Förändring Framåt Tillsammans

Ledare på SD-Kuriren

Jul
28
Publicerad av Paula den 28 juli, 2015 kl. 10:16

Jag var på fest i helgen. Det var en mycket trevlig tillställning, med för mig både bekanta och obekanta ansikten. En härlig kväll i goda vänners lag. Och på köpet en historisk tillställning då ett band som slutat hålla spelningar gjorde ett undantag och gav en livekonsert.

Just detta har det blivit visst liv om. Festen anordnades nämligen av Jimmie Åkesson och Louise Erixon, och bandet ifråga heter Ultima Thule. Såväl värdpar som band har genom tiderna ”anklagats” för att tycka om varandra, och de ömsesidiga uppskattningarna har använts som cirkelbevis för åsikter jag inte hört endera uttrycka. SD ska ta avstånd från Ultima Thule för att Ultima Thule inte distanserat sig från ”partier som SD”.  

Visst, vissa frågor kan anses relevanta. Själv kan jag inte för mitt liv förstå varför man ställt upp på vissa spelningar, givet att det som sägs om andra band som spelade i samma veva stämmer. Samtidigt är det lätt att som utomstående och i en helt annan tid döma. Egentligen har jag ju ingen alls inblick i vad som hänt, vem som bokat, hur mycket man visste om andra bokningar och så vidare. Klart är att det rör sig om spelningar för väldigt länge sedan och att Ultima Thule flera gånger markerat emot och tagit avstånd från vit makt-rörelser.

Min analys är att Ultima Thule precis som SD begått misstag i sin tidiga historia gällande umgänge. Men att utgå från att varje person i varje ögonblick gjort fullt överlagda och konsekvensanalyserade val är både cyniskt och hårt. Kanske är det helt enkelt så, vilket jag tycker mig ana i den DN-intervju med Jan Törnblom som publicerades för ett par år sedan att man inte tänkte så mycket på vem som lyssnade eller vilka som bokade in dem utan resonerade som så att ”vill någon lyssna på vår musik eller boka för ett gig så ska inte vi vara de som säger nej”, inte minst då radiostationer bojkottade bandet och de hade svårt att få ut sin musik? Omdömeslöst kanske, men ska någon dömas för evigt för det? Jag försöker så långt jag kan döma efter vad en person har för åsikter själv, och lämna ”guilt by association”-argument åt andra.

Det är möjligt att jag har fel. Men hittills har jag i det jag sett av medlemmarna själva och de texter jag läst inte hittat något vare sig rasistiskt eller nazistiskt. Därtill har jag haft några tillfällen att samtala med Ulf Hansen, och av honom har jag bara fått ett gott intryck.

Jag tänker inte dölja att jag uppskattar vissa av Ultima Thules låtar. Tvärtom faktiskt. Flera av deras texter tycker jag fångar fosterlandskärlek på ett helt fantastiskt sätt och melodierna är ofta precis lagom fängslande.

Det skulle inte heller falla mig in att försöka dölja vem jag umgåtts med eller ta avstånd från någon, några eller något baserat på andras uppfattningar snarare än vad jag själv sett och tycker för att på så sätt försöka skydda min image. Jag har fått nog av den behandlingen själv. Ett samhälle där guilt by association från andra kräver avståndstaganden och brasklappar stup i kvarten är inte ett samhälle jag vill leva i.

Eftersom jag oftast brukar länka till Fädernesland när jag länkar till en Thulelåt kommer här en annan favorit:

Feb
04
Publicerad av Paula den 4 februari, 2015 kl. 14:56

I både DN och SvD skriver idag folkpartister om ”antalet flyktingar”, att det finns gränser för vårt samhälles förmåga att välkomna. De senaste veckorna har vi hört utspel efter utspel från allianshåll, allt från ”vi måste lyssna på SD:s väljare” (inte SD) till upprepat krav på språkkunskaper, indragna pass och medborgarskap för jihadister, fler tillfälliga uppehållstillstånd samt ökat försörjningsansvar vid anhöriginvandring. På sina håll har vi också fått läsa att integrationspolitiken redan hade tagit dessa eller liknande steg om inte SD fanns. Inser ni vad ni själva säger då?

Ni erkänner att ni är fega och hycklare. Att ni under lång tid sett problem och funderat på lösningar men inte gjort något för att göra verklighet av dem – medan ni kunde. För att det var obekvämt. För att ni var rädda att kopplas samman med oss. För att det är svårt att erkänna tidigare misstag och misslyckanden.

Nu, i opposition, med väljarflykt anser ni däremot det vara läge att presentera era ord. När tillräckligt många har röstat på SD så att ni har något att skylla på. När det inte är hållbart att låtsas som om kostnader och samhällssplittring inte finns.

Ja, jag är bitter. Och arg. Och besviken. Det har jag varit ungefär lika länge som jag sett hur vårt samhälle styrs. Där yta är viktigare än innehåll. Där halmgubbar är vanligare än vilja att lyssna. Där positionering betyder mer än att gemensamt vaska fram de bästa lösningarna.

Jag är också trött. Trött på att anklagas för saker jag aldrig yttrat eller gjort. Trött på att mer vikt läggs på min partitillhörighet än vad jag säger. Trött på att höra andra först berätta för mig hur jag resonerar, sen hävda att jag ljuger eller kommer med efterhandskonstruktioner när jag presenterar hur jag faktiskt tänkt.

Vet ni, det är inte bara våra väljare som kommit någon annanstans ifrån och nog egentligen är vanliga medborgare. Medborgare som noterat konkreta problem som följt av samhällsutvecklingen och politiken. Detsamma gäller faktiskt även engagerade i partiet, med tillägg att vi också aktivt velat söka och utveckla lösningar. Velat göra mer än lägga en röst vart fjärde år. Velat arbeta aktivt för att skapa förändring.

Faktiskt så tror jag att en hel del av er vet det. Och det är det som gör mig bitter, arg och besviken fast jag egentligen borde, önskar att jag kunde, glädjas rakt av över er ”vändning” eller ”insikt”. Ni vet att ni säger samma som vi har gjort, att ni motiverar det på samma sätt, men ändå känner ni ert behov av att påpeka att ni är goda medan vi är onda. Ändå försöker ni förklara att vi egentligen har andra agendor, andra motiv (hur vi nu skulle lyckas förmedla detta till alla tusentals medlemmar, under flera års tid, redan innan de blivit medlemmar).

Fortsätt att diskutera migrations- och integrationsfrågorna, fortsätt att söka och presentera era lösningar. Det är bra och behövs. Men så länge ni samtidigt fortsätter att lägga ord i min mun kommer jag ha svårt att ta de ord ni låter lämna er egen på allvar.

Jan
08
Publicerad av Paula den 8 januari, 2015 kl. 15:06

Det var svårt att sova inatt. Många tankar har surrat, från dess att jag först hörde vad som hänt i Paris. Många frågor, många känslor. Som alltid när det ofattbara sker. Jag har läst, tittat, lyssnat. Upprörts, försökt tänka på annat men inte lyckats särskilt väl. Terrordåd, attentat i syfte att kväva tankar och såväl förlama som polarisera samhällen har den effekten. De kryper in under skinnet på oss. Det finns mycket jag vill säga, och därför kommer detta också bli ett långt inlägg.

Inatt publicerade vi ett inlägg där de sista bilderna från satirtidningen Charlie Hebdo visas, tillsammans med en ledartext från vår ansvarige utgivare. Vi är inte ensamma. Sedan gårdagen har nog fler tagit del av tidningens teckningar än totalt under flera år tidigare. De har spridits som en löpeld i yttrandefrihetens namn. Men på sina håll har bilderna censurerats, på andra har det tydligt påpekats att ett noga urval av bilder har skett och på ytterligare andra har all publicering ifrågasatts. Ibland har motiven varit den tyvärr befogade rädslan för att drabbas likt Charlie Hebdo, men alltför ofta har jag sett personer hävda att det är fel att sprida bilderna i sig, eftersom det rör sig om nidbilder som kan uppfattas kränkande.

Den som känner mig vet att jag gör skillnad på rätten att uttrycka eller publicera saker och på lämpligheten i det. Det händer inte alltför sällan att jag anklagas för att vara lite stel, tråkig eller ”PK”. Ändå var det en av de första klara tankarna jag fick efter attentatet att vi självklart skulle lägga upp bilder från tidningen. Detta innan jag ens sett bilderna i fråga. De enda funderingar jag hade var kring form för publicering.

För mig är det nämligen mycket enkelt, av två anledningar. Den ena handlar om vikten av rätt och fullständig information: vi får inte blunda för vad som skett. Att inte visa de bilder som gärningsmännen ansåg vara skäl nog att mörda andra människor är att inte visa hela bilden. Den andra, och enligt mig främsta, är att vi måste visa att våld aldrig kan tillåtas trumfa ord och bilder. De senare kan såra, kränka och förtrycka – absolut – men de ska i så fall bemötas på samma arena, med ord och bilder av den enskilde, och med rättsväsendet om de är av sådan karaktär att det motiverats (trakasserier, hot etc.). Fysiska attacker får aldrig vara lönsamma. Man skulle kunna säga att bilderna således bör spridas i ren protest mot våldet, för att visa att det är en oacceptabel och icke-funktionell maktutövningsmetod.

Dessa två anledningar tillsammans gör att jag hade varit beredd att publicera bilder oavsett deras innehåll, även om de varit sådana att jag annars skulle ha bedömt dem som olämpliga. Och jag är glad attså många gjort samma ställningstagande. I sitt direkta syfte – att statuera exempel och tysta framtida publicering – fick terrorn rakt motsatt effekt. Tyvärr kan det inte sägas om dess indirekta syfte.

Som jag skrev inledningsvis syftar terror inte bara till att genom skräck tvinga fram visst beteende. En viktig del är också att skapa polarisering i samhället. Extremister lever på att sprida och bekräfta sin världsbild; i det här fallet bilden av ett pågående, fullskaligt krig mellan ”rättrogna muslimer” och samtliga övriga. Tyvärr tycks de lyckas desto bättre med detta.

Där vi borde dela in oss i de som tar avstånd från våld, och de som accepterar, stödjer, uppmuntrar eller till och med själva använder det, tycks alltför många istället fastna i diskussioner om vilka grupper – etniska, religiösa, idébaserade och så vidare – våldsutövare kan klassas som för att därefter döma ut hela grupperna. Vi ser det från alla håll, mot alla håll, var gång attentat sker. När den autonoma vänsterns våldsbejakande fraktioner misshandlar finns alltid de som beskyller alla som definierar sig som vänster, när högerextrema aktivister knivhugger en främmande människa baserat på hudfärg finns alltid de som klandrar hela högern. När islamister avrättar oliktänkande finns de som dömer ut samtliga muslimer. Och extremisterna själva går igång på varandras dåd och motiverar nya attacker, efter gårdagens attentat rapporteras om flera attacker mot moskéer.

Samtidigt ser vi överreaktioner åt andra hållet. När extrema idéer och rörelser sakligt kritiseras och ifrågasätts finns alltid de som tar åt sig, fast de inte alls åsyftas. Kritik mot islamism stämplas som islamofobi, kritik mot våldsvänstern som attacker på hela vänsterrörelsen, kritik mot högerextremism som försök att tysta oliktänkande. Vi har blivit så vana vid att se grova generaliseringar och konflikter, att vi nu ser dem även där de inte finns. Och vi är inte förlåtande, ger inga andra chanser. Den som uttrycker sig slarvigt ges inte möjlighet att förklara sig, då kallas det efterhandskonstruktioner. Och att någon skulle ändra sig är otänkbart. Positionerna är låsta, och de tycks dessutom bli lite mer låsta varje dag.

Här finns risk att terrorister och extremister lyckas. När polariseringen ökar får de så småningom fler anhängare. När vi slutar lyssna på och föra dialog med varandra knuffar vi också varandra i riktning mot respektive ytterkant. När vi inte försöker förstå andra perspektiv tappar vi vår medmänsklighet. När vi är arroganta nog att tro att vi objektivt har rätt och att ingen kan tillföra ny information går vi miste om insikter. Och när vi ger upp om att kunna övertyga med goda argument lämnar vi bara våldsvägen öppen. Där får vi aldrig hamna.

Slutligen vill jag också säga några ord om hemmasnickrade teorier och förklaringsmodeller. Det är lätt att spekulera, generalisera och dra förhastade slutsatser. Hjärnan fungerar så, den söker svar och snabba lösningar. Och visst finns i varje given situation ett svar mer sannolikt än ett annat, baserat på statistik över tidigare händelser. Men så snart vi nöjer oss med att döma efter tidigare erfarenheter, så snart vi tror oss veta säkert utan att undersöka närmare vad som skett vid ett specifikt tillfälle – då passerar vi också en avgörande gräns.

Igår kunde vi se många som tidigt och tvärsäkert konstaterade att det var ett islamistiskt dåd, långt innan gärningsmännen identifierats. Det spelar egentligen ingen roll om de hade rätt den här gången – vid tidpunkten för utspelen kunde de inte veta säkert. Det hade kunnat vara någon som Breivik, någon vars huvudsyfte var att spä på just den polarisering som jag pratat om tidigare, och som därför också ville fejka islamistisk extremism. Fortfarande vet vi inte om det var organiserat i större skala, eller tre ensamma galningar som triggat varandra, letat upp ett mål på Al-Qaidas dödslista och bestämt sig för att gå till attack.

Vad har jag då emot dessa spekulationer? Det har jag varit inne på redan. Att uttala sig tvärsäkert utan att veta är ett av stegen mot en svart-vit, polariserad värld där våld till slut blir det enda argumentet för alltför många. Att peka finger utan att säkerställa skuld är att öka motsättningar och knuffa bort den som döms på förhand mot en extrem ytterkant. Det gäller oavsett från vilket håll du än gör det, för sverigedemokrater såväl som vänsterpartister, för nyhetsjournalister såväl som opinionsbildare.

Dessutom: jag lever med en, kanske naiv, förhoppning om att vi en dag kan visa respekt gentemot de som dödas eller skadas i attentat genom att ge tid för sorg och medmänsklighet i stället för att genast använda dem som politiska brickor i försök att motivera våra egna fördomar. Våldet ska givetvis fördömas, och de skyldiga uppsökas samt straffas, men det bör vara rättsväsendets uppgift.

Jan
06
Publicerad av Paula den 6 januari, 2015 kl. 01:45

”Many forms of Government have been tried, and will be tried in this world of sin and woe. No one pretends that democracy is perfect or all-wise. Indeed, it has been said that democracy is the worst form of Government except all those others that have been tried from time to time.” /Winston Churchill

Det blev, som bekant, inget extra val. Inte just nu, i alla fall. Sedan presskonferensen om decemberöverenskommelsen har många åsikter och känslor luftats. Själv har jag känt en kombination av ledsamhet och förundran. Rent partitaktiskt borde jag kanske glädjas – det beteende som övriga partier visar upp har gett oss en rekordstor medlemstillströmning, och det blir allt mer uppenbart att Sverigedemokraterna är det enda verkliga oppositionspartiet. Men det är svårt att vara glad över framgångar som kommer av andras dåliga beslut och bristande respekt för Sveriges demokratiska modell.

Demokratiska system kan utformas på olika sätt. Det de alla har, eller bör ha, gemensamt är en strävan efter att låta medlemmar i en viss gemenskap påverka beslut som omfattar just denna gemenskap. Den absolut enklaste versionen av demokrati känner vi alla igen. Det finns två alternativ, samtliga i gruppen har varsin röst och det alternativ som får flest röster vinner. Ju större grupp och mer komplexa beslut det handlar om, desto svårare blir dock sådana direktdemokratiska system att upprätthålla. Därför har den representativa demokratin utvecklas. I ställer för direkta majoritetsbeslut i sakfrågor väljs representanter som får förtroendet att fatta beslut i sak. Från styrelser i den minsta föreningen till förtroendevalda i olika parlament.

Demokratiska system kan också skilja sig åt i praktik, även om det formella ser likadant ut. Man kan sträva efter att nå konsensus eller åtminstone så breda överenskommelser och acceptabla kompromisser som möjligt. Man kan också nöja sig med att skramla ihop majoritet för ett förslag och sedan köra över den resterande minoriteten. Det är detta senare förhållningssätt som motiverar i första hand anarkister, men även vissa andra, att beskriva demokratier som ”majoritetens diktaturer”.

Decemberöverenskommelsen går ett steg längre. I stället för att söka överenskommelser och kompromisser för att förankra politiken hos en majoritet har regerings- och allianspartierna hittat en metod för att kunna styra utan att ens ha majoritetens acceptans. Man har, så att säga, öppnat upp för ”minoritetens diktatur”.

Försvararna av decemberöverenskommelsen har bland annat lyft fram att det är bra om en regering kan styra sitt land, att det är bra att man nu gjort det enklare. Visst är det bra om regeringen kan styra, men kunnandet ska ligga i kompetens och inte i maktkoncentration. Det har alltid gått att styra landet, även med minoritetsregeringar, om man har bemödat sig att lägga fram politik som kan röstas igenom av riksdagen. Det ska inte vara enkelt att styra ett land. Det är inte enkelt. Det är ett stort och tungt ansvar, som ska hanteras med varsamhet.

Ett annat försvarsperspektiv har varit att det är bra med tydliga skiljelinjer. Folkpartiets Jan Björklund var tidigt ute och beskrev det hela som ett sätt att ”ge väljarna två regeringsalternativ”. Men det som framställs som bättre valmöjligheter innebär i själva verket sämre, eller åtminstone färre valmöjligheter. I stället för att välja representanter som i förhandlingar om politiken ska föra ens talan ges ett val mellan två på förhand uppgjorda helhetspaket. Jag ställer mig frågan vad vi alls ska med en riksdag till om den inte ska vara arena för överläggningar och kompromisser.

Själv föredrar jag, föga förvånande, en ordning där folkvalda strävar efter beslut med så bred förankring som möjligt. Visst går det i princip aldrig att göra alla nöjda, och självklart måste det finnas rimliga tidsgränser inom vilka besluten ska arbetas fram, men att överlag sträva efter att få in flera perspektiv och se till att hörsamma så många som möjligt, inte bara tillräckligt många för att driva igenom en reform. Till viss del för att jag helt enkelt tror att de bästa lösningarna hittas när många tankar vägts mot varandra, men också av grundläggande respekt för individerna omkring mig samt en analys av hur människor reagerar på att känna sig överkörda och ignorerade. Om jag ska fatta beslut som går ut över en annan person är det min förbannade plikt att höra vad den personen har att säga först. Antingen direkt eller genom en representant.

Menar jag då att decemberöverenskommelsen är odemokratisk? Nja, inte direkt, inte i strikt mening. Lika mycket som enskilda medborgare kan välja att avstå från att rösta, eller rösta blankt, kan deras representanter göra det. Det är skillnad på att frivilligt ge upp sin röst och på att bli fråntagen den. Men överenskommelsen visar på en bristande respekt för oliktänkande, och dess syfte är uppenbart att möjliggöra utestängande av vissa röster. Frågan är dessutom om de ingående partiernas väljare, i synnerhet Alliansens, tycker det är ett rimligt pris att betala för att stänga ute SD, att ge upp sin egen röst. Var de medvetna om detta på valdagen? Förväntar de sig representanter som driver på för den egna politiken, eller är de villiga att se sina röster ogiltigförklarade om det egna laget inte skapar störst minoritet?

Det blev inget extra val just nu. Men för eller senare kommer ett val, om överenskommelsen håller fram till dess kommer vi få veta svaret då. Tack och lov lever vi nämligen i en demokrati, och väljare har rätt att ändra sig. Om deras representanter inte levt upp till förväntningarna finns alltid möjligheten att välja annorlunda, välja nytt. Även om jag är besviken över att så många av dagens makthavare tycks föredra minsta möjliga majoritet är jag övertygad om att väljarna är betydligt klokare, mer kompromissvänliga och föredrar mesta möjliga verkan i den föredragna riktningen framför en ”allt eller inget”-syn.

Dec
16
Publicerad av Paula den 16 december, 2014 kl. 13:26

Jag har noterat att många delar Andreas Johansson Heinös text om liberalers inställning till svenskhet där även SD berörs. Jag har också förvånats över att vissa med sverigedemokratiska sympatier eller som annars brukar uppvisa god kännedom om partiet verkar tycka att han gjort en bra analys rakt igenom. Själv blev jag irriterad redan i inledningen över felen om SD. Jag har snabbt kommenterat detta enligt nedan:

1) Nej, Sverigedemokraterna står inte för en etnisk nationalism. Precis som det står i inlägget är vår nationsdefinition skild från den etniska, eftersom den senare blandar in biologi. (För övrigt undrar jag hur Heinö menar att biologi ska vara föränderligt, men men). För någon som tycker att nationalstaten över huvud taget är felaktig kanske inte detta spelar någon roll, men för mig och de flesta andra är det en avgörande skillnad huruvida blodsband och genetik är villkor för din nationalitet eller inte.

2) Att vi i vårt principprogram har beskrivit omvärlden så som vi uppfattar den är ingalunda detsamma som att allt som där står ska omsättas i praktisk politik. En analys av att det finns nationer, och hur vi upplever att de definieras är inte detsamma som att avkräva den som sökt svensk medborgarskap att ha ingått i den svenska nationen. Jag citerar ur principprogrammet:

”Sverigedemokraternas nationalism är pragmatisk och verklighetsanpassad. Vi betraktar de nationalistiska principerna som en färdriktning och ett rättesnöre snarare än som absoluta dogmer som i varje given situation skall tillämpas kompromisslöst och på kortast möjliga tid. Ideologier är skapade av människor och eftersom människan är ofullkomlig finns det heller inga fullkomliga ideologier. Verkligheten är så komplex att nästan varje regel någon gång kräver undantag. Vi inser till exempel att det i vissa fall är nödvändigt att låta en stat omfatta flera nationer och att vissa nationer med hävdvunnen historisk rätt till det territorium de bebor saknar realistiska förutsättningar att kunna skapa och upprätthålla en egen stat. Närliggande exempel på detta är den svenska statens relation till de samiska och tornedalsfinska nationerna samt till den finlandssvenska minoritet som idag lever inom den finska statens ramar. Lösningen på dylika situationer bör vara att de nationer som befinner sig i minoritet inom den stat som de tillhör undantas från allmänna assimileringssträvanden och ges långtgående kulturell autonomi. Denna autonomi får dock inte i något avseende stå i motsats till allmänna rättsprinciper, grundläggande mänskliga rättigheter eller demokratiska principer.”

Ur avsnittet Sverigedemokraterna och nationalismen

”Sverigedemokraterna skiljer på medborgarskap i den svenska staten och tillhörighet till den svenska nationen, men anser samtidigt att alla medborgare oavsett nationstillhörighet skall vara lika inför lagen och ha samma rättigheter och skyldigheter.

Vi tror att det bästa för vårt samhälle är att en så stor andel som möjligt av statens medborgare också har en svensk identitet. Vi inser och accepterar dock att det alltid kommer att finnas en viss andel av medborgarna som inte uppfattar sig som svenska. Vi ser inget större problem med detta så länge denna grupp är begränsad, accepterar svenska lagar, normer och traditioner och inte bidrar till ökad segregation och motsättningar.

Grundläggande krav för att kunna erhålla svenskt medborgarskap skall vara att man varit bosatt i landet under en längre tid och att man under denna tid visat att man är lojal med Sverige, respekterar svenska lagar och övriga samhällsregler, att man lärt sig det svenska språket och skaffat sig grundläggande kunskaper om svensk historia och svenskt samhällsliv. Den som är svensk medborgare skall inte kunna inneha annat medborgarskap utöver det svenska och endast svenska medborgare skall ha rösträtt i allmänna val”

Ur avsnittet Sverigedemokraterna och nationen

Man kan tycka vad man vill om att långsiktigt sträva efter assimilation och att upprätthålla nationalstaten snarare än statsnationen, men att anklaga oss för att anse det vara ”en uppgift för politiska partier och opinionsbildare att avgöra svenskhet” är helt enkelt fel. Något sådant har vi aldrig påstått. Tvärtom får vi ju kontinuerligt kritik för att vi inte vill specificera vad som är svenskhet och vilka som är svenskar, vilket vi inte vill eftersom vi just slagit fast de principiella ramarna för nationsbegreppet (precis som Heinö själv gör) men vet och instämmer i att det inte är vår roll som politiker att avgöra.

Heinö har dock rätt i att de liberaler som vill se ett mångkulturellt och fullt ut individualistiskt samhälle utan gemensam grund bör hänvisa endast till medborgarskapet. Liberalkonservativa och andra som trots allt värdesätter någon form av samhällsgemenskap bör inse att medborgarskapet i sig inte räcker där.

Med allt detta sagt hoppas jag att ni, om ni inte redan gjort det, läser hans text ändå. Det finns bra saker där om svenskhet, nationsbegreppet och hur det används på olika sätt och med olika innebörd. Det blev bara väldigt fel om SD.

Dec
10
Publicerad av Paula den 10 december, 2014 kl. 14:40

Något är allvarligt fel i svenskt debattklimat. Det har pågått länge, och nådde helt nya höjder i slutet på förra veckan då såväl Magdalena Andersson som Stefan Löfven valde att hejvilt slänga epitet omkring sig och anklaga Sveriges tredje största parti för att höra till en vidrig, totalitär ideologi. Man skulle kunna tro att personer på så tunga poster ser till att ha på fötterna innan de använder uttryck som ”neofascistiskt” om sina meningsmotståndare, men uppenbart är att så inte är fallet. Deras uttalanden har nu, självklart och med rätta, sågats från höger till vänster.

Det som oroar mig mest är dock inte att Socialdemokratins högsta ledning tycks ha hoppat över hemläxan. Det som oroar är att de visar alla tecken på att högst medvetet ha valt denna strategi, trots bristande underlag och trots vetskapen om hur allvarliga anklagelserna är.

För att försvara sitt ordval har statsministern hänvisat till författaren Henrik Arnstad. Enligt egen utsago har Arnstad under tio års tid fördjupat sig i fascismens idéhistoria, men nedlagd tid är ingen garant för uppnådd kunskap. I det här fallet blir det smärtsamt tydligt när en enig forskarkår i tidskriften Forskning och Framsteg kort och gott meddelar att Arnstad och S har fel. Att det förhåller sig på detta sätt är ingen nyhet, Arnstad har minst sagt mött kritik tidigare. Ändå valde statsministern att löpa linan ut med falska påhopp.

Så varför denna strategi? På SvD Brännpunkt presenterar sociologen Göran Adamson teorin att det kort sagt skulle röra sig om skrämselpropaganda. Personligen tror jag att något annat ligger bakom.

Genom att medvetet spela på rädsla och oro, samt genom att använda uttryck som redan på förhand var givna att skapa uppståndelse, har Löfven flyttat fokus i nyhetsrapporteringen. På ett smidigt sätt har han sluppit stå till svars för sitt misslyckande som regeringschef. Frågor om statsministerns ansvar för att förankra sin politik hos riksdagen har skjutits åt sidan, frågor om svikna löften likaså.

Debatten borde ha kretsat kring sakpolitik. Kring hur den rödgröna budgeten föreslog chockhöjningar av skatten, trots att de visste att majoritetsstöd för detta saknades. Att den, oavsett vad som hävdas i efterhand, skattemässigt drabbade äldrekollektivet hårdare än både Sverigedemokraternas och Alliansens budgetförslag, med såväl höjd skatt för de som valt att ha en fot kvar på arbetsmarknaden trots att de uppnått pensionsåldern som med en tillväxtfientlig politik där pensionsbromsen skulle slå hårt. Vi borde ha diskuterat hur vallöfte efter vallöfte svikits och hur Socialdemokraterna väljer att gå till val på ett hastigt och illa sammansatt budgetförslag, en budget full av förslag som underkänts av såväl riksdagen som näringslivet och arbetarrörelsen.

Ett par av mina partikamrater har avkrävt Stefan Löfven och Socialdemokraterna en ursäkt. Jag skulle vilja uppmana Löfven att be sina egna väljare om ursäkt. Det duger inte att smita undan ansvar för svikna löften genom att kalla andra för fula ord.

Dec
01
Publicerad av Paula den 1 december, 2014 kl. 19:49

Det är inte lång tid kvar nu. Imorgon samlas riksdagsgruppen som vanligt till möte, men beslutet som kommer att fattas är allt annat än ett rutinärende. Hur vi som grupp slutligen landar i frågan om onsdagens budgetomröstning vet jag ännu inte, men klart är att spekulationer och diskussioner lyft det ena märkliga resonemanget efter det andra.

Ett av de roligaste påståendena jag hört är det om att vi medvetet skulle mörka ett redan beslutat ställningstagande för att dra ut på det hela och skapa oreda. Varför någon tror att vi skulle ta så lätt på denna fråga att vi låter spontana reaktioner avgöra vårt beslut är för mig en gåta. Än mer att vi kallas ansvarslösa för att vi velat ta den tid som finns för att grundligt väga över alla aspekter. Vi har aviserat att vi överväger alla alternativ och meddelat att vårt beslut kommer att offentliggöras innan omröstningen. Vi har också hela vägen varit öppna för samtal, samt varit tydliga med att även förändringar av endera sidas förslag kan påverka vårt beslut. Vi har gett övriga partier nödvändig info för att fundera över sina ageranden vid olika scenarion och oss själva tid till eftertanke, överläggningar och att fatta ett inom gruppen väl förankrat beslut. Allt annat vore oansvarigt.

Just ansvar är ju det ord som kanske lyfts mest i diskussionerna. Från såväl regeringspartierna som Alliansen har det förts fram som något slags sanning att den som röstar i en huvudvotering efter att ha förlorat en kontraproposition – alltså efter att ha fått se sitt förstahandsval gå förlorat väljer att delta i det slutgiltiga beslutet – agerar ansvarslöst. Längst gick centerpartiledaren Annie Lööf med sitt inte helt genomtänkta uttalande om att lagstifta för att skydda regeringars budgetförslag.

Kraven på oss att följa praxis är på ett sätt roande. Så sent som för ett år sedan var högsta ansvariga för budgeten – Magdalena Andersson – mycket tydlig med att oppositionen inte bär ansvar för att ”lotsa igenom budgetar”. Nu, när det är hennes budget det handlar om, har detta snabbt ändrats. Samtidigt ser vi Alliansens företrädare slå knut på sig själva i försöken att förklara varför det vore dåligt för landet om deras budgetförslag vann. De släppte enligt egen utsago fram en S-ledd regering under krav att den skulle lägga en budget som accepteras av riksdagen och de är flitiga vad gäller kritik mot den, men när det kommer till kritan vill de inte se sitt eget alternativ få stöd, trots att de rimligen borde tycka det är bättre. Vilket leder oss till varför det hela i första hand är oroande.

Regeringsformen är tydlig. All offentlig makt ska utgå från folket, och riksdagen är folkets främsta företrädare. Regeringen är, och ska vara, underställd riksdagen. Den är tillsatt för att förverkliga de beslut och visioner som riksdagen ställer sig bakom. Och likt vi riksdagsledamöter står till svars inför våra väljare står regeringen till svars inför oss. Den som bildar en majoritetsregering får självfallet betydligt lättare än den som bildar en minoritetsregering, eftersom det senare kräver kontinuerlig kontakt med och förankring hos partier som står utanför. Men det säkrar att landet alltid styrs på ett sätt där en majoritet av folket fått påverka riktningen. Det säkrar vår demokrati.

Jag kan lätt argumentera för att regeringen Löfven är de som beter sig oansvarigt då de inte tagit hänsyn till det faktiska regeringsunderlaget – hela riksdagen som skall ge regeringen möjlighet och förtroende att regera – i sitt budgetarbete. Lika lätt är det att argumentera för allianspartiernas ansvarslöshet då de – till skillnad från oss – vägrar förhandla med någon part alls utanför sin egen kvartett. Men att vi som sträcker ut handen åt alla håll och visar kompromissvilja skulle agera ansvarslöst, det är en fantastisk omskrivning av verkligheten. Det är inte vi som i regeringsställning struntat i att ta fram en budget en majoritet kan stödja. Det är inte vi som behandlar riksdagen som en lekplats vars enda syfte är fruktlösa debatter för syns skull – vilket ju blir resultatet av att låta regeringar göra som de vill utan stöd i riksdagen.

De övriga partierna bör fundera över varför vi alls har ordningen med kontrapropositioner och huvudvoteringar. Den praxis som finns där man lägger ner sin röst i de fall ens förstahandsval fallit går visserligen alldeles utmärkt att hänvisa till för den som vill göra det lätt för sig. Och visst vore det trevligt att bara säga ”jag deltog inte i beslutet” och därmed frånsäga sig allt ansvar för utvecklingen. Men hur man än vänder och vrider på det så har vi som vågmästare möjlighet – och därmed ansvar – att välja vilket budgetalternativ av regeringens och Alliansens som röstas igenom. Vi har varit tydliga med att vi inte kommer låtsas som om den möjligheten inte finns. Vi avgör utgången av voteringen, då måste vi också aktivt välja vårt agerande. Vad är minst dåligt för landet? Vad är de troliga utvecklingarna av olika resultat? Att inte överväga alla scenarion är vad som vore ansvarslöst från vår sida.

Aug
17
Publicerad av Paula den 17 augusti, 2014 kl. 13:21

Få kan ha missat gårdagens stora nyhet. När statsministern höll sitt sommartal på Norrmalmstorg tog han slutligen bladet från munnen. Det enorma flyktingmottagande vi har framför oss förutsatt fortsatt politik av idag kommer att kosta. Så mycket att det inte finns resurser kvar till politiska förslag. Fredrik Reinfeldts budskap var i princip ”Snälla, stå ut”.

Vi har på denna ledarsida och i otaliga artiklar gång på gång påvisat varför vår flyktingpolitik hjälper fler personer än den politik övriga större svenska partier förespråkar. Därför kommer jag inte skriva om detta här och nu. I stället tänker jag fokusera på valet om fyra veckor. Och hur Reinfeldts erkännande kan tänkas påverka detta.

Det första jag läste i morse var en ledare av Expressens Anna Dahlberg. För första gången på mycket länge såg jag i offentligheten någon annan än SD (och vissa cyniska nyliberaler som mer än gärna bryter ner välfärdsstaten) beskriva det vägskäl som Sverige nu står inför. Signalpolitik som förändrar flyktingströmmar eller ett flyktingmottagande så stort att vårt samhälle i grunden måste göras om.

Jag kan dock inte låta bli att undra om det verkligen räcker. De senaste åren, ja egentligen många fler än bara de senaste, har svenska medborgare konstant matats med budskapet att invandring inte kostar särskilt mycket, att våra statsfinanser klarar det utan problem och att det dessutom är lönsamt på längre sikt. Att vår statsminister fyra veckor innan valet meddelar att där finns kostnader, stora kostnader, såväl ekonomiskt som i form av ”spänningar” i samhället är för lite, för sent. Inte minst då det ackompanjeras med en bön om öppna hjärtan och solidaritet, samt en orimlig jämförelse med flyktingmottagandet i början på 90-talet. (Orimligheten lyfter Dahlberg fram på ett utomordentligt enkelt sätt i sin krönika.)

Budskap kräver ofta lång tid för att sjunka in. Upprepa en lögn tillräckligt många gånger och folk tar den för sanning. Reaktionerna efter Reinfeldts tal har varit många. Få har dock handlat om insikt gällande flyktingmottagandets kostnader. Bland borgerliga sympatisörer talas det om att vi har råd och ska fortsätta med mottagandet. Bland rödgröna talas det om att vi ha råd om vi höjer skatterna (trots att skatteintäkterna redan är större än någonsin), att Reinfeldt spelar SD i händerna och att han bara försöker smita undan ansvar för bristen på reformförslag. Nästan ingen talar om hur de problem i form av ytterligare segregation, bostadsbrist och arbetslöshet som oundvikligen följer ska mötas upp. Och bland oss sverigedemokrater är jag rädd att alltför många håvar in vinsten för tidigt. Tyngden av Reinfeldts tal har nämligen inte sjunkit in ordentligt än, och fyra veckor är en förhållandevis kort tid.

Sverige är ett fantastiskt land, och svenskarna ett fantastiskt folk. Vi är öppna, har stora hjärtan och vill gärna hjälpa och visa solidaritet. Det är vackert. När Reinfeldt appellerar till just denna sida får det inte underskattas. Därför måste vi arbeta aktivt för att visa exakt vad det var Reinfeldt sa igår. Att svensk välfärd ska stå tillbaka. Att kostnaderna för mottagande här ska tillåtas skena för att det, enligt honom, är enda sättet att hjälpa nödställda i omvärlden. Kosta vad det kosta vill.

Nej, det duger inte att tro att valet är avgjort. Vi har fått ett verktyg till, men vi måste fortfarande använda det. Om fyra veckor gäller det. Det är upp till oss nu att visa hur sann flyktinghjälp kombineras med en stark välfärd och ett sammanhållet land. Vi vet ju att det är möjligt. Det har vi vetat länge.

Jul
24
Publicerad av Paula den 24 juli, 2014 kl. 01:07

För en vecka sedan skrev Alice Teodorescu, sommarvikarie på SvD:s ledarsida och annars liberal debattör, om vikten av att politiker inte tappar sin ideologiska ledstjärna, att de fortsätter stå för sina åsikter och också arbeta för att driva opinionen. (Mer specifikt skrev hon om moderaternas plikt att tydligt stå fast vid principer om sänkt skatt och frihet, men det är en helt annan fråga än det jag vill ta upp.) Och visst har hon rätt, på ett sätt.

Jag brukar ofta tala om vad jag ser som två huvuduppgifter, två separata roller för oss som är partipolitiskt aktiva. Först ut är rollen som opinionsbildare. Vi, som drivs av engagemang för idéer, som gör anspråk på att presentera förklarings- och lösningsmodeller till problem samt verktyg för att bygga en bättre framtid måste givetvis argumentera för våra åsikter, arbeta för att sprida dem och söka stöd hos befolkningen för dem. Inte minst är denna roll viktig när val närmar sig, av naturliga skäl.

Arbetet med opinionsbildning slutar dock, enligt mig, där den andra rollen tar vid: rollen som förtroendevald. När vi går till val presenterar vi våra visioner och våra ambitioner – det vi söker mandat att förverkliga. Efter att rösterna sedermera räknats är det också detta vi ska göra – förvalta förtroendet och genomföra de förändringar vi utlovat.

Allt jag skrivit hittills är egentligen självklarheter. Så varför skriva det?

Med jämna mellanrum lyfts en diskussion kring det offentligas ansvar att påverka opinionen i vad som anses vara rätt riktning. Ett typexempel är frågan om jämställdhet, där det inte är ovanligt att höra förespråkare för lagstadgad kvotering säga att faktiska åtgärder behövs för att lära exempelvis företag att det är bra med kvinnor i styrelser. Ett annat exempel är de skriverier som uppstod tidigare i år när Moderaterna i Stockholm skickade ett öppet brev märkt med landstingets logotyp, och publicerade det på landstingets hemsida. Själv minns jag hur jag reagerade när regeringen på sin hemsida lanserade kampanjsidan mot vad de kallar ”vanliga nätmyter om invandring”.

Jag kan förstå viljan att använda den makt som ges till att styra opinionen i en riktning man själv anser vara för allas bästa. Men att försöka tvinga fram önskade åsikter genom lagar och politiska verktyg eller använda offentliga kanaler för politisk propaganda är inget annat än maktmissbruk, överförmynderi och ett uttryck för folkförakt.

Det inte politikers roll att uppfostra folket. Vårt land är inte en meritokrati där de styrande kan anses utgöra ett ”de vises råd” satt att styra och leda vägen. Vi har en representativ demokrati, där folkvalda väljs för att företräda bredden av viljor som finns bland medborgarna. Förtroendevalda ska inom ramen för sitt uppdrag återspegla opinionen, inte sträva efter att förändra den. Opinionsbildning ska ske vid sidan av, genom debatt, diskussion och samtal. Inte genom praktisk politik, inte genom myndighetsutövning och inte genom användande av det offentligas kommunikationskanaler.

Mar
19
Publicerad av Paula den 19 mars, 2014 kl. 17:18

Idag vaknade jag upp till ännu ett twitter- och mediadrev från vänsterhåll, denna gång riktat mot barnomsorgskoncernen Hälsans förskola. För ovanlighets skull har jag inte haft särskilt svårt att ställa mig på samma sida som de upprörda. Uppdrag gransknings reportage vittnar om mat- och personalbrist samtidigt som företaget går med vinst. Att det skapar ilska är naturligt.

I helgen höll Sverigedemokraterna som bekant valkonferens. Där fastställdes bland annat ett principiellt ställningstagande om vinster i välfärden. Som parti ser vi fördelar med privata alternativ och valfrihet, men vi oroas också av det sätt på vilket avregleringar och privatiseringar har skett. Vi slår fast att syftet med ett breddat utbud av utförare ska vara ökade möjligheter att hitta alternativ som passar för den enskilde och att sund konkurrens kan stimulera till ökad kreativitet samt effektivitet. Samtidigt finns ett behov av tydliga regelverk och kvalitetsuppföljningar. Att företag som levererar också går med vinst är inte orimligt, men svensk välfärd får inte urholkas till förmån för riskkapitalisters kortsiktiga vinstintressen.

Det finns goda skäl till att de verksamheter som brukar räknas till välfärdens kärna – vård, skola, omsorg – bekostas via skattemedel. Tjänsterna inom välfärdssektorn är inte som andra varor eller tjänster. De är tjänster där samhället beslutat att en miniminivå av kvalitet ska garanteras alla. Där gemensamma resurser ska bekosta likvärdighet oavsett var, när och för vem behovet uppstår, ekonomiska omständigheter inte ska begränsa tillgången till god grundläggande kunskap och hälsa. Det är därför vi betalar skatt. Och det är därför vi måste försäkra oss om att skatten också går till just detta

Det kan tyckas märkligt att de som vanligtvis talar mest om vikten av att sänka skatterna samtidigt är de som har minst problem med att skattemedel plockas ut i vinster. Rimligen borde det vara de som upprörs mest över att deras surt förvärvade slantar inte går till den verksamhet som förväntas utan landar på andras konton. Men i stället talar allianspartierna sig varma för marknadssystem och försvarar blint sin tro på att det fria valet i slutändan löser allt.

Det finns bara ett problem. Välfärdssektorn fungerar inte som en fri marknad.

Att välja mellan olika alternativ inom välfärdssektorn skiljer sig på många sätt från att välja mellan olika produkter på en vanlig marknad. Det saknas direkt koppling mellan prisnivå och kvalitet, den enskilde brukaren ser inte prislappen och väger inte in priset i valet. I teorin hade detta kanske kunnat leda till att de alternativ som håller högst kvalitet alltid väljs, men i praktiken tycks det snarare ha lett till försämrad förmåga att utvärdera hur väl kostnaden stämmer överens med vad som levereras. Prissättningen är inte längre en faktor i balansgången mellan utbud och efterfrågan, den som betalar märker inte av och kan därmed inte reagera på bristerna.

Till detta kommer ett fortsatt begränsat utbud och en efterfrågan som inte bara är stor, utan också beroende av betydligt fler faktorer än direkt kvalitet. Det handlar dels om att välfärdstjänster är svar på reella behov, inte enbart önskemål. Då blir även sämre alternativ faktiska alternativ, i brist på annat får de helt enkelt duga. Det handlar också om att närhet till hemmet och tillgänglighet spelar stor roll vid valet. Få väljer med fötterna om vägen att vandra är alltför lång eller obekväm.

Slutligen handlar det om en naturlig tröghet i systemet. Att byta skola eller vårdgivare är inte som att byta bilmodell. Det är inte heller, för den delen, som att byta lärobok eller medicin. Varaktiga verksamheter bygger på långsiktighet, trygghet och stabilitet – de byts inte i första taget. När det dessutom saknas bra system för utvärdering och jämförelse minskar incitamenten till byte ytterligare. Det instinktiva valet är för många, mig själv inräknad, att försöka förändra hellre än att byta. Inte minst då valbara alternativ är få och utan säkerhet.

Den avreglering som skett under alliansens styre och den privatiseringsiver som fått råda har uppenbart lämnat mycket att önska. På många håll har resultatet blivit bra, men det går inte att ignorera de fall där alternativen mynnat ut i alternativa sätt för privata aktörer att skära i budgeten. Sverigedemokraterna vill därför ge kommunerna möjlighet att sätta stopp för överetablering (ett exempel på detta är vetorätt mot nya friskolor), vi vill skärpa kvalitetskrav samt krav på långsiktigt ansvarstagande och vi vill ställa krav på att en högre andel av eventuella vinster också återinvesteras i verksamheten. På så sätt kan vi slå vakt om möjligheten för seriösa aktörer att etablera sig samtidigt som orimligt höga vinstuttag stoppas och privatiseringsprocessen bromsas upp på ett ansvarsfullt sätt. På så sätt skapas valfrihet värd namnet.