Förändring Framåt Tillsammans

Hjärtefrågor

Jag har alltid varit intresserad av politik och samhällelig diskussion, men det dröjde länge innan jag hittade rätt parti för mig. Nedan beskriver jag de frågor som gjorde att jag fastnade för just Sverigedemokraterna. Det är inte orimligt att tro att en hel del av mina inlägg kommer beröra dessa frågor. Jag kommer också presentera utvecklade åtgärdsprogram som berör nedanstående ämnen. 

Demokrati på riktigt

Liksom de flesta uppväxta i Sverige levde jag länge i tron att detta land är världens främsta demokrati. Jag hade läst 1984 och känt att det var en helt främmande värld som presenterades. Jag hade tackat min lyckliga stjärna för att jag var född i ett land där alla åsikter fick uttryckas, där media rapporterade sakligt och där det var argument, sunt förnuft och eftertanke som låg till grund för politiska beslut.

Uppvaknandet kom långsamt, men det förde med sig en rejäl kalldusch.

Det första minne jag har av att själv upptäcka något som var riktigt fel utspelar sig på hösten 2002. I samhällskunskapen hade vi precis fått lära oss om kravet på två riksdagsbeslut för att genomföra ändringar i grundlagen. Mellan dessa bägge beslut ska det ske ett allmänt val, så att medborgarna får en chans att säga ifrån genom att ändra riksdagens sammansättning.  För att systemet ska fungera krävs dock att medborgarna i valrörelsen informeras om vad som är i görningen, valrörelsen bör kretsa kring detta. Det hände inte hösten 2002. I stället fattades två snabba beslut, strax före och strax efter valet, och plötsligt hade en stor del av Sveriges självbestämmande flyttats över till EU. En maktförflyttning som inte vad förankrad hos medborgarna, på sätt och vis en statskupp.

Ovanstående händelse var en viktig väckarklocka för mig. Efter att ha sett hur media hanterat frågan – genom att i praktiken välja bort granskning och diskussion kring ämnet – såg jag medias rapportering med nya ögon. Jag upptäckte allt fler tecken på en självpåtagen uppgift att undervisa och styra folket rätt, inte informera öppet och sakligt. Bilden av den opartiske journalisten krossades och jag insåg att alla har en agenda. Och media har allierat sig med makten.

Sju år senare, hösten 2009, är det just media och medias styrning av åsikter samt diskussion som får mig att slutligt ta steget och bli Sverigedemokrat. En kväll råkar jag nämligen fastna framför SVTs program debatt och får se en absurd diskussion. Aftonbladet hade nekat Sverigedemokraterna annonsplats, något som självfallet står privata företag fritt att göra. Debatten handlade dock om vilka åsikter som bör få yttras i ett demokratiskt samhälle – och jag fick en skrämmande känsla av att 1984 trots allt inte var så långt borta.

För mig är det självklart att åsikts- och yttrandefriheten är grundläggande i en demokrati. Utan dessa faller möjligheten till folklig diskussion och överväganden, beslut fattas på grunder som inte är kompletta. Dessa båda friheter måste gälla alla åsikter och uttalanden (undantaget uttalanden vars syfte enbart är att åsamka någon annan skada, såsom hot eller förtal). Självfallet kommer åsikter yttras som med rätta anses odemokratiska eller skrämmande, men vill vi bekämpa dessa åsikter måste vi bemöta dem. Det går inte att resonera som vildvittrorna i Ronja Rövardotter: ”Syns inte – finns inte”. Att försöka tysta de som för fram obekväma åsikter leder bara till att de isoleras, letar upp varandra och förstärker varandras världsbild. Vill vi på allvar få dessa individer att ändra åsikt måste vi börja med att lyssna på dem, för att sedan visa var deras resonemang brister.

Det var detta jag bestämde mig för att göra, den där kvällen på hösten 2009. Jag ville föra en saklig debatt om Sverigedemokraterna och deras åsikter, och surfade således in på partiets hemsida, redo att söka upp fel i argumentationen. Istället kände jag till min förvåning att jag hittat rätt. Det här var mitt parti. Det stod upp för medborgarnas rätt att få veta även obekväma sanningar, för folkets rätt till en öppen och saklig diskussion. Det utformade sin politik efter erfarenheter och samhällsanalyser istället för abstrakta utopiska ideologier. Och jag gav mig in i debatten, på demokratins sida, på Sverigedemokraternas sida.

Ett Sverige värt att älska och försvara

Jag är oerhört glad och tacksam över att vara född och uppväxt i Sverige. Sverige har en fantastisk historia, en underbar kultur och befolkas av de vänligaste människor. Det finns ingen annan plats på jorden jag skulle kunna, eller vilja, kalla mitt hem. Därför gör det mig ont att se hur så många – allt ifrån ledande politiker till vissa barndomsvänner – förnekar existensen av det svenska eller, ännu värre, förlöjligar det de anser vara typiskt svenskt. Det smärtar att se en samhällsutveckling där den svenska identiteten ifrågasätts och byts ut, där försvarsmaktens främsta uppgift är att agera politiskt i utlandet snarare än att skydda svenska intressen, där osvensk är en komplimang och där mångkulturell splittringspolitik upphöjs till norm.

Hur någon kan förneka existensen av en svensk kultur och det svenska samhällets särart är för mig en gåta. Än mer mystiskt blir det när det svenska förvisso erkänns, men behandlas som begränsande, problematiskt, tråkigt och instängt, något som snarast möjligt bör berikas av allt det världen har att erbjuda så att landet lagom kan bli exotiskt, spännande och modernt. Maken till självförakt finns nog inte att finna någon annanstans.

För mig är Sverige allt annat än tråkigt. Det är ett land präglat av över tusen års samhällsbygge, influenser från möten med andra nationer och inspiration från naturen omkring oss. Detta har skapat en rik kultur och ett folk med jordnära sinne, välkomnande och öppet men samtidigt försiktigt eftertänksamt. Sverige och det svenska kännetecknas av levnadslust, välvilja och kärlek till din nästa. Det är värt att stå upp för, bevara och försvara.

Därför är jag oerhört stolt över att vara en del av den sverigedemokratiska rörelsen. Tillsammans höjer vi våra röster för att försvara det svenska, vårt samhälles rätt att existera, frodas och utvecklas i sin egen takt utifrån folkets önskemål och preferenser med nära band till nationens historia och traditioner. Vi förespråkar en ansvarsfull invandringspolitik och vill se ett starkt försvar som sätter Sverige och svensk säkerhet först. För oss är det självklart att Sverige, liksom andra nationer, har ett egenvärde som en unik, suverän nation.

Trygghet och stabilitet i samhället

Det Sverige jag betraktar som mitt är ett land där ingen behöver känna sig rädd för att gå ut om kvällarna och där alla kvarter är trygga. Samhället präglas av en stark gemenskap mellan medborgarna, såväl som en tilltro till rättssäkerhet och polisväsende. Tillsammans gör detta att brottsligheten hålls nere. Grova våldsbrott och överfallsvåldtäkter är i det närmaste obefintliga, och de få gånger de sker finns tillräckliga resurser tillgängliga för att brotten ska klaras upp.

Därför har det oroat mig att se hur svensk kriminalpolitik alltmer riktats mot att ge vård till förövare snarare än upprättelse och stöd till brottsoffer. I min värld sätts nämligen alltid offren främst, och brottslingar får stå till svars för sina illgärningar. Det är nämligen en självklarhet att vi alla, oavsett omständigheter, i slutändan själva gör våra val och därför måste vara att ta de konsekvenser som följer. Något annat är helt enkelt inte acceptabelt, det personliga ansvaret får inte ignoreras till förmån för teorier om bakomliggande orsaker som ursäktar individers beteenden.

Synen på fängelsestraff måste enligt min mening nyanseras. Det är inte i första hand ett tillfälle till rehabilitering av personer som samhället tvingat in i brottslighet. Men det ska inte heller ses som en samhällssanktionerad tortyr som används för att uppfostra kriminella personer genom att skrämma dem till lydnad. Bägge dessa synsätt sätter nämligen brottslingen i centrum, om än ur helt olika perspektiv. I stället bör bilden av fängelsestraffs betydelse kompletteras med ett brottsofferperspektiv, där den som utsätts för brott ska få känna samhällets stöd och ges en chans till upprättelse. Dessutom bör alltid risken till återfall finnas med i den analys som ligger till grund för utdömda straff, för att skydda samhället och framtida offer.

Det var på många sätt en befrielse att hitta en organisation vars syn på kriminalpolitiken präglas av samma analys av personligt ansvar, rättvisa och samhällsskydd som jag själv gör. Att frågan dessutom hör till de högst prioriterade inom sverigedemokratin gör mig än mer säker på att jag engagerat mig inom rätt rörelse.

Omsorg om djur och natur

Jag har länge ansett att ett bra mått på godhet är en persons inställning gentemot djur. De som visar hänsyn även mot varelser som inte själva kan föra sin talan kommer antagligen visa hänsyn och förståelse även mot sina medmänniskor. Att försvara det svenska djurskyddet och arbeta för ett samhälle där djur ses som mer än handelsvaror är därför av största vikt för mig och mitt politiska engagemang.

I en samhälle där djurens väl har en central roll är det självfallet oacceptabelt att acceptera smärtsam behandling av djur när alternativ finns. Faktorer som ekonomiska konsekvenser eller religiösa påbud får inte värderas högre än andra varelsers upplevda smärta.

Djurens rätt till ett värdigt och naturligt liv gäller självfallet från födsel till död, och såväl vilda som tama djur. Ett fullgott djurskydd täcker upp allt detta och säkerställer att vi människor ställer upp för att åtgärda de problem vi åsamkat de djur som delar vår plats på jorden. Som jag redan konstaterat: alla handlingar har konsekvenser, och det är alltid upp till gärningsmannen att ta ansvar för hur andra påverkas. Samma förhållande måste gälla när människan som art påverkat levnadsförhållandena för andra arter. Det är vårt ansvar att inte medvetet skada andra levande varelser.

Kommentera

  1.  

    |