Förändring Framåt Tillsammans

I talarstolen och debatter

Jag fick den stora äran att representera Sverigedemokraterna vid gårdagens debatt om den akuta flyktingkrisen. Här kan ni läsa och se mitt inledningsanförande. Hela debatten hittas som vanligt på riksdagens hemsida.

__

Fru talman! Bakgrunden till dagens debatt känner vi alla till. Det har kallats den största flyktingkrisen i modern tid, och det stämmer. Det är i dag fler människor på flykt från sina hem än under andra världskriget. 60 miljoner personer runt om i världen befinner sig på flykt från de hem som de en gång levde i trygghet i.

Det talas om att det här är en utmaning för Europa och för Sverige. Men faktum är att de allra flesta lever kvar, antingen som internflyktingar i sitt eget hemland eller i närområdet.

Att fokusera på mottagande i Sverige eller i Europa är att negligera den stora massan nödställda i omvärlden. Det är att blunda för den verkliga flyktingkrisen.

Lite tidigare i dag hade vi från Sverigedemokraterna en presskonferens där vi presenterade vår syn, våra satsningar och vad vill göra för att på allvar säkra att de som är i störst behov faktiskt får skydd. En grundtanke i detta – och det som är viktigt att komma ihåg – är att när man talar om asyl ska man också tala om vad asyl finns till för.

Varför finns det regelverk som finns i dag och som innebär att man ska söka asyl på plats i det land där man befinner sig? Det är för att rättigheten att söka asyl och få skydd formulerades efter den situation som rådde efter andra världskriget med en diaspora av flyktingar utspridda i Europa. Syftet var att dessa flyktingar skulle slippa att fly vidare. De skulle garanteras skydd där de befann sig. Var det inte krig och förtryck där de fanns skulle få skydd.

Den politik som vi hör de andra partierna prata om, den politik som har förts i Sverige och i Europa under den senaste tiden urholkar syftet med asyl.

Varje gång någon väljer en osäker färd bort från ett säkert område därför att det upplevs som ovälkomnande eller på något sätt bristande och varje gång som vi accepterar det här, då urholkar vi asylrätten. Varje gång som vi accepterar att asylsystemet används som ett sätt att migrera till ett land för att få bättre villkor – ja, det är bättre villkor här än i flyktingläger – och inte för att garanteras skydd, då urholkar vi asylrätten. Varje gång som världssamfundet inte lever upp till att garantera säkerhet så snart man befinner sig i ett område där denna säkerhet borde finnas, då urholkar vi asylrätten.

Mot bakgrund av dessa grundläggande principer har Sverigedemokraterna i dag bland annat poängterat att vi inte längre tänker acceptera denna politik. Schengen har i princip på många sätt redan fallit inom EU. Dublinförordningen tillämpas bara där länder vill sätta upp gränser samtidigt som de gärna öppnar sina gränser för att slussa flyktingar vidare. De tar inte längre sitt ansvar.

För att kunna hantera dagens situation måste Sverige poängtera att vi inte är första säkra område.

Så länge det inte är krig i våra grannländer är det inte i Sverige man ska beviljas asyl. Vi kommer därför att upprätta gränskontroller igen och säkerställa att personer som kommer över bron från Danmark ska ha sökt asyl i Danmark eller ännu tidigare. De som kommer med färjan från Polen eller andra länder i Europa ska ha sökt asyl där. Detta frigör ett ganska stort resursutrymme. I dag satsar vi väldigt mycket på de få som tar sig hit genom olagliga vägar.

Detta möjliggör för oss ofantligt stora satsningar på internationell akut flyktinghjälp. Vi hörde tidigare någon nämna World Food Programme och att FN inte längre kan ge mat till flyktingarna. Vi har redan hört att man tagit upp att situationen i flyktingläger är så dålig att man flyr vidare därifrån. Det är fullkomligt oacceptabelt.

Vi i Sverigedemokraterna har i vårt kommande budgetförslag lagt 9 miljarder mer än regeringen på akut flyktinghjälp. 3 miljarder kommer vi att satsa direkt till UNHCR för deras arbete i flyktingläger för att säkerställa bättre villkor där. 3 miljarder kommer vi att ge till World Food Programme. Det täcker hela deras akuta behov. Det garanterar att ingen mer kommer att svälta för att världssamfundet inte tar sitt ansvar. 1 miljard går till Unicef, bland annat för att säkerställa att barn på flykt fortsatt ska kunna få skolgång. 1 miljard går till Världsbanken för att säkerställa att de länder som tar det stora ansvaret genom att vara närområde får hjälp med att hantera detta. 1 miljard sparar vi för att kunna dela ut till de lokala organisationer som på olika sätt verkar i det akuta närområdet, alltifrån kyrkor som finns kvar i närområdena och hemländerna och kan vara lokala fristäder till andra lokala organisationer och hjältar som gör dagliga insatser där de verkligt utsatta finns.

Det kan låta hårt att stänga vissa gränser. Men det vi då gör är att stänga de olagliga vägar som folk väljer att ta framför de lagliga vägar som finns och som givetvis ska stärkas. Utöver de satsningar vi gör på närområdet ökar vi också Sveriges kvot från 1 900 vidarebosatta flyktingar till 4 000 om året.

Mar
09

Så var min andra riksdagsdebatt avslutad, denna gång fick jag dessutom inleda. De som vill se klippet kan som senast besöka riksdagens hemsida, ni som vill läsa finner anförandet nedan. 

Tack fru talman! 

Vi står här i kväll för att debattera jämställdhet och åtgärder mot diskriminering. I den bästa av världar hade vi givetvis inte behövt ta den här debatten, då jag tror och hoppas att vi alla är överens om att ditt liv ska formas av dina personliga och fria livsval, inte av ditt kön, din bakgrund, vem du blir kär i eller hur din kropp fungerar. Kort sagt: Ditt livsöde ska inte vara bestämt redan den dag du föds.

Tyvärr lever vi inte i den bästa av världar. Vi vet att våra liv ännu påverkas av olika på förhand bestämda förutsättningar. Vi vet att det finns hinder i verklighetens Sverige, hinder som påverkar vår livskvalitet. Det handlar om att kvinnor inte känner sig lika trygga i offentliga utrymmen som män, att deras yrkesval generellt leder till lägre lönenivåer och att det än i dag förekommer uppfattningar om hur kvinnor ska bete sig för att förtjäna respekt. Det handlar om att män har det svårare att få vara de fäder de vill vara, att det våld som de utsätts för i nära relationer inte tas på allvar och att de inte bara hamnar i samhällets topp utan också på botten avseende allt från skolresultat till dödsolyckor på arbetsplatsen, självmord och kriminalitet.

Vi vet att motsättningarna i samhället mellan grupper tar sig grova uttryck, där hat, hot och våld drabbar och slår åt alla håll. Vi vet att den som föds med det som klassas som funktionsnedsättningar – en god vän till mig föredrar ordet funktionsutmaningar – ofta får möta oförståelse inför sina behov för ett smidigt vardagsliv. Vi vet helt enkelt att vi ännu har en bra bit kvar till det där samhället som vi alla drömmer om.

Fru talman! 

För snart ett år sedan tog jag över rollen som jämställdhetspolitisk talesperson för Sverigedemokraterna. Det uppstod då ett visst intresse för det faktum att jag klassar mig själv som särartsfeminist. I dagens Sverige är detta nämligen en närmast utdöd gren av feminismen, åtminstone om man ser till medvetna beteckningar.

Jag har fått försvara mig en del, bland annat mot dem som över huvud taget undrar varför jag väljer att kalla mig feminist, då den bild som tyvärr finns av feminismen i dag huvudsakligen byggts av utspel om kvotering, genuscertifiering och separatistiska tankegångar där endast kvinnors problem synliggörs. Jag har också fått försvara mig mot dem som har velat anklaga mig för att definiera kvinnors och mäns respektive roller och stänga möjligheten för oss att göra fria val.

Men i själva verket handlar det för mig endast om en grundinställning till vad jämställdhet egentligen innebär. Är det ett jämställt samhälle när statistiken ser rätt ut och när vi inte kan se några skillnader alls mellan män och kvinnor? Eller är det ett jämställt samhälle när vi alla respekteras för dem vi är, de preferenser vi har och de val vi gör alldeles oavsett om de följer eller bryter mot normen? 

För mig är svaret det senare. För mig är vi jämställda först när vi över huvud taget inte bedöms efter vårt kön. För mig är det viktiga inte hur många män respektive kvinnor som gör vissa val utan att valmöjligheten finns och är reell – att en pojke ska kunna bli ballerina eller svetsare och att en flicka ska kunna göra samma val och inte dömas därefter.

Fru talman! 

Om dessa fria val leder till att män och kvinnor fördelar sig ojämnt i samhället ser varken jag eller Sverigedemokraterna detta i sig som ett problem. Men det innebär på intet sätt att vi inte ser problem till följd av den ojämna fördelningen. Jag ska ge ett par exempel.

För ett par år sedan lanserade vi breda satsningar inom den offentliga sektorn eftersom vi vet att en stor del av dem som arbetar inom vård och omsorg drabbas hårt av ofrivillig deltid, delade turer, stress och arbetsmiljörelaterade skador. Eftersom denna sektor är starkt kvinnodominerad innebär detta ett jämställdhetsproblem, då många kvinnors val därmed leder till hårda arbetsvillkor.

Ett annat exempel är att vi, i likhet med Alliansens företrädare, med oro och förvåning har betraktat hur regeringen har velat minska möjligheten till eget företagande inom dessa områden. När de områden där i första hand kvinnor arbetar inte erbjuder samma möjligheter till karriär, företagande och löneutveckling som de områden där huvudsakligen män arbetar har vi nämligen ett jämställdhetsproblem.

Fru talman! 

Första gången jag stod i den här talarstolen var under Nordiska rådets session i höstas. Jag reagerade då på en skrivning i det jämställdhetsprogram vi stod i begrepp att anta. Där hade man talat om just det faktum att kvinnor och män fördelar sig olika på arbetsmarknaden och att kvinnor därmed ofta får lägre löner än män. Lösningen på detta ansågs dock inte vara att värdera upp kvinnors arbete och satsa på de branscherna, utan lösningen var att få in fler män i de kvinnodominerade branscherna. Det var det enda sätt man såg som möjligt för att få upp lönerna. För mig är det en skymf mot tanken om jämställdhet att kvinnors arbete ska värderas högt först om män arbetar i samma bransch.

Det är ingen hemlighet att både jag och mitt parti är starkt emot kvotering. Vi är starkt emot positiv särbehandling i alla former. Vi är emot det dels för att – väldigt förenklat – all särbehandling även om den kallas positiv också är negativ för någon, dels på grund av det enkla faktum att vi när vi särbehandlar inte längre ser till individen. Då ser vi inte hennes egen kompetens utan reducerar henne till antingen ett kön, en etnicitet, en bakgrund eller vad det nu må vara vi väljer som grund för särbehandlingen.

Jag har ofta sagt och brukar ofta poängtera att det för mig som kvinna finns två angreppspunkter och två anklagelser som är de mest förolämpande jag vet. Den ena är att jag har tagit sängvägen till mina positioner, vilket tyvärr alldeles för många kvinnor i offentligheten får höra. Den andra är att jag skulle vara inkvoterad, alltså att jag endast är där jag är på grund av att jag är kvinna och inte på grund av att jag är kompetent.

Även om det skulle vara så att man temporärt, kortsiktigt och snabbt skulle kunna jämna ut fördelningen genom att använda kvotering skulle det inte ändra värderingarna på något sätt utan snarare förstärka dem. Vi skulle befästa synen att kvinnor inte kan ta sig någonstans för egen maskin utan måste få hjälp på traven. Det är något jag aldrig någonsin kommer att acceptera.

Fru talman! 

Jag nämnde i min inledning att det även finns problem som drabbar män. Under sessionen i Nordiska rådet tog jag upp att exempelvis våld i nära relationer som drabbar män inte syns och knappt erkänns. Faktum var att jag då, under den sessionen, blev nästan utskrattad av en riksdagskollega för att jag över huvud taget lyfte fram problematiken att även män drabbas av såväl fysiskt som psykiskt våld i nära relationer. Så starka är vissa fördomar och synsätt att vi inte längre ser till de problem som faktiskt drabbar utan bara till strukturella problem. Vi ser bara på makronivå vad det är vi ska behandla och hur vi ska hjälpa.

Därtill nämnde jag problemen med att framför allt pojkar hamnar långt efter i skolan, och jag nämnde att män hamnar inte bara i toppen utan också i botten av samhället. Jag hoppas innerligt att vi kan bredda jämställdhetsdebatten, starkt och seriöst. Vi ska inte bara ha kvinnojourer i kommande budgetdebatter utan även mansjourer.

Detta för mig in på det faktum att många av Sverigedemokraternas jämställdhetssatsningar syns i andra betänkanden. En del har behandlats i budgeten. En del i betänkanden vi klubbat igenom alldeles nyss, exempelvis satsningar på hårdare straff för hedersrelaterat förtryck. Det är i allra högsta grad ett jämställdhets- och diskrimineringsproblem som i grund och botten bygger på en väldigt stark syn på hur kvinnor och män ska uppföra sig och vilka relationer som är godtagbara och vilka som inte är det.

Detta är ett problem som tyvärr har fått fäste på nytt. Det var ganska lång tid sedan vi hade sådana uppfattningar i vårt land – vi har lyckats ta oss ifrån dem – men vi ser hur de kommer tillbaka. Vi ser hur ungdomar inte får göra fria val och hur syskon tvingas bete sig illa mot varandra när de gör val som inte passar in i normerna.

Alldeles nyss klubbade vi också ned Sverigedemokraternas reservationer om att stärka möjligheten till kontaktförbud och skärpa straffen för dem som bryter mot kontaktförbud. Precis som jag nämnde i inledningen är det många kvinnor som känner sig osäkra och otrygga i samhället och som inte upplever att de får det stöd från samhället de borde få. Många av våra satsningar syns alltså på andra områden snarare än genom direkta stöd till kvinnoorganisationer, genom kvoteringssatsningar eller genom andra saker vi behandlar till viss del i detta betänkande.

Fru talman! 

Innan jag avslutar vill jag givetvis säga några ord om diskriminering. Även där har vi sett satsningar från Sverigedemokraterna som främst har behandlats i andra betänkanden. Det handlar till exempel om ett utökat lönebidrag som framför allt knyts till person, snarare än ett bidrag som söks efter att man har fått arbete. Det handlar om att göra det enkelt för människor att redan på förhand, när de väl söker sig ut i arbetslivet, kunna säga: ”Jag har med mig det här; du kan anställa mig och känna dig trygg.”

Inom kulturområdet vet jag att vi har satsat mycket på att fokusera på sponsring av exempelvis utveckling av alternativ teknik, så att alla oavsett eventuella funktionsutmaningar ska kunna ta del av konst och kultur i livet.

I just det här betänkandet har vi reservationer gällande det vi betecknar som svenskfientlighet. Jag kan där nämna mina egna erfarenheter. Jag har ju själv utländskt påbrå, och en av de frågor som har stört mig mest under min uppväxt och mitt liv är var jag kommer ifrån. Jag vet nämligen att det inte duger som svar om jag säger Västerås, utan först när jag berättar att mina föräldrar kom hit från Polen har man accepterat att jag har svarat på frågan. Ofta har det följts av en attitydförändring: ”Ah, du är en av oss! Du är inte en sådan där svenne.”

Jag har vänner som bor i områden där vi har väldigt många med utländsk härkomst. Det är vänner som har talat om att de funderar på att färga sitt hår mörkt för att slippa trakasserier. Vi har sett rubriker om att det finns de som anser sig vara i krig mot svennar, och så vidare.

Ofta tolkas det faktum att vi lyfter fram svenskfientligheten som att det är det enda vi ser, men i själva verket är det tvärtom så att andra ser allt utom detta. Alldeles oavsett hur vi definierar rasism, alltså även om vi betraktar det enbart som ett strukturellt och statligt förtryck, borde vi alla kunna vara överens och enas om att främlingsfientlighet och diskriminering faktiskt kan slå åt alla håll. Det slår också åt alla håll. Det bör alltid bekämpas, oavsett vilken grupp som utsätts för det och oavsett vilken etnicitet eller vilken grund som ligger bakom att någon annan anser dig vara mindre värd.

Avslutningsvis vill jag säga att Sverigedemokraterna och jag givetvis står bakom alla våra reservationer. För tids vinnande yrkar jag dock bifall endast till reservationerna 1 och 19.

Dec
15
Publicerad av Paula den 15 december, 2014 kl. 21:49

Så kom den till slut, dagen för mitt jungfruanförande i kammaren. Jag har ännu inte hunnit få ut klippet på youtube, men ni hittar debatten på riksdagens hemsida. Vill ni hellre läsa presenterar jag mitt talmanus här nedan:

Tack herr talman!

Jag tänkte börja med ett par tillbakablickar till min studietid. När jag gick i första ring på gymnasiet gjorde vi en djupdykning i temat svenskhet och integration. Ett av mina starkaste minnen från detta är när journalisten och författaren Alexandra Pascalidou besökte oss för att hålla i ett seminarium med utgångspunkt i sin självbiografi Bortom mammas gata. Jag minns hur det kändes som om syftet med hela föreläsningen var att sätta oss elever på plats – jag gick i en skola med bra rykte i ett välbärgat område, långt från det utanförskap Pascalidou beskrev som dominerande under sin uppväxt. Jag minns också känslan av att klumpas ihop med mina klasskamrater till en enda grupp som förutsattes ha samma erfarenheter och privilegierade bakgrund, samt att detta skulle göra oss oförstående för hur det kan se ut på andra håll i vårt land.

I samband med Pascalidous besök hade vi fått i uppgift att läsa hennes bok, och att skriva en analys av den Sverigebild som där presenterades. För något år sedan hittade jag min uppsats och när jag läste den var det främst två saker jag reagerade på. Dels hade jag en ängslig ton i min text, där jag ifrågasatte min rätt att uttala mig om integrationsproblematik då jag sluppit undan utanförskap och min polska bakgrund till trots aldrig betraktat mig, eller betraktats, som något annat än svensk. Dels kommenterade jag i texten orättvisan i att de ungdomar som hade utländsk bakgrund och identifierade sig med denna allt som oftast hade föreningar att organisera sig inom – medan en förening som ”svensk ungdom” nog snart hade fått en rasistisk stämpel och därmed saknades.

Det starkaste minnet jag har från integrationstemat är dock när jag läste dåvarande folkpartisten Mauricio Rojas sommarpratsmanus från 2001. Där beskrev han svenskheten på ett enligt mig mycket träffande sätt. Faktum är att jag fortfarande hänvisar till detta med jämna mellanrum. Tack vare sina erfarenheter av att som invandrad försöka förstå sig på livet i Sverige lyckades han fånga delar av den svenska gemenskapen som vi som fötts i landet oftast inte ens reflekterat över.

Sju år senare läser jag första terminen på lärarprogrammet vid Uppsala universitet. Under ett lektionspass diskuteras mångfald, kultur och svenskhet. En kurskamrat säger plötsligt: ”men är inte det ett tecken på att något gått fel när vi måste fråga oss själva om det ens finns en svensk kultur?” Hon har själv utländsk bakgrund och jag kan inte låta bli att tänka att detta spelar in. Van vid en helt annan syn på nationell identitet och gemenskap reagerar hon på avsaknaden av detta i Sverige. Här ifrågasätts själva existensen av något sammanbindande.

Vad spelar då diskussionen om svenskhet för roll när det gäller arbetet med integration. Enligt mig är det mycket enkelt – ett hållbart välkomnande till vårt land bör innebära ett välkomnande in i vår gemenskap – alltså mer än möjligheten att leva på samma geografiska plats. Tyvärr har integrationspolitiken så som den bedrivits under de senaste årtiondena fokuserat nästan uteslutande på det senare.

Så kallade integrationspolitiska projekt och satsningar har handlat om riktade stöd – likt stöd till den sorts ungdomsorganisationer på etnisk grund jag kritiserade när jag läste Alexandra Pascalidous bok. Satsningarna har också handlat om subventionerade anställningar, positiv särbehandling och att uppnå mätbara mål såsom representation och sysselsättningsgrad. För att motverka diskriminering har mycket energi ägnats åt att framhäva kulturella element från utlandet som en del i en ny svenskhet. Målet har inte varit att införliva de som kommit hit i det svenska samhället, utan att förändra den svenska självbilden till att omfamna alla kulturella inslag som yttras inom landets gränser.

Resultatet av detta har dock inte blivit en större gemenskap – utan ett splittrat och segregerat samhälle. Känslan av samhörighet bygger nämligen på mer än att bo och leva sida vid sida. Att dela referensramar och traditioner, känna till sociala koder och tala samma språk, inte minst.

Herr talman!

Detta är bakgrunden till Sverigedemokraternas omprioriteringar på området integrationspolitik. Vi satsar på en utökad och breddad samhällsorientering, i syfte att ge samtliga invånare i Sverige samma grundkunskaper i språk och samhällskunskap. Innehållet i samhällsorienteringen är tänkt att motsvara de kunskapsmål som grundskolan har i dessa ämnen. Utöver detta drar vi dock in särskilt riktade satsningar, då det är vår övertygelse att klyftor mellan infödd och invandrad aldrig kan överbryggas genom olik behandling. Tvärtom. Aktiv och formell särbehandling kan aldrig leda till något annat än ökade klyftor.

Herr talman!

Vi har på vårt bord inte bara integrationsfrågorna, utan också strävan efter ett jämställt samhälle och innan jag avslutar vill jag säga några ord även om våra prioriteringar på detta område.

Likt arbetet för att komma tillrätta med klyftor mellan infödd och invandrad svensk är det vår övertygelse att arbetet med att säkra lika villkor för kvinnor och män måste bygga på likabehandling. Vi vänder oss mot all form av könskvotering, och fokuserar på att lösa de problem som drabbar ojämnt snarare än att sträva efter att påverka individuella val. Om män och kvinnor gör olika livsval ser vi inte detta i sig som ett problem – så länge detta inte medför skillnader i livskvalitet, och så länge det är resultatet av just individuella val. Därmed inte sagt att det saknas jämställdhetsproblem. Kvinnodominerade yrken tenderar att ha relativt dåliga arbetsvillkor, pojkar halkar långt efter i skolan och en av fyra kvinnor känner sig otrygg i det offentliga utrymmet, för att nämna några sådana problem.

Då Sverigedemokraternas jämställdhetspolitik fokuserar på att lösa sakproblem sorterar de flesta av våra åtgärder som jämnar ut livsvillkor mellan män och kvinnor under andra utgiftsområden. Ett sådant exempel är satsningar på bättre arbetsvillkor inom den kvinnodominerade offentliga sektorn. Inom ramen för detta betänkande ryms dock extra stöd till kvinnojourernas viktiga arbete, fler jourer som specialiserats på att motverka hedersrelaterat våld och förtryck samt extra resurser till nationellt centrum för kvinnofrid.

Avslutningsvis vill jag yrka bifall till Sverigedemokraternas reservation, nr 1.

Sep
19
Publicerad av Paula den 19 september, 2011 kl. 18:30

Följande klipp är från en debatt i landstinget förra hösten. Ämnet som behandlas är Årsrapport 2010 – Utskottet för demokrati, jämställdhet och integration. I rapporten framkommer det vi i SD anat sedan tidigare – utskottet må ha ett fint namn men dess verksamhet är ytterst bristfällig och uppfyller knappast syftet. Anförandet i klippet är mitt första i debatten, men det andra från representanter för SD, varför det är utformat delvis som ett återkommande inlägg.

Landstingsdebatt om utskottet för demokrati, jämställdhet och integration

Sep
11
Publicerad av Paula den 11 september, 2011 kl. 18:30

Inför förbundskongressen 201 gavs jag tillsammans med Joakim Isheden uppdraget att korrekturläsa och färdigställa de politiska program som sedermera antogs. På själva kongressen fick jag dessutom äran att presentera det kulturpolitiska programmet. Tyvärr fångades inte anförandet på film, men nedan följer det i skriftligt format.

Vår historia visar vägen

Ordförande, delegater och gäster. Jag står här för att föredra den kulturpolitiska propositionen i stället för Chang Frick som tyvärr inte kunde närvara idag. Jag vill liksom Christoffer börja med att tacka för förtroendet att ha varit involverad i processen med programmens framtagning.

Vad är svensk kultur? Den frågan får vi Sverigevänner höra alltför ofta. Från det mediala, politiska och kulturella etablissemanget förs resonemang om att det inte finns något unikt för vårt samhälle och vårt land, och att utan mångkulturen skulle vårt liv vara det som stenåldersmänniskor levde. Det talas om musikaliska influenser och hur gott det är med pizza.

För SDU är det självklart att vi i Sverige har ett gediget och säreget kulturellt arv. Vi har traditioner, folkmusik och svensk husmanskost. Men kultur är också så mycket mer än midsommarafton och såna trevliga saker. Vi har en kultur, en identitet, en historia, någonting som binder ihop oss.

Dessvärre är kunskapen om och stoltheten över denna Svenska kultur näst intill obefintlig. Som en bekant till mig en gång sa: När vi över huvud taget ställer oss frågan ”vad är svensk kultur” då är det något som är allvarligt fel”. Kulturen är grunden för vårt samhälle, den håller oss samman och möjliggör i förlängningen det öppna och solidariska välfärdsland vi alla vill och bör vara en del av. Givetvis ska Sverigedemokratisk Ungdom verka för att stärka vårt kulturarvs ställning och den nationella identiteten för att stärka den svenska gemenskapen.

För att göra detta föreslås i programmet en rad konkreta förslag, såsom framtagandet av kulturella kanoner, införandet av en kulturarvsfond, ett särskilt ROT-avdrag för kulturellt värdefulla byggnader och större satsningar på kulturarvsexport och -turism.

För SDU har det länge varit självklart att en stark nationell identitet och stolthet, där alla medborgare kan känna sig delaktiga, rimmar illa med de mångkulturalistiska ideal och idéer som dominerat svensk politik de senaste decennierna. Inte sällan kan vi dessutom se hur dessa idéer lett till rena orättvisor, diskriminering och att värderingar som absolut inte hör hemma i ett öppet svenskt och västerländskt samhälle tillåtits sprida sig.

Vi föreslår därför att mångkulturellt riktade kulturmedel, och stöd till etniskt baserade föreningar helt ska avskaffas. Det är inte acceptabelt att svenska skattemedel stödjer dessa samhällssplittrande projekt.

Slutligen är vi av åsikten att dagens kulturliv, som självfallet är levande, fritt och influeras av såväl vårt eget som andra samhällen, så lite som möjligt skall styras av staten. Dessutom menar vi att en levande näring i så hög grad som möjligt skall vara självgående. Därför vill vi även dra in det skattefinansierade stödet till samtida kulturyttringar. Däremot ser vi positivt på satsningar som syftar till att göra den levande kulturen mer tillgänglig för våra medborgare, såsom satsningen Skapande skola. Vi ser gärna att denna utökas till att omfatta även förskolan. Tidig kontakt med konsten hjälper till att utveckla individen och att väcka intresse och förståelse för omvärlden.

Kort sagt, å förbundsstyrelsens vägar vill jag yrka bifall till det kulturpolitiska programmet i sin helhet. Genom att se tillbaka på vår historia och värna vårt kulturarv så lär vi oss att förstå både vårt samhälle och vår omvärld. Endast så kan vi stärka gemenskapen i vårt samhälle!

Mar
07
Publicerad av Paula den 7 mars, 2011 kl. 02:02

I mars 2011 representerade jag för första gången Sverigedemokraterna i en debatt utanför fullmäktigesalen. Inför internationella kvinnodagen bjöds alla partier med plats i Uppsala kommunfullmäktige in att delta i en paneldebatt om (de påstådda) löneskillnaderna mellan kvinnor och män anställda av kommunen. Det var inte den mest tacksamma arenan eller publiken, men varje chans att påpeka det orättvisa med kvotering och felaktigheter i statistik som framställer kvinnor som offer är en chans värd att ta.

SD-Uppland beskrev debatten på följande sätt:

Paula Bieler (SD) i lönedebatt i Uppsala

På söndagseftermiddagen den 6 mars, två dagar före internationella kvinnodagen den 8 mars, inbjöd Uppsala kvinnojour samtliga åtta politiska partier som finns representerade i Uppsala kommunfullmäktige till en paneldebatt.

Debatten ägde rum på Clarion Hotel Gillet i centrala Uppsala och hade rubriken ”Jämlika löner – utopi eller verklighet i Uppsala?”.

Från Sverigedemokraterna deltog Paula Bieler, som är andra ersättare i Uppsala kommunfullmäktige och första ersättare i landstingsfullmäktige i Uppsala län sedan valet 2010. Paula Bieler är även politisk sekreterare för Sverigedemokraterna i Landstinget i Uppsala län och vice ordförande i SDU Uppsala.

Den trekvart långa debatten kom att handla om huruvida osakliga löneskillnader mellan könen de facto föreligger samt vad detta i så fall beror på och hur man kan åtgärda det. Paula Bieler poängterade bland annat att Sverigedemokraterna starkt vänder sig emot könskvotering men samtidigt vill se lika lön för likvärdigt arbete.

Från övriga partier deltog följande företrädare: Ilona Szatmari Waldau (V), Marlene Burwick (S), Maria Gardfjell (MP), Ulla Johansson (KD), Cecilia Bernsten (C), Cecilia Hamenius (FP) och Christopher Lagerqvist (M). På plats var även fem sverigedemokrater i publiken.

Paula Bieler (SD) i debatt. Foto: Privat.