jag kritiserade när jag läste Alexandra Pascalidous bok. Satsningarna har också handlat om subventionerade anställningar, positiv särbehandling och att uppnå mätbara mål såsom representation och sysselsättningsgrad. För att motverka diskriminering har mycket energi ägnats åt att framhäva kulturella element från utlandet som en del i en ny svenskhet. Målet har inte varit att införliva de som kommit hit i det svenska samhället, utan att förändra den svenska självbilden till att omfamna alla kulturella inslag som yttras inom landets gränser.

Resultatet av detta har dock inte blivit en större gemenskap – utan ett splittrat och segregerat samhälle. Känslan av samhörighet bygger nämligen på mer än att bo och leva sida vid sida. Att dela referensramar och traditioner, känna till sociala koder och tala samma språk, inte minst.

Herr talman!

Detta är bakgrunden till Sverigedemokraternas omprioriteringar på området integrationspolitik. Vi satsar på en utökad och breddad samhällsorientering, i syfte att ge samtliga invånare i Sverige samma grundkunskaper i språk och samhällskunskap. Innehållet i samhällsorienteringen är tänkt att motsvara de kunskapsmål som grundskolan har i dessa ämnen. Utöver detta drar vi dock in särskilt riktade satsningar, då det är vår övertygelse att klyftor mellan infödd och invandrad aldrig kan överbryggas genom olik behandling. Tvärtom. Aktiv och formell särbehandling kan aldrig leda till något annat än ökade klyftor.

Herr talman!

Vi har på vårt bord inte bara integrationsfrågorna, utan också strävan efter ett jämställt samhälle och innan jag avslutar vill jag säga några ord även om våra prioriteringar på detta område.

Likt arbetet för att komma tillrätta med klyftor mellan infödd och invandrad svensk är det vår övertygelse att arbetet med att säkra lika villkor för kvinnor och män måste bygga på likabehandling. Vi vänder oss mot all form av könskvotering, och fokuserar på att lösa de problem som drabbar ojämnt snarare än att sträva efter att påverka individuella val. Om män och kvinnor gör olika livsval ser vi inte detta i sig som ett problem – så länge detta inte medför skillnader i livskvalitet, och så länge det är resultatet av just individuella val. Därmed inte sagt att det saknas jämställdhetsproblem. Kvinnodominerade yrken tenderar att ha relativt dåliga arbetsvillkor, pojkar halkar långt efter i skolan och en av fyra kvinnor känner sig otrygg i det offentliga utrymmet, för att nämna några sådana problem.

Då Sverigedemokraternas jämställdhetspolitik fokuserar på att lösa sakproblem sorterar de flesta av våra åtgärder som jämnar ut livsvillkor mellan män och kvinnor under andra utgiftsområden. Ett sådant exempel är satsningar på bättre arbetsvillkor inom den kvinnodominerade offentliga sektorn. Inom ramen för detta betänkande ryms dock extra stöd till kvinnojourernas viktiga arbete, fler jourer som specialiserats på att motverka hedersrelaterat våld och förtryck samt extra resurser till nationellt centrum för kvinnofrid.

Avslutningsvis vill jag yrka bifall till Sverigedemokraternas reservation, nr 1.

Dec
10
Publicerad av Paula den 10 december, 2014 kl. 14:40

Något är allvarligt fel i svenskt debattklimat. Det har pågått länge, och nådde helt nya höjder i slutet på förra veckan då såväl Magdalena Andersson som Stefan Löfven valde att hejvilt slänga epitet omkring sig och anklaga Sveriges tredje största parti för att höra till en vidrig, totalitär ideologi. Man skulle kunna tro att personer på så tunga poster ser till att ha på fötterna innan de använder uttryck som ”neofascistiskt” om sina meningsmotståndare, men uppenbart är att så inte är fallet. Deras uttalanden har nu, självklart och med rätta, sågats från höger till vänster.

Det som oroar mig mest är dock inte att Socialdemokratins högsta ledning tycks ha hoppat över hemläxan. Det som oroar är att de visar alla tecken på att högst medvetet ha valt denna strategi, trots bristande underlag och trots vetskapen om hur allvarliga anklagelserna är.

För att försvara sitt ordval har statsministern hänvisat till författaren Henrik Arnstad. Enligt egen utsago har Arnstad under tio års tid fördjupat sig i fascismens idéhistoria, men nedlagd tid är ingen garant för uppnådd kunskap. I det här fallet blir det smärtsamt tydligt när en enig forskarkår i tidskriften Forskning och Framsteg kort och gott meddelar att Arnstad och S har fel. Att det förhåller sig på detta sätt är ingen nyhet, Arnstad har minst sagt mött kritik tidigare. Ändå valde statsministern att löpa linan ut med falska påhopp.

Så varför denna strategi? På SvD Brännpunkt presenterar sociologen Göran Adamson teorin att det kort sagt skulle röra sig om skrämselpropaganda. Personligen tror jag att något annat ligger bakom.

Genom att medvetet spela på rädsla och oro, samt genom att använda uttryck som redan på förhand var givna att skapa uppståndelse, har Löfven flyttat fokus i nyhetsrapporteringen. På ett smidigt sätt har han sluppit stå till svars för sitt misslyckande som regeringschef. Frågor om statsministerns ansvar för att förankra sin politik hos riksdagen har skjutits åt sidan, frågor om svikna löften likaså.

Debatten borde ha kretsat kring sakpolitik. Kring hur den rödgröna budgeten föreslog chockhöjningar av skatten, trots att de visste att majoritetsstöd för detta saknades. Att den, oavsett vad som hävdas i efterhand, skattemässigt drabbade äldrekollektivet hårdare än både Sverigedemokraternas och Alliansens budgetförslag, med såväl höjd skatt för de som valt att ha en fot kvar på arbetsmarknaden trots att de uppnått pensionsåldern som med en tillväxtfientlig politik där pensionsbromsen skulle slå hårt. Vi borde ha diskuterat hur vallöfte efter vallöfte svikits och hur Socialdemokraterna väljer att gå till val på ett hastigt och illa sammansatt budgetförslag, en budget full av förslag som underkänts av såväl riksdagen som näringslivet och arbetarrörelsen.

Ett par av mina partikamrater har avkrävt Stefan Löfven och Socialdemokraterna en ursäkt. Jag skulle vilja uppmana Löfven att be sina egna väljare om ursäkt. Det duger inte att smita undan ansvar för svikna löften genom att kalla andra för fula ord.

Dec
01
Publicerad av Paula den 1 december, 2014 kl. 19:49

Det är inte lång tid kvar nu. Imorgon samlas riksdagsgruppen som vanligt till möte, men beslutet som kommer att fattas är allt annat än ett rutinärende. Hur vi som grupp slutligen landar i frågan om onsdagens budgetomröstning vet jag ännu inte, men klart är att spekulationer och diskussioner lyft det ena märkliga resonemanget efter det andra.

Ett av de roligaste påståendena jag hört är det om att vi medvetet skulle mörka ett redan beslutat ställningstagande för att dra ut på det hela och skapa oreda. Varför någon tror att vi skulle ta så lätt på denna fråga att vi låter spontana reaktioner avgöra vårt beslut är för mig en gåta. Än mer att vi kallas ansvarslösa för att vi velat ta den tid som finns för att grundligt väga över alla aspekter. Vi har aviserat att vi överväger alla alternativ och meddelat att vårt beslut kommer att offentliggöras innan omröstningen. Vi har också hela vägen varit öppna för samtal, samt varit tydliga med att även förändringar av endera sidas förslag kan påverka vårt beslut. Vi har gett övriga partier nödvändig info för att fundera över sina ageranden vid olika scenarion och oss själva tid till eftertanke, överläggningar och att fatta ett inom gruppen väl förankrat beslut. Allt annat vore oansvarigt.

Just ansvar är ju det ord som kanske lyfts mest i diskussionerna. Från såväl regeringspartierna som Alliansen har det förts fram som något slags sanning att den som röstar i en huvudvotering efter att ha förlorat en kontraproposition – alltså efter att ha fått se sitt förstahandsval gå förlorat väljer att delta i det slutgiltiga beslutet – agerar ansvarslöst. Längst gick centerpartiledaren Annie Lööf med sitt inte helt genomtänkta uttalande om att lagstifta för att skydda regeringars budgetförslag.

Kraven på oss att följa praxis är på ett sätt roande. Så sent som för ett år sedan var högsta ansvariga för budgeten – Magdalena Andersson – mycket tydlig med att oppositionen inte bär ansvar för att ”lotsa igenom budgetar”. Nu, när det är hennes budget det handlar om, har detta snabbt ändrats. Samtidigt ser vi Alliansens företrädare slå knut på sig själva i försöken att förklara varför det vore dåligt för landet om deras budgetförslag vann. De släppte enligt egen utsago fram en S-ledd regering under krav att den skulle lägga en budget som accepteras av riksdagen och de är flitiga vad gäller kritik mot den, men när det kommer till kritan vill de inte se sitt eget alternativ få stöd, trots att de rimligen borde tycka det är bättre. Vilket leder oss till varför det hela i första hand är oroande.

Regeringsformen är tydlig. All offentlig makt ska utgå från folket, och riksdagen är folkets främsta företrädare. Regeringen är, och ska vara, underställd riksdagen. Den är tillsatt för att förverkliga de beslut och visioner som riksdagen ställer sig bakom. Och likt vi riksdagsledamöter står till svars inför våra väljare står regeringen till svars inför oss. Den som bildar en majoritetsregering får självfallet betydligt lättare än den som bildar en minoritetsregering, eftersom det senare kräver kontinuerlig kontakt med och förankring hos partier som står utanför. Men det säkrar att landet alltid styrs på ett sätt där en majoritet av folket fått påverka riktningen. Det säkrar vår demokrati.

Jag kan lätt argumentera för att regeringen Löfven är de som beter sig oansvarigt då de inte tagit hänsyn till det faktiska regeringsunderlaget – hela riksdagen som skall ge regeringen möjlighet och förtroende att regera – i sitt budgetarbete. Lika lätt är det att argumentera för allianspartiernas ansvarslöshet då de – till skillnad från oss – vägrar förhandla med någon part alls utanför sin egen kvartett. Men att vi som sträcker ut handen åt alla håll och visar kompromissvilja skulle agera ansvarslöst, det är en fantastisk omskrivning av verkligheten. Det är inte vi som i regeringsställning struntat i att ta fram en budget en majoritet kan stödja. Det är inte vi som behandlar riksdagen som en lekplats vars enda syfte är fruktlösa debatter för syns skull – vilket ju blir resultatet av att låta regeringar göra som de vill utan stöd i riksdagen.

De övriga partierna bör fundera över varför vi alls har ordningen med kontrapropositioner och huvudvoteringar. Den praxis som finns där man lägger ner sin röst i de fall ens förstahandsval fallit går visserligen alldeles utmärkt att hänvisa till för den som vill göra det lätt för sig. Och visst vore det trevligt att bara säga ”jag deltog inte i beslutet” och därmed frånsäga sig allt ansvar för utvecklingen. Men hur man än vänder och vrider på det så har vi som vågmästare möjlighet – och därmed ansvar – att välja vilket budgetalternativ av regeringens och Alliansens som röstas igenom. Vi har varit tydliga med att vi inte kommer låtsas som om den möjligheten inte finns. Vi avgör utgången av voteringen, då måste vi också aktivt välja vårt agerande. Vad är minst dåligt för landet? Vad är de troliga utvecklingarna av olika resultat? Att inte överväga alla scenarion är vad som vore ansvarslöst från vår sida.