Förändring Framåt Tillsammans

Sagt och gjort

Aug
17
Publicerad av Paula den 17 augusti, 2014 kl. 13:21

Få kan ha missat gårdagens stora nyhet. När statsministern höll sitt sommartal på Norrmalmstorg tog han slutligen bladet från munnen. Det enorma flyktingmottagande vi har framför oss förutsatt fortsatt politik av idag kommer att kosta. Så mycket att det inte finns resurser kvar till politiska förslag. Fredrik Reinfeldts budskap var i princip ”Snälla, stå ut”.

Vi har på denna ledarsida och i otaliga artiklar gång på gång påvisat varför vår flyktingpolitik hjälper fler personer än den politik övriga större svenska partier förespråkar. Därför kommer jag inte skriva om detta här och nu. I stället tänker jag fokusera på valet om fyra veckor. Och hur Reinfeldts erkännande kan tänkas påverka detta.

Det första jag läste i morse var en ledare av Expressens Anna Dahlberg. För första gången på mycket länge såg jag i offentligheten någon annan än SD (och vissa cyniska nyliberaler som mer än gärna bryter ner välfärdsstaten) beskriva det vägskäl som Sverige nu står inför. Signalpolitik som förändrar flyktingströmmar eller ett flyktingmottagande så stort att vårt samhälle i grunden måste göras om.

Jag kan dock inte låta bli att undra om det verkligen räcker. De senaste åren, ja egentligen många fler än bara de senaste, har svenska medborgare konstant matats med budskapet att invandring inte kostar särskilt mycket, att våra statsfinanser klarar det utan problem och att det dessutom är lönsamt på längre sikt. Att vår statsminister fyra veckor innan valet meddelar att där finns kostnader, stora kostnader, såväl ekonomiskt som i form av ”spänningar” i samhället är för lite, för sent. Inte minst då det ackompanjeras med en bön om öppna hjärtan och solidaritet, samt en orimlig jämförelse med flyktingmottagandet i början på 90-talet. (Orimligheten lyfter Dahlberg fram på ett utomordentligt enkelt sätt i sin krönika.)

Budskap kräver ofta lång tid för att sjunka in. Upprepa en lögn tillräckligt många gånger och folk tar den för sanning. Reaktionerna efter Reinfeldts tal har varit många. Få har dock handlat om insikt gällande flyktingmottagandets kostnader. Bland borgerliga sympatisörer talas det om att vi har råd och ska fortsätta med mottagandet. Bland rödgröna talas det om att vi ha råd om vi höjer skatterna (trots att skatteintäkterna redan är större än någonsin), att Reinfeldt spelar SD i händerna och att han bara försöker smita undan ansvar för bristen på reformförslag. Nästan ingen talar om hur de problem i form av ytterligare segregation, bostadsbrist och arbetslöshet som oundvikligen följer ska mötas upp. Och bland oss sverigedemokrater är jag rädd att alltför många håvar in vinsten för tidigt. Tyngden av Reinfeldts tal har nämligen inte sjunkit in ordentligt än, och fyra veckor är en förhållandevis kort tid.

Sverige är ett fantastiskt land, och svenskarna ett fantastiskt folk. Vi är öppna, har stora hjärtan och vill gärna hjälpa och visa solidaritet. Det är vackert. När Reinfeldt appellerar till just denna sida får det inte underskattas. Därför måste vi arbeta aktivt för att visa exakt vad det var Reinfeldt sa igår. Att svensk välfärd ska stå tillbaka. Att kostnaderna för mottagande här ska tillåtas skena för att det, enligt honom, är enda sättet att hjälpa nödställda i omvärlden. Kosta vad det kosta vill.

Nej, det duger inte att tro att valet är avgjort. Vi har fått ett verktyg till, men vi måste fortfarande använda det. Om fyra veckor gäller det. Det är upp till oss nu att visa hur sann flyktinghjälp kombineras med en stark välfärd och ett sammanhållet land. Vi vet ju att det är möjligt. Det har vi vetat länge.

Jul
24
Publicerad av Paula den 24 juli, 2014 kl. 01:07

För en vecka sedan skrev Alice Teodorescu, sommarvikarie på SvD:s ledarsida och annars liberal debattör, om vikten av att politiker inte tappar sin ideologiska ledstjärna, att de fortsätter stå för sina åsikter och också arbeta för att driva opinionen. (Mer specifikt skrev hon om moderaternas plikt att tydligt stå fast vid principer om sänkt skatt och frihet, men det är en helt annan fråga än det jag vill ta upp.) Och visst har hon rätt, på ett sätt.

Jag brukar ofta tala om vad jag ser som två huvuduppgifter, två separata roller för oss som är partipolitiskt aktiva. Först ut är rollen som opinionsbildare. Vi, som drivs av engagemang för idéer, som gör anspråk på att presentera förklarings- och lösningsmodeller till problem samt verktyg för att bygga en bättre framtid måste givetvis argumentera för våra åsikter, arbeta för att sprida dem och söka stöd hos befolkningen för dem. Inte minst är denna roll viktig när val närmar sig, av naturliga skäl.

Arbetet med opinionsbildning slutar dock, enligt mig, där den andra rollen tar vid: rollen som förtroendevald. När vi går till val presenterar vi våra visioner och våra ambitioner – det vi söker mandat att förverkliga. Efter att rösterna sedermera räknats är det också detta vi ska göra – förvalta förtroendet och genomföra de förändringar vi utlovat.

Allt jag skrivit hittills är egentligen självklarheter. Så varför skriva det?

Med jämna mellanrum lyfts en diskussion kring det offentligas ansvar att påverka opinionen i vad som anses vara rätt riktning. Ett typexempel är frågan om jämställdhet, där det inte är ovanligt att höra förespråkare för lagstadgad kvotering säga att faktiska åtgärder behövs för att lära exempelvis företag att det är bra med kvinnor i styrelser. Ett annat exempel är de skriverier som uppstod tidigare i år när Moderaterna i Stockholm skickade ett öppet brev märkt med landstingets logotyp, och publicerade det på landstingets hemsida. Själv minns jag hur jag reagerade när regeringen på sin hemsida lanserade kampanjsidan mot vad de kallar ”vanliga nätmyter om invandring”.

Jag kan förstå viljan att använda den makt som ges till att styra opinionen i en riktning man själv anser vara för allas bästa. Men att försöka tvinga fram önskade åsikter genom lagar och politiska verktyg eller använda offentliga kanaler för politisk propaganda är inget annat än maktmissbruk, överförmynderi och ett uttryck för folkförakt.

Det inte politikers roll att uppfostra folket. Vårt land är inte en meritokrati där de styrande kan anses utgöra ett ”de vises råd” satt att styra och leda vägen. Vi har en representativ demokrati, där folkvalda väljs för att företräda bredden av viljor som finns bland medborgarna. Förtroendevalda ska inom ramen för sitt uppdrag återspegla opinionen, inte sträva efter att förändra den. Opinionsbildning ska ske vid sidan av, genom debatt, diskussion och samtal. Inte genom praktisk politik, inte genom myndighetsutövning och inte genom användande av det offentligas kommunikationskanaler.

Mar
19
Publicerad av Paula den 19 mars, 2014 kl. 17:18

Idag vaknade jag upp till ännu ett twitter- och mediadrev från vänsterhåll, denna gång riktat mot barnomsorgskoncernen Hälsans förskola. För ovanlighets skull har jag inte haft särskilt svårt att ställa mig på samma sida som de upprörda. Uppdrag gransknings reportage vittnar om mat- och personalbrist samtidigt som företaget går med vinst. Att det skapar ilska är naturligt.

I helgen höll Sverigedemokraterna som bekant valkonferens. Där fastställdes bland annat ett principiellt ställningstagande om vinster i välfärden. Som parti ser vi fördelar med privata alternativ och valfrihet, men vi oroas också av det sätt på vilket avregleringar och privatiseringar har skett. Vi slår fast att syftet med ett breddat utbud av utförare ska vara ökade möjligheter att hitta alternativ som passar för den enskilde och att sund konkurrens kan stimulera till ökad kreativitet samt effektivitet. Samtidigt finns ett behov av tydliga regelverk och kvalitetsuppföljningar. Att företag som levererar också går med vinst är inte orimligt, men svensk välfärd får inte urholkas till förmån för riskkapitalisters kortsiktiga vinstintressen.

Det finns goda skäl till att de verksamheter som brukar räknas till välfärdens kärna – vård, skola, omsorg – bekostas via skattemedel. Tjänsterna inom välfärdssektorn är inte som andra varor eller tjänster. De är tjänster där samhället beslutat att en miniminivå av kvalitet ska garanteras alla. Där gemensamma resurser ska bekosta likvärdighet oavsett var, när och för vem behovet uppstår, ekonomiska omständigheter inte ska begränsa tillgången till god grundläggande kunskap och hälsa. Det är därför vi betalar skatt. Och det är därför vi måste försäkra oss om att skatten också går till just detta

Det kan tyckas märkligt att de som vanligtvis talar mest om vikten av att sänka skatterna samtidigt är de som har minst problem med att skattemedel plockas ut i vinster. Rimligen borde det vara de som upprörs mest över att deras surt förvärvade slantar inte går till den verksamhet som förväntas utan landar på andras konton. Men i stället talar allianspartierna sig varma för marknadssystem och försvarar blint sin tro på att det fria valet i slutändan löser allt.

Det finns bara ett problem. Välfärdssektorn fungerar inte som en fri marknad.

Att välja mellan olika alternativ inom välfärdssektorn skiljer sig på många sätt från att välja mellan olika produkter på en vanlig marknad. Det saknas direkt koppling mellan prisnivå och kvalitet, den enskilde brukaren ser inte prislappen och väger inte in priset i valet. I teorin hade detta kanske kunnat leda till att de alternativ som håller högst kvalitet alltid väljs, men i praktiken tycks det snarare ha lett till försämrad förmåga att utvärdera hur väl kostnaden stämmer överens med vad som levereras. Prissättningen är inte längre en faktor i balansgången mellan utbud och efterfrågan, den som betalar märker inte av och kan därmed inte reagera på bristerna.

Till detta kommer ett fortsatt begränsat utbud och en efterfrågan som inte bara är stor, utan också beroende av betydligt fler faktorer än direkt kvalitet. Det handlar dels om att välfärdstjänster är svar på reella behov, inte enbart önskemål. Då blir även sämre alternativ faktiska alternativ, i brist på annat får de helt enkelt duga. Det handlar också om att närhet till hemmet och tillgänglighet spelar stor roll vid valet. Få väljer med fötterna om vägen att vandra är alltför lång eller obekväm.

Slutligen handlar det om en naturlig tröghet i systemet. Att byta skola eller vårdgivare är inte som att byta bilmodell. Det är inte heller, för den delen, som att byta lärobok eller medicin. Varaktiga verksamheter bygger på långsiktighet, trygghet och stabilitet – de byts inte i första taget. När det dessutom saknas bra system för utvärdering och jämförelse minskar incitamenten till byte ytterligare. Det instinktiva valet är för många, mig själv inräknad, att försöka förändra hellre än att byta. Inte minst då valbara alternativ är få och utan säkerhet.

Den avreglering som skett under alliansens styre och den privatiseringsiver som fått råda har uppenbart lämnat mycket att önska. På många håll har resultatet blivit bra, men det går inte att ignorera de fall där alternativen mynnat ut i alternativa sätt för privata aktörer att skära i budgeten. Sverigedemokraterna vill därför ge kommunerna möjlighet att sätta stopp för överetablering (ett exempel på detta är vetorätt mot nya friskolor), vi vill skärpa kvalitetskrav samt krav på långsiktigt ansvarstagande och vi vill ställa krav på att en högre andel av eventuella vinster också återinvesteras i verksamheten. På så sätt kan vi slå vakt om möjligheten för seriösa aktörer att etablera sig samtidigt som orimligt höga vinstuttag stoppas och privatiseringsprocessen bromsas upp på ett ansvarsfullt sätt. På så sätt skapas valfrihet värd namnet.

Feb
13
Publicerad av Paula den 13 februari, 2014 kl. 16:26

Igår kunde man i SvD läsa att regeringsrepresentanter ska ha hotat pensionsbolag med att lagstifta om kvotering till börsbolagsstyrelser. Om påståendet stämmer så är det inte förvånande, tvärtom följer det en trend som varit tydlig länge. Från allt fler håll höjs röster som kräver lika fördelning inom alla områden, genast. Från de rödgröna är det inte nytt alls, men även profilerade personer inom Alliansen har en efter en uttalat sig i den riktningen. Strax innan Nyamko Sabuni lämnade posten som jämställdhetsminister föreslog hon en kvoteringslag. Även hennes efterträdare, Maria Arnholm, har framfört att ”beslutet rycker närmare”. Såväl finansministern som finansmarknadsministern har talat om att lagstiftning kan bli aktuellt om inte andelen kvinnor i bolagsstyrelser snabbt ökar.

Själv har jag aldrig förstått hur någon som vill uppnå jämställdhet tror att lagstiftning om könsfördelning är rätt väg att gå. Förutom att positiv särbehandling av en grupp alltid kommer innebära negativ särbehandling av en annan ser jag kvotering som ett steg i rakt motsatt riktning mot sitt syfte, och dessutom som en förolämpning mot såväl kvinnor som män.

Det är kontroversiellt inom vårt parti (för övrigt även bland politiska motståndare), men jag kallar mig faktiskt för feminist. Jag är särartsfeminist, och jag anser att vi fortfarande har problem att arbeta med i vår syn på män och kvinnors kompetenser. Få kan förneka att det finns skillnader mellan könen avseende livsval och vad dessa får för följdeffekter. Få förnekar också att vi historiskt sett haft väldigt starka normer som varit mer eller mindre tvingande. Tyvärr är det många som förnekar att det också kan finnas biologiska faktorer, utöver de sociala, som påverkar hur olika egenskaper på en generell nivå fördelar sig mellan män och kvinnor. I stället utgås från att vi alla föds som oskrivna blad och att alla skillnader beror på någon form av diskriminering eller förtryckande struktur. Själv är jag övertygad om att det klassiska arv och miljö är vad som gäller – såväl biologi som samhällsideal påverkar våra val. Ur den vinkeln är lika fördelning inte alltid eftersträvansvärt, överallt.

Men det finns fler, och viktigare, argument mot kvotering. Argument som även likhetsfeminister och utfallsräknare bör ta till sig. Argument som håller även om man tror att jämställdhet innebär att lika fördelning mellan män och kvinnor.

Det finns otvivelaktigt normer som påverkar våra val. Det finns också utan tvekan personer som låter dessa normer påverka hur de ser på andra, och som därmed gör olika bedömningar av lika prestation, baserat på om det är en man eller kvinna som presterat. Men vill vi bryta loss från dessa begränsningar kan vi inte befästa dem genom att säga att kvinnor (eller män) inte är kapabla att ta sig till vilken position som helst, oberoende av kön, utan att få hjälp på traven via kvotering. Vill vi visa att såväl män som kvinnor kan vara kompetenta styrelsemedlemmar räcker det knappast att genom tvång ändra på könsfördelningen inom styrelser. Attitydsförändringar kommer nämligen alltid att ta tid, och blotta misstanken om att någon förvärvat en position baserat på kön och inte kompetens förstärker bilden av att det ena könet är mindre kompetent än det andra.

Utöver detta lämnar kvoterings- och fördelningsfokuset en bitter eftersmak i synen på individ kontra kollektiv. I ett svep förvandlas den inkvoterade från att representera sig själv till att vara representant för alla av samma kön. Detta förminskar dels den enskilda, men också de som anses vara representerade. Hur förbättras situationen för den underbetalda lärarinnan för att någon annan kvinna fått en styrelseposition? Vad blir bättre av att det är lika många män som kvinnor som sliter ut sig i omsorgssektorn om det till antalet fortfarande är lika många individer som far illa? Varför skulle jag känna mig mer representerad av en kvinnlig än en manlig statsminister?

Jag vill veta att jag uppskattas för den jag är och det jag presterar, inte för min avsaknad av y-kromosom. Jag vill också veta att jag inte förväntas representera någon annan än mig själv (och i rollen som politiker mina väljare). Och jag vill slippa dömas för de val jag gör utifrån hur väl de bryter mot rådande normer. Ibland kommer det att innebära att jag får kämpa hårdare än män – men det gör jag gärna så länge jag vet att det bevisar att kvinnor kan vara kompetenta. Det gör det lättare för mina framtida döttrar. Ibland kommer det innebära att jag får sämre ekonomiska villkor – men jag värdesätter faktiskt tid med min familj och för min egen hälsa högre än fler arbetade timmar, högre lön och högre pension. Så bespara mig er kvotering.

Feb
11
Publicerad av Paula den 11 februari, 2014 kl. 22:58

Idag inleder Metro en artikelserie på temat nationalism. Den ambition som presenteras är att bredda samtalet om nationalism – vad innebär begreppet idag, vilka olika nyanser och perspektiv finns? Dagens första uppslag förvånar knappast, det är oro som uttrycks och ett flertal personer citeras om hur de ser nationalism som mer eller mindre synonymt med främlingsfientlighet, alternativt som ett utdött begrepp eftersom det är världsmedborgarskap och gränslöshet som gäller idag. Jag tänkte därför bidra till breddningen genom att ge mitt perspektiv.

Nationalism för mig är framför allt två saker: frihet och kärlek. Frihet för jordens folk att själva få bestämma över sina samhällsbyggen, skapa sina seder, utveckla sina identiteter. Kärlek till såväl den egna identiteten och det egna landet som till den globala mångfalden och den fantastiska bredd av idéer, kulturer och synsätt som mänskligheten rymmer.

Jag brukar ofta diskutera det faktum att jag kallar mig nationalist med min mor. För henne har ordet en helt annan betydelse, för henne är det liktydigt inte bara med att hylla den egna nationen utan också att se ner på andra. Otaliga gånger har hon sagt att patriotism, det är en sak och det är fint, men nationalism går inte för sig. På sin höjd är nationalism ok om ens land är ockuperat, men egentligen är det även då fråga om patriotism. Lika många gånger som hon sagt detta har jag kontrat med att jag tvärtom ser nationalism som mer öppet och medmänskligt än patriotism. Där det senare endast handlar om att hylla det egna landet, dessutom med bas i det rent administrativa medborgarskapet och staten, är det förra en princip som utgår från att folk i alla tider samlats i gemenskaper vilka format samhällen och att dessa bör ha rätt till självbestämmande, genom nationalstaten. Den nationalistiska principen bejakar och bekräftar samtliga nationer, erkänner att människan har behov av samhörighet, medmänniskor med vilka hon identifierar sig och en plats där hon känner sig hemma. Nationalism för mig är en strävan efter att tillgodose dessa behov.

Visst ingår kärlek till den egna nationen i nationalismen. Men precis som jag älskar min familj utan att se ner på andra familjer så är inte heller kärleken till Sverige något som begränsar mig från att vara vänligt inställd till andra nationer.

Precis som andra –ismer kommer nationalism i olika form och skepnad. Den kan bidra till ett välkomnande samhälle som bjuder in till nationen, men den kan också exkludera och stänga ute. I sin värsta skepnad kan den dessutom göra just det som min mor oroar sig för – förakta andra nationer än den egna, värdera människor olika baserat på nationstillhörighet, kanske till och med helt frånta dem deras värde. Den som har drabbats av detta är givetvis orolig för vad nationalism kan bära med sig, men det går inte att sätta likhetstecken mellan alla varianter. Hur nationen definieras är givetvis avgörande för vilken slags nationalism det rör sig om. För mig, och för Sverigedemokraterna, är denna definition baserad på identitet där nationalitet hänger ihop med ditt inre – inte var du är född, vilket ursprung du har eller hur du ser ut. Vår nationalism bygger på ett nationsbegrepp där gemensamma nämnare såsom språk, kultur, lojalitet är vägledande. Och vår nationalism är öppen, välkomnande. Vi tror på assimilering, på möjligheten att bli en del av den svenska nationen.

Jag är medveten om att denna syn inte delas av alla. Det är inte ovanligt att hos såväl politiskt engagerade i andra partier som hos statsvetare och andra akademiker koppla samman nationsbegreppet främst med ursprung. Men för mig hör nationalism samman med samhället och det liv vi lever här. Vårt samhällsbygge började för tusentals år sedan, och det pågår fortfarande. Det bygger vidare på det som varit, förvaltar och utvecklar ett arv från tidigare generationer – precis som alltid har skett. Det är kärlek och respekt, frihet för oss att fortsätta forma vårt land och frihet för andra att forma sina.

Jan
11
Publicerad av Paula den 11 januari, 2014 kl. 10:37

- När vi handlar sen tycker jag du tar en chokladkaka utan att betala.

Jag tittade upp på min pappa, förvånad, ifrågasättande. Bredvid oss hörde jag mamma sucka. Nu var han igång igen.

- Men det är ju fel att stjäla, sa jag direkt.
- Fast har du sett vilka marginalvinster de gör? Egentligen stjäl du inte, du har faktiskt betalat för chokladen flera gånger om.
-Men det är ju förbjudet…
-Men betyder det att det är fel?

Jag minns inte exakt när det här var, men jag var väl kanske nio-tio år gammal. Och nej, jag stal ingen chokladkaka, det kan jag säga redan nu. Men samtalet vi hade på vägen till ICA den där eftermiddagen har satt sina spår, det är ett av de många samtal som jag för evigt kommer vara tacksam för. Tacksam för att jag haft förmånen att växa upp med föräldrar som aldrig lät mig ta något för givet, bara för att någon annan hävdat att det var rätt. Tänk kritiskt, ifrågasätt allt. Ja till och med lagboken och vad som är rätt och fel. För pappa ville inte få mig att snatta, han ville få mig att tänka till. Att själv inse varför det vore en omoralisk handling. Att resonera, hitta mina värderingar, se rätt och fel utifrån en humanism och reflektioner kring hur mina gärningar påverkar de omkring mig. Inte efter vad som står i någon bok – oavsett om någon gud eller staten har välsignat den.

Varför är då detta viktigt? Jag snabbspolar fram till gymnasiet, när jag hittade den enda lagsport jag faktiskt fastnade för på riktigt: Ultimate Frisbee. Ett av de mest fantastiska elementen var avsaknaden av domare. Det finns regler, givetvis, men det är upp till spelarna själva att se till att de följs, påkalla regelbrott och helt enkelt spela korrekt. Fair play värderas högt och till skillnad från andra sporter så är begrepp som ”filmning” otänkbara. Spelarna dömer, och spelarna ser vad som sker. Det handlar inte om att bryta mot reglerna utan att domaren ser, det handlar om att agera rätt.

Det finns ett behov av den sortens tänkande utanför sportens värld, minst sagt. Alltför ofta slås jag av hur mycket fokus som läggs på vad som är lagligt eller olagligt, och hur man eventuellt kan kringgå lagen, inte vad som är rätt eller fel. Vi såg det för några veckor sedan i fallet med Akademiska sjukhuset i Uppsala och deras val att låta TV3 filma en döende cancerpatients sista tid utan patientens eller familjens uttryckliga och skriftliga medgivande. I stället för att be om ursäkt och medge att de handlat oetiskt valde sjukhuset och landstinget att framhärda att de inte handlat olagligt, och fick rätt i tingsrätten. Vi ser det för jämnan debatten när folk reflexmässigt svarar ”vi har faktiskt yttrandefrihet i det här landet” så snart någon försöker påpeka att vissa ord och formuleringar kan såra och skada. Och så sent som igår såg vi det i tolkningen av våldtäktslagstiftning när en man friades för att man inte kunde bevisa uppsåt att våldta då han själv ansåg det normalt att en kvinna vill bli slagen och bli fortsatt penetrerad trots att hon skriker nej. Just det sista fallet var tyvärr bara det senaste i raden av sexbrottsdomar där det här med att fria hellre än fälla tydligt visar att en allmän moraluppfattning tycks ha gått förlorad i det här landet.

Missförstå mig inte. Det är viktigt att vi står fast vid att starka bevis krävs för fällande domar och ja, jag ser hellre en friad skyldig än en fälld oskyldig. Det finns dock gränser.

Det talas ofta om att det är fel med moraliserande lagar. Jag håller inte med. Alla lagar är, i någon mening, moraliserande. De är inget annat än en spegling av samhällets moral, samhällets moral nedtecknad som gemensamma regler för var medborgarna sätter gränserna mellan rätt och fel. Ett alltför stort glapp mellan lagen och moralen hos de individer som utgör samhället blir för stort förlorar lagen kraft. Extra farligt blir det i kombination med ett samhälle som fokuserar allt mer på den individuella njutningen och enskildas rättigheter medan samspelet med andra blir något påtvingat, uppmanat och förpliktigande, snarare än att det bottnar i ömsesidig och genuin respekt. Då får vi ett samhälle där det inte handlar om att agera efter vad som är rätt utan på så sätt att du inte straffas. Då får vi ett samhälle där tekniska kryphål blir brottslingens bästa vän, och brottsoffrens värsta fiende.

Teoretiskt sett skulle man i det goda samhället kunna skippa lagar helt, men tyvärr kommer vi inte ifrån att det alltid kommer att finnas personer som saknar personlig moral. Därför finns ett behov av rättsväsende och våldsmonopol, med vilket följer vikten av att slå fast vilka rättigheter vi ger dessa och på vilka grunder. Men lagboken kan aldrig täcka in allt som är rätt och fel. Vi bör med rätta också akta oss för att ha ambitionen att lagstifta bort allt som anses fel. Ibland för att vi värderar grundläggande friheter högre, som med åsikts- och yttrandefrihet. Ibland för att det helt enkelt är omöjligt att detaljreglera när man rör sig i en gråzon, och då måste utrymme få finnas. Verkligheten följer inte stela mönster, utan är fylld av nyanser och gränsfall. Just därför kan man inte förlita sig på att den skrivna lagen ensam ska förvalta moralen åt samhället. I slutändan faller det på oss själva att veta vad som är moraliskt riktigt. Med frihet följer ansvar, så har det alltid varit och så kommer det alltid att vara. Och vet ni vad? Ansvar är fint.

Dec
13
Publicerad av Paula den 13 december, 2013 kl. 09:08

När jag i måndags publicerade en ledare om censur och lite skämtsamt twittrade ut den med frasen ”Vad får man egentligen säga i det här landet?” hade jag ingen aning om vad som väntade i veckan. Jag har alltid varit mån om att försöka hålla debatter sakliga och nyanserade, och det var utgångspunkten där och då. Nej, vi är inte censurerade, annat än av oss själva av rädsla för sociala repressalier. Jag hade önskat att det vore ett självklart mål att arbeta bort denna rädsla för alla som kallar sig demokrater. I stället har vi på några dagar gått långt åt rakt motsatt håll.

Först och främst vill jag slå fast följande:

  • Offentliga personer, särskilt vi folkvalda, ska granskas av media. Det ingår i offentligheten att kunna få sin trovärdighet ifrågasatt när så är befogat.
  • Du är alltid ansvarig för dina handlingar. Den som bryter mot lagen skall givetvis ställas till svars för detta och få lämpligt straff utdömt.
  • Samma lagar gäller online som ute på gatorna. Att du sitter vid en dator hemma gör inte hot eller hets lagligt. Och oavsett om du bär maskering ute i verkligheten eller använder ett alias online så är detta, som en direkt följd av punkten ovan, inte ett ”skydd” mot ansvar.

Med detta sagt har jag inte mycket att säga om tisdagens publiceringar i Expressen. (Inte riktat mot tidningens nyhetsvärdering i alla fall.) På onsdagen passerades däremot en viktig gräns, när privatpersoner hängdes ut med namn och bild inför allmänheten att bespotta och förkasta. Jag har fortfarande svårt att förstå hur så många kan tycka att det är ok. På DN:s ledarsida görs just jämförelsen med maskerade personer som ”dag efter dag basunerade ut sitt förakt för romer, muslimer, afrikaner, homosexuella och politiker” och Susanna Birgersson skriver att det vore ”en uppgift för medierna att berätta vilka dessa personer bakom maskerna var”. Jag håller inte med.

Jag är övertygad om att det finns ett stort intresse av att veta vilka som står bakom det hat som tyvärr genomsyrar många kommentarsfält. Jag själv har ett ansenligt antal hatfulla, ibland också hotfulla, kommentarer som riktats mot mig. Tro mig, jag vill gärna ställa personerna bakom dem till svars. Men inte ens de grövsta brottslingar hängs ut i media, trots stort allmänintresse. Åtminstone inte innan de dömts i domstol. Och definitivt inte personer som inte brutit mot någon lag, hur vidrigt de än må ha betett sig. Till detta finns goda skäl: uthängning får ofta grava konsekvenser i privatlivet, och i Sverige värderar vi rättssäkerhet och integritet. Vi har lämnat skampålarnas tid bakom oss.

Oavsett om du är maskerad på stan eller använder pseudonym online är det således rättsväsendets sak att avslöja dig och ställa dig rättsligt till svars, bevisa att du är du och att du är skyldig. Vi andra, såväl privatpersoner som media, bör istället bemöta på plats, med argument och bättre beteende. Framför allt då målet är att bekämpa hat och hot. Ni vet: hat föder hat.

I sammanhanget finns ett par ytterligare saker som är minst sagt relevanta. Det är lätt att förfalska e-mailadresser online, vilket innebär att de personer som hängs ut skulle kunna vara oskyldiga. Det är också ett faktum att Expressens samarbetspartner, Researchgruppen, har starka kopplingar till vänsterextremism. Att de kartlägger personer baserat på var och vad de skriver borde väcka obehag hos alla som förstår syftet med personuppgiftslagen. Dessutom borde det väcka lite tankar kring hur urvalet har skett. Slutligen bör det noteras att på den sida där Researchgruppen presenterar sina analyser har de bland annat valt att lägga upp information om samtliga identifierade konton, dock inte namn. Däremot syns där namnen på de som valt att skriva öppet. Samtidigt går det inte att se vad personerna i fråga har skrivit, endast hur mycket. En person som i eget namn skrivit sakliga inlägg, kanske rent av sagt ifrån när andra passerat gränser, listas alltså sida vid sida med anonyma näthatare, och belastas således med en oförtjänt etikett. Hela projektet uppvisar således stora brister.

Avslutningsvis vill jag lyfta fram att jag ser med oro på den ökade användningen av anonyma konton. Dels för att anonymitet tenderar att ha samma effekt som alkohol: spärrar försvinner, ansvarskänsla, moral och perspektiv likaså. Det är djupt obehagligt att se vad som skrivs i skydd av anonymiteten. Jag skulle kunna skriva ett helt inlägg om detta, jag har funderat på att göra det. Vi har mycket att jobba på vad gäller moral som förankras i oss själva, och inte i rädslan för repressalier.

Samtidigt anser jag det viktigt att möjligheten att vara anonym finns. En uppenbar anledning är att det alltid kommer att finnas skäl till ett behov av att dömas baserat på vad du skriver, inte vem du är, likväl som det kan finnas faktiska trygghetsaspekter av att vara anonym. Det är också kopplat till den andra delen av min oro. Jag oroas över att vi har ett så dömande samhälle som utdelar så starka repressalier att så många inte vågar stå för det de vill säga. Att personer förlorar jobb, isoleras från tidigare umgängeskretsar, utesluts ur facket – allt baserat på sina åsikter. Att media tar sig friheten att avgöra vilka yttranden som går så långt över deras subjektivt antagna gränser att ansvarig person förtjänar samhällets kollektiva dom. Vem ska egentligen ha tolkningsföreträde gällande vilka formuleringar som är ok eller inte? För det handlar inte ens om åsikter längre, det handlar om ordval, om citat tagna ur sammanhang och om undertoner av sarkasm eller ironi som helt ignoreras av mottagaren.

I min värld är lagboken ensam om att avgöra vad man egentligen får säga. I min värld är man dessutom ytterst sparsam med att begränsa yttrandefriheten, såväl formellt som informellt. Att bemöta och argumentera emot är en sak, att döma och stigmatisera en helt annan.

Dec
09
Publicerad av Paula den 9 december, 2013 kl. 11:53

På sistone har det i de sociala medierna flitigt diskuterats vad som får uttryckas i vårt land, och vad som inte får det. Nu senast var det en annons i Dagens Nyheter som skapade twitterdrev och stormar. Det är onekligen intressant att ta ett steg tillbaka och betrakta hur ord som censur och yttrandefrihet slängs fram och tillbaka i debatten. Det är samtidigt tragiskt att se hur fokus tenderar att hamna på pajkastning och nedtystande av åsikter som ogillas, hellre än faktiskt bemötande av dessa åsikter och respekt för att det endast är med sakliga meningsutbyten som faktisk förändring kan ske.

Nej, vi har inte censur i vårt land, tack och lov. Formellt sett har vi laglig rätt att uttrycka näst intill vad som helst – gränsen dras vid hot och långtgående trakasserier. Men samtliga åsikter FÅR uttryckas. Däremot finns en hel del att säga om hur de tas emot.

För tyvärr har vi idag ett samtalsklimat som uppmuntrar till självcensur. Som isolerar och stigmatiserar. Där möten och öppna, respektfulla meningsutbyten med ärliga försök att förstå varandra och vara beredd att gå varandra till mötes har bytts ut mot en besatthet av att polarisera och visa exakt hur fel personerna på den andra sidan har, och hur detta gör dem till sämre människor. Hur det de säger är så fel att det bästa för alla är att aldrig ge åsikterna minsta utrymme.

I mitt stilla sinne undrar jag vad som hände med att uppmuntra kritiskt tänkande och nyanserade världsbilder. Vad hände med viljan att söka kunskap och förstå – den vi alla bar på som barn? Och hur kan någon tro att det bästa sättet att bemöta felaktiga resonemang är anklagelser, glåpord eller isolering? När tog beröringsskräcken över det sunda förnuftet?

Jag får ibland kritik för att jag ”ödslar tid” på att prata med meningsmotståndare, eller för att jag väljer att svara även när de som aktivt motarbetar Sverigedemokraterna kontaktar mig. Men det som en gång fick mig att ens titta på partiet var frustrationen över den polarisering som präglade det offentliga samtalet. Det är en polarisering jag vägrar att bidra till. Om jag vill ha förståelse för mina argument måste jag vara beredd att förstå andras. Om jag vill att de ska kunna upptäcka brister i sina resonemang måste jag vara öppen för att det antagligen finns brister även i mina. Och om jag vill bli behandlad som en egen individ med egna tankar och känslor måste jag behandla varje enskild journalist, politiker och opinionsbildare som en egen individ med egna tankegångar. Gör mot andra så som du vill att de ska göra mot dig – det är faktiskt inte svårare än så.

Det finns uppenbarligen mycket frustration och ilska i dagens samhälle. Den finns i alla läger. Den enkla vägen att hantera detta är att hålla sig till de sina och gemensamt tala illa om andra. Men det är inte särskilt konstruktivt. Tvärtom är det enda det kan leda till fördumning och radikalisering. Idéer som aldrig utmanas kan varken nyanseras, förbättras eller förkastas. I slutändan handlar det om att våga tro på argumentationens kraft. Ingen tjänar på att söka tysta tankar som ogillas. Allra minst den som på allvar vill förändra dem.

Dec
07
Publicerad av Paula den 7 december, 2013 kl. 14:58

Jag vet inte riktigt hur, men det har gått ett år sedan jag senast skrev något på denna sida. Då utlovade jag en serie inlägg som motiverat mitt politiska val. Nu är tiden kommen att infria det löftet. Jag börjar med att återpublicera den ledartext jag tidigare i veckan gav plats på SD-kurirens hemsida:

Första gången jag grät av en sångtext var när jag på riktigt lyssnade på Loke Nybergs Dig som aldrig blev. Visst hade musik lockat fram tårar flera gånger tidigare – och flera gånger därefter – men fram tills i söndags var detta den enda låt där det var orden, berättelsen i sig själv som på riktigt gripit tag i mig och gett mig en klump i magen, helt utan att jag har några egna minnen eller erfarenheter att koppla till. Och i söndags hände det alltså igen. Det var samma artist än en gång.

Förra året släppte Loke skivan 11/11, men det var först i helgen jag upptäckte den. Och när jag lyssnat klart låg jag alltså hopkrupen och lät tårarna rinna. Det är den sista låten som fått mig ur balans.

Flykten från Sverige är en hjärtgripande berättelse från en framtid där krig härjat i Sverige. En berättelse skriven av en man som blickar tillbaka på sin flykt från det älskade hemlandet, förlusten av sina föräldrar, skräcken och hopplösheten en ensam pojke känner då inget längre finns kvar. Och lyckan av att till slut få bygga sig ett nytt hem.

Den cyniske kanske tror att mina tårar kom av den nostalgiska bild av Sverige som målas upp. Eller att jag bara kan känna anknytning för att det är en svensk som flyr, ett svenskt ensamkommande flyktingbarn som berättar sin historia. Och visst, ord har starkare kraft när de är på ens eget modersmål. Men jag får samma klump i magen när jag ser bilderna från flyktingläger, när jag hörde en klasskamrat berätta om hennes färd till Sverige och när jag läser om ännu en båtolycka och spillda liv.

Det stämmer dock att det var lite värre denna gång. Inte klumpen i magen över det livsöde som presenterades. Men jag fick extra hugg i magen av vetskapen om att det finns de som tror att det är detta som behövs för att få folk att förstå. För att få mig att förstå. Personer som är övertygade om att jag saknar hjärta, på grund av att jag ser andra lösningar än de.

Jag kände extra smärta av att än en gång behöva fly lusten att låta enskilda berättelser få styra min logik. För visst känner jag mig kall, visst gör det ont att säga att jag inte tror vidöppna gränser är rätt väg att gå. Det vore ju så enkelt och fint – jag öppnar min dörr och ger hjälp, bidrar till ett nytt liv. Jag önskar att det var så enkelt, jag önskar att jag kunde vara så naiv och välja att blunda för den verklighet som finns kvar långt bortom Sveriges gräns.

För det är just det som tvingar mig att verka kall på ytan. Min övertygelse om att det är min förbannade plikt att rädda liv, att inte göra skillnad på de människor som är fast i krisområden och de som knackar på min dörr. Jag är smärtsamt medveten om att livet i flyktingläger knappast går att kalla ett värdigt liv, och att chansen att få börja om på nytt i ett land som Sverige är en dröm för många. Men jag är lika smärtsamt medveten om att alla världens 40 miljoner flyktingar inte kan ta sig till en säker hamn över huvud taget. Att merparten svälter, fryser, insjuknar och dör. Att vi låter det ske. Att vi väljer att stilla våra samveten genom att erbjuda ett hem för ett fåtal hellre än att börja i rätt ände och säkra överlevnaden för de mest utsatta. Att vi värderar de liv vi ser här och nu högre än de där borta.

Så är det nämligen. När vi väljer att satsa resurser på ett begränsat mottagande här så väljer vi bort att satsa dem på mat, mediciner, kläder och skydd till dem som behöver det mest. För vi har inte obegränsat med resurser. Vi måste göra val. När regeringen flyttar medel från biståndsbudgeten till integrationspolitik är det deras val. De väljer fåtal framför flertal. Samtidigt är det oss, mig, de kallar hjärtlös.

Det blir knappast bättre av att vi inte kan erbjuda ett värdigt liv här heller. I sången slutar det hela väl, den lille pojken hamnar hos en fosterfamilj och växer upp som en del av det samhälle han hamnat i. Här placerar vi barn, ungdomar och vuxna i institutioner. De jobb som erbjuds tillhör inte den ordinarie arbetsmarknaden. Vi har fått parallella samhällen, en ny underklass där etnicitet och bakgrund plötsligt är avgörande. Där gränserna inom landet blir allt skarpare, gapen svårare att överbrygga. Det räcker inte att erbjuda plats för att vara välkomnande. Om naturliga möten aldrig sker, om separata system byggs upp och den som kommit hit ständigt ska stämplas som varandes i behov av särskilda insatser kommer vi aldrig att vara ett öppet land, på riktigt. Oavsett hur fint vi talar om hur många flyktingar vi tagit emot.

Det är inte lätt att vara rationell. Det gör ont. Men det gör än mer ont när andra vägrar se vad det är som ligger bakom mitt resonemang. Och ibland brister det. I söndags brast det. Idag kämpar jag vidare, för en bättre värld, en värld där varje röst hörs och varje människa tas tillvara.

Dec
05
Publicerad av Paula den 5 december, 2013 kl. 13:33

I morse släppte SVT nyheten att dokument från NSA-läckan Edward Snowden visar att svenska FRA låtit sin amerikanska motsvarighet ta del av underrättelseinformation rörande Ryssland. Detta slås upp som en stor nyhet och såväl journalister som representanter för vänsterpartiet och miljöpartiet har inte varit sena att ”kräva korten på bordet”.

Att vänsterpolitiker försöker vrida detta till sin fördel är knappast märkligt. De har allt att vinna på att måla upp en bild av att svensk underrättelse i hemlighet skulle verka åt amerikanska intressen. Och det går givetvis att hävda att Uppdrag Gransknings journalister helt enkelt valt att rapportera om sådant de finner märkligt. Fredrik Laurin har till och med uttryckt att han är ”chockad” över informationen. Men det är anmärkningsvärt att han känner så.

Själv är jag nämligen inte särskilt förvånad över innehållet i nyhetsrapporteringen som sådan. Att Sveriges underrättelsetjänst spanar på Ryssland är en självklarhet. Det är heller inget märkligt med att exakta omständigheter kring eventuellt utbyte med andra underrättelsetjänster endast är känt av dem som arbetar på myndigheten eller som på annat sätt får säkerhetsklassad information om detta.

Vad som däremot förvånar mig är att SVT, svensk public service, valt att arbeta med den här sortens löpsedelsjournalistik, därtill i en fråga rörande rikets säkerhet och säkerhetsklassad information. Att de gör sak av att försvaret inte kommenterar uppgifterna, väl medvetna om att en kommentar antagligen vore ett lagbrott. Att de lyfter fram data på ett sätt som indikerar att spaningen skett på uppdrag av NSA, när det som står i dokumenten (vilka för övrigt alltså inte har bekräftats) är att FRA har försett USA med information som är värdefull – inget om order eller uppdrag.

Det är också anmärkningsvärt att man inte tycks reflektera över de tänkbara konsekvenserna av denna vinkling. Svenska myndigheters verksamhet ska givetvis granskas och media ska i stort agera konsekvensneutralt. Men någonstans kanske det går en gräns. Det ingår i det förtroende vi som väljare ger våra folkvalda att all information inte i detalj ska vara tillgänglig för alla. Säkerhetsklassad information är säkerhetsklassad av en anledning. Diplomatiska relationer är känsliga. När media väljer att släppa nyheter som rör så känsliga ämnen är det minsta vi kan begära att de ska vara sakliga samt att källor granskas noga och kritiskt.

Tyvärr kan jag inte låta bli att undra om reportrarna i det här fallet verkligen varit naivt neutrala eller om de i själva verket velat skapa rubriker – kosta vad det kosta vill.